View tracker

”Hon blickade ut över den stressande och bullrande staden en lördags förmiddag.
Hon hade precis öppnat matsalen på jobbet och stod nu för att invänta dem första gästerna. Ifrån matsals fönstret på tredje våningen kände hon sig oberörd. Som att ingen kunde nå henne, ingen kunde rubba henne och hon var totalt i sin egen värld. Allt såg så fridfullt ut härifrån. Alla människor nedanför på gatan mitt inne i centrala Stockholm var påväg någonstans, dem hade något på deras agenda. Dem hade ett mål som deras bestämda steg eftersträvade att komma fram till.
Nathalie älskade stress och kaos. Känslan av att världen inte var perfekt eller att ens någon inte kunde vara perfekt. Stressen bekräftade det för henne, just därför hon var så förtjust i den. Så länge det inte var hennes egen stress, för då hamna hon gång på gång blickandes ut ur matsals fönstret på tredje våningen.

Minnet som hon intensivt försökte stänga ut och inte påminnas utav spelades upp återigen. Hon slöt sina ögon och såg allt framför sig som i en rullande film.

”Nathalie gick långsamt ner för trappan ifrån omklädningsrummet. Hennes 14 timmars pass var nu äntligen över och hon gav ifrån sig en djup suck. Hon kände den plötsliga smärtan av värk i hennes fötter och knäveck. Något som alltid kom när man slappande av efter man stått upp länge. Men hon sken som en sol. Ja, hon var extremt utmattad. Ja, hon var extremt trött. Ja, hon var extremt irriterad på hennes rutinfyllda liv. Men trots alla dessa känslor sken hon som en sol.
Hon och hennes chef hade kommit överens idag. Dom hade kommit överens på en nivå som var fruktansvärt ovanlig. Dom hade skrattat tillsammans, han hade komplimerat henne och till och med mottagit hennes råd angående styrandet av personalen.
Hon stannade automatiskt upp i trappan utanför personalrummet där hon visste att chefen satt och tänkte; ska jag säga tack för idag? Ska jag ge han en uppskattning för hur vi kunde arbeta tillsammans idag så han vet att det är denna relation jag eftersöker, som jag behöver?
Hon tänkte igenom konsekvenserna det kunde ge. Hur det kunde skada. Men kände ändå att det var det enda rätta hon kunde göra. Hon tänkte ifall det var hon som var chef så skulle ju hon vilja ha den uppskattningen, eller hur?”

Nathalies relation hade alltid varit komplicerad med hennes chef. Dom hade bråkat, älskat och till och med hatat varandra. Allt under loppet av 2 år. Inga stora framsteg hade skett i deras relation under denna tid men heller inga nederlag. Dem var alldeles för lika varandra samtidigt som dem var så extremt olika. Det var detta som skapade så stora konkreta konflikter mellan dem. Men oavsett hur mycket dem bråkade och skrek på varandra så hitta dem alltid tillbaka till varandra, dem hittade alltid en lösning.

Minnet fortsatte visa sig under Nathalies slutna ögon i matsalen.

”Ståendes utanför personalrummet bestämde Nathalie sig för att säga tack. Hon brydde sig inte vilka konsekvenser det kunde medföra. Hon ville visa sin uppskattning.
Med sin vippiga skinnkjol, hennes 9 cm acne-skor och den ny inköpta vita blusen ställde hon sig i dörröppningen till personalrummet. Hon stod tyst i någon minut för att se ifall han märkte henne men han var alldeles för insatt i sin egna värld så hon harklade sig för visa hennes närvaro.
”Ja?” svarade Marcus med en bastant och dominant röst. Han höjde sitt huvud ifrån mobil telefonen och han stirrade intensivt in i Nathalies ögon efter ett svar.

Nathalie frös till. Där stod hon i dörröppningen och kunde inte få fram ett ljud. Hon kunde knappt andas. Rummet var så knäpptyst att Nathalie var övertygad om att Marcus kunde höra hennes tankar. Alla hennes tankar snurrade nu runt i en stor röra.
Vad var det hon skulle säga? Varför kom hon ens hit? Kunde hon vända på klacken och bara gå istället, låtsats som att inget hade hänt?

Hon harklade sig igen och fick lågt fram ett ”Jo, jag ville bara säga..” Hon avbröt sig själv. Vad fan var det jag skulle säga? Säg något i alla fall, du ser ut som en idiot nu!
Hon blundade och tog ett djupt andetag. Med det andetaget påminde hon sig själv om hennes ledord. ”Du måste prata om dina känslor, inte hålla inne och sätta på ett leende. Ha en öppen kommunikation”
Hon öppnade ögonen och började om meningen med mer självsäkerhet denna gången.
Hennes ögon stirrade in i Marcus förtrollande hasselnöts bruna ögon och började ”Jo, jag ville bara säga tack för idag. Tack för hur du fick mig att må. Tack för att du försöker ditt bästa. Men framför allt, tack för att du är du””


Vad tycker ni? Ge mig eran ärliga åsikt. Eller vill ni läsa vidare?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​"The problem is not the problem, the problem is the attitude you have about the problem"

Everytime I feel like there is a problem and I get down just by this problem, I try to remind myself of this quote.
I mean, we all have problems, big or small, happy or depressed ones. But the quote is right. It's not the problem by itself that is the problem, it's the attitude you have about the problem.

One of my biggest dreams is about to get true and it's a life changing dream. I want to start study in a collage in Australia. The problem I have right now is that I need to do a english test to complete my grade from high school. That is also the reason why i'm writing this text in english. To start make myself used to write in english.

So, my concrete problem is the test. The test makes me so nervous, because this is my one chance. My one chance to make a life changing dream come true. 

Have you every felt that you just try and try and try but nothing is getting received in return?
Have you ever felt that you are standing and treading clay?
Have you ever felt that you are moving forward but when you look over your shoulder you're standing in the exact same spot as before?

Is this one of the times that you need to look at that quote on the top and think? Start to think about your problems and decide which one is the biggest, effect you the most and is nagging your brain out of control. After that, take that problem and think; is it the problem that is the problem or is it actually my attitude about the problem that is making this problem so much bigger than it is?

Have you ever tried to install a new technical device and realising that after a while you are just sitting on the ground screaming because every cord is tangled in each other and it just looks like a big birds nest of cords? Can you see the picture in your head of a birds nest but instead of branches it's cords?

If you take that picture you have right now and try to think that the the tangled cords looking like a birds nest is thoughts in somebody head, you can get a visual picture of what it's like to overthink problems that you shouldn't care about, but you still do.

I'm a overthinker. I have a lot of tangled cords in my head. If the cord is one specific problem and the attitude around this problem is what makes it tangled, then that is a very concrete picture of what it's like to be in a over thinkers head.

If you now instead start to deal with your problems with an positive attitude and a positive mindset, your brain isn't going to be a birds nest, it's going to be clean and clear.

You can now think more abstract and outside the box. The box who hade so marked lines of where it was not allowed to think. This will in its one way make you feel more peaceful and understand where the positive and negative mindset starts to exist.

So starting today, when a problem is overwhelming me, i'm not going to focus on the problem for what it is. I'm going to start think that maybe it's not the problem that is the problem, maybe it's just my attitude about it.

Likes

Comments

View tracker

När ord inte finns till och livet cirkulerar på i sin vanliga ordning, frågar jag alltid mig själv vad jag sysslar med.
Vad driver mig framåt? Vad gör att mina ögon tindrar och leendet skapas stort på mina läppar? Vad får mig att känna mig levande, som om man lever i en saga?

Har ni någonsin känt att det du gör, gör du på ren automatik och rutin? Har ni någonsin känt att ni vill stoppa det rullande bandet av rutiner och utveckla något nytt?

Är det då det är dags för förändring?
Är ser då man ska ta sig en tankeställare?

Jag har inga konkreta eller korrekta svar för den delen. Men jag vet känslan. Känslan av rutin, av ett rullande band. Känslan av tristness och att livets slut står framför dig.

Inga ord finnes eller lösningar kan hittas när detta dilemmat inträffar. Ingen kan säga till dig; gör så här och säg så här så kommer livet uppskattas mer.

Ibland tror jag bara att man får vara nöjd och stolt över att man har gått upp ur sängen. Att man lyckades öppna ögonen. Att man satte sina fötter på golvet och reste sig upp. Att man tog ett djupt andetag och sa till sig själv "ett djupt andetag, en dag till. Ladda om, en ny dag"

Likes

Comments

Peter LeMarc är nog en utav dem få artister som verkligen sjunger sitt hjärta rakt ut. Sjunger som om ingen hörde, inte ens han själv. Han berättar en historia som vi alla har hört förut men ändå låter så nyskapande när den når våra öron. Han sjunger glada saker med sorg och sorg med en positiv anda. Han är överallt och ingenstans. Han finns i ett ljus för vissa men i ett mörk lång tunnel för andra.

 

Hur kan man lyckas skapa så många konkreta kontraster och samtidigt lyckas nå ut till en sådan stor målgrupp med så många individer? Hur kan man ha så mycket känslor och så mycket åsikter och därefter sätta en melodi på det som så många människor älskar?

 

Kan detta vara ett utav dem få extremt konkreta exempel som beskriver oss som människor och vår personlighet?
Jag pratar inte om bipolaritet eller schizofreni utan att alla vi människor bär ju oftast på olika saker så som hemligheter, tystnadsplikt eller en handling som vi helst inte pratar om. Att ena dagen kan vi ha en sådan fantastisk underbar dag, leendet släpper aldrig dina läppar och ögonen glittrar. Men så ser du något som påminner om den där handlingen eller ångesten som ditt undermedvetna har i hjälpande hand förträngt och Peter LeMarcs musik är inte längre något ljust utan en mörk tunnel. 


Du kan vandra runt och känna dig nollställd. Som om någon har klickat på en knapp där det står ”återställ allt”, du är noll, hela du. Du känner varken för att sprida runt glädjen och skratt eller att skutta och dansa tills kroppen värker. Du vill ingenting, inget alls. Varken äta eller gråta. Varken sova eller skratta. Du är noll. Hela du. Problemet som sker är att när du blir ”återställd”, när någon tryckt på den knappen så vet du ingen lösning på hur allt ska bli som innan du blev ”återställd”. Peter LeMarcs låtar låter ingenting nu, han når dig inte och inte du han. Vad han sjunger hörs inte och det låter mest som en gamling som mumlar. Hans som förut underbara texter och melodier har ingen klang, ingen som helst mening och du är bara noll. Han är noll, allt är noll. Det finns inget.

 

Så vad gör man när man nollställd och återställd? Hur fixar man sig själv, tar sig i kragen och ser till att alla leenden, glädjen och skutt återfinns igen? Hur? Vem har svaret?

 

Ingen har svaret, ingen vet specifikt i detalj vad du ska göra för att känna Peter LeMarcs ljuva stämma fylla upp dig inifrån. Men den stunden du känner att han bara är en gamling som mumlar så har ju antagligen något slått snett, en skruv är lös och det är ju du som har skruvmejseln. När hans texter blir mest orimliga meningar och du bara sätter höger fot framför vänstra, då är det dags för ett upphopp. En reminder av vem du är och vad du vill.

 

Det finns så många qoutes och så många motiverande talesätt där det pratas om att du kan bara älska dig själv om du ger dig en chans. Du kan bara tycka att du är vacker när du har stått framför spegeln och sagt nej till den. Spegeln som så ofta har skrikit elaka kommentarer om hur vi ser ut eller vad som är fel till oss. När du säger ”Nej, det räcker. Nu får det vara nog. Nu är det slut, nu är det stopp”. När du tar dem stegen och inser hur fruktansvärt vacker och värdig du är, hur otrolig du är och unik du är. 

 

Då kommer återställnings knappen inte fungera längre. De kan försöka trycka på den gång på gång men det kommer inte gå. Den kommer inte ha någon effekt. Det är slut på att känna sig som noll, helt nollställd. 

När detta tillfället når dig och övertar dig så kommer även den där gamlingens mummel låta som något helt fantastiskt. Hans röst kommer göra att du kommer le lite extra, stegen blir helt plötsligt lättare och snabbare. Nu känns det som att du springer helt plötsligt när du egentligen går. Tyngden som brukade ligga på dina axlar finns inte längre, ryggsäcken innehåller inte några tegelstenar och framför allt ditt hjärta slår med frihet.

 

Du bär nu på vetenskapen om att återställningsknappen inte fungerar och det som existerar är bara vackra underbara du, precis som du är. 

Varför? För att du tror på dig själv igen. Du trotsade den långa tunneln av mörker som dånade igenom LeMarcs stämma. Du sa ett skarpt och bestämt nej till spegeln och du lärde dig vara dig själv, fullkomligt och helt dig själv.

 

Detta har ju gjort nu att du är en utav dem personerna som ser Peter LeMarcs låtar i ett ljus snarare än i en mörk lång tunnel.

 

Hur vet jag detta? Jo, för detta är min upplevelse, ren och skär. Ärlig och sann. 

Men framför allt med stolthet min alldeles egna starka berättelse.

Likes

Comments

Något som jag alltid velat formulera mig fram till som människor i min omgivning och inte i min omgivning kan förstå, är min tro.
Ja, jag är kristen. Aktiv kristen. Jag tror på att någonstans runt om oss så finns något högre, något mäktigare och mer kraftfull. 

Att det finns en Gud.

Jag menar alla problem som du någonsin gått igenom, alla önskningar som har blivit uppfyllda och alla personlighets drag du har fått (dåliga som fantastiska) har dem bara kommit som en slump?
Blev du bara den du är så där helt plötsligt?

Är det inte helt underbart att vi alla är helt olika? Tänker olika, upplever olika och bara generellt sätt är olika? Det kan handla om tankesätt, moral eller något enklare som klädstil. Att vi är så olika men fortfarande kan känna en samhörighet till varandra. Att man tex kan bli kär i en människa som egentligen är raka motsatsen till dig.

Precis som bilden ovanför på Alice underlandet, så var jag den tjejen. Förlorad, vilsen och ovetande. Jag ville så gärna alltid hitta den stigen jag skulle gå och med iver så försökte jag guidas av andra. Det slog mig inte att kanske vända frågan inåt och fråga mig själv, vart vill du? Vad har du fått för gåvor? Vem är du? Men det slog mig inte, så jag fortsatte. Fortsatte fråga, pressa fram ett svar som inte existerade. En dag sa en vän till mig; Sandra. Lugna dig, det finns ingen som kan svara på vilken stig du ska ta förutom dig själv.

"Jesus hope for humanity". Där hittade jag min stig, det var min tro som var förlorad, som gjorde mig vilsen. När den då återfanns, återfanns även jag. Jag kände ett lugn, en frihet och en trygghet. Jag visste att oavsett om jag kanske inte uppnår mina mål eller drömmar så har jag iallafall inte upplevt det ensam. 

I mina tunga tider, i mina tveksamheter och mina tveksamheter till vilken stig jag ska vandra, tar jag ett djupt andetag och intalar mig en  viktig mening; Sandra, du är inte Gud. Du kan inte kontrollera allt. Det som ska hända, det händer. Du kan bara göra en viss del fotarbete, resten är upp till Gud. Låt Han gör det på det sättet han har bestämt att han ska göra det, sluta kontrollera det.

Han har en plan med allt. Han har en eftertanke till alla handlingar. Han har en förklaring till alla hinder. Han vet vad han gör. Det lugnar mig.

En kär vän sa till mig en vacker sak. "Tänk dig att du går på en väg, på ena sidan av vägen på trottoaren går du. I mitten susar det förbi hundratals bilar. På andra sidan på trottoaren går ditt problem. Det problemet är så nära dig och du vlll att det problemet ska komma över till din sida av trottoaren så problemet inte längre är ett problem, för så fort det är bredvid dig så har du fixat det. DU vill kontrollera problemet. Det stora dilemmat är att det susar fortfarande förbi hundratals bilar emellan er. Vilket resulteras i att om du nu bestämmer dig för att kontrollera problemet så skulle det med all sannolikhet resulteras i att du skadar dig. Därefter kryper du sakta över till din trottoar och mådde tom sämre än när du bestämde dig för att kontrollera problemet"

Vissa saker måste vi släppa kontrollen över och överge till Gud. Ge han våran barmhärtighet och just surrender. 

Att i slutändan lita på att allt löser sig till precis så det ska vara.

Att i slutändan sluta skrika halsen av dig för att du med iver måste IDAG få reda på vilken stig du ska ta. Du måste hitta svaret snabbt som in i helvete.

Att i slutändan bara ta en stig och förlita dig på vad nu det är DU tror på och släppa kontrollen, för en vacker dag så kommer din kontroll ha absorberat dig så hel att du upptäcker dig själv aldrig säga ja, aldrig känna nyfikenhet eller äventyrslystenheten.

Släpp kontrollen för tusan och förlita dig på dig själv, på din Gud eller vad du vill förlita dig på. 
Men lev snälla du, lev livet medan du kan. Lev och sluta aldrig le, du förtjänar att vara lycklig, skratta högt och känna dig uppskattad.

Släpp kontrollen, lev och skratta precis för den människan DU är.

Likes

Comments

Att folk kan vara svin det är ju redan bevisat. Bete sig som svin, uttrycka sig som svin eller tänka som svin.

Men att det sedan finns den där lilla procenten som är piggsvin är fan chockerande. Piggsvin som lever på att se till att andra människor i dess omgivning inte ska överskrida en viss nivå av positiv energi, anda eller positivt välmående. Piggsvin som är nöjda med sig själva precis som dom är och egentligen inte har ett eftersträvande mål med vardagen.
Alltså att dem mår bra av att bara vara och inte riktigt göra mer än så. 

Men när piggsvinen helt plötsligt sitter på en viss makt, auktoritet eller betydande slutmening, då finns det fan inget hopp kvar.
Jag har försökt innerligt att rensa bort alla min piggsvin ur min vardag. Jag menar alla kan vi vara svin ibland pga av dåliga dagar tex, men piggsvinen dom är det dagligen, som en liten irriterande svart prick på spegeln som vägrar försvinna oavsett vilka rengöringsmedel vi köper.

Jag är så trött på att många utav oss människor tyvärr måste leva med dessa piggsvin i vår vardag. Det kan vara en avlägsen släkting, någon på jobbet eller en bekant i ett kompisgäng som du hänger med ibland. Alltså sådana människor som finns där som du helt enkelt inte kan göra dig bort med för det motstrider vem du är. Jag är så trött på att du som person måste svälja hårt en extra gång och andas lite djupare för att dem är där i din vardag och du vill ju inte vara ett piggsvin du med.

Jag har länge och intensivt försökt att växa som person och varje dag bli bättre och ödmjukare. Och ja, ibland är jag ett jävla svin och kan förstöra mycket, men det är ju aldrig långsiktigt. Men om det då blir på gränsen till något långsiktigt så har jag, tack gode gud, vänner och familj runt om mig som sätter ner på mig på jorden igen.

Så, jag tänkte efter idag, då ännu en gång en väldigt positiv och glad dag blev total förstörd pga av ett piggsvin, varför jag kan bli ett svin när jag så innerligt aldrig skulle vilja vara nonchalant eller nedlåtande.
Då slog det mig, det är ju piggsvinen. Dem har den makten, auktoritet och slutgiltiga meningen att kunna påverka mig så hårt.

Varför undrar ni. Ja du, det undrar jag med

Men med detta sagt så hoppas jag att mitt impulsiva jag och även er om någon känner igen sig, ska tänka efter om ni någon gång känner att en viss person i ens liv med nedlåtande tankegång förstör eran dag eller successivt förvandlar er själva till svin, om det faktiskt kan vara så enkelt att den personen bara är i en flock av feta piggsvin som helt enkelt är missnöjda med sig själva.

Jag ska vara brutalt ärlig, jag grät och darrade sönder mig själv för en timma sedan. Nu? Nu kokar jag. Om ett tag? Om ett tag så kommer jag ha lugnat ner mig så pass att jag kan tänka klart igen.

Men piggsvinen? Dem ska från och med idag inte få mig att må så här igen. Aldrig. 

Piggsvin är piggsvin och kommer alltid att förbli feta piggsvin tillsammans när dom försöker springa fram till vad nu deras "mål" är medans allla andra djuren bredvid dem löper snabbare och graciösare. Sanningen är hård men sanningen förblir.​

Likes

Comments

Gymmet var felfritt. På alla sätt och vis. Man går dit, svettas och går hem. Isch. Sedan finns det dom människorna som är beroende. Som praktiskt taget bor på gymmet, lycka definieras olika av olika människor. Inte min ensak. Men. 

Jag fick en smäll på käften idag, verbalt, när jag traskade hem ifrån gymmet. 

Det finns detta underbara fitness paret som jag ser nästintill hela tiden. Fräscha, muskulösa och helt förälskade i varandra. Underbart tycker jag. Något andra tycker är irriterande då avundsjuka faller in i bilden. Iallafall, jag gick hem för att börja laga något gott och jag ser detta paret på en uteservering. Ska man hälsa? tänker jag, vi pratar ju ändå väldigt mycket. I sekunden jag bestämmer mig för att gå över gatan och hälsa så ser jag bara ett stort vitt moln, rosé glasen hade jag redan struntat i, jag menar bara för att man tränar så får man faktiskt bestämma själv om man vill avta alkohol likaså nikotin. Men jag fick en käftsmäll. Jag blev så chockad. Att båda rökte också?

Jag vet, det är inte min ensak, det är deras beslut och det är absolut inte fel. Man ska speciellt inte lägga vikt eller peka ut dom på något sätt bara för att dom tränar men jag blev så chockad.

På väg hem börja jag fundera på hur mycket andra saker det är vi tror att vi vet, att vi har kontroll runt och faktiskt kan kontrollera men inte har den blekaste aningen om. Tänk om det är så att majoriteten av allt vi trodde vi visste och som vi håller kärt egentligen är något helt annat?
Något som vi aldrig skulle föreställa oss? Något som vi inte ens skulle vilja kalla "vårt"?

Jag tog mig en tankeställare och insåg att jag dömer snabbt. Det är en utav mina svagheter. Ingen aning vad det kan bero på, då min barndom nästintill bara består av minnen där folk har dömt mig. Därför känns det ologiskt att jag skulle vara likadan. Men det är sant.
Fördomsfull dock det är jag inte, jag låter alltid alla ge en första chans, sen kan tyvärr min hjärna segla iväg och döma på den första träffen. Men jag håller han i koppel, hårt koppel, så förhoppningsvis ska han inte kunna segla iväg mer.

Men vad tyder detta på då? Att vi har hemska svagheter, sådana svagheter som helst inte berättar för dom inte är "fina" och att man faktiskt innerst inne skäms för dom? Vad betyder det?
Om jag fick säga teoretiskt sätt vad jag tror det betyder, så tror jag att allt faller tillbaka till vilka hinder du bestigit, vilka djup du har kraschat i, men slutligen saker som du har gjort, som du i sekunden direkt ångrar att du gjorde.

Alla dessa hinder, djup och ångestattacker formar ju något. Dom kan ju inte bara försvinna ut i det tomma intet. 

Dom formar dig. För alla dina fina egenskaper men även för dina dåliga. För utan dina dåliga finna ju inga bra, eller hur?

Ta mitt dömande. Jag har ju uppenbarligen gjort något som jag kände mig stolt över mot någon människa som dömde mig när jag var liten. Den stoltheten jag gick ifrån med tog också med sig det föraktade dömandet som var riktat mot mig, som en "trofé" så personen i sig aldrig skulle kunna använda det igen. Men ju längre damkornen ligger och förökar sig på "trofén" desto mer rotad blir den i skåpet. Förstår ni hur jag tänker? Så ju längre jag går runt och bär på den här "trofén" desto mer kommer den indiskret sätta sitt märke i min personlighet och BAM, nu har jag helt plötsligt en ny egenskap, dömande.

Det finns så många människor runt omkring oss som bär eller har burit på så mycket motgångar. 

Men slutändan måste vi komma ihåg vårt egna värde.
Vi kan bära 30 ryggsäckar med tegelstenar och slita oss upp för en trappa med 8765 steg. Det spelar ingen roll. 
Det spelar ingen roll så länge du inte vet ditt egna värde. Ditt egna vackra underbara värde. Sekunden då du vet det och du tar sista steget upp för sista trappsteget så kommer allt vara värt det, du kommer njuta, av dig själv, utsikten och livet. 


Men om du inte vet ditt egna värde, så var dom där 8765 trappstegen ännu en dag på gymmet.

Likes

Comments

Sverige, missförstå mig inte, jag älskar Sverige på alla sätt och vis. 
Alla möjliga sätt som existerar men det finns ju också så mycket saker som Sverige saknar?

Nu pratar inte jag om dem självklara sakerna som de flesta av den svenska befolkningen saknar. Så som, vita långa sandstränder, palmerna som fångas av den varma böljande vinden och den svalkande känslan när du springer ut i vattnet och vågorna slår omkull dig.

Du ler nu va? Allt är ju så bra när man tänker på en utomlands resa, vad som upplevs, hur man mår och vad man känner. Hur människor som vi knappt känner sträcker ut deras hand, vi tar gladeligen emot den och rymmer ifrån vardagen med en främling. Det är okej. Det är naturligt. Det vore mer onaturligt om du hade sagt nej till en sådan chans på din resa. Du mår. Du känner att du lever. Du släpper alla "måsten", "borden" och framförallt alla tankar på hur du ska/borde bete dig för att bli accepterad i olika miljöer i ditt liv. Säg inte emot mig när det kommer detta. För det är sant. Du är alltid DU, du har alltid din självkänslan oavsett var du är någonstans men du går ju in i olika roller i olika miljöer i ditt liv. Din roll hemma, din arbetsroll, din roll bland ditt umgänge och framförallt vad du tillåter dig själv få ha för roll MED dig själv. 

Men utomlands så försvinner den där känslan. Av att identifiera varandras roller, hitta sin roll och se till att inte trampa någon på tårna på vägen.

Alltid sikta framåt, förlåta misstag men aldrig misslyckas. Pressa sig själv framåt men aldrig brytas ner.
Alltid le bland publik men aldrig gråta.
Alla dessa sakerna har vi fått lära oss sedan barnsben att det är så här det ska gå till. Ingen vet varför eller hur det blev så men det blev så helt enkelt. Vi har fått höra att vi ska drömma, men aldrig för högt, för då kan du förlora dig själv på vägen. Du ska alltid försöka till 100%, men inte till 100,5% för då kan du enkelt gå in i väggen eller betraktas som en människa utan personlighet. Du ska alltid ta allt med en klackspark, du blir inte starkare av att bryta ihop.

Dessa sakerna har jag upplevt förutom i just Sverige, det är en sådan prestationsångest i detta land. Vi är kända utifrån för LAGOM.  Men hos hos själva springer vi så långt och så snabbt för att sträva efter ordet PERFEKT. Vi  vet inte ens vad ordet har för innebörd. Vad som väntar bakom bokstäverna när vi kommer fram, men vi slutar inte springa för det, nej. Vi ökar snarare takten, extremt.

Så vad hände med främlingen som räckte ut sin hand för att vilja visa dig innebörden av perfekt?
Varför låter vi endast ta emot handen EFTER vi satt oss på ett plan och landat?
Vad är skillnaden mellan med att främlingen står på den vita stranden eller hemma i Sverige?

Jag tror vi har så mycket lycka inom oss att den förträngs, försvinner och glöms bort bara för att vi strävar efter PERFEKT.
Vi har lättare att ta emot främlingens hand när vi har släppt alla "måsten", "borden" och "roller" ifrån Sverige. Vi låter oss vara genuint oss själva. Ordet PERFEKT har försvunnit ifrån vårat system och lyckan ligger bubblande vid ytan och när du tar främlingens hand så skrattar du bara, som ingenting speciellt har hänt. Du skrattar på det sättet som, att du hade gjort samma sak hundra gånger om du var i Sverige.

Jag ska dok inte säga att Sverige saknar den känslan som jag beskriver just nu, 
som också oftast är orsaken för att man åker utomlands från första början. 

Vad tror du händer nu när sommaren skiner och fyller upp våran vardag? Vad händer med dina medmänniskor?
Vad händer med dig? Vad känner du?

Har du lika många "måsten", "borden" och "roller" när du sitter inne i centrala stan, dricker en café latte, solglasögonen på näsan
och avnjuter solen som smeker ditt ansikte?

Likes

Comments

Dagen började som vanligt med ett gympass innan jobbet. Jobbet idag var som vanligt inget speciellt hände och det gick ovanligt långsamt..
Men idag är det den 11 vilket betyder att jag har haft två månader med kolhydrater så nu börjar en månad utan dom. Hoppas inte dom serverar utsökt kolhydrater som klyftpotatis på middagen ikväll på Lou Lou

Ja, ikväll ska man på middag hos Lou Lou. Mina förväntningar är positiva men höga. Detta kommer nog bli en väldigt bra kväll.

Och påtal om bra, idag anmälde man sig till en striptease kurs, att dansa runt en stång är ju bara roligt och ger bra träning!

Ha en bra kväll allihopa!





Likes

Comments

Idag har varit en väldigt produktiv dag. Ett gympass innan jobbet! (Tycker att resultaten äntligen börjat synats, vad tycker ni?!)
Jobbet var underbart bra idag. Sedan fick jag skynda mig hemåt för att hämta en AUX sladd inför gymnastiken med mina bästa killar.
Vem möts jag då utav med massor av pussar och kärlek??? Jo men lillebror Erwin.
Känns som dagen inte kan bli sämre på något sätt.
Hoppas ni känner samma glädje där ute!





Likes

Comments