Kroppen blir kall och stannar upp några sekunder innan man känner hur den här obehagliga känslan sprider sig ut i kroppen, medans hjärtat börjar klappa fortare och andningen blir ytlig, tar det bara några sekunder innan en fulltecknad panikångestattack är igång. Varje andetag känns som det sista och hjärtat kommer stanna av överbelastning. Ena delen av dig kämpar för att "överleva". Den andra går igenom alla tankar som fick attacken att börja. Många gånger känner jag mig ensam, oförstådd och vilse. Finns det någonting som kommer få mig att fungera normalt igen? Miljoner saker hinner springa förbi ens huvud. Även tankar om döden, inte för att jag vill dö men ibland känns det som ett lättare alternativ för att fly undan alla dessa känslor.

Att besluta sig om att ta sitt liv kommer inte över en natt av dåligt mående inte heller över en vecka. Det tar månader, till och med år av psykiskt dåligt mående. Ett kamp mot sig själv och sina tankar. Kamp mot när kroppen stänger av, när du begränsas av panikångestatacker. Ångesten hindrar en och gör dig till en fånge i din egen kropp. Du lever i ett fängelse som du inte kan komma ut ifrån. Det är inte alltid man vill dö utan man vill bara komma loss. Bli fri.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Vi ljuger för att skydda oss själva och våra relationer.
Vi ljuger för att det råder en enorm skam och tabu kring ämnet.
Vi ljuger för att vi inte kan sätta ord på våra känslor.
Vi ljuger för att vi är rädda för vad folk ska tycka"
#aldrigensam

Psykisk ohälsa, det är inget vi pratar om högt. Det är inget någon vill lyssna på eller riktigt ta på allvar. När man själv lider av det är det inget man vill säga eller riktigt acceptera. Man vill vara som alla andra och gör sitt yttersta för att ingen ska märka något. Men alla kommer till den punkten där det brister. Där det inte går att hålla masken längre. Och att mötas av kommentarer som "Ryck upp dig, allt ordnar sig" eller " Du har haft en bra uppväx och du har ett bra liv, du har inget att vara ledsen över". Eller mötas av de som tror att man bara är löjlig och vill ha uppmärksamhet. Det kanske är svårt att se från en utomstående när någon verkligen ropar efter hjälp. För de flesta ser ju ut att ha helt normala liv. De skrattar och umgås med vänner, de sköter sina jobb och allting ser bra ut utifrån. Det dem inte ser är att varje dag är en kamp. En kamp att hålla minen för alla nära, så att ingen kan se hur man verkligen mår. En kamp om att hålla ångesten och ångestattackerna borta. Att ha en känsla att något växer i bröstet på en som man ständigt försöker slå bort men som man aldrig lyckas med. Att inte ha kontroll över ditt eget huvud och dina tankar är skrämmande och för varje dag som går hamnar man djupare och djupare och snart har du ingen kontroll alls. Sömnen uteblir för huvudet snurrar, det tänker så mycket att man inte kommer ihåg vad man har tänkt. Sakta men säkert tappar man det helt. Man har känslor man inte kan förklara eller definiera. Man är vilsen och utmattad.

När det är ett så tabu belagt ämne så går man inte direkt till vem som helst och ber om hjälp. Rädslan av att folk ska tro att man är psyksjuk och vända ryggen är stor. Rädslan att inte bli tagen på allvar. Man är rädd att man ska få en stämpel . En stämpel som inte är rättvis för ingen har någon aning om vilka kamper man har brottats med i sitt liv. Folk är ruskigt snabba på att döma och lyssna på rykten utan att veta all fakta.
Det är det som gör att så många lever med det i det mörka. Att ingen vågar prata om det och många inte får hjälp förrän det är för sent.

Sluta döma! Personer med psykisk ohälsa är vanliga personer också, de behöver bara lite hjälp på traven.

Likes

Comments

Det jag kan känna är jobbigt är att få andra att förstå. Alla mår vi dåligt någon gång, vi alla har nedgångar. Men att leva med ångest, ångestattacker och depression. Det är något inte många förstår och tar alldeles för lätt på. Denna känslan i bröstet som växer som ogräs. Som känns som ett elakartad virus och vägrar lämna din kropp. Man försöker slå bort det fysiskt men det går inte, där är ingenting där att slå bort . Man försöker tänka på annat men det är redan försent. Klumpen i magen, trycket i bröstet och känslan att att man är smutsig och sjuk har redan tagit över. Paniken stiger i din kropp och du vet att här ifrån går det bara utför. Hjärtat slår fortare, andningen blir hetsigare och tårarna börja rinna. I en panikångestattack finns det så mycket känslor som man inte kan kontrollera över. Så många känslor man inte kan definiera. Så många känslor som vill lämna kroppen och man förstår inte alltid själv var allt kommer ifrån. Det enda som ekar i huvudet är "jag orkar inte, jag orkar inte mer".  Man kunde göra vad som helst för att få det till att försvinna. 
​Den här känslan önskar jag inte ens min värsta fiende. Det går nog inte heller att förklara för någon som inte lider av depression eller ångest hur det känns. Att det inte är "vanliga" ledsna eller arga känslor. Att det inte går över efter attacken har lagt sig. Det är inget man kan sova bort eller prata bort med en vän. Det sitter djupare än så, mycket djupare. Jag begär inte att andra ska förstå men det minsta man kan göra är att inte förminska någons känslor eller problem. Det kan vara deras sätt att föröka öppna upp sig och försöka få hjälp.

Likes

Comments

Man vet inte ut eller in och nattens mörker är inte räddningen längre. Mardrömmarna kommer som på löpande band och man vill inte blunda. Något som kunde vara ens flykt från verkligheten har tagits ifrån en.  Att man inte längre kan göra något som är normalt. Att man man inte vågar för att man är rädd för vad som kan hända. Man är rädd för vilka bilder som kommer rulla längs näthinnan som man inte kan kontrollera. Man är rädd för vilka känslor det skapar i kroppen. Man är rädd för vad det gör mot en.  Jag är fruktansvärt rädd för att jag har hamnat på ett jävla bakslag. Ett bakslag jag inte vill känna till. Ett bakslag jag inte vill gå igenom,  jag vill inte hamna där jag var innan. Jag fruktar för att må så dåligt igen. Nu har jag dock verktyg att tackla allt med, men i bakhuvudet finns alltid frågan om man någonsin kommer vinna kampen.  

Det går inte att vara vaken tillräckligt länge eller att träna och göra slut på energi som man inte har. Spela tankespel, läs en bok eller räkna får när tankarna är högre än det man läser. Inget av det hjälper när man är rädd för vad huvudet ska göra under tiden man sover, vad den ska spela upp för bilder. Det är inte så lätt som alla tror eller får det att låta.  Det är en ständig kamp och alla har bakslag men kommer man någonsin uppskatta att gå och lägga sig igen?  Kommer tankarna någon gång sluta snurra? Jag saknar känslan av trygghet, ibland räcker det med att bara ha någon nära. Ingen som säger något eller gör något utan bara är där. Så jag slipper vara ensam. Det är något som jag har märkt hjälper mig och att vara runt människor som får en på andra tankar med att bara vara. Bara vara sig själva. Men man kan inte tvinga någon sova hos en varje natt, eller att spendera alla dygnets 24 timmar med en. Det hade varit en lättare väg men vad lär man sig av det? 


Likes

Comments

Jag ska kämpa för dig. Jag gör allt i min makt för att få ihop det. För ditt bästa vill jag inte göra för snabba beslut eller vara egoistisk. Men en dag ska du vara här igen för du är min. Du är min värld och jag saknar dig, något så fruktansvärt mycket. Jag ska få ihop det även om det tar lite tid att få alla pusselbitar så är det snart klart. Snart kan vi vara tillsammans igen, Älskade du.

Likes

Comments

Övertänkande och ett kontrollbehov är inte den bästa kombon när man har ångest. Den triggar det så fruktansvärt mycket. Det är så lätt för folk att säga men "tänk inte på det". Tänk inte på det?! Under tiden någon har sagt det till mig har jag redan tänkt på hundra olika scenarier. Fram och tillbaka, även två gånger om och nu ska jag lyckas få stopp på det. Nu ska jag bara skita i det, lägga ner? Hur gärna jag än vill så säger huvudet hell no! It´s too littel too late. Något som hjälper mig är raka och ärliga svar. Inga diffusa jävla skit svar. Ge mig ett konkret svar så jag har något att ta emot. Inget jag kan analysera eller övertänka. Är det så satans svårt för folk att vara raka och ärliga? Är det?! I min värld fungerar det inte. Jag önskar att jag hade fler i min omgivning som kunde vara lika raka och ärliga. För det hjälper mig framåt. Det jag stör mig  på är att jag släpper in skit folket själv. Jag tar till mig dem och jag börjat bry mig, alldeles för lätt och alldeles för snabbt. Jag ser alltid det goda i folk, även när de har kört över mig femtioelva gånger, står jag där och förlåter dem. Men FAN, nu är dags. Detta året ska jag spendera för min egen skull. Jag ska inte släppa in folk så lätt ( jag tror inte på mig själv när jag säger det ) men jag ska iaf försöka! Skam den som ger sig! Nu är jag trött på att bli överkörd. 




Likes

Comments

I never needed you like I do right now
I never needed you like I do right now
I never hated you like I do right now
'Cause all you ever do is make me..

Likes

Comments

Började veckan med en "vi ska bara.."spela beer pong och umgås, blir ingen sen kväll. Drog till stockholmsyndrom med nästan hela svenska/norska gänget och det får man sota för idag.. Ingen drink sitter i huvudet ingenting vill fasta, vi lär få ett stick test på någon av dem andra drinkarna idag och alla är inte kvar i huvudet. Jag kan  ju bara hoppas att det tar lika lång tid att glömma drinkarna som det tar att plugga in dem för då ska det inte vara några problem. Men den turen har jag väl inte med mitt guldfiskminne. Så panik plugga innan vi börjar kl 1.

Likes

Comments