Header

Söndag den 10 juli i år började dramatiskt för min del eftersom jag tillsammans med min partner åkte in till förlossningen. När vi nu fått vårt rum och jag fått lite medicin för att kunna sova så försökte vi båda två att vila. Simon lyckades väl halvsova lite men för mej var det omöjligt eftersom jag hade värkar och samtidigt var pirrig i hela kroppen!

Angående smärtlindrig så minns jag att jag fyllt i nåt papper inför förlossningen där jag skrev "vill inte ta för mycket, vill inte ha ont i onödan. Är skeptisk mot ryggmärgsbedövning". Så när nattpersonalen byttes ut mot morgonpersonalen så förklarade jag det för dem. De tyckte jag skulle använda lustgas i alla fall och jag höll med eftersom jag hade så ont. Jag hade mått illa sen kvällen innan och det satt fortfarande i men lustgasen var inget som påverkade mej på det sättet att jag blev illamående utan jag blev bara lite snurrig i början sen försvann det. Det var skönt att ha något att fokusera på under värkarna. När de kollade hur jag låg till så kunde de se att jag var öppen 5 cm nu så nu hade det kört igång på riktigt! Värkarna då livmodern öppnar sej är inte sköna, de blir gradvis ondare och ondare. För mej var det så långdraget och tog så himla lång tid, man ville liksom börja krysta och få ut ungen. Nu hade ju ändå värkarna hållt på i ett dygn och min ork höll på att rinna ut.

Jag hade under hela min graviditet varit så lugn och inte stressat upp mej inför något. Men nu när det var dags att föda så kände jag att stressen fanns där. Innan denna dag så hade jag lagt all stress åt sidan, var lugn och harmonisk och brydde mej inte om sådant som inte var livsviktigt. Men nu var jag ju i en sits då jag skulle göra något livsviktigt och stressen fanns där i form av ett driv, fokus och envishet. Men så fort en värk var över så var jag lugn och harmonisk igen - helt otroligt! Jag gick tillsammans med Simon på en profylaxkurs och denna andning hade jag använt mej av sedan veckan innan, då mina förvärkar börjat. När jag inte hade värkar så andades jag på profylax-sättet för att återhämta mej och få bort eventuell stress vilket för mej funkade bra! Under värk-pausen försökte jag även att få i mej vätska och nåt ätbart som Simon och all personal hjälpte mej med.


Bild 1: Selfie med mej i bakgrunden. Bild 2: Sleten tjej

Jag hade inte personal på plats i mitt rum hela tiden vilket jag tyckte var jätteskönt. De droppade in då och då och det var ju lugnt med mej eftersom det gick så sakta. Innan de gick igen så såg de alltid till att förklara för mej att ringa på klockan om jag ville något eller behövde hjälp. Personalen tog inte bara bra hand om mej och bebis utan de såg till att Simon hade det bra, vilket vi båda uppskattade. Innan barnmorskan lämnade mej för att gå vidare så pratade vi om ryggmärgsbedövning vilket jag förklarade att jag var skeptisk till det. varför jag är skeptisk till ryggmärgsbedövning är för att min syster fick det när hon skulle föda ett av sina barn och den inte hjälpte! När hon sa till att det inte funkade så ökade de dosen på medicinen som kom men inget hände. Den måste ha suttit fel för hon fick ingen smärtlindring. Vi pratade lite om det en stund och jag skulle fundera på om jag ville ha eller inte tills nästa gång hon kom. Nästa gång hon kom så var klockan efter 9 och jag hade så ont. "Ryggmärgsbedövning... hjälper det? Om det gör nån skillnad vill jag gärna testa det." förklarade jag för barnmorskan som intygade att den kommer inte ta bort smärtan utan att den kommer att lindra den, därav namnet smärtlindring. Så hon ringde efter narkosläkaren och efter ca 45 minuter så kom han och satte i ryggmärgsbedövningen. Jag kände ingenting eftersom de satte in den under en värk. Jag väntade in i det sista med att sätta i ryggmärgsbedövningen för nu var jag öppen 7-8 cm och i samband med den kollen och att de satte i ryggmärgsbedövningen så stack de hål på min hinna så att vattnet gick för att se till att processen skulle fortgå.

De märkte då att bebis hade bajsat i fostervattnet, vilket de kan göra då de är stressade eller inte mår bra. Det kan hända ändå även om de mår bra men detta skapade såklart en oro hos mej och nu hade de verkligen extrakoll på mej och framförallt bebis. En liten elektrod sattes direkt på bebis huvud då de hade svårt att läsa av hjärtljud via elektroderna på min mage då hen sprattlade runt därinne. Jag togs väl omhand och lyckades lägga detta åt sidan och fokusera på att inte stressa upp mej. Smärtan från värkarna blev intensivare och nu skulle äntligen ryggmärgsbedövningen kicka in. Personalen frågade mej en stund senare hur det kändes, om jag hade känsel i ben osv. Och ja, det hade jag men ryggmärgsbedövningen hjälpte bara på ena sidan! Jag kände allt på högra halvan av magen, men på vänstra sidan var det bedövat. Det jag var orolig för hade skett! De sa att de skulle kontakta narkosläkaren och en stund senare kom de tillbaka och sa att det kan vara så att nålen sitter snett och att om jag ville så skulle de ringa honom så att han kom ner och satte rätt den. Lite orolig över att det inte skulle hjälpa något alls om den skulle sättas fel igen och positivt tänk gjorde att jag tackade nej. "Jag får se det såhär, nu känner jag ju när jag får värkar och kan hjälpa till och jag är ju faktisk 50% smärtlindrad" sa jag. Så det var bara att köra på!


Bild 1: Sittandes upp, beundrar bulan. Bild 2: Sleten till tusen, smygfotas av Simon... Bild 3: ...Därav minen på denna bilden. "Vafan håller du på med?".

Tiden gick och när klockan var runt 15 så kom nästa personal in och kollade mej. Då hade jag haft lite ondare en stund så de kom i rätt tid! Hon undrade om jag hade krystvärkar, om det kändes som att jag ville trycka på och jag svarade förvirrat att jag inte visste men kunde testa, haha. Värkarna blev inte starkare och bebis åkte liksom tre steg fram och sen två tillbaka när jag försökte få ut henne så de satte in värkstimulerande och det hjälpte lite. Då säger de att det kanske behövs sugklocka om bebis inte kommer ut och jag blir såklart ännu oroligare. De ser på monitorn att hjärtfrekvensen på bebis ökar och tar prover för att se så hen inte är för stressad och mår dåligt där inne. Proverna som tas visar att det inte var någon fara och att det bara är att försöka klämma ut ungen helt enkelt! Det fanns stunder då jag verkligen kände mej otillräcklig, eftersom bebis kom ut en bra bit, sen gled tillbaks igen. Jag tror att jag inte hade all ork som krävdes helt enkelt, på grund av veckan som hade varit med förvärkar, sömnbrist och nu dessutom illamående sen vi åkte in. Jag minns att jag inte ville äta något eftersom jag inte ville spy då jag kämpade på, jag fick liksom ta i allt vad jag orkade samtidigt som jag fick hålla emot för att inte börja spy (jag har lite fobi för att spy).


Bild 1: Simon smygfotar igen då de sa att gå lite kunde hjälpa till att få igång lite mer. Bild 2: Ca. 1,5h innan bebis kom ut. Jag vill minnas att det var såhär lugnt och fridfullt för mej under förlossningen, trots det som hände omkring. Här har de vänt mej på sidan och lagt upp benen och jag har börjat "testkrystat", haha.

Efter flera timmars kämpande, klockan närmade sej 17, så sa barnmorskan att snart så var bebis ute! Så hon informerade mej detta "Snart så kommer jag säga till dej att ta i när du får en värk och sen kommer jag att säga åt dej att sluta krysta när du får en värk och då ska du göra det, ok?". Hon fick upprepa detta en gång till vad jag minns, var lite förvirrad eftersom hittills har man ju tagit i för kung och fosterland. Jag fick en värk och hon sa åt mej att krysta och så var värken över och hon sa att man nu kunde se och känna huvudet! Min partner Simon kikade och jag fick känna på nåt slajmigt mellan benen och lös nog upp hela rummet när jag frågade "Är bebis snart ute?! Kan jag inte få krysta nu ändå så att barnet kommer ut!?" och barnmorska lugnade mej och sa att jag skulle vänta tills nästa värk men jag tror att hon var lika spänd på att träffa oss för hon började glida ut lite sakta. All min smärta försvann då barnmorskan sa att huvudet nu var synligt, helt otroligt men sant! Nästa värk kom och hon var äntligen här. 10 Juli 2016, kl.16.58. Det går inte att beskriva hur det kändes men både jag och min partner var helt skakis och tårögda. Hon låg nu där på mitt bröst och jag var helt skakis av allt adrenalin och lycka. Minns att hon var så fin trots att hon var nyfödd, hade ljusbrunt hår och bajsade ner hela mej när vi låg där. Mysigt värre! Moderkakan kom ut som den skulle och vi fotade den eftersom vissa i familjen kanske ville se den. Dock så blödde jag väldigt mycket och det tog ett tag för dem att få stopp på det. De tryckte på min mage och jag hörde hur blodet strömmade ur mej. Men jag brydde mej inte, för mitt barn var här nu och vad som än hände mej så var hon frisk och hade det bra. Det känns sjukt att ha en sån känsla, för det har ju aldrig inträffat förut. Att man inte bryr sej ett dugg om sin egen hälsa för att ens barn iallafall har det bra. Jag minns att världen liksom stannade upp när hon låg där på mitt bröst och det som hände nedanför min mage gick som i slow motion; att de tryckte på magen och blodet som forsade, läkare som kallades dit, mediciner som jag fick... Allt som skedde där var som i en dimma och oviktigt eftersom hon nu var ute och mådde bra. De fick stopp på blödandet tillslut och vi kunde njuta av vårt barn ensamma. Simon tittade på henne och på mej och sa att "Det är en Viola, eller vad tycker du?" och jag svarade "Javisst, har ju bara sett toppen av henne än sålänge men säger du det så är det en Viola.".

Bild 1: Äntligen är mitt barn här! Bild 2: Simon klipper navelsträngen och jag tittar för fullt. Det som händer sekunder efter är att det sprutar blod överallt och en ur personalen ska torka bort det och jag minns att hon var lite osäker på om hon kunde torka bort det som hamnat på bröstet eller ej men gjorde det lite försiktigt, hehe.

Sen kom de in och vägde och mätte henne och hon vägde 3355g och var 50cm lång. Efter det så fick jag stapla iväg och duscha av mej och Simon fick gosa med sitt nyfödda barn. De kom ju också in med såndär fika och det var fan det godaste jag ätit på länge, hungrig som en varg var jag dessutom. Simon fick mata mej då jag höll i Viola och jag brukar ta små tuggor men nu så bad jag om att han nästan skulle trycka in halva mackan på en gång för jag var så hungrig och det var så gott, haha! Vi blev visade till ett rum på BB sen på kvällen och där hade vi det jättebra. Vi stannade i tre dagar så att hon fick göra alla kontroller som krävdes och att jag kunde komma igång med amning och hade personalen nära om något hände. Tyckte att vi alla blev väl bemötta både på förlossningen och på BB, så jag är jättenöjd med min upplevelse.

Bild 1: Stolta Simon med Viola när jag duschar av mej. Bild 2: "Födelsefikat" - en av de godaste måltiderna jag avnjutit

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår var det 19/9 2017, ett år sedan min pappa plötsligt gick bort. Ett år som har gått väldigt fort och som varit fyllt med sorg, stora förändringar men även lycka. Sorgearbetet tog sin tid och vi syskon hanterade det olika, precis som vi gör idag när det kommer smygande på en i samband med att årsdagen för hans bortgång är här. Jag kommer aldrig att glömma den morgonen då jag och min lilla familj sov hos syrran efter att ha varit och hälsat på pappa på sjukhuset helgen innan eftersom han råkat ut för en olycka och gjort en stor operation som för övrigt gick bra. När min syster kommer in i rummet och säger att de ringt från sjukhuset så tänker jag genast att nåt måste ha hänt, men inte i min vildaste fantasi kunde jag förbereda mej på att hon sen skulle säga "Pappa är borta". Usch, även nu när jag skriver så blir jag upprörd och tårögd, för det har ändå inte gått så lång tid och det kommer nog alltid kännas såhär när jag tänker tillbaks på det.

Så igår begav vi oss till Storfors och träffade mina syskon som var på plats så gick vi tillsammans och fixade ett litet blomsterarrangemang som vi satte vid graven. Min pappas favoritfärg var gult, så det var självklart att vi skulle ha en gul blomma. Från början var det tänkt att vi skulle köpa sex rosor men de var slut i blomsterbutiken så jag fick tänka om. Egentligen tycker jag att det blev bättre med det som tillslut blev, för det kommer hålla sej fint längre och blev lite personligare. En gul, glad blomma, en vit ljung och en fin murgröna blev det. Sen så valde jag ut texten "saknad" och ett par kantareller eftersom naturen, framförallt skogen var hans plats där han kunde vara sej själv. I skogen, i naturen, ute på sjön, så har vi alla syskon fina minnen från vår pappa och det är de bra minnena som vi vill lyfta fram dagar som dessa.

När vi kommit fram till graven så var det fixat sen i somras med ett par murgrönor och en lila klockliknande blomma. Min farmor och farfar samt en faster är begravd där och även min pappa och andra faster är planerad att vila på samma plats så man måste visa respekt och hänsyn till de andra som besöker graven. Därför valde vi att placera blommorna i ett hörn av rabatten och vi hade tur att murgrönorna som satt där sedan innan matchade fint med de vi satte igår.

Bild 1: Som rabatten blev när det var klart. Bild 2 & 3: Viola, med en tår rinnandes från kinden, äter marknadsgodis till minne av sin morfar

Istället för att ta en gravöl, då min bortgångne pappa hade en minst sagt komplicerad relation till alkohol, och dessutom då den ena körde, andra ammade, den tredje var gravid och resten barn så hade jag köpt sliskigt söt marknadsgodis som pappa gillade. Det var en sån påse han fick av oss när vi besökte honom på sjukhuset sista gången vi träffades, och han mumsade i sej som fasiken, haha! Vi alla tog en bit för att minnas och hedra honom, trots att det tog emot på grund av smaken. Viola gillade godisen så hon fick nån extrabit att mumsa på innan vi lade ner påsen vid blommorna. Efter att ha besökt graven så var alla trötta och ledsna så vi tog en promenad förbi affären och köpte massa fika, precis som vi brukade göra när vi skulle hälsa på hos pappa...


På bilden: Nu ligger godispåsen där också med godis som han älskat sen sin barndom

Det var så skönt att ha det gjort, att ha fixat lite och att ett ljus lyser där i några dagar nu. Hit följde jag med pappa många gånger och sjöng för farmor, vattnade och lade dit blommor när jag var liten. Hit kommer jag ta mina barn och låta dem äta en godisbit, fixa i rabatten och prata lite med morfar, precis som han lärde mej att göra.

Likes

Comments

Lördag morgon den 9 juli 2016 kl.06.30 så hade jag så ont p.g.a. förvärkar jag hade haft under natten så jag hade inte sovit mycket. Förvärkarna hade börjat smugit sej på en vecka tidigare och sedan blivit tätare och intensivare för varje dag som gick. Så denna morgon var jag väldigt trött och hade nästan tappat hoppet om att mitt barn skulle komma, eftersom det varit "falskt alarm" alla de andra gångerna under veckan. Denna morgon var alltså inget undantag så jag gick upp och lade mej i tv-soffan och slog på nyhetsmorgon. Efter ett par timmar började jag tänka att "denna gång kanske det blir av?" för förvärkarna hade nu hållit på under natten och hela morgonen. Jag började då föra ett schema för värkarna och lät ingen, förutom min partner, få reda på mina misstankar.

Vidd 11-tiden så var det som det hade varit hela morgonen och jag hade försökt vilat men minns inte om jag lyckades eftersom jag hade så ont. Jag minns att jag gick på toan och märkte då att slemproppen började lossna, eller jag misstänkte det. Vid följande toabesök, viket var ofta, så var det slem med varje gång och en utav gångerna så hade den släppt helt. Jag hade som sagt tappat hoppet om att hon skulle komma på beräknat datum vilket var morgonen efter (v.40+0) och så hade jag hört att slemproppen kunde släppa betydligt många dagar innan förlossningen så att detta skett gav mej inget hopp... Men runt kl.17 ville jag pigga upp min mamma och storasyster lite. Eftersom vi är väldigt öppna i min familj och min mamma tycker att allt med att skaffa barn, förlossning osv. är magiskt så smsade jag henne och syrran detta: "Vill du se en bild på nånting coolt, men samtidigt äckligt/slemmigt?". Båda svarade med skräckförtjust blandning ja på mitt sms och ni kan gissa vad de fick en bild på senare. Båda blev överlyckliga och sa att nu kommer det snart köra igång! I samma veva hade min pappa ringt och frågat hur det gick för mej. Jag hade varit så trött den senaste tiden och hade ju haft förvärkar i en vecka nu så jag ville inte säga något för att oroa honom. Jag svarade att det varit som det varit den senaste tiden nu och att vi fick hålla tummarna för att det skulle köra igång snart. Jag fick bita ihop när jag pratade med honom i telefonen eftersom jag nu insett att det kommer nog bli idag vi får åka in till förlossningen. Han bad mej att ta ett kort på mej så han fick se magen och efter att vi lade på så fick jag bita ihop och se lite mer mänsklig ut än vad jag kände mej när min partner Simon fotade mej för att sedan skicka bilden till min pappa.

Bild 1. 1 vecka innan BF. Inte bara mamman som behöver vila, hehe. Bild 2 & 3. Sista bilderna på min bebismage som min pappa bad om att få. På första bilden ser man hur slut jag är så vi fick ta ett till kort då jag log lite för att inte avslöja något.


Förvärkarna var inte längre förvärkar utan hade alltså idag kört igång på riktigt. Det var verkligen en intensivare smärta och jag satt och fyllde i dendär tabellen för hur tätt de kom. Men det gick så sakta för mej, det var liksom 9-15 minuter mellan värkarna och hållde på så hela dagen. Jag var helt slut redan på morgonen när jag gick upp, helt slut redan flera dagar innan!

Den sista tiden minns jag att jag var rädd för att inte orka med att föda mitt barn. Jag hade ingen aning om hur trött man kunde vara där i slutet. Jag hade dessutom problem med foglossning och migrän som ökade under graviditeten då man har mer hormoner i kroppen vilket triggar igång den. Min värsta mardröm skulle vara att föda mitt barn en dag då jag hade migrän, vilket jag inte vet hur det skulle gå. Jag minns också att jag helst inte ville ha massa smärtstillande, ryggmärgsbedövning osv. utan typ bara lustgas. Men sen så insåg jag att man inte kan veta hur det blir, det kan vara så att man måste föda sitt barn en dag när man är sjuk, inte sovit på flera dagar, har migrän osv. Då tar man nog allt som går.

Eftermiddagen blev nu till kväll och jag började bli tröttare och tröttare, fick ondare och ondare men värkarna blev inte särskilt tätare. Minns att jag ringde in och det enda de kunde erbjuda mej om jag kom dit nu var en alvedon(!). Jag blev lite orolig för att det tog så lång tid utan att öka särskilt i täthet mellan värkarna och jag var också orolig över att bebisen skulle komma ut i toaletten, för man vet ju att det händer och att vissa inte har ont alls. I efterhand vet jag att den oron nog gjorde att värkarna gjorde ondare. Några timmar senare, så hade det blivit en ny dag. Lördagen den 10 juli. Jag kände då att jag inte orkade mer och hade runt 6 minuter mellan värkarna och hade verkligen jätteont så vi ringde dit igen och samma sköterska svarade då att vi kunde komma in.

Taxin kom och hämtade oss strax efter kl.1 på natten då jag satt med en spyhink på toan och min partner Simon hämtat BB-väskan osv. Minns att jag hade så ont så att jag hade spytt och bilfärden till förlossningen var jättelång och plågsam. Vi staplade in på förlossningen och fick snabbt ett undersökningsrum. Jag mådde fortfarande jätteilla av smärtorna och försökte lokalisera nånting jag kunde spy i, för det första som hände när vi kom in i undersökningsrummet var att jag spydde. Det gick så fort så jag hann knappt med att få en såndär konstig spypåse. "Oj, vilket entré (du gjorde)!" skrattade sköterskan som visat oss dit och förklarade att det skulle komma någon och undersöka mej. Klockan var nu 01.30 och jag blev undersökt snabbt där de konstaterade att jag var öppen 2-3 cm (bara!). Jag fick med tanke på att det var min första gång, med tanke på sömnbristen och att jag hade sån smärta stanna kvar. Jag fick en morfinspruta och några smärtstillande tabletter som skulle hjälpa mej att få sova några timmar under natten. "Ni ska få ett rum (förlossningsrum) så att ni kan sova för senare idag kommer det bli barn!". Nu när hon sa det så förstod jag att det var sant. Snart skulle vår väntan vara över, snart skulle vi äntligen få träffa vårt barn!

Likes

Comments

Detta år har många gånger varit livsomvälvande på olika sätt. Violas efterlängtade födsel i juli, min pappas plötsliga bortgång i september och nu kommer ett till bakslag. Oliwer, som är min partner Simons systerson, har fått återfall i sin cancer och det ser inte ljust ut... Här sitter då vi nästan 30 mil ifrån våra familjer när de behöver oss som mest och vi dem! Efter att ha spenderat tusentals kronor på att åka fram och tillbaka för dop, begravning, sjukhusbesök och så vidare så har vi nu bestämt oss - vi flyttar!


Bild. Hit ska vi flytta!


När jag var gravid med Viola så kände jag att "detta barnet i min mage måste få lära känna sin familj!". Jag anser att om man ses ett par gånger om året och bara har ett par dagar på sej så kan man inte få en sån bra relation som jag önskar. Jag tror absolut att det funkar att få en bra relation, det är inte så jag menar men jag vill att hon ska ha det så som jag har haft det då jag är väldigt nära min familj. Jag vill exempelvis att Violas moster/faster ska vara någon som hon är trygg med, jag vill att hon ska kunna leka och busa med sina kusiner och jag själv vill också att mina/våra syskonbarn ska kunna räkna med mej och veta att jag finns där för dem om det är något.

Därför har distansen mellan oss i nuläget stört mej och jag har fått en slags hemlängtan. När Viola föddes och vi var på besök i Örebro så kände jag ännu starkare att jag "ville hem". På dessa gator som Simon och jag gått på 10 år innan, aningen onyktrare och odrägligare, gick jag nu fortfarande på med honom men nu med vår lilla dotter och jag kände mej hemma igen! Jag har väntat på att denna känslan som jag haft sen när jag var gravid ska försvinna men den har bara blivit större och större. Pappas bortgång spädde ju på hemlängtan då man såklart vill finnas där för familjen och nu när Oliwer är sjuk igen så kände jag bara "nä, nu måste vi fan hem!".


Bild. Simon och Viola poserar stolt med hyreskontraktet!


Eftersom Simon kände likadant så satte vi igång och leta lägenhet och räknade med att flytta till nästa vinter då Viola skulle börja dagis. Men vi fick otroligt snabbt tag på en lägenhet i stan, en liten mysig tvåa i Stjärnhusen. Så fr.o.m. februari 2017 blir vi Örebroare och vi är alltså hemma igen!


Likes

Comments

Idag har det gått en månad. Tiden har flugit iväg fast ändå gått så sakta. Jag kan inte minnas vad jag gjort sen den dagen, dagen då min pappa gick bort.

Runt 2010 så hade jag varit tillsammans med min partner i över tre år och han hade aldrig mött min pappa. Jag bestämde mej då för att det var dags att ta upp kontakten som jag klippt nästan 10 år tidigare, då jag bara var 12. Min pappa fick på senare år diagnosen bipolär, vilket väldigt förkortat innebär att han antingen var väldigt högt uppe i det blå eller så var han djupt nere i det svarta. Han självmedicinerade sej med bl.a. alkohol under de jobbigare perioderna men samtidigt så var han nästan alltid påverkad. Som tur var så har jag inte många minnen då jag såg honom dricka och bli vad andra folk skulle kalla full men jag minns att han i princip alltid var påverkad. Det är jättesvårt att förklara men andra folk skulle aldrig kunna bedöma honom som påverkad men vi som levde i det märkte det på direkten.

Min mamma lyckades att skilja sej från honom efter att i många år gett honom alltför många chanser så den dagen de gick isär så flyttade vi alla därifrån. Jag bestämde mej då för att jag inte ville ha kontakt med honom just för att han varit oansvarig och druckit med oss barn i närheten även efter skilsmässan. Jag var jättehård men det var det som behövdes för mej. Jag gick många år och var väldigt arg, mådde väldigt dåligt men som sagt så bestämde jag mej för att det skulle vara över runt år 2010.

Kontakten med pappa var lätt sagt skakig i början men sen lärde jag mej hur man skulle hantera vår relation bl.a. när han var "uppe i det blå" (läs: manisk) och de sista åren vi hade tillsammans var fina. En sån relation vi hade de sista åren tillsammans hade vi aldrig någonsin haft. Jag minns en dag då vi satt och pratade om djupa saker, saker som sårat, saker som gett glädje... Jag kommer väl ihåg att jag funderade "är det såhär det ska kännas att ha en pappa?" och nästan förvånades över att han fanns där och lyssnade.

Bild 1. När vi träffades så var fika ett måste och rejält med fika hade vi alltid eftersom pappa älskade sötsaker samt åt som en häst. Bild 2. Jag tillsammans med några av mina syskon förra sommaren. Pappa tog detta kort på oss en dag då vi hade varit ock fikat hos honom och han ville ha ett fint kort på oss på hans gård, där vi växte upp.


Min pappa gjorde många dåliga val under sitt liv, val som han inte kan förklara varför han gjorde men som jag vet att han ångrar... ångrade. På ett sätt så är han det värsta som hänt i mitt liv på grund av de val han gjorde som sårade oss som var hans familj. Men på ett annat sätt så har det format mej till den jag är idag och jag har tack vare detta blivit en klok människa. Idag mår jag bra, jag har accepterat det som har hänt tack vare att jag pratade med min pappa. Jag är så glad över att jag hann med att ta upp det jag behövde med honom för att kunna gå vidare med mitt liv och börja bygga upp en sund relation tillsammans med min pappa och samtidigt alla i min omgivning.

Bild 3. Min stolta pappa hållandes lilla Viola första gången. Bild 4. Jag och Simon på vår dotter Violas dop, min pappa har Viola i famnen.


Det jag tänker på nu som är så svårt att förstå är att han för nästan två månader sen fick träffa sitt yngsta barnbarn, min dotter Viola, för första gången. Han var så stolt och jag likaså. Ett par dagar senare så ses vi i kyrkan på Violas dop. För första gången på... säkert 14 år som hela familjen (min mamma, mina syskon, min farbror, kusiner osv) är samlade och det blev ingen scen utan det var jättefint och lugnt. På fikat så pratade t.o.m. mina föräldrar med varandra i en normal samtalston, vilket de inte gjort på flera, flera år. Jag minns att mamma berättade att de utbytte några ord som verkligen rörde mej. Tack vare detta så har vi alla en fin sista bild av min pappa, för en månad senare så sågs vi igen i kyrkan... Det som var så sjukt var för att denna gången så var det för att ta farväl av honom en sista gång.

Bild 5. Pappas alla barn, vi syskon, samlade på ett kort dagen då vi tog ett sista farväl av honom. Bild 6. Ett fint kort på pappa som han skickade mej en dag i våras då hans äppelträd var i full blom. Vi ses igen.


Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa. Tack vare honom har jag min underbara mamma och en hel hög med underbara syskon som jag verkligen älskar över allt annat. Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa trots att jag utseendemässigt är en kopia av honom. Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa till den 19 september 2016. Utan idag tänker jag extra mycket på honom och kan för första gången säga att jag är stolt över att få vara hans dotter.


Likes

Comments

Under min graviditet så har min stressnivå sjunkit och jag känner mej lugnare än innan. På något konstigt sätt så känns psyket stabilare nu än innan graviditeten och en tror ju att det ska bli tvärtom pga hormonerna men i mitt fall så har det inte varit så! På något konstigt sätt så har jag utan att tänka på det, sållat bort det i min vardag som inte är livsviktigt trots att det är något jag vanligtvis gillar. Ett tydligt exempel är att jag älskar julen och under jultider pyntar jag loss hemma och gör hemgjord leverpastej osv. I år kom inte ens granen upp och julmaten syntes inte till. Jag hade ork, jag ville pynta och fixa men det blev bara inte gjort.

På samma sätt så sållar jag automatiskt bort idioti. Idioti i detta fall kan vara folk som kommer med negativ energi. Jag känner att jag orkar inte spela ett spel just nu, orkar inte bry mej om deras ekonomiska situation/stress på jobbet/trasiga relationer - för det kan de faktiskt lösa! Jag känner mej lite för ärlig just nu, som sagt så orkar jag inte spela ett spel utan slänger sanningen i deras ansikten. Jättehemskt, jag vet! Men hittills så har de (flesta) jag behandlat så ändå fattat vad jag menat och vad jag fattat det som, inte tagit det negativt utan tyckt att det varit skönt att få höra sanningen. Den svidande sanningen, oinlindad i rosa fluff och utan "det löser sej-kommentarer".

Jag bör dock tillägga att jag självklart inte använder den svidande sanningen när jag chattar på tjejjouren, utan den används bara bland mina nära och kära.

Bild 1. Simon, min o Riskorns nyårsbild. Första bilden på oss tillsammans.

Vanligtvis så kör jag en kombination av den svidande sanningen och sanningen inlindad i rosa fluff. Vanligtvis så är jag en stöttande person som är både en bra lyssnare och som kommer med råd. Vanligtvis så tycker jag om den rollen, som verkligen är den personen jag är.

Men mitt gravida jag, detta tillstånd jag är i just nu, väljer bort dessa saker. Även om jag tycker dessa saker är kul, även om jag vanligtvis gör dessa saker per automatik och även om det är mitt rätta jag. Jag försöker att förstå varför det blivit såhär och det enda jag kan komma på i samråd med min barnmorska förra veckan är att en som gravid inte ska kunna lösa världsliga problem. På ett sätt är det ju skönt eftersom jag slipper att anstränga mej/stressa lika mycket utan att behöva välja bort dessa saker, för det gör jag automatiskt utan att veta om det. Men den mängden stress/ansträngning som innebär att pynta inför jul eller kunna använda lite mer rosa fluff på sanningen - den är inte stor, suck!

Jag har accepterat att det är så det är nu och jag skulle säga att det är den största förändringen som skett under min graviditet, psykiskt sett. Jag ser den som något positivt och något jätteskönt eftersom en tror att ens psyke under graviditeten ska vara så skört och att man ska skrika, gråta, bryta ihop hela tiden. I alla fall trodde jag det och även min partner. Så har det ju inte varit vilket också är jätteskönt.

Så några gånger under graviditeten så har jag frågat min partner om han tycker att jag förändrats mycket och om jag är/varit jobbig. Jag har då bett honom att svara ärligt när jag ställt klart frågan. Hans svar alla gånger har varit: "inte jobbigare än vanligt" (haha, där fick han till det...). Sist när jag frågade i veckan så sa han att han verkligen tycker att jag inte förändrats och att jag är gravid, att vi väntar barn bara har varit och är mysigt.

Vi är båda lyckligt lottade.

Likes

Comments

I tisdags så var jag på jouren igen, vilket jag är varannan tisdag mellan 17:45-21:15. Varje tisdag mellan 18-21 så har vi i Tjejjouren i Jönköping vår chatt öppen där vi chattar med stödsökande. Tjejerna som hör av sej är anonyma och samtalen kan handla om allt mellan himmel och jord.

Såhär ser hemsidan ut där vi som chattar, både volontärer och stödsökande, loggar in oss. Vi har på vår priolista att uppdatera den så att den blir snyggare. Vet ni nån som kan sånt, tipsa mej gärna!


Den senaste gången så jourade jag tillsammans med T och vår alldeles nya K, som gjorde sin första chatt som officiell jourtjej efter att ha gått bredvid vid tre tillfällen - hon skötte sej såklart superbt! Vi hade även en tjej som gick bredvid sin första gång denna kväll som vi hade koll på och visade hur det går till hos oss.

Alla som söker till oss för att bli volontär går först igenom en intervju där vi informerar om vad vi gör på jouren och tar reda på bl.a. hennes värderingar, erfarenheter och möjlighet att kunna joura. Känner vi att hon passar in så erbjuds hon att gå bredvid vid tre tillfällen och blir då tilldelad en mentor som är en av oss aktiva jourtjejer.

Att gå bredvid innebär att en får sitta med under en jourkväll efter att först fyllt i kontrakt gällande tystnadslöfte och så går vi igenom lite olika papper om bl.a. tjejjourens historia, bemötande osv. Hon får se hur vi gör när vi chattar, lära sej lite om rutiner och efter hennes tredje gång så kan hon få ha testat att chatta lite själv med en av oss aktiva jourtjejer som stöd.

Sen så är det upp till henne om hon väljer att fortsätta engagera sej. Vilket de flesta faktiskt väljer att göra, hehe.


Jag har inte ångrat mej en enda gång sedan jag gick med i Tjejjouren i Jönköping hösten 2014. Jag har fått så mycket tillbaks för de få timmarna jag ställer upp och jourar! Massor av nya kunskaper inom olika områden. Blivit mer uppmärksam på normer. Gått på olika utbildningar/kurser, senast i höstas då jag fick lära mej hur en bemöter våldsutsatta HBTQ-personer. Hittat nya vänner i gruppen, vilket betyder mycket för mej som inte är från stan.

Det som väger tyngst är ju ändå när en haft ett chattsamtal med en tjej som avslutas med ett "tack". Det värmer verkligen och då påminns jag om varför jag gör detta och orkar fortsätta.

Jag gjorde detta val att engagera mej i Tjejjouren för ca.4-5 år sedan eftersom jag ville ge tillbaks till samhället och just utsatta tjejer låg mej varmt om hjärtat. Jag tror definitivt att vi som volontärjobbar, vad en än engagerar sej i, mår mycket bättre. Så om du funderar på att engagera dej så tycker jag att du ska satsa på det för du får så mycket tillbaks!


Är du nyfiken? Prata med mej eller kolla mer info på tjejjouren.se!

Likes

Comments

Natten verkar vara den tid på dygnet då min hjärna jobbar på högvarv. Inatt är en typisk sån natt! Jag behöver egentligen sova då jag för en gångs skull faktiskt ska upp tidigt imorgon. Men nejdå, då sätter alla tankar, funderingar och idéer igång att snurra därinne.

Värre blir det ikväll eftersom Simon inte är hemma vilket leder till att jag ska försöka somna gott utan honom i vår säng. Men sängen känns så stor och tom, jag hör bara klockan som tickar och tankarna som snurrar runt.

Så här ligger jag nu och stirrar.

Imorgon ska jag till barnmorskan kl.08:00 för att lyssna på bebis hjärta första gången - känns pirrigt! Efter det så ska jag packa klart, käka frukost och duscha eftersom jag och min partner Simon under kvällen ska åka hem till familj och vänner i Värmland för att gå på begravning... 

Fast innan jag åker så ska jag kl.13:00 besöka motsvarigheten till Komvux i stan för att skriva in mej eftersom jag ska plugga Matte 2b på distans.

Så jag ligger nu och tänker på allt som har med detta att göra samt lite (läs:mycket) till. Tänker på mitt jobb. Tänker på hur kul jag hade det på mitt pass igår på Tjejjouren. Tänker på vilka fina vänner och familj jag har runt mej.

Tänker på hur flummigt detta inlägg blev, hehe.

Är jag den enda som lider av detta, att hjärnan går på högvarv då en borde sova?

Likes

Comments

Vi blev gravida väldigt fort när vi väl kommit fram till att vi var redo. Första försöket så tog det sej, som en säger. Men vad vi inte visste så var det just det att det skulle gå så fort och vara så enkelt för oss. Så när dagen då min mens skulle komma närmade sej och jag kände att jag hade mensvärk så blev jag ledsen. Dagen då min mens skulle ha kommit och dagen efter kände jag mej likadan, då jag fortfarande hade mensvärk och var deppig. Jag minns att jag nästan grät och sa till Simon att jag trodde att mensen var påväg och han tröstade mej och sa att det var bara att försöka igen om det var så.

Mensen kom ju aldrig så när jag väl skulle göra mitt första gravtest några dagar senare så var jag nervös! Jag minns att det var en fredagkväll efter jobbet och Simon och jag var på gymmet tillsammans. Jag minns att jag innan passet smög in på toan och skulle kissa på dendär lilla stickan. Mina händer skakade. Varför var jag så nervös? Jag ville ju så gärna detta! Jag hade väntat i några år nu, men varför denna nervositet?

Resultatet var otydligt. Jag fotade det och skulle efter passet skicka bilden till min vän som (snart) är sjuksköterska och jobbat på kvinnoklinik under sommaren och som efter avslutade studier nu i sommar ska börja jobba på kvinnoklinik igen. Hon om någon borde ju kunna tyda't! När jag kommer ut från toan så står Simon där väntandes och tittar på mej.
"Ja...?" sa han frågande. Jag tittade förvirrat omkring mej och svarade honom lika frågande tillbaks, vad han menade?
"Ja men, vad blev det?" svarade han då. Jag kände mej så förvirrad och tom eftersom jag inte visste vad resultatet blev och beroende på vad det nu blev, om jag skulle vara lättad, ledsen eller lycklig. Så jag svarade honom att jag inte visste.

Bild 1. Gravtestet som jag skakandes fotade och skickade till min vän för att tydas. Bild 2. Tidigare gravtest som var negativt. Bild 3. Smskonversation där jag skickat båda bilderna till min vän så att hon kan tolka lättare. Märk min nervositet då jag tror att jag inbillar mej strecket.


Innan passet så var jag på Systembolaget för att inhandla alkohol eftersom vi skulle ha lite häng hemma under lördagen och det skulle bli utgång efter det. Jag handlade en flaska alkoholfritt vin om testet skulle visa positivt. Efter gympasset när vi sitter på bussen påväg hem så ringer min vän upp. Jag inväntar nervöst hennes svar och hundratusen tankar svärmar omkring i huvudet.

Tänk om jag är gravid? Är jag redo? Vill jag detta? Hur ska det gå? Om jag inte är gravid, varför har jag så ont? När ska vi försöka igen? Jag kanske inte kan få barn? Hur blir det med jobb om jag nu är gravid? Hur gör jag med Thailandresan jag bokat i Januari? Hur gör jag med konserten Simon och jag ska gå på om en vecka? Hur lever en som gravid? Träning? Kost? Vad ska folk säga? Missfall? Kommer jag bli ett monster pga hormonerna? Hur mycket kommer jag gå upp i vikt? Hur kommer förlossningen vara? Föräldraledighet?

Ett litet axplock av vad som flög runt i mitt huvud de minutrarna som gick innan hon sa såhär: "Om du hade kommit in till mej på kvinnokliniken i somras och lämnat in detta prov så hade jag skrivit in dej som... gravid."

Jag visste inte hur jag skulle reagera och ville inte tro på det. Tankarna som snurrade omkring sen innan fortsatte snurra på och slutade inte. Min vän och jag bestämde då att vi skulle ses dagen efter för att köpa gravtest tillsammans innan vi skulle ses för att gå ut. Så vi sågs under lördagen för att köpa gravtest, hon var med som stöd kan en säga. Under kvällen sågs vi ute och hade det kul som vanligt. Vi bestämde att vi skulle ses som vanligt under söndagen för "bakisfika" vilket är tradition för oss. På söndagmorgon innan vi sågs så gjorde jag ett till test och det strecket var tydligare. Jag var gravid och nu började det sjunka in.

Bild 1 & 2. Det sista gravtestet som togs på söndagmorgonen innan obligatoriska "bakisfikan" med min vän. Bild 3. Min första bild på gravidmagen i v.6. Syns inget då men en måste ju börja nånstans för att se skillnaden.


De första dagarna kände jag mej jättetrött och väldigt ostabil eftersom jag inte kunde bestämma mej om jag skulle vara glad eller inte, stressad eller inte, gråta eller inte... Men jag var ännu inte glad, eftersom nu skulle den riskfyllda perioden med hög missfallsrisk börja då jag bara var i v.6.

Likes

Comments

Idag går jag in i v.24 och förutom de sömlösa nätterna så mår jag jättebra! Bebis snurrar runt därinne, dubbelkickar och kör vågen så magen visar vågor på utsidan också, hehe. Sen dagen då jag gick in i v.18 så har jag kunnat känna lilla Riskorn, som vi valt att kalla bebisen därinne. 2 veckor och 2 dagar senare (v.20, 19+2) så kunde även min partner Simon känna Riskorn första gången. Jag har tänkt att berätta lite mer om min, hans och vår upplevelse i senare inlägg.

Simon har även testat att lägga sitt huvud på min mage för att lyssna och han har då kunnat höra bebisen därinne! Jag är så avundsjuk och vill varje gång att han ska berätta vad han hör, hur det låter och hur det känns. Han förklarar det som "när man har huvudet under vattnet och hör en underlig duns, lite baseffekt". Jag vill ju också höra! Jag berättade detta för min syster som brilljant kom på idén att jag kunde köpa mej ett stetoskop och länkade på facebook till en sida på nätet där en kan köpa för under 200:-. "Wow! Men ska jag verkligen köpa det...? Känns ju nästan lite knäppt?" tänkte jag och lade tanken om att köpa ett stetoskop åt sidan...

I fredags så sov jag över hos min kompis som snart är färdigutbildad sjuksköterska. Hon bjöd på mat så vi åt gott, snackade och mös men vi var båda trötta så vi gosade ner oss i hennes säng eftersom vi båda skulle upp tidigt. "Har du tänkt att köpa ett stetoskop eller?" frågade hon mej då hon sett länken på facebook, som syrran delat. Jag förklarade som det var och hon säger "Men jag har ju ett här som du kan använda!". Jag blev så lycklig så att jag nästan började gråta (gravidhormoner deluxe) och så testade vi att lyssna...

Koncentrerad på uppgiften att försöka höra bebis därinne

Det resulterade i att vi inte hörde något trots att vi båda försökte. Kan vara för tidigt att höra med stetoskop? Tydligen så var det så för därinne i magen var det fest. Men vi kunde båda iallafall känna bebis dansa loss därinne.

Likes

Comments