Header
View tracker

Idag har det gått en månad. Tiden har flugit iväg fast ändå gått så sakta. Jag kan inte minnas vad jag gjort sen den dagen, dagen då min pappa gick bort.

Runt 2010 så hade jag varit tillsammans med min partner i över tre år och han hade aldrig mött min pappa. Jag bestämde mej då för att det var dags att ta upp kontakten som jag klippt nästan 10 år tidigare, då jag bara var 12. Min pappa fick på senare år diagnosen bipolär, vilket väldigt förkortat innebär att han antingen var väldigt högt uppe i det blå eller så var han djupt nere i det svarta. Han självmedicinerade sej med bl.a. alkohol under de jobbigare perioderna men samtidigt så var han nästan alltid påverkad. Som tur var så har jag inte många minnen då jag såg honom dricka och bli vad andra folk skulle kalla full men jag minns att han i princip alltid var påverkad. Det är jättesvårt att förklara men andra folk skulle aldrig kunna bedöma honom som påverkad men vi som levde i det märkte det på direkten.

Min mamma lyckades att skilja sej från honom efter att i många år gett honom alltför många chanser så den dagen de gick isär så flyttade vi alla därifrån. Jag bestämde mej då för att jag inte ville ha kontakt med honom just för att han varit oansvarig och druckit med oss barn i närheten även efter skilsmässan. Jag var jättehård men det var det som behövdes för mej. Jag gick många år och var väldigt arg, mådde väldigt dåligt men som sagt så bestämde jag mej för att det skulle vara över runt år 2010.

Kontakten med pappa var lätt sagt skakig i början men sen lärde jag mej hur man skulle hantera vår relation bl.a. när han var "uppe i det blå" (läs: manisk) och de sista åren vi hade tillsammans var fina. En sån relation vi hade de sista åren tillsammans hade vi aldrig någonsin haft. Jag minns en dag då vi satt och pratade om djupa saker, saker som sårat, saker som gett glädje... Jag kommer väl ihåg att jag funderade "är det såhär det ska kännas att ha en pappa?" och nästan förvånades över att han fanns där och lyssnade.

Bild 1. När vi träffades så var fika ett måste och rejält med fika hade vi alltid eftersom pappa älskade sötsaker samt åt som en häst. Bild 2. Jag tillsammans med några av mina syskon förra sommaren. Pappa tog detta kort på oss en dag då vi hade varit ock fikat hos honom och han ville ha ett fint kort på oss på hans gård, där vi växte upp.


Min pappa gjorde många dåliga val under sitt liv, val som han inte kan förklara varför han gjorde men som jag vet att han ångrar... ångrade. På ett sätt så är han det värsta som hänt i mitt liv på grund av de val han gjorde som sårade oss som var hans familj. Men på ett annat sätt så har det format mej till den jag är idag och jag har tack vare detta blivit en klok människa. Idag mår jag bra, jag har accepterat det som har hänt tack vare att jag pratade med min pappa. Jag är så glad över att jag hann med att ta upp det jag behövde med honom för att kunna gå vidare med mitt liv och börja bygga upp en sund relation tillsammans med min pappa och samtidigt alla i min omgivning.

Bild 3. Min stolta pappa hållandes lilla Viola första gången. Bild 4. Jag och Simon på vår dotter Violas dop, min pappa har Viola i famnen.


Det jag tänker på nu som är så svårt att förstå är att han för nästan två månader sen fick träffa sitt yngsta barnbarn, min dotter Viola, för första gången. Han var så stolt och jag likaså. Ett par dagar senare så ses vi i kyrkan på Violas dop. För första gången på... säkert 14 år som hela familjen (min mamma, mina syskon, min farbror, kusiner osv) är samlade och det blev ingen scen utan det var jättefint och lugnt. På fikat så pratade t.o.m. mina föräldrar med varandra i en normal samtalston, vilket de inte gjort på flera, flera år. Jag minns att mamma berättade att de utbytte några ord som verkligen rörde mej. Tack vare detta så har vi alla en fin sista bild av min pappa, för en månad senare så sågs vi igen i kyrkan... Det som var så sjukt var för att denna gången så var det för att ta farväl av honom en sista gång.

Bild 5. Pappas alla barn, vi syskon, samlade på ett kort dagen då vi tog ett sista farväl av honom. Bild 6. Ett fint kort på pappa som han skickade mej en dag i våras då hans äppelträd var i full blom. Vi ses igen.


Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa. Tack vare honom har jag min underbara mamma och en hel hög med underbara syskon som jag verkligen älskar över allt annat. Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa trots att jag utseendemässigt är en kopia av honom. Idag ångrar jag inte att fått ha honom som min pappa till den 19 september 2016. Utan idag tänker jag extra mycket på honom och kan för första gången säga att jag är stolt över att få vara hans dotter.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Under min graviditet så har min stressnivå sjunkit och jag känner mej lugnare än innan. På något konstigt sätt så känns psyket stabilare nu än innan graviditeten och en tror ju att det ska bli tvärtom pga hormonerna men i mitt fall så har det inte varit så! På något konstigt sätt så har jag utan att tänka på det, sållat bort det i min vardag som inte är livsviktigt trots att det är något jag vanligtvis gillar. Ett tydligt exempel är att jag älskar julen och under jultider pyntar jag loss hemma och gör hemgjord leverpastej osv. I år kom inte ens granen upp och julmaten syntes inte till. Jag hade ork, jag ville pynta och fixa men det blev bara inte gjort.

På samma sätt så sållar jag automatiskt bort idioti. Idioti i detta fall kan vara folk som kommer med negativ energi. Jag känner att jag orkar inte spela ett spel just nu, orkar inte bry mej om deras ekonomiska situation/stress på jobbet/trasiga relationer - för det kan de faktiskt lösa! Jag känner mej lite för ärlig just nu, som sagt så orkar jag inte spela ett spel utan slänger sanningen i deras ansikten. Jättehemskt, jag vet! Men hittills så har de (flesta) jag behandlat så ändå fattat vad jag menat och vad jag fattat det som, inte tagit det negativt utan tyckt att det varit skönt att få höra sanningen. Den svidande sanningen, oinlindad i rosa fluff och utan "det löser sej-kommentarer".

Jag bör dock tillägga att jag självklart inte använder den svidande sanningen när jag chattar på tjejjouren, utan den används bara bland mina nära och kära.

Bild 1. Simon, min o Riskorns nyårsbild. Första bilden på oss tillsammans.

Vanligtvis så kör jag en kombination av den svidande sanningen och sanningen inlindad i rosa fluff. Vanligtvis så är jag en stöttande person som är både en bra lyssnare och som kommer med råd. Vanligtvis så tycker jag om den rollen, som verkligen är den personen jag är.

Men mitt gravida jag, detta tillstånd jag är i just nu, väljer bort dessa saker. Även om jag tycker dessa saker är kul, även om jag vanligtvis gör dessa saker per automatik och även om det är mitt rätta jag. Jag försöker att förstå varför det blivit såhär och det enda jag kan komma på i samråd med min barnmorska förra veckan är att en som gravid inte ska kunna lösa världsliga problem. På ett sätt är det ju skönt eftersom jag slipper att anstränga mej/stressa lika mycket utan att behöva välja bort dessa saker, för det gör jag automatiskt utan att veta om det. Men den mängden stress/ansträngning som innebär att pynta inför jul eller kunna använda lite mer rosa fluff på sanningen - den är inte stor, suck!

Jag har accepterat att det är så det är nu och jag skulle säga att det är den största förändringen som skett under min graviditet, psykiskt sett. Jag ser den som något positivt och något jätteskönt eftersom en tror att ens psyke under graviditeten ska vara så skört och att man ska skrika, gråta, bryta ihop hela tiden. I alla fall trodde jag det och även min partner. Så har det ju inte varit vilket också är jätteskönt.

Så några gånger under graviditeten så har jag frågat min partner om han tycker att jag förändrats mycket och om jag är/varit jobbig. Jag har då bett honom att svara ärligt när jag ställt klart frågan. Hans svar alla gånger har varit: "inte jobbigare än vanligt" (haha, där fick han till det...). Sist när jag frågade i veckan så sa han att han verkligen tycker att jag inte förändrats och att jag är gravid, att vi väntar barn bara har varit och är mysigt.

Vi är båda lyckligt lottade.

Likes

Comments

View tracker

I tisdags så var jag på jouren igen, vilket jag är varannan tisdag mellan 17:45-21:15. Varje tisdag mellan 18-21 så har vi i Tjejjouren i Jönköping vår chatt öppen där vi chattar med stödsökande. Tjejerna som hör av sej är anonyma och samtalen kan handla om allt mellan himmel och jord.

Såhär ser hemsidan ut där vi som chattar, både volontärer och stödsökande, loggar in oss. Vi har på vår priolista att uppdatera den så att den blir snyggare. Vet ni nån som kan sånt, tipsa mej gärna!


Den senaste gången så jourade jag tillsammans med T och vår alldeles nya K, som gjorde sin första chatt som officiell jourtjej efter att ha gått bredvid vid tre tillfällen - hon skötte sej såklart superbt! Vi hade även en tjej som gick bredvid sin första gång denna kväll som vi hade koll på och visade hur det går till hos oss.

Alla som söker till oss för att bli volontär går först igenom en intervju där vi informerar om vad vi gör på jouren och tar reda på bl.a. hennes värderingar, erfarenheter och möjlighet att kunna joura. Känner vi att hon passar in så erbjuds hon att gå bredvid vid tre tillfällen och blir då tilldelad en mentor som är en av oss aktiva jourtjejer.

Att gå bredvid innebär att en får sitta med under en jourkväll efter att först fyllt i kontrakt gällande tystnadslöfte och så går vi igenom lite olika papper om bl.a. tjejjourens historia, bemötande osv. Hon får se hur vi gör när vi chattar, lära sej lite om rutiner och efter hennes tredje gång så kan hon få ha testat att chatta lite själv med en av oss aktiva jourtjejer som stöd.

Sen så är det upp till henne om hon väljer att fortsätta engagera sej. Vilket de flesta faktiskt väljer att göra, hehe.


Jag har inte ångrat mej en enda gång sedan jag gick med i Tjejjouren i Jönköping hösten 2014. Jag har fått så mycket tillbaks för de få timmarna jag ställer upp och jourar! Massor av nya kunskaper inom olika områden. Blivit mer uppmärksam på normer. Gått på olika utbildningar/kurser, senast i höstas då jag fick lära mej hur en bemöter våldsutsatta HBTQ-personer. Hittat nya vänner i gruppen, vilket betyder mycket för mej som inte är från stan.

Det som väger tyngst är ju ändå när en haft ett chattsamtal med en tjej som avslutas med ett "tack". Det värmer verkligen och då påminns jag om varför jag gör detta och orkar fortsätta.

Jag gjorde detta val att engagera mej i Tjejjouren för ca.4-5 år sedan eftersom jag ville ge tillbaks till samhället och just utsatta tjejer låg mej varmt om hjärtat. Jag tror definitivt att vi som volontärjobbar, vad en än engagerar sej i, mår mycket bättre. Så om du funderar på att engagera dej så tycker jag att du ska satsa på det för du får så mycket tillbaks!


Är du nyfiken? Prata med mej eller kolla mer info på tjejjouren.se!

Likes

Comments

Natten verkar vara den tid på dygnet då min hjärna jobbar på högvarv. Inatt är en typisk sån natt! Jag behöver egentligen sova då jag för en gångs skull faktiskt ska upp tidigt imorgon. Men nejdå, då sätter alla tankar, funderingar och idéer igång att snurra därinne.

Värre blir det ikväll eftersom Simon inte är hemma vilket leder till att jag ska försöka somna gott utan honom i vår säng. Men sängen känns så stor och tom, jag hör bara klockan som tickar och tankarna som snurrar runt.

Så här ligger jag nu och stirrar.

Imorgon ska jag till barnmorskan kl.08:00 för att lyssna på bebis hjärta första gången - känns pirrigt! Efter det så ska jag packa klart, käka frukost och duscha eftersom jag och min partner Simon under kvällen ska åka hem till familj och vänner i Värmland för att gå på begravning... 

Fast innan jag åker så ska jag kl.13:00 besöka motsvarigheten till Komvux i stan för att skriva in mej eftersom jag ska plugga Matte 2b på distans.

Så jag ligger nu och tänker på allt som har med detta att göra samt lite (läs:mycket) till. Tänker på mitt jobb. Tänker på hur kul jag hade det på mitt pass igår på Tjejjouren. Tänker på vilka fina vänner och familj jag har runt mej.

Tänker på hur flummigt detta inlägg blev, hehe.

Är jag den enda som lider av detta, att hjärnan går på högvarv då en borde sova?

Likes

Comments

Vi blev gravida väldigt fort när vi väl kommit fram till att vi var redo. Första försöket så tog det sej, som en säger. Men vad vi inte visste så var det just det att det skulle gå så fort och vara så enkelt för oss. Så när dagen då min mens skulle komma närmade sej och jag kände att jag hade mensvärk så blev jag ledsen. Dagen då min mens skulle ha kommit och dagen efter kände jag mej likadan, då jag fortfarande hade mensvärk och var deppig. Jag minns att jag nästan grät och sa till Simon att jag trodde att mensen var påväg och han tröstade mej och sa att det var bara att försöka igen om det var så.

Mensen kom ju aldrig så när jag väl skulle göra mitt första gravtest några dagar senare så var jag nervös! Jag minns att det var en fredagkväll efter jobbet och Simon och jag var på gymmet tillsammans. Jag minns att jag innan passet smög in på toan och skulle kissa på dendär lilla stickan. Mina händer skakade. Varför var jag så nervös? Jag ville ju så gärna detta! Jag hade väntat i några år nu, men varför denna nervositet?

Resultatet var otydligt. Jag fotade det och skulle efter passet skicka bilden till min vän som (snart) är sjuksköterska och jobbat på kvinnoklinik under sommaren och som efter avslutade studier nu i sommar ska börja jobba på kvinnoklinik igen. Hon om någon borde ju kunna tyda't! När jag kommer ut från toan så står Simon där väntandes och tittar på mej.
"Ja...?" sa han frågande. Jag tittade förvirrat omkring mej och svarade honom lika frågande tillbaks, vad han menade?
"Ja men, vad blev det?" svarade han då. Jag kände mej så förvirrad och tom eftersom jag inte visste vad resultatet blev och beroende på vad det nu blev, om jag skulle vara lättad, ledsen eller lycklig. Så jag svarade honom att jag inte visste.

Bild 1. Gravtestet som jag skakandes fotade och skickade till min vän för att tydas. Bild 2. Tidigare gravtest som var negativt. Bild 3. Smskonversation där jag skickat båda bilderna till min vän så att hon kan tolka lättare. Märk min nervositet då jag tror att jag inbillar mej strecket.


Innan passet så var jag på Systembolaget för att inhandla alkohol eftersom vi skulle ha lite häng hemma under lördagen och det skulle bli utgång efter det. Jag handlade en flaska alkoholfritt vin om testet skulle visa positivt. Efter gympasset när vi sitter på bussen påväg hem så ringer min vän upp. Jag inväntar nervöst hennes svar och hundratusen tankar svärmar omkring i huvudet.

Tänk om jag är gravid? Är jag redo? Vill jag detta? Hur ska det gå? Om jag inte är gravid, varför har jag så ont? När ska vi försöka igen? Jag kanske inte kan få barn? Hur blir det med jobb om jag nu är gravid? Hur gör jag med Thailandresan jag bokat i Januari? Hur gör jag med konserten Simon och jag ska gå på om en vecka? Hur lever en som gravid? Träning? Kost? Vad ska folk säga? Missfall? Kommer jag bli ett monster pga hormonerna? Hur mycket kommer jag gå upp i vikt? Hur kommer förlossningen vara? Föräldraledighet?

Ett litet axplock av vad som flög runt i mitt huvud de minutrarna som gick innan hon sa såhär: "Om du hade kommit in till mej på kvinnokliniken i somras och lämnat in detta prov så hade jag skrivit in dej som... gravid."

Jag visste inte hur jag skulle reagera och ville inte tro på det. Tankarna som snurrade omkring sen innan fortsatte snurra på och slutade inte. Min vän och jag bestämde då att vi skulle ses dagen efter för att köpa gravtest tillsammans innan vi skulle ses för att gå ut. Så vi sågs under lördagen för att köpa gravtest, hon var med som stöd kan en säga. Under kvällen sågs vi ute och hade det kul som vanligt. Vi bestämde att vi skulle ses som vanligt under söndagen för "bakisfika" vilket är tradition för oss. På söndagmorgon innan vi sågs så gjorde jag ett till test och det strecket var tydligare. Jag var gravid och nu började det sjunka in.

Bild 1 & 2. Det sista gravtestet som togs på söndagmorgonen innan obligatoriska "bakisfikan" med min vän. Bild 3. Min första bild på gravidmagen i v.6. Syns inget då men en måste ju börja nånstans för att se skillnaden.


De första dagarna kände jag mej jättetrött och väldigt ostabil eftersom jag inte kunde bestämma mej om jag skulle vara glad eller inte, stressad eller inte, gråta eller inte... Men jag var ännu inte glad, eftersom nu skulle den riskfyllda perioden med hög missfallsrisk börja då jag bara var i v.6.

Likes

Comments

Idag går jag in i v.24 och förutom de sömlösa nätterna så mår jag jättebra! Bebis snurrar runt därinne, dubbelkickar och kör vågen så magen visar vågor på utsidan också, hehe. Sen dagen då jag gick in i v.18 så har jag kunnat känna lilla Riskorn, som vi valt att kalla bebisen därinne. 2 veckor och 2 dagar senare (v.20, 19+2) så kunde även min partner Simon känna Riskorn första gången. Jag har tänkt att berätta lite mer om min, hans och vår upplevelse i senare inlägg.

Simon har även testat att lägga sitt huvud på min mage för att lyssna och han har då kunnat höra bebisen därinne! Jag är så avundsjuk och vill varje gång att han ska berätta vad han hör, hur det låter och hur det känns. Han förklarar det som "när man har huvudet under vattnet och hör en underlig duns, lite baseffekt". Jag vill ju också höra! Jag berättade detta för min syster som brilljant kom på idén att jag kunde köpa mej ett stetoskop och länkade på facebook till en sida på nätet där en kan köpa för under 200:-. "Wow! Men ska jag verkligen köpa det...? Känns ju nästan lite knäppt?" tänkte jag och lade tanken om att köpa ett stetoskop åt sidan...

I fredags så sov jag över hos min kompis som snart är färdigutbildad sjuksköterska. Hon bjöd på mat så vi åt gott, snackade och mös men vi var båda trötta så vi gosade ner oss i hennes säng eftersom vi båda skulle upp tidigt. "Har du tänkt att köpa ett stetoskop eller?" frågade hon mej då hon sett länken på facebook, som syrran delat. Jag förklarade som det var och hon säger "Men jag har ju ett här som du kan använda!". Jag blev så lycklig så att jag nästan började gråta (gravidhormoner deluxe) och så testade vi att lyssna...

Koncentrerad på uppgiften att försöka höra bebis därinne

Det resulterade i att vi inte hörde något trots att vi båda försökte. Kan vara för tidigt att höra med stetoskop? Tydligen så var det så för därinne i magen var det fest. Men vi kunde båda iallafall känna bebis dansa loss därinne.

Likes

Comments

Den senaste tiden verkar det som att min kropp börjat förbereda sej på det som komma skall. Jag pratar om sömnlösheten. Sömnlösheten som smugit sej på sen en månad tillbaks. Det började med att jag vaknade cirka kl.02:40 varje natt för att behöva dricka lite vatten och/eller kissa men så fort jag la mej i sängen igen så somnade jag om. Visserligen så vaknade jag upp igen någon timma senare för samma visa, och detta upprepades några gånger om.

Denna vecka så har jag uppgraderat mej till Sömnlöshet 2.0. Det innebär att jag helt enkelt inte somnar om nätterna och sen när jag väl somnar till så vaknar jag upp och kan inte somna om. Jag har testat allt möjligt. Jag har testat det gamla vanliga, att dricka lite vatten och gå på toa. Det funkar ju uppenbarligen inte längre!

Så nu varje natt kör jag på detta; kissa, drick vatten, käka nåt litet, gå runt lite i lägenheten, skriva ner lite tankar, sitta och fundera, dricka lite mer vatten, gå in i sovrummet och irriteras på hur gött min partner sover, sno det svala täcket, knö ner sej i sängen, bunkra upp med diverse kuddar här och där för att lindra ryggvärken och sist men inte minst verkligen klättra på stackars sovande Simon för att hitta en go sovställning. Trots allt detta så går det inte att somna om!

Såhär gött kan en sova om nätterna när ens partner trött irrar omkring både i och utanför sängen...


Som tur är så sover han rätt djupt så han märker inte av att jag ränner omkring på nätterna. När han tar upp sängen på detta vis som han gjorde kl.01:40 inatt så är det ju bara att knö in sej där och lägga huvudet på armen och försöka somna om. Vi somnar alltid på detta sättet, tätt ihop med hans arm runt mej så för mej är det den skönaste sovställningen. Tyvärr så funkar den ju inte nu den senaste veckan...

Så idag har jag sovit mellan kl.8:30-11:00 eftersom jag inte sovit inatt. Kul... Not! Som tur är så börjar jag jobba tidigast kl.12:00 så jag har ju möjlighet att sova lite längre In på förmiddagen. Men idag efter femte natten så ringde jag desperat till barnmorskan när jag slängde i mej frukosten.
Hjälp, jag behöver få sova! Vad kan jag göra?!

Hennes tips var; ta ett bad på kvällen, drick lugnande te (som du köper i nån Hälsokostbutik) och köp lavendeloljor som verkar lugnande. Så idag köpte jag mej ett te på Hälsokostbutiken i märket Yogi Tea och jag har självklart smaken Bedtime.

Så nu ska jag dricka detta och se om det gör mej sömnig! Jag är lite tveksam men samtidigt desperat när jag nu känner teets lakritsdofter sprida sej i rummet...

Tveksam men desperat.

Likes

Comments


Idag så skriver jag mitt första inlägg här på bloggen efter att ha funderat lite mer exakt över vad och hur innehållet ska vara. Frågor som dykt upp är bl.a. hur personlig en ska vara, hur långt tillbaka i tiden en ska gå och om det ska vara i kronologisk ordning eller inte?

Eftersom jag kommit lite mer än halvvägs i graviditeten så har jag valt att gå bakåt i tiden, i alla fall tills dagen då vi bestämde oss. Jag har även kommit fram till att det kan bli svårt att kronologiskt hålla reda på allt som hänt, allt en har tänkt och samtidigt allt nytt som kommer att ske under denna period så vi kör lite hullerombuller helt enkelt! Och om det blir personligt eller ej, det får tiden och läsarna avgöra...


Dagen då vi var redo

Under Simons och mitt 9,5 åriga förhållande så har vi alltid vetat att vi vill ha barn. Vi båda har turen att tillsammans ha fyra underbara syskonbarn och det gör ju saken ännu klarare för oss att vi någon gång skulle bli föräldrar. Första halvan av vårt förhållande så har Simon varit den drivande i barnfrågan medans jag inte känt mej redo p.g.a. för ung ålder, osäker inkomst och osäker på om jag ens ville ha barn till en början. För några år sedan så vände det och jag kände mej redo. Alla dedär orosmomenten hade försvunnit, jag hade blivit äldre och var helt enkelt redo. Jag tänkte, och har sagt många gånger till Simon att; jobb vet man aldrig när man blir av med, ekonomin kan självklart bli sämre. Men vi har klarat det förr, vi har alltid löst det om vi haft snålt med pengar. Det som är svårare att lösa, trots att man har alla pengar i världen är att fixa ett stabilt, tryggt och kärleksfullt förhållande. Det viktigaste att ha när man ska ge sig in på att skaffa barn är ändå tilliten och kärleken till varandra och det har vi.

Nu var det jag som var redo och Simon som fått kalla fötter. Jag brukade ta upp ämnet "skaffa barn" sådär 1-2 gånger om året men han blev stressad och oroade sej över jobb, ekonomi och ville att just det skulle vara stabilare. Jag hade haft samma tankar i början så jag förstod honom men jag hade ju tillslut kommit fram till att vi självklart löser det om någon av oss blir av med jobb eller så. Trots det så var han inte redo så jag fick helt enkelt vänta, en kan ju inte tvinga sin partner till det.

Men så en höstdag, runt halloweentider så tog jag snacket med honom igen...

Lite bilder från den tiden på året då jag blev gravid. Bild 1. Utsidan av mitt jobb, halloweendekorerat. Bild 2. Fönster inne på mitt jobb, halloweendekorerat. Bild 3. Frukost på balkongen i oktobersol med vy över Vättern.


Vi satt i sovrummet en sen kväll och snackade och jag skulle som sagt ta upp barnfrågan med honom igen. Hur kände han? Var han fortfarande inte redo? Jag fick alltid en klump i magen för djupt därinne fanns en oro att han inte var ärlig mot mej och att han bara sagt "jo, jag vill ha barn men det är ingen stress" för att han inte vågat säga sanningen. Sanningen som i min värsta, djupaste oro var just den att han inte ville ha barn alls! Jag frågade honom alltid om det verkligen var sant och han svarade att det var sant, varpå jag igen frågade om han inte bara sa så för att han inte ville ha barn och vilket ledde till att han blev upprörd. Klart att han blev det, vilket han förklarade senare att det var just för att jag inte trodde på honom. "Vi har all tid i världen, det kommer när det kommer!" brukade han säga och jag fick ta ett djupt andetag, pusta ut, hålla om honom och bara lita på honom. Det kommer när det kommer.

Den kvällen när jag tog snacket om barn igen så blev det inte som det brukade utan vi satt och diskuterade framtiden. Om vi nu skulle få barn, skulle vi då flytta tillbaks till Värmland/Örebro för att komma närmare familjen? Vad händer om vi blir av med jobb/får det sämre ekonomiskt? Vem tar hand om barnet om jag skulle få migrän (jag har väldigt kraftig migrän med syn,- och känselbortfall och spyr ovanpå den kraftiga huvudvärken, vilken jag tar sprutor mot för att lindra migränanfallet lite)? Denna gång kändes snacket annorlunda, vi båda var avslappnade och kunde verkligen reda ut alla frågetecken.

Vi kom fram till att om vi skaffar barn så är vi helt själva eftersom familjerna bor cirka 25 mil bort. Om vi skaffar barn så har vi bara varandra, måste då ge upp bekvämligheter och att längre inte kunna sätta sej själv i första rummet. Om vi skaffar barn så kommer vårt liv förändras.


Vi kom fram till att vi var redo!

Likes

Comments