Header

Klockan är för mycket jag kan inte sova. Bebis är som vanligt livlig vid denna tiden och jag är för trött men kan inte somna. Det är inte många dagar kvar tills bebis ska komma ut och jag längtar så! Jag längtar nästan lika mycket efter att få träffa bebis som att få sluta vara gravid då det har varit tungt sista tiden.

Bebis ligger allra längst ner med huvudet och stöter till hela tiden samtidigt som hen ligger allra längst upp ovanför revbenen med röv och ben som trycks ut. Väldigt obehagligt, samtidigt som detta framkallar illamående och gör det ansträngande att andas. Jag försöker se det positivt då jag känner barnet röra sej och vet att den mår bra därinne. Magen är stor, tung och full av bristningar. Mitt hår är trist, min hud är torr och jag har ont nånstans i kroppen varje dag.

Bild 1 och 2: magen för ett par veckor sen.

Denna graviditet har varit rätt lik första under största delen av graviditeten bara att foglossningen varit starkare och kommit tidigare samt illamåendet som höll i sej längre och var starkare framför allt vid lukter. Men nu den sista tiden (lätt ett par månader bakåt) så har allt varit så tungt, jag har varit mycket tröttare och osmidigare.

Saker jag klarade av förra graviditeten ända in i sista dan kämpar jag med nu. Typ böja mej ner efter saker, bära saker, promenera (kortare sträckor), stå upp (kortare stunder), klippa tånaglar osv. Det är helt sjukt och så jobbigt! Man känner sej hjälplös som inte klarar av eller behöver be om hjälp med enklare saker.

De senaste månaderna har min partner fått gjort det mesta här hemma. Han jobbar vaken natt, kommer hem 7:30-8:30 och tar Viola till dagis till 9:00 så att jag kan sova. Han städar, tvättar, plockar i och ur diskmaskinen. Han låter mej inte bära saker då jag får ont och sammandragningar pga det. Han sover mindre timmar för att kunna hjälpa mej med Viola under dagarna. Han masserar mej utan att jag behöver be om det. Han tappar upp vatten i badkaret, tänder ljus och skickar iväg mej in dit så att jag kan slappna av och varva ner...

Även nu i veckan när han varit sjuk och haft feber så har han fortsatt så fast städning hamnat på efterkälken såklart. Så underbart att ha en sån förstående partner, hur skulle jag klara mej utan honom i denna stund? Har mått dåligt över att han får göra allt men en vän sa till mej att det är klart han gör det för jag hade ju gjort detsamma om han t.ex var opererad - så sant!

Så nu när det är några veckor kvar till BF ska jag försöka att njuta, vila och ta hand om mej och bebisen inför vår stora dag!


På bilderna: Sneakpeak från fotografering förra helgen med min vän Anna Namnori. OBS! Oredigerade bilder osv. Resultat med redigerade bilder kommer framöver.


- Vi hörs igen, Sabina 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I tisdags hade jag haft kraftiga sammandragningar med 2-4 min mellanrum som gjorde ont nedåt magen och ryggen. De kom helt oprovocerat efter att jag suttit i passagerarsätet i en halvtimma, inte ansträngt mej alls under dagen så jag tänkte att jag ringer in för att se vad de säger. De tyckte att jag skulle komma in och när de sa det blev jag förskräckt vilket de också hörde. De sa att om jag inte ville så kunde jag åka hem och vila lite först och se hur det utvecklades, vilket jag tyckte lät bättre. Måste bara säga vilken bra personal som kunde läsa av och lösa det så snabbt över telefon! Innan jag åkte hem så rådgjorde jag med mamma först för hon vet bäst! Hon tyckte som de på förlossningen (alltså att jag skulle åka in), bättre med en gång för mycket än en gång för lite så vi åkte in.

Under tiden då sammandragningarna höll på så försökte jag hålla mej lugn men samtidigt var jag orolig att nåt var på G. Ville bebis redan ut? Jag är inte redo, inte hen heller! Kan de stoppa det om det är på G? Vad händer om jag måste föda nu, i v.25(24+3)? Lite orolig var jag men min partner lade sin hand på min stenhårda mage och sa att jag inte skulle oroa mej, trots att jag inte hade delat med mej av mina tankar. Han såg att jag hade ont men han är lugnet själv vilket är guld värt i stressiga situationer!

Väl på plats, efter lite undersökningar och bra omhändertagande av supertrevlig personal så lugnade jag ner mej och även sammandragningarna. Det fanns inget att oroa sej för, allt såg bra ut. Ungen därinne hade nåt gympass som varade i timmar då hen rumlade runt och sparkade som en tok - kan ha varit därför det blev som det blev?

Bebis och jag mår bra, trots att det var en obehaglig upplevelse!

Jag har faktiskt haft såhär en gång innan under en hel natt, för någon månad sen. Då hade jag så himla ont av foglossningen i flera dagar, sån smärta som jag hade i slutet av förra graviditeten. Smärtan av foglossningen utlöste sammandragningarna vilket inte är konstigt eftersom livmodern ligger nere i magen där höfterna och foglossningen finns. Spänner man sej av smärta pga foglossning så lär livmodern hänga på liksom. Min barnmorska hade bekräftat detta i måndags, dagen innan jag åkte in, att det kan bli så av kraftig foglossning - så obehagligt! Denna gång tror jag dock att sammandragningarna berodde på att bebis var så aktiv eftersom jag kände hur hen hållde på därinne mellan sammandragningarna, samt att jag blev lite stressad över situationen.

Jag hoppas inte att jag behöver åka dit igen förns det är dags på riktigt. Detta var den obehagligaste upplevelsen under min graviditet hittills! Under mina båda graviditeter faktiskt. Tyvärr så bestämmer ju inte vi utan barnet när det vill ut och stress gör ju inte situationen bättre.

Någon som varit med om samma och vill dela med sej till en gravid som försöker smälta tisdagkvällens händelse?


#gravid #förlossning #sammandragning #förvärkar #usö #örebro #foglossning

- Vi hörs igen, Sabina 

Likes

Comments

Efter att ha sökt jobb i Örebro sedan vi flyttade hit och nu lagt det lite på is med tanke på graviditeten så har jag äntligen fått en arbetsintervju inbokad! Efter att först ha skickat in CV sedan gjort två olika tester så ska jag gå på intervju för ett jobb som barista för en kedja som jag verkligen gillar och skulle tycka det var så kul att jobba för! Dock så bekymrar det mig att intervjun är då jag är en dag från att gå in i v.28 och min gravidmage är ganska uppenbar.

"De kan inte neka dej jobb på grund av att du är gravid" säger de på Arbetsförmedlingen. Nej, det är klart men jag skulle nog undvika att välja någon som kanske inte orkar jobba så länge till eller kommer att vara föräldraledig redan i början av nästa år. En ska väl tänka långsiktigt och välja någon som kommer stanna kvar? Sen så är just café,- och restaurangbranschen en bransch för unga där många byts ut och/eller utnyttjas på grund av att just många unga söker och tror att de enbart kan få liknande jobb. Under början av min mammaledighet så jobbade jag 25% på en annan kedja (restaurangkedja) i Jönköping och det var jättekul, hade jättefina arbetskamrater och gillade även deras koncept. Eftersom samma kedja finns här i Örebro så skulle de lägga in ett gott ord för mej när jag flyttade hit. Jag bestämde mej för att inte stressa utan njuta av mammaledigheten så det var det jag gjorde under sommaren. Nån gång då jag var där och åt så bad jag att få prata med ansvarig, vilket jag fick göra. Jag presenterade mej, sa att jag jobbat hos dem fast i Jönköping och att jag var intresserad av att fortsätta jobba. Vi kom fram till att jag skulle komma in nån dag med CV och prata lite mer, men sen så njöt jag av sommaren och mina sista mammaledig-dagar och kulan på min magen växte och växte. Så jag kände att det kanske inte var någon idé att börja jobba där nu när jag snart skulle ha barn igen.

På bilderna: Bilder från mitt caféjobb i Jönköping. Saknar verkligen att jobba, att få träffa folk, göra kaffe och att baka. Jag är så tacksam för allt jag lärt mej under mina år på Bönan, här utvecklades jag mycket när det kommer till mitt arbetsliv!

Nu när jag söker a-kassa måste jag ju söka alla jobb (och helst några till) för att kunna få stämpla så då måste jag söka och gå på intervju. Jag är iallafall inte nervös över själva intervjun utan mer för vad de kommer att tycka, tänka och ställa för frågor till mej som rör just min graviditet; för jag är säker på att sådana frågor kommer att förekomma. Hur bemöter jag dem isåfall? Det är ju inte så att min graviditet är ett permanent tillstånd så jag ser ju framåt, gillar verkligen att jobba på café och behöver ha något att göra om dagarna! Men, hur kan jag få ens en liten chans till att få jobbet? Ska jag vara ärlig så känns det hopplöst, fast jag tänker ge hundra procent under intervjun och visa att jag verkligen vill ha detta jobb!

Finns det någon som har varit i min sits så kom gärna med era erfarenheter och tips, tack!


#jobb #cafe #gravid #bffebruari2018 #arbetsintervju #espressohouse #jensens #kaffebönan

- Vi hörs igen, Sabina 

Likes

Comments

Sitter hemma och känner mej tom. Mina andetag fastnar i halsen påväg in och ut, jag måste påminna mej själv om att andas. Paniken i kroppen, paniken man får när alla minnen dras upp igen. Jag håller gråten tillbaka, för jag vet att om jag släpper ut den så kommer jag inte kunna sluta. Lyckas inte hålla tillbaks några tårar som rinner ner för mina kinder, nerför min hals. Chocken, där är jag fast just nu. Jag kan inte förstå, jag vågar inte tänka, jag fattar verkligen inte vad det är som sker?

Nu slog det mej och gråten går inte att hålla tillbaka längre! Oliwers cancer är aktiv igen... Älskade Oliwer... Älskade, älskade Oliwer! Är det dags nu igen som så många gånger förut, helvetet du kämpat mot under tio år av ditt fjortonåriga liv. Ditt fjortonåriga liv där du aldrig ens borde ha hört talas om ordet cancer och absolut inte heller veta dess innebörd. Ditt fjortonåriga liv som borde vara fyllt med tonårsproblem istället för cellgifter. Ditt fjortonåriga liv som borde varit fyllt med glädjande minnen istället för jular du inte minns och/eller som vi spenderade på sjukhus.

På bilderna: Förra julen då Oliwer (längst till vänster på bilderna) var sjuk senast. Vi firade på som vanligt, det var inte första julen vi haft såhär, vi har haft värre... Oliwer och lillebror Milio på bild 1, suddig Viola med faster Ella på bild 2 och på sista bilden Milio och Simon i sin snygga jultröja, hehe.

Vi är tillbaks på ruta ett. Det är inte första gången, inte heller andra eller tredje... Ska jag vara ärlig så har jag tappat räkningen. Vad är det egentligen att räkna? Det är inte något som är värt att räkna, det är något ingen ska behöva räkna! Fan, jävla cancer... Just nu känner jag mej maktlös och förbannad men jag vet vad som väntar. Det är inte kul men vi har tagit oss igenom det så många gånger förut.

Sist var i vintras, då vi hållde på att flytta till Örebro. Oliwer är då Simons systerson och Emma min svägerska. Hon lät oss bo hos hennes familj under tiden då flytten pågick och då hade Oliwer fått tillbaks cancern igen. Eftersom vi bodde i samma lägenhet i sammanlagt drygt en månads tid då så levde vi med det närmare än någonsin förut. Efter att vi flyttat närmre våra familjer och dessutom fått Viola så har jag kommit dem närmre och kan idag förstå lite mer hur det känns att ha ett sjukt barn.

Jag kan inte förstå hur min svägerska har kunnat kämpa så i alla dessa år även om det självklart lämnat spår hos henne. Jag kan inte förstå, och tror heller inte att hon förstår hur stark hon är! Den tiden vi spenderade hos dem i vintras gav mej en inblick i hur de har levt under dessa år och det gjorde så ont! Det gjorde så ont i mej när han satt där vid köksbordet gråtandes och försökte få i sej den femtioelfte tabletten för denna dagen med hela halsen igensvullen, full av blåsor. Eller när hemtjänsten kom på morgonen för att väcka honom och proppa honom full med ännu mer mediciner, då höra hur han skrek av smärta. Många mornar när jag låg på soffan i det angränsande rummet så grät jag tillsammans med honom, men såklart hörde ingen, speciellt inte han själv.

I allt detta så ville han mest av allt vara en normal tonåring. Han hade inte sett eller orkat prata med sina vänner på så länge så jag minns att han hämtade sin dator till köksbordet och försökte göra just det, spela och snacka med vännerna. Detta trots att han var så hög av alla mediciner så att vi ibland inte fattade vad som hände där i hans lilla bubbla; pratade han med sej själv, sin vän eller nån annan?

På bilden: Oliwer myser med Viola och de har matchat tutten och tröjan så snyggt.


Vi går återigen in i detta med mod, styrka och stöttar varandra. Oliwer är så stark, han har klarat detta många gånger förut och sålänge vi finns vid hans sida och tror på honom så klarar han det igen!


#oliwerskämpaglöd #fuckcancer #familj #kämpar #barncancerfonden

- Vi hörs igen, Sabina 

Likes

Comments

Nu på hösten blir hela atmosfären mysig; caféerna fylls på igen, höstjackorna med dess tillhörande sjalar, löven som lyser upp både marken och himlen. Jag har länge trott att jag avskydde hösten då den betydde avslutet på sommaren som jag anser vara den bästa av årstiderna, men nu på senare år så har jag verkligen börjat uppskatta den.

Saken är den att jag har sen hösten gled in längtat efter lite egentid. Att bara få vara, liksom låtsas om att jag inte har nån annan att tänka på än mej själv. Det verkligen känns i hela min kropp hur mycket jag längtar och behöver det! Varför känner jag såhär och varför behöver jag det? Jag tror att jag känner som jag gör för att jag spenderar så mycket tid med Viola då det bara är hon och jag eftersom Simon jobbar som han gör. Dessutom så tror jag att ibland behövs en dag för att bara vara, med eller utan något inplanerat, för att inte tröttna på hur livet ser ut och framförallt för att kunna ta hand om och inte glömma bort sej själv!

Sist jag hade något som var nära egentid var i våras när jag besökte min fina Lina i London - så mysigt hade vi! Här följer lite bilder från allt vi hittade på:

Bild 1: Fish n' chips på Victoria Station när jag blev hämtad av Lina. Bild 2: Jag i Camden. Bild 3: Amy Winehouse i Camden <3. Bild 4: Camden. Bild 5: Burgare och en brinnande drink som slocknat.

Bild 1: Sitter i solen och göttar oss på Trafalguar Square när jag upptäcker Big Ben i bakgrunden, hehe. Bild 2: På museum, konstverket är gjort av gamla vapen. Bild 3: Lite snett efter en utekväll ;). Bild 4: Sherlock's hem i serien. Bild 5: Min första musikal - blev frälst!

Jag har redan börjat spånat på hur en sån dag skulle se ut, då jag kan vara bara för mej själv. Den börjar med att jag vaknar upp som vanligt och lämnar Viola på dagis, kommer hem och sätter mej för att käka frukost och myser sen ner mej i soffan med en kopp te och tar mej en tupplur. Sen vaknar jag upp och fixar i ordning mej, går mot dagis för att hämta hem min lilla solstråle och väl hemma käkar och myser vi lite innan jag skulle lämna henne till valfri släkting, hehe! Vad som sker efter detta beror på om jag har planer eller ej, om det är dåligt väder eller ej och vad jag är på för humör.

10 saker jag längtar efter som står på listan:

  1. Ta en höstpromenad i soligt väder, bara gå - utan att ha en tid (eller nån annan) att passa
  2. Ta en lång, skön, ostörd dusch - utan att "boka in" duschtid (innan kunde man bara hoppa in i duschen)
  3. Gå till stan för att köpa sej en latte, sitta där och glo på folk - utan att ha en liten man måste ge all uppmärksamhet
  4. Gå till gymmet, simma lite och bubbla bubbelpool - samma som ovan
  5. Laga supergod mat, som jag avnjuter i soffan i vardagsrummet - utan att göra maten "barnvänlig" (läs: svag)
  6. Gå i affärer och prova kläder - utan att behöva stressa igenom det då man vet att hon tycker det är tråkigt
  7. Pyssla lite med projekt som lagts åt sidan - utan att behöva plocka ihop grejerna lika fort som man plockat upp
  8. Sitta bänkad i soffan med chips, dipp och morotsstavar - utan att behöva springa upp till lillan när hon låter
  9. Plöja igenom intressanta dokumentärer, livsstils,- och inredningsprogram - utan att visa hänsyn till någon annan
  10. Sova en hel natt (inkl. lägga mej och gå upp när jag känner för det) - denna behöver ingen förklaring

Listan kan göras längre och beror som sagt på vilket humör en är på, väder osv. Jag måste väl även klargöra detta trots att det känns dumt att skriva det jag kommer skriva nu men vissa kanske inte förstår det. Det är klart att jag aldrig skulle byta bort det liv jag har idag, punkt. Jag är mamma, men samtidigt är jag ju så mycket mer! Jag är en egen individ med egna behov och önskemål som behövs uppfyllas.

Känner någon igen sej? Vad står på er lista?


#mamma #egentid #tahandomdig #höstmys #längtar #gravid #fika #mysa #london #älskarmittliv


- Vi hörs igen, Sabina 

Likes

Comments