Och så var det dags att åka "hem" igen..
Efter 10 underbara dagar spenderade med min fina familj är det nu dags att boarda flyget till Frankfurt och sedan vidare till Toronto. Hur jobbigt det än varit att se min far må dåligt utav sina behandlingar så var detta besöket precis vad jag behövde för att ladda batterierna inför mina mid-terms. Jag har inte riktigt hunnit träffa vänner som jag hade planerat men förhoppningsvis så kan man vara förstående.

Igår var det min mammas 50-års dag och vi lyckades ordna ihop en överraskning som gjorde henne så mållös att vi fick se lite glädjetårar. Ingen vill se sin mamma gråta men att se henne gråta av glädje var en av de viktigaste stunderna i mitt liv. Här kommer lite bilder från mitt besök för denna gången! Observera att vår kära bror saknas på bilderna!!

Likes

Comments

Vad konstigt att se inlägget jag skrev här sist.
Varje gång jag skriver ett blogginlägg så är saker och ting väldigt annorlunda. Givetvis ändras omständigheterna men det känns som att jag oftast varit likadan trots omständigheterna. Det är först nu jag märker att det är en radikal skillnad på min personlighet sen sist jag skrev här.

Låt oss börja där jag slutade sist,

Jag flyttade till Toronto i slutet av Augusti 2016. Började skolan i september. Jäklar vad taggad jag var på att börja läsa, det jag kommer ihåg från gymnasiet var alla mina ensamma pluggstunder med alldeles för många kaffekoppar. Intressant nog minns jag inte att jag hade en negativ inställning till plugget då, det gick skitbra. Allt man behövde göra var att plugga och så var det klart! inga konstigheter där. Och givetvis var det precis det jag förväntade mig med skolan i Toronto. Jag hade en plan på att förvandla mig själv till den där ambitiösa Sabina som klädde sig i skjorta och kavaj varje dag. Den där Sabina som hade betyg som matchade hennes tip top klädstil. ack så fel jag hade. Jag vet inte vad som hände, kanske var det så att jag behövde tid att hitta rätt inlärningssätt eller så var det svårt att växla om till ett helt annat skolsystem, men första terminen var inget vidare för mig. Eller tja, jag kanske är för hård mot mig själv, jag klarade mina kurser helt okej men det var knappast på samma MVG-nivå som jag hade i Gymnasiet. Att vara internationell student är ingenting billigt, det känns som att jag knappt har råd att andas luften där, ännu mindre att få "helt okej" betyg.  Med tiden samlas ångesten på och flera saker händer mig som påverkar mig dagligen. Jag känner knappt igen mig själv längre. Min passion för livet finns inte där på samma sätt, jag brukade se på utmaningar som någonting roligt för det var så ​jävla underbart​ när man avklarat det. Numera så har jag känslan av att det finns alldeles för många utmaningar för mig att hantera.

För de som inte vet så fick jag veta att min far har Cancer en kort tid innan jul 2016. Detta är någonting som ingen kan vara beredd på.  Hur hanterar man att någons liv, som är så viktigt för dig, kanske är på väg mot sitt slut, när man precis börjat leva sitt på riktigt? Sen den dagen jag fick reda på det ​har jag inte kunnat slappna av. Allting började kännas så meningslöst. Hur dumt det än låter så kändes det som att det var först då som jag insåg att min far, eller vem som helst som betyder någonting för mig, kunde dö vilken sekund som helst och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag tror att det var då min misär började. Jag kunde sitta med vänner och pojkvän och ha hur roligt som helst och helt plötsligt kunde det smyga upp en tanke i min hjärna som sa: "allting kanske är jätteroligt och bra nu, men någon dag kommer även du dö och allting du har åstadkommit kommer att försvinna och bli betydelselöst." Den tanken dödar mig, varje dag.  För varje ny utmaning som kommer i mitt liv nuförtiden så är min första tanke "vad är detta värt? varför lägger jag det dyrbaraste jag har, min tid på den här jorden, på det här?".  Ni vet det där uttrycket att man aldrig ska göra saker som inte på något sätt bidrar till ens lycka. Det här giftiga tankesättet har helt och hållet taget över min hjärna. Jag har ingen aning om jag alltid varit sådan här eller om det bara är först nu som jag märker hur långt det har gått, men jag har en extremt negativ inställning till saker och ting. Och jag har inte den blekaste aning om hur jag ska gå till väga för att fixa det. Mest av allt känner jag att jag behöver få det ur mitt system. Jag känner att jag behöver berätta för någon. Jag känner att det finns inte en själ som genuint kan förstå de tankarna som går igenom mitt huvud. Tankar som skrämmer mig för att de styr mig till att göra saker som är helt och hållet olikt mig.  

På senaste har jag lyckats hamna i flera konflikter på grund av min negativa inställning. Och när någon ifrågasätter den så är jag väldigt snabb med att bli arg och försvara mig själv. Jag är så jävla förbannad på att folk ens vågar nämna att jag inte är positiv för jag känner inte att de inte har en blekaste aning om vad jag brottas med dagligen. Om de bara visste hur stark jag känner mig för att jag fortfarande inte gett upp på någonting. Om de bara visste hur lite av det negativa som de får se i jämförelse med hur mycket negativitet som faktiskt bor i min hjärna och visst, ibland kanske jag inte lyckas styra det och i följd slänger jag ur mig tråkiga kommentarer eller så får jag en dipp och tillåter mig själv att sluta låtsas att jag är okej, men jag kan ofta känna att jag förtjänar en medalj för att jag inte velat ge upp på precis allt på en hel dag.




Likes

Comments

Dagen som jag så mycket har sett fram emot har äntligen kommit!
Idag åker jag till Toronto för att besöka Brendon i två veckor! Tiden har gått så fort sen sist vi sågs, det har minst sagt varit mycket som hänt sen dess, jag har fått ett nytt jobb och tiden gick nog fort för att fokus legat i att komma in i jobbet. Eftersom jag nu varit i Toronto en gång och vet ungefär "hur det kommer vara" så är jag 10x mer exalterad över att resa dit!
Systemkameran är med och målet är att få ihop ett grymt collage med bilder och minnen. Och framför allt, quality time med min soulmate.

  • 108 readers

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag vaknade lite för sent för att hinna få brödet till frukost men jag var så sugen på att baka eget bröd och det blev goda och nyttiga GI-Rågflingebullar med frön 

Likes

Comments

Here I am again, back to having a more modern type of diary, back to being another typical young girl with a blog. I think everyone starts a blog thinking "Yeah, but that's not me, my blog is special".
​Would it surprise you if I told you that's exactly what I feel about this one?

The reason I felt like I would want to start a blog is not because I'd like show you what I'm wearing today (shocker!) nor am I interested in showing you any beauty tips or showing you what a fake healthy lifestyle I'm living. Quite frankly I just want to write about anything that crosses my mind.  Hopefully my readers will find it interesting or worth a couple of minutes of your time, but If not, that's okay too.  I'm doing this for me. 

Yesterday, some time afternoon,  I felt the sudden urge to do something, ​anything​.  I thought It would be a great idea to pay money to see a movie with my family and a bunch of strangers, especially now when it's quite a risk to be in public places considering the terror threats in Sweden.  Ha,I guess you could say I like to live dangerously like that.  
The movie "The Intern" was airing and judging from the trailer that was a perfect movie to watch with Mom, Dad, my brother and his girlfriend. 
30 minutes in, and my mind wandered away and I lost focus of the movie. The story reminded me of an idea I have.  The movie is about an retired man who lost his wife a while ago, he had retired and had done all the traveling he needed.  He was getting bored, he had been working all his life and somehow trained to think that he has to do something to feel alive. So he started working for an internet company. 
Now, my idea is a little bit different.  I think that's a issue a lot of retired or older people have, but loneliness is quite a common thing for people in my age as well. Maybe it's not even about loneliness, maybe it's the desire of knowledge. Certainly a lot of young people have school and learn what they need in school, but I think that if we took those two and combined them, that we both would have a lot to learn.  Obviously I don't think a lot of people would commit to this if it's only about knowledge, cause let's state the obvious here; ​my generation is a bit lazy.​  That's why I thought it would be a great idea to have fun activities as well, activities both parties enjoy and have both learn from each other. I would love to somehow help young people put away all their social media and start spending more time being social. 

The source of this Idea is one funny story actually.
I was out partying with a friend a couple of months ago, and it was too late for me to feel safe with taking the tram home, so I ordered a cab.  For some reason I ALWAYS bond with the cab driver. I love getting to know random people and usually cab drivers are open for debate about anything. 
Because of reasons, I don't remember how we started the conversation but we got in to politics and religion and in a 20-minute drive, we told each other our life stories and we had been laughing and at one point we started arguing and went back to laughing again. He told me these amazing stories about his life, what his family has been going through and some issues he's been having with his son.  
After a great talk with someone I'll probably never see again, I just had this "Wow"- moment. 
If you've seen the movie "Unexpected friendship", thats kind of what I had in mind but not in a job type of way. 

​​
So the whole time I was watching the movie with my parents, I was planning and thinking what a great idea this would be. Hopefully this will end up being more than another random idea I have. 


(very sorry if you experienced any bad grammar, hopefully you'll be able to go on with your life anyway.)



























Likes

Comments