Header

Jag sitter och jobbar med en beställning just nu och fick för mig att av dessa japanska blommor vill jag även göra en gardinkappa utav till vårt köksfönster, efter att ha sett bild på Bautawitch.

Men att hitta färger som jag vill ska harmonisera varandra var inte det lättaste. Efter många funderingar och bollplanka med Åsa föll det slutligen på dessa färger. Igår kom garnpaketet och jag blev jäkligt nöjd över färgvalet. Jag tror det här kommer bli väldigt bra.

Nu klias det i fingrarna att få komma igång :) Ha en trevlig helg!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

 
 
Jag vet att det är många som har undrat lite om olyckan och hur det kommer sig att jag startade insamling av rutor till vänskapsfilten (som för övrigt kommer upp ett inlägg senare ikväll om det). Länge har jag velat och inte riktigt känt mig redo att dela med om vad som har hänt, idag har jag mer kunnat acceptera det som skett och fått en ny syn på livet och vad jag vill få ut av mitt.
 
Med detta inlägg vill jag redan från start varna för känsliga läsare att läsa vidare. För er som måste alltid hitta något negativt att kommenterar kan också sluta läsa.

Detta var vad som hände för ett år sedan och berättelsen är skriven den 21 maj 2013, bara några få dagar efter olyckan.

Det har varit ett av de tuffaste året att komma tillbaka ifrån och jag är långt ifrån tillbaka men jag kämpar varje dag. Kommer aldrig kunna glömma den obeskrivliga smärtan efter olyckan i rygg, nacke, benen framför allt att inte kunna gå, axeln.Idag är jag inte återställd och smärtan i rygg/ben är olika för var dag som går, man vet alltså inte i nuläget om skador är bestående eller kommer att försvinna med tiden.

Min facebookstatus:
Sanna Saannis Rundqvist
den 17 maj 2013
" Vill bara säga att jag lever tack o lov. Mörbultad som fan men vid liv "

----------------------------------------------------
 
 
17 maj 2013 - dagen som förändrade allt

en dag som förändrade mitt liv totalt.

En dag som började bra och med glädje i som snabbt förvandlades över några sekunder till kaos, förtvivlan, chock, ledsamhet.

En dag som jag kommer att bli påmind om väldigt länge.

En dag som kunde kostat mitt liv

En dag att känna tacksamhet över änglavakten

En dag att förstå hur mycket jag hade kunnat förlora (inkl mig själv) och hur mycket jag älskar min familj

Jag hade på eftermiddagen tagit med barnen ner till Netto för att handla hem lite fredagsmys till oss alla. På vägen ner såg barnen lekparken och blev smått sugen på att få leka av sig lite. På hemfärden gick vi inom lekparken och flickorna hade roligt med att gunga, åka rutschkana, spela musik etc. medan sonen satt och gungade lite. Mamma ringde mitt i och undrade om jag hade lust att hänga med ut till Mjällby för att se dem spela mot Malmö, givetvis ville jag det eftersom jag såg fram emot matchen väldigt mycket. Vi gick hem från lekplatsen och gjorde kvällsmat, flickorna fick sitt fredagsmys innan det var läggdags för dem. Min bror och hans flickvän hämtade upp mig och vi körde hem till våra föräldrar för att hämta upp mamma och syster. I bilen gav jag mamma hennes födelsedagspresent/morsdags present från oss alla för jag tyckte hon verkligen skulle ha det idag.

Vi körde sedan ut på väg 116 ner mot rondellen för att sedan ta motorvägen mot Sölvesborg. I bilen satt vi och pratade om hockey semifinalen hur matchen var, och lite allt möjligt innan vi svängde av mot Sölve och på väg 123. Det var redan då mycket trafik fast att vi var ute i god tid för att kunna få bra platser på matchen. Vi kör förbi ridhuset och jag ser en polisbil står i kön i väntan på att köra ut bakom oss. Vi fortsätter rakt fram och pratar på glatt.

Klockan var uppskattningsvis lite innan 18.00 Jag själv inte minns riktigt vad jag gjorde i bilen tror jag var lite inne i mina tankar när jag plötsligt tittar upp mot min bror (han körde bilen och jag satt bakom honom) och ser en motorcykel kraschar in i oss. Ljudet, smällen och mina tankar att nu dör jag gjorde mig livrädd. Jag minns något att vi fortsatte fram i bilen, hörde hur glaset splittras och for i ansiktet på mig, sen blir det svart för ett ögonblick innan jag hör att motorn är i gång och tjuter. Får panik och tror att vi fortfarande är i rörelse med bilen och att vi kommer att krascha när som helst. Tittar upp och ser min bror ligga på airbagen helt orörlig, jag skriker på honom och försöker få liv i honom och mina tankar far och säger låt han inte vara död, han får inte vara död ifrån mig nu. Sen känner jag smärtan i ansiktet, halsen, knäet, rygg, nacke, hand samtidigt som blodsmak i munnen.

Försöker förtvivlat i panik att öppna bildörren (då jag fortfarande tror att vi åker) men utan att lyckas. Sen ser jag brossans tjej, mamma och syster skrika på min bror innan de klättrar ur taket och jag förstår då att bilen är stilla men får ändå panik med tanken tänk om det smäller? Ljudet från motorn gör mig jätte nervös och jag försöker återigen att få liv i min bror men han är orörlig. Gråter och är i chock. Sedan kommer två personer fram till passagerarsidan och försöker dra upp dörren utan att lyckas, jag försöker ta mig upp från takluckan och får hjälp ner. När jag tittar upp ser jag mamma, syster med blod i ansiktet och känner att jag blöder och har ont överallt i kroppen. Ser min brors tjej som springer fram till honom och skriker. När jag går runt bilen så ser jag min bror fortfarande orörlig i bilen och vänder mig om för att krama min syster gråtandes.

När vi väl famnar varandra så tittar jag ner vid sidan om bilen på förarsidan och ser en arm ligga där. Jag skriker till och säger till min syster om det. Jag bara stå och ser den armen ligga där och tro hela tiden att min bror har blivit av med den. En polisman kommer fram till mig och tog mina uppgifter, jag lägger även märke till att ytterligare en polisbil och brandbil kommer till platsen från Mjällby. Helt plötsligt ser jag min bror på fötterna och hur chockerad han är över händelsen innan han jämrar sig för smärtan i ryggen. Fortfarande har jag ögonen på armen och ser min bror sedan ligga ner på vägen innan jag ser att han har båda armarna i behåll. Lite lättnad men kan fortfarande inte riktigt koppla vad som har hänt och får hjälp av räddningstjänsten. Jag ser det som är kvar av mc nere i diket och vänder blicken mot där vi kom från. Där ser jag mc föraren ligga helt orörlig innan jag fattar att han är död och därefter kommer ambulansen. Polismannen jag pratade med tidigare tog mig upp på cykelstigen (samtidigt som jag ringde hem till min man och berättade vad som hade hänt) så jag kunde sitta där på en sten och invänta ambulans. Han tittade på mig och frågade vart jag hade ont och om jag hade tappat medvetandet, hur måendet var osv som jag försökte besvara så gott jag kunde samtidigt som han kollade på de synliga skadorna. Helt tom i kroppen på känslor och bara stirrar rätt ut i åkern. En brandman kommer fram och lägger en filt runt om mig.

Då tittar jag först åt min bror och ser armen och han ligga där för att få hjälp, vänder bort huvudet för jag orkade inte se hur det var med honom, var rädd för att förlora honom igen. I nästa stund sitter jag och tittar länge på mc föraren igen liggandes där helt stilla, jag kan inte greppa att döden var så nära oss och att det drabbade honom. Får ytterligare en filt om mig för att hålla värmen innan ambulansen kommer. Jämrar för smärta i rygg och nacke. Upptäcker i det läget att mitt finger är rejält svullen och blöder. Pratar med både pappa och min man i telefonen och ser sen att en ambulans åker iväg som jag antar att min bror var i. Sedan var det min tur att bli omhändertagen av ambulanspersonalen som satte halskrage och la mig på en brits. Utomstående kommer fram för att vilja hjälpa mig till ambulansen. Jag minns i min chock att jag tackade brandmannen för hans stöd. I nästa stund ser jag mamma gå bredvid mig innan jag läggs in i ambulansen.

Stirrandes i taket är jag inte riktigt med på vad de gör med mig ambulansen helt. Skräckslagen att åka bil igen efter det som hände. Får hjälp med att torka av ansiktet och känner glas i vänster öga som irriterar väldigt mycket. Tårarna börjar komma innan ansiktet sköljs och torkas av samtidigt försvinner glaset från ögat. Tankarna far genom huvudet hela färden där jag ser mc kolliderar med oss, min bror på airbagen, armen och mc föraren. Är rädd och orolig över min bror samtidigt över hur det är med de övriga i bilen och kommer på mig själv att jag var så nära på att kunna dö där att förlora min man och våra tre barn.

Hör sedan att vi har kommit fram till akuten i Kristianstad och blir förvarnad om att det kommer vara många personer runt omkring mig. Trött, orkeslös, chockad nickade jag bara till svars. Ser mamma återigen som följer in mig till akuten. Massa folk runt omkring mig att jag inte hinner reflekterar över vart jag är, sen hör jag någon berätta vad som har hänt och vilka skador jag har fått, bara det kändes overkligt är det verkligen jag som har varit drabbad om detta? Jag blev överflyttad till en säng tror jag. Efter att personen pratat klart hör jag hur de klipper i mina byxor för att kontrollerar knäet, höften och att jag kan röra fötterna. Därefter klipps jackan i sönder och man kontrollerar nacken och rygg samt mitt vänstra pekfinger som var rejält svullen och blå. Läkarna bestämmer att jag ska röntgas efter min bror för att kontrollerar så att jag inte har några skelettskador eller huvudskada efter kraschen. Man kontrollerar även såret jag har på halsen efter bilbältet.

Blir inlagd i ett rum där jag möter upp min brors tjej och hennes föräldrar, mamma och min syster. Jag minns att en läkare var inne och kollade på min systers skador och även hur de andra pratar om olyckan medan jag kollar i taket och försöker hålla mig samman samtidigt som oron är i kroppen över hur det är med min bror efter kraschen, allt jag såg var minnet av att han låg där i bilen helt borta från oss. Folk som går in och ut sedan kommer en sjuksköterska och hämta mig för röntgen, min mor följer med som sällskap och jag minns att hon klagade över ett tryck över bröstet, som även jag kände men inte riktigt vågade berätta först fast som jag sedan valde att berätta för min egen skull.

Först får jag komma in i en röntgensal som jag inte riktigt minns vad det var de kollade i bara att de hjälpte mig över till maskinen som kollade kroppen. Många minnen från trafikolyckan dök upp framför mig och inombords fanns en glädje över att jag var i livet och allt jag önskade var att hoppas på att min kropp var okej. När det var klart var det dags tills nästa röntgen, där man röntgade mitt knä och finger. På utvägen berättar sjuksköterskan att man hade kört iväg mamma för kontroll över hennes brösttryck efter att hon hade blivit vit i ansiktet och det gjorde mig jätte nervös. Jag fick åka tillbaka till rummet och frågade på tillbaka vägen om hon visste hur det låg till med min bror, fick ett positivt svar tillbaka som gjorde att det lättnade lite. Jag åkte tillbaka till samma rum som jag låg i innan och där fick jag äntligen träffa pappa som jag pratade lite med samt min kusin. Resten av tiden var jag ganska så tyst av mig och försökte bara skjuta bort tankarna på vad vi hade varit med om, att detta kunde kosta en hel familj och mannen som låg död och hans arm förföljde mig hela tiden i tankarna.

Sen började jag känna av att smärtan i ryggen och nacken var olidlig och ville gärna komma upp och röra mig. Men det var bara att bita i sura äpplet och hålla ut så gått jag kunde tills jag kunde få mina svar. min brors tjej ringde även hem till min man och meddelade lite hur läget låg till med mig. Jag hör dem alla hela tiden prata om olyckan och det får mig att bli illamående inombords och gråtfärdig. Efter vad som känns som en evighet kommer pappa tillbaka och meddelar att min bror ligger på intensiven och kommer att stanna där eftersom man ska kolla hans arm noggrannare då han hade ett öppet sår men att hans svarsresultat var goda och inga andra tecken på några skador. Mina resultat kommer en stund senare som också visade sig vara positivt.

Äntligen fick jag bort nackkragen som fick mig nästa lite klaustrofobisk ett tag. Jag fick försiktigt vrida huvudet åt sidorna samt upp och ner mot bröstet för att se rörelseförmågan. Hade rejält ont men tror ändå att det var kylan, spänningar och rädslan i kroppen plus en väldigt obekväm säng att ligga spikrak i. Sjuksköterskan kör mig till toaletten för att hjälpa mig in samt så fick jag även sjukhuskläder att kunna ta på mig för att inte gå runt i bara trosor och linne. Det var väldigt obehagligt att ställa sig upp med ryggen men det gick slutligen.

Efteråt körs jag tillbaka och möter upp mamma som har sorterat mina saker i en kasse bl.a. jackan och byxorna som jag skulle ta med mig hem. Jag möter upp resten av familjen som sitter på en bänk och väntar då på mammas provsvar. Min syster och jag går in på toaletten på nytt och där hjälper hon mig att tvätta av allt glassplitter i ansiktet, runt nacken, vänsteröra, ner mot ryggen och halsen där hon även hittade glasbit. När jag såg mig själv i spegeln blev jag förskräckt över hur jag såg ut med ett fint blåmärke på ögat och jag passade även på att tvätta av såret på högerarmen.

När det var klart fick jag smärtstillande av sjuksköterskan och även bli informerad, sedan bestämdes det att jag skulle åka hem med min kusin och jag sa hejdå åt alla. Att träffa min bror vågade jag inte riktigt göra eftersom jag var så chockad över händelsen. Hemfärden i bilen var hemsk och jag försökte att inte titta fram mot rutan för jag såg hela tiden mc kolliderar med rutan. Väl hemma satt jag och pratade lite med min make som höll om mig och sedan gick jag ner för att duscha bort all glassplitter i huvudet. När jag kom upp på nytt satt vi och snackade lite till innan det var dags att lägga oss. Natten var oroligt och jag drömde hela tiden om krocken om och om igen med samma bilder mc kolliderar med rutan, min bror ligga på airbagen, armen utanför och chocken att tro att det var min brors först sedan mc föraren som ligger död flera meter bort. Jag vaknad till många gånger den natten livrädd och när morgonen kom var jag så slutkörd i kroppen att jag hade kunnat somna vart som.

(Lördag 18maj) Dagen var jag så slutkörd och hade ont överallt i kroppen, rejält mörbultad och vi försökte göra saker hela tiden för att jag inte riktigt skulle få tankarna på det som hade hänt men det gick inte att hålla tillbaka och på eftermiddagen bröt jag ihop första gången. Maken köpte hem Ipren som jag kunde ta mot smärtan som kändes ohållbart. Vi fotograferade även mina skador från olyckan. Senare på kvällen gick jag och duschade igen för att glassplittret inte hade försvunnit helt, i duschen bröt jag ihop på nytt med tacksamhet att ändå vara i livet samtidigt som jag förstod hur skört livet kan vara. Varför undrade jag många gånger på att det skulle hände och vara vi som inblandad. Natten sov jag tungt och drömde återigen om krocken.

(Söndag 19maj) Morgonen var jag återigen så trött i kroppen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Den här gången hade jag extremt ont i båda knäna och kände även av lite smått i axeln. Mådde inget bra psykiskt alls utan vart jag än försökte göra framför allt virka bort smärtan så såg jag den armen framför mig hela tiden. Kände mig en aning galen som hela tiden håller på att se den men blir rädd varje gång den kommer upp. Natten var återigen oroligheter och jag vaknade hela tiden med paniken inombords och rädslan över att ha förlorat något, min puls var så hög att jag fick gå ner och sitta en stund innan det började bli normalt. Såhär höll det på hela natten och det påverkade mig oerhört mycket psykiskt.

(Måndag 20maj) Vaknade jag upp med världens panik i magen samt extrem illamående med tanken på att idag ska jag åka bil in till Kristianstad. Att gå iväg till dagis för att lämna ena barnet haltandes med trafiken runtomkring mig var jobbigt. Lyckades ta mig till dagis men hade så ont i knäet, samtidigt berättade jag för dem vad som hade hänt och de hade full förståelse för min situation. Sen gick jag hem med sonen och äldsta dotter inväntades på att en släkting skulle komma och hämta oss med bil. Jag hade en sådan panik i kroppen att jag inte ville åka iväg alls men försökte samla mig och satte oss i bilen. På vägen till Kristianstad ville jag bokstavligen fly från bilen, kände mig inlåst med min panik och visste inte vart jag skulle ta vägen för här inne ville jag absolut inte vara. Hemfärden kändes likadant och jag var så utmattad efteråt att jag bröt ihop innan maken kom hem. Tagit en del smärtstillande hela veckan för att dämpa smärtan i knäet och vid axeln.
 
 
 

Likes

Comments

Hej alla underbara bloggläsare. Jag vet att jag är riktigt kass på uppdatera här just nu, Gilla annars SaannisDesign på Facebook. 
 
Men jag lägger all tidpå att vilja få klart filten, och för varje dag som går blir jag allt mer förväntansfull på att se den färdig. Vilket motivera mig ännu mer  att göra den klar!
 
När jag först insåg häromdagen att det blev väldigt tomt i mina skålar (där jag hade rutorna i) så kom jag på mig själv att de sitter nu fast i filten på bredden. Lite märklig känsla när man har vant sig vid att barnen har varit och valt rutor till mig att sätta ihop. De har verkligen haft glädje att få vara delaktiga i detta projekt :)
 
Nu står jag här och har virkat klart 2 av 16 längder. Samtidigt som jag började med detta igår har jag nu kommit på en kant jag hade tänkt prova på och se om min ide funkar på frihand. 
 
Och så har jag givetvis gjort en tatuering   :) Ha en helt fantastisk fredag allesammans för det ska jag ha! 
 
Idag ska kommunen nämligen ha en hyllning för Melodifestivalsvinnaren Sanna Nielsen. Det kan jag bara inte missa, inte varje dag vår lilla kommun får vara med om detta. 
 

 

Likes

Comments

Många har undrat hur det går med vänskapsfilten och jag kan nu säga att 8/16varv är på virkad från bredden innan jag virkar ihop på längden. Nedan ligger lite bilder från processens gång :)
 
 
 


Likes

Comments

 
Jag hade så gärna velat göra en stor filt med rutor till mig att ha nu när hösten närma sig. En riktig glad filt som påminner mig om det goda i livet och alla fina hjälpsamma människor som finns. Men jag har dessvärre ingen möjlighet att kunna göra detta möjligt nu när jag inte kan virka så mycket utan behöver din hjälp.
 
För snart 3 månader sedan var jag och min familj (varken maken eller barnen var med i bilen) med i en våldsam trafikolycka och överlevde mirakulöst med "lindriga" skador. Nu i efterhand har jag märkt att jag har svårt att sitta ner och virka längre stunder efter att min rygg fortfarande har problem. Det har varit väldigt tuffa månader och det är inte lätt att gå igenom detta på egen hand själv och försöka klara igenom dagarna..
 
Vill du hjälpa mig att göra denna filt möjlig och skicka rutor?

  • Rutornas utseende; Låt kreativiteten flöda
  • Garn; Bomullsgarn eller blandgarn med bomull i (tex Tilda)
  • Virknål 3.5mm
  • Storlek 10x10cm + en avslutande vit kant med fm för lättare montering.

  • Färger jag gillar är; Svart, Vitt, Grått, Lila, Rosa, Gult och Turkost.

Adress att skicka rutorna kan fås om ni lämnar er mejladress i kommentarsfältet.
Ett stort tack till er som vill ställa upp och hjälpa till.

Likes

Comments

I samband med att vi tänker renovera om barnens rum (sätta väv och måla väggar och tak), tänkte jag att det hade varit roligt att få inreda deras rum nu på riktigt.Överkast ska dom få till sina nya sängar, önskar bara att jag hade lite mer tid/vara snabbare att få flera rutor gjorda och kunna sammanställa det färdigt!
 
 
Satt häromdagen och kollade på nätet och fann en helt underbar matta (inget mönster) gjort av Zpagetti garn. Jag blev helt förälskad och kände direkt att det här måste jag bara göra åt barnen att ha på deras rum. Istället för Zpagetti garn har jag lyckats hitta lite gamla påslakan,. lakan och kommer även att få lite av vänner och bekanta att kunna använda mig utav. Utifrån bilden tänker jag att prova på och virka detta på frihand!
 
Bild från DIY!
Lite korgar och förvaringsmöjlighet vill jag också ha inne på deras rum att lägga deras leksaker i.
 
Bild från DIY!
Idag sprang jag på sittpuffar och tänkte att detta vore också fantastiskt att ha :)
 
Vad tror ni om detta? Skulle det kunna bli bra i deras rum?
 
 
 

Likes

Comments

Har funderat en hel del på vad jag vill få ut av handarbete. Den största anledningen är att det är en väldigt bra avkoppling rent kroppsligt och något jag behöver för att orka med dagarna. Men jag är en väldigt utvecklande person och villl gärna sluka så mycket kunskaper/lärande inom det jag älskar att göra. Med tiden hoppas jag kunna beta av min lilla lista på saker jag vill lära mig och prova på.Viktigaste är att ha skoj under resans gång!
 
  1.  Koftor, Bolero, Tröjor, Klänningar, Shorts till mig.
  2. Virka flätor
  3. Olika sjalar
  4. Dukar
 
 
 
  1. Strumpor - Hälteknik
  2. Strumpor på rundstickor
  3. Mönstrade Strumpor - Speciellt denna med rätt färgkombintion
  4. Magic loop
  5. Pippi kläder
  6. Koftor, Bolero, Tröjor, Klänningar till mig.
  7. Kläder åt barnen
  8. Flätstickning
  9. Mössa
  10. Olika sjalar

Likes

Comments

Finns oändligt mycket saker man vill virkar och tiden är sällan på ens sida. Men i alla fall har jag hittat en del projekt jag mer än gärna vill göra och istället för att ha dem i huvudet så skriver jag ner dem här. Det är sånt här som gör det roligt att virka när man har många idéer att vilja för verkliga (inte för att jag tro hinna bli färdigt allting på detta året, men det kommer flera år).
 

  • Lyckosvampar i kruka
  • Slott
  • Kofta 2st åt flickorna
  • Tröja åt sonen
  • Poncho 2st
  • Överkast 3st
  • Bakelser & Mat
  • Pippi docka 2st
  • Snuttefiltar 3st – kanin, giraff och apa
  • Hårband
  • Muckla
  • Bamse
  • Lilleskutt
  • Skalman
  • Nalle Puh
  • Ior
  • Tiger
  • Nasse
  • Långben
  • Fåret Shaun
  • Dinosaurier
  • Bondgård
  • Garage + Bilar
  • Heater the pony + Pegasus
  • Musse Pigg
  • Mimmi Pigg
  • Pluto
  • Bowling set
  • Skärp
  • Pippi sockar
 

  •  Inget

  • Inget

  • Kofta
  • Linne
  • Spindelsjal
  • Torgvantar
  • Strumpor med mönster
  • Hemliga projekt
 
  • JJ The Fire Dragon

Likes

Comments

För 5 dagar sedan (21 juni 2011) snubblade jag över mönstret JJ, The Fire Dragon från Delicious Crochet.

 

Jag blev helsåld på draken och kände direkt att den här vill jag virka till min make, som 25års present.. Han fyller visserligen år i oktober, men med två små barn mellan 0-1år så vet man aldrig hur mycket tid man har till virkning.

I denna tråd är det tänkt att ni ska få följa min resa till en färdig drake.

 

Detta använder jag:

Garn: Järbo Soft Cotton.

Virknål: Ergonomisk 3.0 mm

Färger enligt makens önskemål: Svart (Nr: 8801) + Gul (8824)

Stoppning: Slaktade IKEA kuddar för 7-9kr/st Flört

 

--------------------------------------------------------------------------------

STARTEN: I mönstret ska huvud, hals, kropp och svans virkas i ett. Sammanlagt blir detta 162 varv. (Det känns vill jag lova)

 

Igår den 26/6 2011 gjorde jag slut på första garn nysta (50g) Tungan ute Och jag är just nu på varv 57 (han börjar få en hals). Bilden visar när jag var på varv 44 (inte mycket till drake).

Likes

Comments

 

"Hjärtekatten - Kanske den finaste virkningen du kan tänka dig" är en ideell organisation som vill försöka göra livet gladare och lättare för hjärtebarn på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg genom att skänka 100 hjärtekatter, men för det behöver de DIN hjälp.

 

Ibland tar livet oväntade vändningar. Som när ett litet barn föds med hjärtfel och måste tillbringa sin första tid i livet på barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. När sådant händer är det lätt att känna sig osäker och rädd – och då behöver man trygghet. Någonting att hålla sig fast vid. Någonting som påminner om att det lilla barnet är unikt och speciellt. Inte bara sjukt. Någonting konkret och pedagogiskt men samtidigt mjukt och tröstande. Någonting som en Hjärtekatt.

 

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

 

Virka din egen Hjärtekatt och skicka till oss.

 

100 Hjärtekatter är rätt ambitiöst men hjälps vi åt är det inte omöjligt. Du hjälper oss genom att virka din egna Hjärtekatt som du skickar till oss, och vi märker den med ditt namn och adressen till din blogg om du har en, innan vi skänker katten vidare till barnhjärtavdelningen.


Här hittar du virkmönstret till hjärtekatten:

--> http://hjartekatten.blogspot.com/p/sa-har-virkar-du-din-hjartekatt.html

 

Kan eller vill du inte virka? Ingen fara, du kan fortfarande bidra till att en hjärtebarnsfamilj får en lite ljusare tillvaro. Allt du behöver göra är att välja färg på din katt, ge den ett fint namn och betala 75:- (materialkostnaden för en katt). Så virkar vi en Hjärtekatt åt dig! Läs hur du går tillväga Bidra till en Hjärtekatt.

 

För att få ihop så många katter som möjligt erbjuder ett gäng garnbutiker med hjärtat på rätt ställe dessutom rabatterade priser på det garn som behövs för att virka Hjärtekatten. Hitta din närmaste butik i listan till höger eller beställ från en av nätbutikerna.

 

När din Hjärtekatt är färdig kontaktar du oss på hjartekatten@gmail.com så får du leveransadressen av oss.

 

Och vips så har du gjort en hjärtebarnsfamilj lite gladare!


Läs mer om Hjärtekatten på deras blogg, där du även kan följa de katter som strömmar in från Sveriges alla hörn. -->http://hjartekatten.blogspot.com/

Likes

Comments