Header

Är så sjukt trött på att folk snackar om saker dem inte har en aning om. Att dem på riktigt kan yttra sig om saker dem inte ens har en aning om. Dem hör något eller ser något och hittar på en egen historia om saker och ting. Personer som "dem" bör ju skaffa sig ett liv något eget som dem kan underhålla sig med, något vettigare än sitta och snacka skit. De är ett fåtal personer som verkligen känner mig, okej om dem yttrar sig för dem känner ju ändå mig, men folk som inte ens känner mig som inte vet varför eller hur det kunde bli så ens kan yttra sig är väldigt svårt för mig att förstå. Leka viktig liksom ? Till vilken mening ?
Så sjukt skrattretande och irriterande..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

ibland undrar jag varför det blir som det blir, vad som är meningen med allt. detta kan vara bland den mest jobbiga dagen jag gått igenom, vet inte hur jag ska bete mig överhuvudtaget.

vad kan jag göra, varför är det som det är. det enda jag vill är att det för engångskull ska vara lugnt i mitt liv och att jag kan få må bra igen. men det är tydligen inte det som är meningen.

vad kommer hända med mig? tusen frågor men inga svar. jag undrar bara vad allt handlar om. vem ska jag vända mig till, vem ska jag prata med, jag vet verkligen ingenting. någon måste jag prata med, för detta pallar jag inte. att ha tusen frågor utan svar kan vara bland det värsta som finns.

Likes

Comments

​att allt kan vända på så kort tid, hade varit enklare att bara släppa det hjärtat känner och följa hjärnan, det kanske är det bästa alternativet. man vet ju inte förrän man testat inte sant ? komma in i vardagen igen och kunna göra det jag drömt om och bara skita i resten. någongång ska jag göra det!

Likes

Comments

Känner att jag behöver skriva av mig, så det kan bli ett väldigt långt inlägg om känslor, upplevelse osv. Absolut INGET FÖR UPPMÄRKSAMHET!!!!!

Som många kanske vet så har jag engång i tiden varit väldigt långt ner på bottnen, absolut inget jag är stolt över. Men det är viktigt att man vågar prata om sånt, med tanke på att det är vanligare än vad man tror. Jag var alltså väldigt långt ner på bottnen och det gick så långt att jag tillslut låg och skrev brev till min familj och bad om ursäkt för att jag inte längre fanns, att googla och leta efter hur det lättast var att ta livet av sig var en vardag för mig. Detta kunde alltså hända många gånger på en dag. Började sedan leta med hjälp av mediciner och skit. Detta ledde sen till att jag fick väldigt svår ångest, det kunde vara en jättebra dag och tillslut var jag helt förkrossad och vissa gånger fick jag svårt att andras andra gånger bara rann tårarna samtidigt som jag skrek eller slog i grejer, kastade grejer omkring mig, kunde även var så att jag sa grejer jag inte menade, utan det bara kom. Det var inte jag, det var ångesten, ångesten styrde mig. Den tog över.
Tillslut började jag känna när "den" var påväg och det resulterade till att jag till en början stoppade i mig medicin som jag hade fått, men tillslut slutade den funka.. Det var inte längre ett alternativ, så för att jag skulle få huvudet på andra tankar så började jag skada mig själv, det gjorde ont någon annanstans. Jag blev lugn utav detta, precis samma sak som medicinen gjorde till en början ! När jag skadade mig själv till en början så var det inte så farligt, men ångesten blev starkare och starkare. Jag gjorde det oftare och oftare, det blev som ett beroende, hemskt nog. Det sämsta med det är att jag kommer att vara ärrad resten av mitt liv, både på gott och ont, det är fruktansvärt fult samtidigt som jag känner att jag har lärt mig fruktansvärt mycket på det.
Jag har blivit fruktansvärt rädd för att visa känslor för att sen bli sårad, därför är jag ganska så känslokall av mig, visar aldrig vad jag tycker, säger det aldrig heller, skulle jag säga det så är det ett under. Eller kan det vara för att jag vet att jag kan såra personen lika mycket som den kan såra mig, det kan jag faktiskt inte svara på. Jag har blivit den jag är idag för att jag många gånger blivit fruktansvärt sårad av killar, vågar inte visa känslor och när jag får känslor så får jag mer ångest och stänger in mig, eller umgås med folk som får mig att bli glad, jag slipper tänka. Inte alltid det hjälper, men skulle jag vilja brista ut i gråt så hade det inte varit några problem.
Folk in tycka att detta kanske låter fruktansvärt löjligt, men då har du nog inte provat på att leva med ångest och jag kan säga - du borde vara glad för det.
För ca ett halv år sen så träffade jag en person som fick mig fruktansvärt glad, en bästavän, har gjort mycket roligt tillsammans. Synd bara att det är så svårt att förstå vad som snurrar i mitt huvud.
Jag vill inte att folk ska veta vart dem har mig för att dem inte ska kunna såra mig, det är ett självförsvar fast kanske väldigt lustigt.

Att jag har svårt att prata om vad jag tycker och tänker är för att jag blev nertryckt för att jag sa vad jag tyckte, jag kunde vara dum i huvudet eller misslyckas med hela mitt liv, därför vågar jag inte prata om vad jag tycker. Och verkligen inte känslor!

Ändå har jag nästan alltid haft ett leende på läpparna, inte dåligt ✌🏼️ nu blickar jag bara framåt och lever en dag i taget

Likes

Comments