Jag har försökt och försökt, men Tekniken vinner nästan alltid. Det skulle vara fantastiskt att behärska Tekniken och utnyttja honom. Tekniken har sådant jag vill ha, men saknar helt ödmjukhet och hjälpsamhet? Den lämnar mig frustrerad utanför. Jag står med knutna nävar och ledsna ögon och känner mig...mobbad!

Jag minns min kasettbandspelare med röd Rec-knapp och en bärbar grammofon med högtalare i locket. Singelskivorna doftade så gott i sina fodral med fina bilder och plastomslag. Skrivmaskinen och sedan första datorn. Det var teknik jag klarade av!

Men OneNote som inte synkar, foton som inte finns i datorn fast de lagras i molnet, lösenord som försvinner... Hopplöst!

Jag stängde locket på datorn och vände den helt sonika ryggen. Drog på min mina analoga springskor och tog en runda bland träden och löven. Benen behövde inga knappkommandon, kroppen synkade alla rörelser som behövdes. Skogen krävde inget lösenord utan släppte in mig utan att fråga. Mina kunskaper räckte till och jag kände mig kapabel. 

Till och med duktig!

Likes

Comments

Vad kallt det var i morse! Jag fick ta på jacka när jag gick till brevlådan i vägkorsningen för att hämta tidningen. Den hade inte kommit. När jag vände för att gå tillbaka till huset såg jag en mörk skepnad i det svaga morgonljuset (vacker gulorange himmel i öster). Något stod mitt på vägen där jag nyss gått Jag hejdade mig och försökte fokusera. Jag kände hur adrenalinet rusade till. Fly! skrek en hög röst inom mig! Det är Busen! Busen som min svärmor alltid varnat för. "Nu drar vi ner rullgardinerna så att inte Busen ser oss". Ja, hon har så till den milda grad skrämt upp barnen att de drar ner rullgardinerna så snart de kommer hem, även sommartid. Ja, inte A förstås. Han har valt ett bo på tionde våningen i Stockholm och i Stockholm bor busarna på Plattan och i tunnelbanesystemen. Och där är han aldrig.

Nu kanske jag hade chansen att se Busen i Simsjön där jag bor. Jag stod stilla med mina blommiga träskor i de obefintliga startblocken. Busen stod stilla som ett vagt anat, men påtagligt, väsen mitt på grusvägen. Jag tänkte flyktigt på en scen ur en film. En duell. Skulle Busen och jag vända oss om, gå trettio steg var, vända oss om samtidigt och... ja, vad? Vad gör en Buse på avstånd? Busen är väl ingen alien antar jag som skickar ut slime eller ett nät eller dödar med blicken. Och jag! Jag hade ju inte ens en tidning att kasta på honom. (Är det säkert att Busen är en han? Ja, det måste det vara). Jag hann inte fundera länge. Skepnaden rörde på sig och förvandlades till ett rådjur som med tysta steg försvann in i dungen vid sidan av vägen.

Jag vet fortfarande inte hur Busen ser ut, men jag har sett Simsjörådjuret!


Likes

Comments