Jag kommer aldrig att vänja mej vid att vara frisk och sedan sjuk, hur jag de senaste dagarna känt mej starkare och mer modig. Som en långsam men ändå taktfast förbättring, att jag har skrattat igen och sovit bättre och kunnat jobba. Nu driver droppet genom kroppen igen, och blurret i huvudet som en alltför fluffig mössa. Mina tankar är så långsamma, hela världen snurrar. Det är 16 år sedan jag slutade dricka vin, ändå minns jag känslan av dagen efter ett par glas. Tungt vilande och detta illamående i intervaller, jag rafsar mellan medicinburkarna, en hel låda i min garderob. De flesta är motpiller mot andra tabletter, cortisonet som jag hatar så innerligt nu. Primperan, metoclopramide, lonquex, diflucan. Etiketterna svårlästa, bokstäverna alltför många.

Jag är mindre rädd denna andra omgång. Så är mitt liv och har alltid varit. Första gången är alltid värst. Katastroftankarna aldrig så färgstarkt levande, min första anställning, att föda barn, att vara vuxen. Det finns en ro i återkommande händelser och känslor, som en rundformad cykel, som en rörelse jag känner igen. När jag skriver det här ligger jag platt mot soffan, tröstar mej med ingefära och att allt vänder om. Också detta blir bättre, this too shall pass.

Att jag återigen ska resa mig och ta form. Att minuterna läggs till timmar och dagar, bleknar i cirkel tills nästa dropp.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Inte alla dagar flyter bort och gör ont. Jag måste påminna mej om det, hålla kvar i tanken. Det blev inte som jag ville, men det är bra ändå, som när jag fogar mej i det som är och kan vila då. Jag och mamma har byggt en utpost här i soffan, en egen plats av kaffekoppar och katter. Långa stunder sitter vi och pratar, bland lapptäcken och mediciner och mina krukväxter mot fönstret. Barnen konstaterar att vi behöver en större soffa, de kommer och går och det är nästan som vanligt. Deras kompisar vet, och de vänjer sig vid mina mössor. Ibland har jag en hollywood-peruk jag fick på rekvisition, och det finns alltid fika eftersom mamma är här.

Min lillasyster organiserar promenader när jag är riktigt sjuk. I armkrok vandrar vi runt husen varje dag, ibland är jag så vinglig och världen snurrar. Hon säger att jag är modig, att det blir bra, att tiden går. Hon följer min dotter till stallet och går på föräldramöten och handlar, hon blir ett ställföreträdande jag de dagar jag inte kan.

Det finns en omsorg jag aldrig vetat om eller anat. Runt omkring mej ett nät av ömhet, så många människor som kommer, som ringer och hör av sig. För detta mjuknar jag, av beröring och tacksamhet. Värken i kroppen ger efter och väjer, jag vågar luta mej en stund, vågar vila igen. Inte alla dagar flyter bort och gör ont. Det blev inte som jag ville, men det är bra ändå.



Likes

Comments

Min yngste leker med yviga rörelser, in och ut genom roller och sagor. Jag hör honom prata med sig själv om morgnarna, hur han greppar det som händer med en sjuårings fantasi. Vissa mammor tappar håret om hösten, han förklarar för sig själv och sina bästisar i skolan. Vissa mammor har en plastslang under huden, hur den leder till hjärtat som en halsduk när det är kallt.

Min dotter är tio och inga halsduksmetaforer är tillräckliga. Svart i ögonen är hon denna lördag, det var inte det här hon ville, det var inte såhär det skulle bli. Långa stunder är hon ursinnigt anklagande, hur jag varsamt gränsar därför att hennes ilska blir till skuld. Om kvällarna lägger hon sig nära nära. Klappar mej över nakenhuvudet, säger att jag är fin, att jag är modig. När hon somnat gråter jag tyst för att inte väcka. Inte heller jag ville detta, viskar jag, inte heller jag kunde välja.

Han har alltid varit äldst och nu blir han ännu äldre. De långa benen som tonårsväxer och skaver, allt behöver han veta, allt behöver han förstå. Diagnoser, prognoser, utredningar, statistik. Inga omskrivningar duger, han är svårare att trösta. Ändå är det han som skyndar hem efter skolan varje eftermiddag, jag hör hans stora fötter i trappan utanför. Jämt att han kollar med mej om jag har ont, hur han ser mej i ögonen och inte väjer för min gråt.

Allt var han på väg till, allt hade han framför sig. Ett helt liv av upptäcksfärder, vägval, vuxenskap. Nu avstannar det som är, och ingenting blir detsamma.

Från och med nu vill han bara att jag blir frisk.



Likes

Comments

Jag väljer omsorgsfullt bland religioner och rollmodeller. Det finns ett sökande i mej som blivit till nu. Att hålla om det som är är att öppna upp mina handflator, jag kan inte förklara det bättre än en bild av tillgänglighet.

På mitt nattduksbord samlar jag det som tröstar. Alla andra platser i huset är allmänna och osorterade, fotbollsstrumpor, pokemonkort, läxböcker, ett kvarglömt påskägg. Huller om buller lever vi vårt liv, men bredvid sängen är bara mina saker, utvalda och noga. Loppismadonnan som limmats två gånger. Böcker om meditation och Tove Jansons novellsamling. Tavlan med en glad valp som jag fått av min syster, lycklig spatserar den med högburen svans.

På väggen fäster jag ett bönehalsband från Etsy. Det finns ett helgon som dog martyrdöden i Catania för länge sen. Sankt Agatha heter hon, och hon är bröstsjukas beskyddare. De rosa strasspärlorna glimmar i mörkret tillsammans med de benmärgsstimulerande injektioner jag måste ta varje kväll.


Likes

Comments

När jag skriver det här är det tretton dagar sedan första behandling. Den klarröda vätskan har sköljt genom kroppen, reagerat och invaderat och förhoppningsvis letat sig ut i varje litet skrymsle av min kropp. Biverkningar kommer och går som gäster på en tillställning - vissa välkända och påtagligt närvarande (som illamående och trötthet), andra mer långväga och låter vänta på sig (som håravfall och benmärgsvärk). I övrigt slutar dessa liknelser vid en fest, det är inget roligt att göra det här och jag har varit så sjuk och rädd. Dessa dygn är ett ständigt lyssnande - en uppmärksam överkänslighet för alla symptom och krämpor. Pormaskar som kliar, en fotknöl som verkar större. Allt växer och tar form i fantasin, blir till räddhågad gråt över det som händer nu.

Jag mejlar mina bästisar i Paris och bölar. Listar dessa åkommor och skickar bild på mediciner. När jag staplar upp dem ovanpå varandra får de ändå inte plats på soffbordet, jag har glömt vad de är för och emot och kan inte uttala deras namn. Sussi svarar att hon kommer nästa vecka, när jag blundar kan jag se henne i metron på väg till CDG. Om bara ett par dagar är hon här hos mej, jag vet att hon kommer att hålla mej när jag får min andra cytostatika. Kanske kommer vi att skämta om sjuksköterskornas eboladräkter, de som ikläds för att kontaktisolera när nästa dropp kopplas. Kanske kommer vi prata om allt vi gjort och varit för varandra, roliga minnen och tråkiga och innerliga - så som minnen är när man har känt varandra ett helt liv.

Mest troligt är att vi bara håller varandra i handen. Förmodligen blundar jag, när allting börjar om igen.



Likes

Comments

Jag är på Öppet hus med min sjuåring och tittar på bilder av löv. Avslutningsvis sjunger hela klassen en sång, de är många och så glada detta första riktiga skolår.
När jag drar händerna över mitt huvud släpper hårsäckarna sina fästen. Slutligen, som efter en kall frostnatt, ger de efter för det som ska komma. November, en vinter. Det är mörkt varje morgon. Mina konturer så karga utan en inbäddande frisyr.

På kvällen rakar vi av alla tussar och fjun. Min man påminner om orädda aktivister och stridslystna kvinnor som genom tiderna valt hårlöshet för att befästa en ide. Jag känner mej inte det minsta modig eller orädd eller krigisk, bara trött med en katt mot bröstet och helt utan agenda.

Likes

Comments

Jag vet att jag klämde in min andra mammografi mellan ett tandläkarbesök och jobbmöte. Tjugo minuter fick det ta, sen måste jag skynda mej jättesnabbt utan tillräckligt med kaffe. Det var tidig höst fastän fortfarande varmt, fort fort klämdes bröstpåsarna som flundror, sedan ut i solljuset och jag var redan på väg.

Två dagar senare ett brev om återkallelse, standardiserat och blåvitt med mitt overkliga namn. På skärmen framträder det som inte får finnas, det som knappast känts men som nu har en form. Föränderlig, fjädrande. Biopsinålen är så grov. När den tränger genom bildskärmen måste jag blunda och andas. Läkaren säger att han tror det är bindväv, jag låter mej tröstas av det, låter mej vila efteråt.

Efter fjorton dagar har jag inte sovit alls. Återbesöket är en film där jag är dimmig och upplöst - min mamma i en vårdsoffa och så många människor jag inte känner. Kuratorer, kontaktsköterska. Överläkare, en kirurg. Jag informeras om en snabbt växande tumör, om kirurgi om cytostatika om vårdförlopp och strålning. Ingenting av det som sägs kan jag erinra mej nu. Vem jag träffade eller vad som sades, bara att någon hade färgglada strumpbyxor med hjärtan. Det enda jag minns är dessa rosafärgade ben, och att min pappa kom, och min lillasyster och att hon grät.

Det som börjar nu är att jag skriver för att orka. Så länge jag skriver är mina dagar och nätter. Du som läser är en motröst, en högtalare, en förankring. Du är ett underlag till tangenternas tryck.

Likes

Comments

Hur det var förut. Jag måste blunda för att påminna mej. Allt jag oroade mej för som aldrig hände, barnens gympapåsar och hur jag skulle hinna klona mej mellan föräldrarmöten och jobb. Att jag var ful och sliten och att åren gick, att jag fyllde 40 och 41 och att vi hade en stor rolig fest. Livet som krullade sig som ostyriga presentsnören, alla listor jag gjorde och att vi åkte till havet ibland.

Ett enda anade jag aldrig, i min samling av katastroftankar och återkommande nojjor. Ett enda fanns inte med mej om kvällarna när jag låg vaken och oroade mej för flygkrascher och ebola. Terrordåd, bilolyckor, min femtonåring som cyklade utan ljus genom stan. Att jag inte skulle orka och att jag skulle glömma och bli trött, den årliga influensan och att byta vinterdäcken och köpa mjölk.

Om det som växte i mitt bröst tänkte jag aldrig. Om det som upptäcktes på rutinkontroll och som fjädrade mot en biopisnål. Ingenting, och det är bara två månader sedan. Två månader och jag blir aldrig mer densamma.

Jag måste blunda för att påminna mej om det som fortfarande är.

Likes

Comments