View tracker

Efter gårdagens inlägg började jag tänka väldigt mycket. Är det egentligen värt att lägga ut fler bilder på instagram? Är det egentligen värt att ha kvar och skriva små statusar ibland på facebook? Är det egentligen inte rätt läskigt att ALLT man lägger ut på internet alltid kommer finnas kvar.

Låt oss säga att tjejen i din klass mår riktigt dåligt. Hon skär sig och råkar få med armen på en bild. Hon lägger på ett filter och postar den på instagram och facebook ändå eftersom ärren inte syns så jätte väl på bilden med effekten? Direkt när hon lagt ut den lägger hon undan telefonen. Vi säger att detta händer en fredag kväll.
På lördagsmorgonen ångrar hon sig och tar bort bilden från facebook och instagram. Hon känner att hon inte ville visa ärren för att hon skäms över dem. Dagen går vidare och hon kanske tar en lugn dag hemma med sin familj.

På måndagen när hon kommer till skolan kollar alla konstigt på henne och hennes kompisar pratar inte med henne. Eftersom att denna tjejen har mått väldigt dåligt har detta gjort att hon blivit mycket starkare, hon frågar sina kompisar varför de inte pratar med henne helt plötsligt. En av hennes kompisar tar fram sin telefon och visar bilden som är inzoomad på armen. "Vem vill ha en bekräftelse bitch till kompis?" är det svaret tjejen får.

30 år senare är tjejen 42 och hennes barn googlar på hennes namn, när de ser en bild på sin mamma som 12 år med en massa ärr på armen. Till texten står det "denna äckliga, bekräftelse sökande tjejen var min bästa kompis. Kan ni fatta det? Det kan verkligen INTE jag göra. Skäms!"

Nu var detta bara en på hittad historia och jag vet ingen som det skulle kunna hända eller som det har hänt, det enda jag vill säga är: var försiktiga med det ni skriver och postar på sociala medier eller överallt. Var försiktiga med det ni säger i skolan! Folket har minne och de kommer alltid komma ihåg och fokusera på det sämre de får veta om dig.

Tänk alltid ett steg längre, man kan screenshota och spara saker. Tänk på det så ni slipper sitta och skämmas där några år senare. De tjejer OCH killar som har ärr på sin kropp kanske en dag till och med kan sträcka på sig och säga "Fasen vad skönt att jag aldrig gav upp och att jag tog mig ur denna tuffa tid." det hoppas iaf jag.

// My

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

När Amanda och jag skulle starta denna bloggen var vi SÅ taggade båda två. Jag hade min blogg innan och kom rätt långt med den men en dag tog det bara stopp för mig. Jag fick bra kritik för mina inlägg och hade många nya idéer. Det hade nog Amanda också! Men tyvärr så funkar inte detta längre. Jag kanske kommer kika in ibland om jag har något som jag vill skriva om! Men kommer inte lova att det bli stadig uppdatering. Tack för mig.

Likes

Comments

View tracker

Under FLERA veckor har jag gått med en klump i magen. Jag har varit rätt för att visa vem jag egentligen är. har försökt vara den där perfekta tjejen som alla älskar och vill vara med, ja, jag har knuffat undan mig själv för att passa in. Är inte detta rätt sjukt? Att massa tjejer i tonåren, yngre och äldre måste sätta undan sig själva ett tag för att passa in.
Jag har haft känslan att jag måste ändras, jag måste bli någon annan så folk tycker om mig. Dessa tankarna har gjort att jag lagt undan min personlighet och nu glömt vem jag är.

Innan har jag alltid suttit rak i ryggen med ett leende på läpparna och sagt "Jag är en säker tjej, självständig och målmedveten. Jag vet vart jag vill i livet och jag vet vem jag är."
Nu sitter jag istället och funderar på vem jag är. Jag vågar inte prata som jag gjorde innan för jag är rädd att jag ska säga något fel och att alla mina vänner kommer lämna mig. Jag har haft ridningen som min trygga punkt och det är den fortfarande, men nu kan jag bara vara mig själv i stallet. I skolan vet jag inte vem jag är!

Jag vill hjälpa alla tjejer och killar som sätter undan sig själva för att passa in, för det är ett sjukt samhälle vi lever i idag då vi måste göra detta. Tack för mig.

Likes

Comments

Tjena, idag har jag och tre andra tjejer varit uppe i stallet och tagit bilder på hästarna. Tyvärr hade inte kamera så mycket batteri så vi tog de flesta bilderna med Wilmas kamera. Men här har ni iaf några bilder som är tagna med min kamera.

​En liten "behind the scenes" pic

Likes

Comments

Jag fattar inte riktigt varför det bara är jag om skriver lite mer deppiga inlägg här, men väljer ni att läsa så gör ni!

Igår kväll hade jag de rätt jobbigt tyckte jag själv. Jag hoppade Hi-Jack igår, en häst som jag verkligen älskar och själv kan säga att jag red rätt bra innan. Jag tävlade honom för nästan exakt ett år sedan på en dressyr tävling där jag kom tvåa under första kvalet och andra tävlingen vann jag. Detta gjorde att jag vann hela tävlingen och det kändes grymt. Jag levde på det jätte länge! Men när jag hade vunnit den tävlingen med honom började jag rida andra hästar mer och mer. Det var så hiskeligt länge sedan jag satt på Hi-Jack och när jag satt upp på honom igår kändes allt så stort och vingligt.

Hoppningen ska vi inte ens prata om egentligen. Men den kändes extremt dålig. Min sits förändrades och blev hemsk, jag kunde inte jobba ihop honom utan att bli alldeles för hård i handen, det gjorde bara att han sprang på ännu mer och blev lång och låg. Det man vill är ju att hästen jobbas ihop, sänker huvudet och kommer upp med ryggen, Hi-Jack gjorde tvärtom, han höjde huvudet och blev låg i ryggen.

Jag mådde rätt dåligt över detta igår kväll eftersom jag har lagt ner 10 år, extremt många timmar och oerhört mycket kraft och jobb inom denna sporten och sen gå det så dåligt under ett pass på en häst som jag kunnat rida ihop bra och snyggt. Just nu går jag runt och ifrågasätter mig själv.

Likes

Comments

Grattis, du har hittat till mitt sjunde inlägg i rad på denna bloggen... Vet inte vad som har hänt med Amanda men hon har nog glömt oss lite!
Jag satt nyss och spelade lite gitarr hemma. Då började jag tänka på en sak: jag håller ju BARA på med ridningen, asså det är min enda aktivitet på fritiden och även om jag rider på ridskola så tar det upp väldigt mycket utav min fritid. Jag vet inte om jag ska tycka att detta är bra eller dåligt faktiskt. Jag pratade med min musiklärare i 7an om att börja på sång. Jag tycker att det är riktigt roligt att sjunga och har nästan alltid tyckt det också. Jag har även fått upp ögonen för både gitarr och piano på sista tiden. Piano är ett instrument jag gärna vill lära mig att spela. Problemet är bara att jag inte har något piano hemma att öva på, jag har ingen plats för det heller.
Däremot har jag en gitarr som jag spelar lite på ibland. Men jag är inte duktig! Jag vill ta gitarrlektioner och lära mig att sjunga och spela samtidigt, men jag har inte tid. Jag har inte tid att lära mig saker som jag har nytta av i skolan och tycker är roliga! Det känns rätt sorgligt...

Jag klagar verkligen inte på ridningen då jag verkligen ÄLSKAR sporten och att vara engagerad på klubben, men ibland blir det väldigt mycket stall. Måndag, tisdag, torsdag, ibland fredag och ibland en dag på helgen. VAR skulle jag få plats med en till aktivitet? På onsdagar möjligen eller torsdagar innan ridningen men då hinner jag inte med skolan. Missförstå mig rätt nu, jag ÄLSKAR verkligen ridningen, det gör jag! Men ibland blir det lite väl mycket. Det är svårt att säga "Stopp, jag vill inte!" För jag vill ju innerst inne, jag vill utveckla mig och bli en bra ryttare. Min dröm är att jobba som veterinär och ha hästar hemma på en gård, klart att jag vill lära mig så mycket som möjligt då och det gör jag bara genom att vara i stallet och vara engagerad. Men jag hinner inte ens träffa de få vännerna jag har.

Nu är jag osäker på vad jag ska tycka om detta.

  • 86 readers

Likes

Comments

Igår vad jag faktiskt uppe på klubben och fotade lite hästar. Bjuder er på några bilder! Puss och kram:*

Likes

Comments

Tisdag igår alltså ridning - yada yada känns som iaf jag alltid börjar med att skriva det! Hoppade Poul iaf och han drog faktiskt inte en enda gång. Riktigt stolt över honom även om vi inte hann med att hoppas alls många gånger. Man ska ju sluta när det går som bäst, right?

Dålig dag igår annars så inte jätte mycket energi. Sitter i skolan nu och börjar om 10 min med 2 st 45 min SO pass och 5 min rast mellan dem. Kul va?

Likes

Comments

Tisdag - Dressyr på Poul. Han var super fin! Lugn men hade ändå drivet. Verkligen driv i kroppen då! Jag kunde liksom inte ens rida honom i samlad galopp...

Torsdags - Dressyr på Poul. Här hade han kunnat gå hur fint som helst, fast jag hade tyvärr fel handskar på mig. Fick inget bra grepp alls!

Söndag - (idag) hoppning på Poul. Han var riktigt fin idag, drog på hindren och bommarna men lyssnade ändå hyfsat bra på mig.

Snabbt inlägg eftersom jag står på toaletten med ansiktsmask just nu. Ha en super vecka! Puss:-*

Likes

Comments

Ni vet de där stjärnorna som lyser starkast på himmeln? Den där personen som man älskade men som bara försvann upp till himmeln en dag? Den personen som man tänker på när man ser en stjärnklar himmel? Den personen tänker jag på extra mycket ikväll.

Ibland får jag känslan av att bara ta ner den där stjärnan till jorden igen. Låta stjärnan leva sitt liv igen, Vissa stjärnor som lyser på himmeln ikväll, och imorgon kväll, och i övermorgons kväll förtjänar verkligen det. En del av de fick inte det dem förtjänade i livet, medan andra fick för mycket utav det goda.

Ibland vill jag bara ta ner två stjärnor, två individer som jag verkligen saknar. Som jag tänker på extra mycket vissa dagar, vissa veckor eller till och med vissa månader.

Ibland vill jag ta ner en stjärna från himmeln till någon annan som jag vet har älskat personen, bara för att se vilken reaktion som skulle uppstått. Med förhoppningen om att någon skulle göra samma sak för mig hade jag kunnat göra det 1000 gånger om.
Men hade jag bara fått en chans att ta ner två individer från himmeln hade jag tagit ner Ratina och Figo. Jag ska förklara varför:

Figo var den hästen som gav mig ett självförtroende. Detta självförtroendet har gett mig gå mycket och hjälpt mig på långa vägar genom livet. Hade jag inte fått vara medryttare på Figo under de underbara månaderna som jag fick hade jag inte varit den personen jag är idag. Han gav mig en känsla. En känsla som jag fick kämpa hårt för att hålla kvar. Den känslan var att jag var bra, tillsammans med någon som verkligen brydde sig om mig så var jag minst lika bra som alla andra var!
När Figo försvann från jorden började även min känsla glida med honom upp dit...

Efter två år kom Ratina in mer och mer i bilden. Ratina är den stjärnan jag skulle vilja ta ner och säga förlåt till.
Jag har tänkt galet mycket på dig i efterhand Ratina, du visade egentligen hela tiden att du hade ont. Men ingen av oss gjorde någonting åt det. Jag la märkte till det flera gånger, både i boxen och i ridhuset. Nu när jag tänker efter och minns tillbaka känner jag mig taskig. Jag tvivlade på dig några gånger. Om du verkligen var värd att lägga ner fler chanser på, om det var värt att försöka glömma våra små konflikter och gå in med inställningen att vi äger detta. Jag tvivlade på om du verkligen var rätt häst för mig.
Efter ett tag insåg jag att du, just du, byggde på den känslan som jag fått med Figo. Det var du som hjälpte mig med självförtroendet när det började segla bort och under de månaderna som du lät mig ha det självförtroendet mådde jag så bra. Men när du försvann åkte det också...

Hade ni två haft varsin gravsten hade jag skrivit:
Figo: Tack för att du stöttade mig när jag hade det svårt. Tack för att jag fick lära känna en riktig bästa vän.
Ratina: Tack för att du drog tillbaka mitt självförtroende. Tack för att du litade på mig när jag tvivlade på dig.

Ibland behöver jag skriva av mig, denna gången var det lite depp.



F I G O

​R A T I N A

Likes

Comments