Colombia

Vinkade av mamma och pappa vid busstationen och satte mig åter på bussen för att åka till Quito och vidare sex timmar till gränsstaden Tulcán. Fick i vanlig ordning min utresestämpel från Ecuador och tog sedan en taxi till Colombias migration och gick över gränsen för att sedan ta en taxi till första staden, Ipiales. Sjukt redo för att äntligen uppleva Colombia.

Gränsövergången var ganska rörig och mycket folk. Utanför dörren till migrationen stod det en biffig vakt med större k-pist än han själv och jag blev tvungen att visa mitt pass och kontrolleras innan jag ens fick komma in för att få min inresestämpel. Man kände att här försegås det mycket märkligheter.

Jag hittade tillslut en taxi som körde mig från migrationen till busstationen där jag hade några timmar att slå ihjäl innan min nattbuss skulle gå till staden Cali. På busstationen började jag snacka lite med en colombiansk kille som va från Cali men på väg till Quito. Han gav mig en del bra tips och vi utbytte nummer och jag lovade höra av mig om det skulle hända något. Min plan var att fortsätta direkt från Cali, utan att stanna men så bjöd han mig att bo en natt hos han och hans kompis i Cali så jag tackade ja. Japp, att möta någon på en busstation och prata i 10 min är lagom tid för att bli hembjuden till någon. Väldigt normalt här.

Så jag hängde men min nya vän och hans andra vänner, lagade lite mat och försökte smälta Colombia. Det var ganska svårt under mina första dagar kan man säga. Låt oss säga så här i Colombia är det lagligt att bruka, odla och exportera en viss mängd cannabis samt kokain. (medicinskt bruk) Så att röka lite cannabis är inget man går och döljer så värst. Men nu var det så att dessa hade tagit steget lite längre och hade en egen farm långt ute i bushen. Och det var snart dags för nyplantering och så även nya frön. Det finns alltså en affär, EN AFFÄR, där man kan köpa allt du behöver för odling och rökning av cannabis med mera. Allt var helt professionellt, ungefär som en blomsteraffär fast med andra frön då, de ägnade lång tid till att välja ut sina frön som expediten guidade dem genom. Så tackade vi för oss och gick ut. Expediten kommer utspringandes. "Förlåt, till vilken mail ska jag skicka fakturan?" Fakturan??? Alltså får man faktura när man handlar frön till cannabis. Detta var ju helt galet.

Så skulle jag egentligen åka vidare dagen efter men de bjöd mig att följa med till deras farm och jag kände bara att en sådan här chans får man bara en gång i livet. Så jag följde med på ett litet studiebesök. Dock var det lite längre ut i bushen än jag tänkt mig. Först ¨åkte vi buss i cirka fyra timmar för att sedan byta till en liten minibuss som tog oss uppåt i bergen och till sist hoppade vi på varsin moped och susade ännu högre upp. För att till sist gå den sista biten.

Dagen därpå väntades hårt kroppsarbete med de nya fröna och vattning och rensning av de redan befintliga. Även kaffebönor som kompisens pappa och mamma skötte om. De bodde permanent här uppe och mamman födde oss med typisk colombiansk mat med jämna mellanrum. Vi tog även mopeden och åkte på besök till en annan del av familjen som visade mig hur de gick tillväga när de malde sina kaffebönor. I tillägg var det ett helt fantastiskt vackert ställe med utsikt över de omkringliggande bergen. Jag hade fortfarande svårt att smälta allt, även fast jag är väldigt öppensinnad av mig men något jag visste var att Colombia skulle bli bra. Och också för att f¨å det sagt så höll jag mig bara till kaffebönorna och lämnade det andra till de som ville. Men hur som helst var detta en av de bästa upplevelserna på resan. Har aldrig varit så nära något så äkta och genuint. Trodde inte det fanns mänsklighet som var så här familjär och utan ens några frågar bjuder in dig till sitt hem.

Så fick jag säcken packad med lite färskmalt kaffe och de guidade mig nedför berget där jag skulle ta bussen tillbaka till Cali, denna gång själv eftersom de hade mer jobb att göra på farmen. Fick armbåga mig på bussen eftersom de sprang typ tio helvilda män som skulle på bussen för att sälja diverse saker.

Efter en stund blir det helt stopp i trafiken vilket är relativt vanligt så la inte så mycket vikt vid det. Men så började alla runt omkring mig bli så nervösa och tillslut börjar bussen vända och köra ut från kön för att köra motsatt riktning. Då ser jag ett gäng beväpnade män med gul bandana för munnen som ställt upp en vägspärr. Vi kör in på en liten skogsväg där bussen knappt får plats och folk är märkbart nervösa. Men vi kommer tillslut ut på huvudvägen igen och förbi vägspärren. Lättnaden är total och många kvinnor knäpper händerna och tackar för att det gick bra. Själv fattade jag egentligen inte riktigt vad det hela handlade om men som min sätesgranne förklarade var det någon typ av protest. Någon sort undergrupp av alla de undergrupper som kommit ur FARC.

Men allt gick fint och jag kom tillbaka till Cali där jag skulle bli upphämtad av min kompis kompis. Stod och väntade ett tag tills en bil som såg ut som beskrivet stannar till och vinkar. Hoppar in och vi börjar småprata som man gör liksom. Sen frågade jag något om vår gemensamma vän och han tittar väldigt märkligt på mig för han känner ingen vid det namnet. Jag har alltså hoppat in i en taxi i tron om att det var min skjuts. Alla kör typ svarttaxi så ingen har någon skylt och helt vanliga bilar. Men han var väldigt snäll och körde tillbaka mig där han plockat upp mig och jag slapp betala något.

En stund senare kom tillslut rätt bil och även rätt person och jag tog mig till busstationen. Några minst sagt fartfyllda första dagar i Colombia.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ecuador

Trots att det såg rätt mörkt ut där ett tag tog vi oss alltså tillbaka till huvudstaden Quito. Där vi blev väl omhändertagna på vårt nya hostel Yumbo Imperial. Två dagar spenderade vi med att bara mysa runt, äta, fika och turista. Vi hittade ett helt exemplariskt frukostcafé precis runt hörnet från där vi bodde. (Denna gång i det historiska centret) En supersöt ecuadoriansk kvinna som serverade oss utsökt smoothie, kaffe, ägg, macka och frukt för endast 40 kronor. Café Chulla hette det.

Det finns en sån röd turistbuss som man kan hoppa på och kör runt bland de största turistattraktionerna men vi norpade åt oss en karta och knatade runt på lite ställen som vi tänkte skulle vara intressanta. Bland annat Basílica del Voto Nacional som faktiskt va en ganska cool katedral. Pappa var i extas i alla fall. Finns en supersmal och superbrant staga man kan klättra upp för så man kommer upp till tornen. Fin utsikt över staden. 2 dollar i inträde.

Att ta sig till "Mitad del Mundo"

Liten skumpig buss från La Marin central i gamla stan till Ofelia som ligger i utkanten av stan. Kostar 0, 25 dollar (japp, valutan i Ecuador är faktiskt dollar)Sedan från Ofelia till Mitad del Mundo som det väldigt praktiskt också står på bussen. Kostar 0,15 dollar. En resa på totalt 1,5 - 2 timmar. När man kommer fram ser man ganska tydligt vart man ska gå eftersom hela spektaklet är ganska välmarkerat. MEN detta är inte ens vart ekvatorn på riktigt går! Om man istället fortsätter rakt fram finner man en liten miniskylt som indikerar "Mitad del mundo" och det är endast ett litet museum med knappt några folk. Du har sträcket och markeringar, inget märkvärdigt. Det kostar 4 dollar att gå in, vi var dock lite fula och smög oss in, tog en bild och gick ut igen. Det finns ingen officiell entré utan det är bara en gubbe som har ett jäkla bra minne för ansikten som går runt och samlar in pengarna. Medan på den "felaktiga" ekvatorn finns det ett jättemonument, med museum inuti samt en stor marknad inne på området. Man måste betala in sig och det kostar 7,5 dollar, 10 om man vill ha med en choklad..men ja, det är ju här alla bilder tas om man säger så.

Den riktiga ekvatorn, Latitud 00 00 00. Man kan hitta den på Mapsme som "Intinan"

Innan hemfärd lyckades pappa inhandla en hängmatta och vi fick lite mat i magen som faktiskt var förvånansvärt bra för att vara ett sånt turistställe. Vi hoppade på en buss som vi fick bekräftat av busschauffören skulle gå tillbaka till Quito. Ju mer vi närmade oss desto mer knökad blev bussen och det blev mörkt ute. Till slut kände jag att vi suttit där lite för länge. Då hade vi på något sätt varit i Quito och sedan åkt tillbaka. Så något stressade försökte vi armbåga oss ut ur bussen någonstans mitt ute i ingenstans, i förortens förort liksom. Inte ens inne i staden är det förnuftigt att vandra runt på gatorna i mörkret och nu var vi alltså här i en förort så det blev illa kvickt att vinka in en taxi som kunde ta oss till vårt hostel. Vilket gick bra även då han var lite fundersam på vad vi gjorde där.

På kvällen skulle vi gå ut och äta och ta en öl men inte en enda restaurang/bar var öppen. Det var väldigt märkligt. Hela staden hade bara tvärdött, 1,7 miljoner människor med tillhörande turister hade bara försvunnit spårlöst förutom någon enstaka hemlös hund som strök omkring. Vi hittade dock efter stor ansträngning ett litet pizzahak där vi lyckades få oss en pizza och en öl.

Nästa dag hoppade vi på en buss till staden Latachunga som ligger cirka två timmar söderut. De största anledningarna att man passerar eller besöker denna stad är framförallt Quilotoa loopen. Som är en vandring på cirka fyra dagar runt i bergen och olika inhemska byar som avslutas vid en väldigt vacker vulkansjö. Man kan också bara besöka vulkansjön över en dagstur. Vi gjorde dock inte detta. Eller mor och far gjorde det men då hade jag redan dragit till Colombia. Men hur som helst det andra dragplåstret är vulkanen Cotopaxi som är en vulkan på 5 897 m och är en av de högsta aktiva vulkanerna i världen.

Vi hade då bestämt att vi skulle göra ett försök att klättra upp på denna. Men tyvärr får man längre inte gå upp på dess topp på grund av dess aktivitet. Den hade sitt senaste utbrott i augusti 2015 och det utlystes katastroftillstånd. Staden Latachunga har förstörts helt och hållet två gånger på grund av Cotopaxis vilda utbrott. Men hur som helst kommer man i alla fall upp till 4864 m. Vi bokade en tur med Tovar Expeditions men helt ärligt var det inte så mycket att hänga i julgranen. Jag gick i "guidadturfällan igen". Vi åkte bil väldigt långt och använde kanske 30 minuter - 1 timme för att gå upp till basstationen som var slutdestinationen. Där vi drack kakao och åt snickers innan vi åter gick ned och åkte hem. Men hatten av till Eddie vår väldigt trevlige guide i alla fall.

Om jag hade haft mer tid hade jag helt klart försökt ta mig ann Ecuadors högsta berg, Chimborazo som är 6267 m. Då startar man på natten för att komma upp till soluppgången. Hade vart riktigt häftigt och så har jag ju även ett mål att bestiga ett berg som är över 6000 meter. Men det kommer fler gånger tänker jag. Om man dock vill ha lite utmaning, gör detta. Tror det är superhäftigt, i alla fall när man fullföljt och är nere på nivå igen där man kan andas, äta och dricka som en normal människa.

Vi kom tillbaka till Latachunga och vårt hostel Tiana, som för övrigt var väldigt bra! Trebädds rum för cirka 100 kronor. Gick ut på jakt efter mat och hamnade på restaurangen Guadarajara som serverade helt fantastiskt mexikansk mat. Sedan tog jag och fader en liten kvällspromenad och hamnade till slut på ett café där vi drack lite varm choklad och åt en märklig bakelse som tydligen var en specialitet och sådana måste man ju smaka på. Sedan fick vi ett papper och en hög med färgpennor eftersom de ville ha alla nya nationaliteters flaggor på väggen. Så i och med att vi var de första svennarna fick vi pyssla lite.

Så hade dessa två veckor med dessa fantastiska föräldrar lidit mot sitt slut och jag lämnade dem till sitt eget öde. Kan erkänna att jag var lite nervös för hur de skulle klara sig men med lite hjälp av tarzan språk verkar de ha gått alldeles utmärkt. De kom till och med tillbaka med flyget till USA.

Likes

Comments

Ecuador

Så hade vi hamnat i huvudstaden Quito och fick i vanlig ordning guida vår taxichaufför till vårt hostel, hur svårt kan det vara liksom? Du bor i denna stad och jag bor på andra sidan jordklotet. Tappade humöret där ett litet tag efter femte gången vi snurrat runt samma kvarter. Tur att man kan bestämma priserna lite själv i alla fall. Hur som helst kom till till slut fram till Blue house hostel som ligger i Mariscal området, där alla gringos hänger.

Vi drog ut på lite sightseeing. Eller ja vi åt taco på något slitet hak och sen råkade vi snubbla in på ett café/butik som hade allt gott som kan kombineras med kakao och choklad. Åt livets godaste tiramisu! Republica de cacao får 5 av 5 möjliga! Därefter gjorde jag återigen lite talangscoutning för att nu skulle jag äntligen ut i den djupa djungeln, Amazonas. I sällskap av inga mindre än moder och fader som också tagit sig till andra sidan jordklotet.

Vi hade bestämt att vi skulle mötas upp vid mitt hostel. Och det enda jag förmanat dem var att åk inte taxiar som inte har officiella taxiskyltar och var lite uppmärksam vart ni hoppar in och sådant. Så ser jag hur en skruttig, näst intill fallfärdig Opel med tonade rutor glida in vid vårt hostel och ut kommer fader (också kallad Stig Helmer) och moder. Jaja det är inte det lättaste att hålla styr på. Det var väldigt fint att få se dem igen i alla fall och äntligen hade jag inte bara ett utan två bankkort efter två månader som tiggare. Och snart skulle vi ut på djungeläventyr i Ecuador!

Vi åkte faktiskt redan samma natt och lämnade kvar Sofie i Quito. Jag hade tillslut bestämt mig för företaget Eos Ecuador som verkade vara det seriösaste och nu när päronen var med fick man väl lov att lyxa till det med ett lite dyrare företag. Sedan fick man hålla alla tummar och tår för att de skulle få för sig att även betala för sin fattiga dotter.

Det finns sanslöst många olika djungel lodger att välja mellan. De finns de billigare varianterna men som dock inte ligger så djup in i djungel vilket troligen kommer resultera i färre vildliv. Sedan de som tar timtals att ta sig till eftersom de verkligen ligger långt från all civilisation men de kostar också skjortan. Vår kostade 280 dollar per person plus 20 dollar för privat nattbuss på 8 timmar till Lago Agrio.

Vår tur gick till den relativt nya, Nicky Lodge som också är en av de som fått bäst ratings och ligger i Cuyabeno natural reserv. Vi bokade allt samma dag och hade sedan ytterligare en hel dag att spendera i Quito. Tror bussen gick runt 23:00 på kvällen. Så efter en halvtaskig natts sömn vaknade vi upp i Lago Agrio och djungelns klimat slog emot oss. Vi blev placerade på ett café där vi åt lite frukost innan vi blev indelade i grupper efter vilka lodger vi skulle till. Efter en timme eller så bromsar en knallgul skolbuss in vid caféet som det visar sig är vår transport den sista biten på land.

Färden skulle normalt sätt tagit ett par timmar men vi och vår lille gula skolbuss fastnade i en poliskontroll i 1,5 timme. På grund av att det var just en skolbuss och vi uppenbarligen inte var några skolelever. Så där fick vi fem förvirrade turister sitta på vägkanten omgivna av tungt beväpnade ecuadorianska militärpoliser. Fader blev än mer nöjd när en av dessa lurade på om jag hade någon man där hemma.

Efter många om och men fick vi tillslut komma därifrån även då vi inte var på någon skolresa..och bytte transportmedel från buss till båt. Därifrån transporterades vi ytterligare ett par timmar in i djungeln till vår lodge. Vi anlände blöta som katter eftersom djungeln bjuder på ett väldigt växlade väder och ett regnväder hade bestämt sig för att komma in ungefär 5 minuter innan vi anlände. Men vi fick ett fint mottagande med saft och kakor.

Vi spenderade tre nätter i vår djungelhydda och hade riktiga latdagar. Så skönt att inte behöva tänka på vad man skulle göra, någon annan som bara tar hand om en och visar en spännande ställen. Samt göder en med massa gudomlig mat. Vi var ute på många båtturer och såg anakondor, delfiner, apor, papegojor och massa andra spännande djur. Vandrade runt i djungeln till fots på både dag och nattid. På en av kvällsvandringarna gick jag nästan in i en sjukt fet Tarantella som bodde inuti två löv så man såg bara några håriga ben som hamnat utanför.

Allt var toppklass förutom en liten incident då vår guide var stupfull under en paddlingstur...stämningen i båten var inte helt gemytlig under denna timme kan jag säga. Alla satt och höll både tummar och tår att stackarn inte skulle ramla i vattnet, vilket var väldigt nära ett antal gånger. Men egentligen kan jag faktiskt inte klandra honom så mycket. De har inte direkt någon lag om att måste ha en viss mängd vilotimmar mellan varje arbetspass om man säger så. Så blev det helt enkelt för mycket denna gång. Men han blev skickad till sängs och sova av sig ruset i alla fall.

Vi fick även följa med till ett av de inhemska samhällena där folket Kichwa bor. Där de visade oss runt och en kvinna tog oss med ut till ett fält där vi skördade lite yucca som vi sedan bakade bröd av.

Vår sista kväll var helt magisk. Vi tog återigen båten, denna gång med nykter guide, ut till Laguna Grande för att spana efter krokodiler. Först badade vi i solnedgången, utan att bli krokodilmat som tur var, och sedan när det blivit mörkt drog vi ut på krokodiljakt och tro det eller ej men vi fick faktiskt syn på en bjässe som lurade i vassen. Därefter styrde vi skutan hemåt och jag låg ned i båten och tittade upp på en helt sjuk stjärnhimmel som swishade förbi.

Vägen hem från djungeln blev minst sagt än mer spännande än färden dit. Denna gång tog vi en public buss tillbaka till Quito. Som för det första inte ens var påväg att få lämna busstationen i Lago Agrio. Vi åkte ungefär 5 meter per halvtimme och ingen fattade vad som skedde så tillslut ger chauffören besked att vi inte har tillstånd att lämna terminalen? Så jag och massa arga ecuadorianer går av bussen och börjar demonstrera för bussens avfärd. Medans moder och fader betraktar spektaklet från bussen. Jag fattar inte helt varför vi inte får åka men det är tydligen något som händer ganska ofta för ecuadorianerna verkar veta vad de ska göra och får tillslut sin vilja igenom.

Vi kom iväg någon gång på eftermiddagen och var beräknade att komma fram till huvudstaden runt midnatt. Det blir mörkt ute och den andra filmen för kvällen har precis startat. Om man ska visa film på en allmän buss kanske man tänker att Bridget Jones Diary eller något i den stilen är passande men kvällen till ära har de valt filmen med de blodigaste och längsta krigsscenerna. På så hög volym att jag inte ens hörde musiken i mina egna hörlurar trots högsta volym, Utöver det var det så fullt på bussen att man inte ens kunde röra varken armar eller ben en enda centimeter, för att inte tala om alla som stod packade som sillar i gången. Så där satt jag och såg ´hur olika kroppsdelar flög åt olika håll och kanter, följt av ett blodbad utan dess like. En liten flicka fick nog också tillslut nog och lutade sig över mamma och spydde på hennes ben.

Som grädden på moset blir vi stoppade i en poliskontroll. Alla blir beordrade att gå av bussen för visitering och passkontroll. Medan vi blir visiterade och får visa upp våra väskor spelas reggeaton på högsta volym från en liten rosa radion de har placerat på ett bord där vid kontrollen? Alltså vad är det som sker...

Helt klart den värsta och märkligaste bussfärden jag gjort. Så moder och fader blev ganska direkt tuktade men måste säga att de tog det med ett väldigt lugnt. Kanske för att de var lyckligt ovetande vad som skedde. Eftersom de blev så gott omhändertagna av sin kära dotter. Så vi kom helskinnade tillbaka till Quito.

Likes

Comments

Ecuador

Efter dessa dagar på stranden var vi redo för lite fart och fläkt igen så vi styrde skutan mot Baños som typ är adrenalinets moderplats, Först fick vi dock ta en buss från Montañita till Santa Elena 1,5 timme nedåt längs kusten igen. Där vi spenderade ett par timmar på busstationen med att döda kackerlackor och bli fotograferade av nyfikna ecuadorianer innan vi tog en nattbuss på 8 timmar till Baños. Älskar nattbussar för då slipper man betala hostel plus att man samtidigt transporterar sig och slösar ingen tid under dagen på att resa.

Vaknade upp med världens förkylning, första och enda gången på alla 8 månader faktiskt. Men vi tog oss till vårt hostel, Great Backpacker hostel, åt frukost, gick till apoteket och fick påse med förkylningskur och hoppade på en liten buss till Casa del Arbol. Där de har en jättegunga som har fantastisk utsikt om det är klart väder. Så var ju dock inte fallet när vi var där. Men det var skoj att gunga lite i alla fall. 1 dollar kostar det i inträde. De har även lite annat smått och gott som linbana.

Tror vårt hostel kostade runt 70 kronor OCH det inkluderade frukost och middag. Helt fantastiskt! Lätt ett av de mest prisvärda hostel vi bott på. Tyvärr stannade vi bara en natt innan vi åkte vidare. Hade helt klart kunnat spendera mycket mer tid där men vår resa hade nu fått en deadline så det började bli lite ont om tid.

Vi lyckades i alla fall hinna med det viktigaste, puenting, som det kallas. Ungefär som bungee jump men istället för att bounca, svingar man fram och tillbaka. Vi bara gick till en bro betalade 20 dollar kontant till ett par killar som hade han om det och hoppade. Det var helt fantastiskt, förutom att jag trodde att jag skulle bryta nacken när jag slets iväg i en häftig fart. Men förkylningen blev som bortblåst efter denna dos av adrenalin.

Det blev som sagt en snabbvisit här innan vi återigen hoppade på en buss till Ecuadors huvudstad Quito. endast 4 timmar bort.

Likes

Comments

Ecuador

Så efter att ha vaknat upp i staden Trujillo hoppade vi direkt på en fyratimmars buss till staden Chiclayo. Där fick vi vänta hela dagen innan nattbussen till gränsstaden Aguas Verdes skulle avgå. Det var antingen det eller anlända sent på kvällen vilket inte är en väldigt bra idé. Aguas Verdes har blivit bättre men det är känt som en av de värsta och rörigaste gränsövergångarna.

Vi spenderade alltså dagen i den inte allt så fagra staden Chiclayo. Det blev mest hoppning mellan olika caféer. Klimatet hade också slagit om till fuktigt och varmt igen så numera fördrev vi vår tid på bussarna och stationerna med att döda kackerlackor.

Denna var sjukligt god, kan fortfarande minnas smaken

Efter ytterligare 8-9 timmar på en nattbuss anlände vi till Aguas Verdes och nu måste man promenera genom staden cirka 10 minuter för att få tag på en taxi som kan köra till migrationen för att stämpla ut. Vår busschaufför tyckte inte att vi skulle gå själva så vi fick privat eskort hela vägen fram till taxibilen. Är ganska glad för det.

Busschaffisen i vitt linne, han ser inte ut som en sån man muckar med .

Så efter att ha stämplat ut från Peru blev vi tvungna att hoppa in i ytterligare en taxi för att åka till första staden i Ecuador, Huaquilla. Där vi fick en till liten fin stämpel i passet samt hoppade på en fyratimmars buss till Ecuadors största stad Guayaquil. Där vi tog vår sista 2-3 timmarsbuss för några dagar mot surfstället Montañita. Var ganska less på att åka kackerlacksbussar. Men 140 mil på två dagar är ganska bra ändå. 

Det hostel vi sett ut var såklart fullbokat så vi fick ta in på Moai hostel. Mysigt ställe för 90 kr natten, vilket är ganska dyrt sett till landet men man fick i alla fall pannkaksfrulle varje morgon Samt ibland nybakade brownies, som endast inte var choklad och mjöl om man säger så. Dock var det i princip endast personalen som jobbade där som konsumerade detta så ibland var det lite svårt att få kontakt.

Montañita skulle kunna jämföras med typ Magaluf. Det enda som saknades var Grabbarna Grus. Men hur som helst var vi väldigt förnöjda över att vara tillbaka på havsnivå och stranden efter månader av dunjackor och berg. Senaste gången vi egentligen låg på en strand var i Brasilien, någon gång i början av november och nu var det mitten av maj.

Efter lite chill i våra hängmattor bestämde vi oss för att ta en båttur till Isla de la Plata eller "Fattigmans Galapagos" som det också kallas. Galapagos är alltså en ö som är hem till riktigt coola djur som blåfotade fåglar, enorma sköldpaddor med mera med mera och det sägs vara heaven on earth. Dock kostar det en halv förmögenhet att åka dit. Så istället för att betala kanske 20 000 kronor tog vi en liten dagstur för 425 kronor och fick ändå se en del coola djur. Inklusive snacks, hur bra kan det bli.

Vi anlände tillbaka till Puerto Lopez efter några timmars båtfärd och kände att vi inte orkade vänta på någon buss så vi bestämde oss för att återigen testa liftar lyckan. Dock är det inte lagligt att lifta i Ecuador men tydligen är deras tecken istället för tummen att vinka. Så vi ställde oss helt enkelt på vägen och började vinka som idioter. Tills en liten farbror kom och plockade upp oss och skjutsade oss tillbaka till Monta¨nita. Han hade dessutom flaket fullt med liftare redan.

Därefter blev det mest bara strandhäng samt en surflektion för min del. Första gången jag provade surfning och det såg inte graciöst ut det vill jag lova. Det finns typ tusentals olika företag att hyra både bräda och instruktör från men jag var lite lat så tog första bästa på stranden. 20 dollar för bräda och privat instruktör i 1,5 timme. Vet inte om det var för mina utvecklade kunskaper i surfning eller om det var för att min bikini knöt upp sig varje gång jag ramlade i vattnet som han senare bjöd ut mig på juicedate...

Likes

Comments

Peru

Tidigt på morgonen anländer vi till Huaraz och hoppar in i en taxi som tar oss till vårt hostel Huacha house lodging. Kryper ned i våra sängar och sover några timmar innan vi går ut för att leta efter det bästa företaget för att ta oss ann den populära "Santa Cruz-trek" . En av de största anledningarna till att Huaraz har så mycket turister och troligen den mest populära leden inom Huascaran National Park. Detta är en vandring i bergskedjan Cordillera Blanca som man kan göra över fyra dagar och tre nätter. Den har blivit utnämnd av National Geographic till en av världens vackraste vandringar.

Vi ägnade en hel del tid att gå runt bland de olika företagen för att hitta det bästa priset till bästa kvalitet. De flesta företag är väldigt likvärdiga medans andra är dyrare och man får typ med en kock som lagar trerättersmiddagar, men så mycket lyx behöver man ju definitivt inte! Efter att vi varit runt till ett antal olika företag bestämde vi oss för företaget Galaxia. 300 soles, 800 kronor, klappat och klart. Inkluderat sovsäck, liggunderlag, vandringsstavar, tält, kock (dock ingen trerätters), åsnor som bär dina saker, transport, tre mål mat om dagen samt snacks och guide då såklart.

Vi blev upplockade utanför vårt hostel runt 6 på morgonen och blev sedan transporterade några timmar till startpunkten. Man är på ganska höga höjder, mellan 3000 - 4000 m.ö.h. Högsta punkten är på 4750 m.ö.h. Så det kan vara bra att acklimatisera sig en eller två dagar i Huaraz innan man drar iväg! Första dagen var ganska lugn, plan och lätt terräng. Några timmars vandring tills vi nådde vårt mål för dagen där vi slog läger. Eller våra guider slog läger eftersom de vägrade låta oss hjälpa till, vi blev inte ens betrodda att sätta upp vårt egna tält. Sedan blev det middag som vi heller inte fick lägga oss i. För att nästa morgon bli väckta med cocabladste serverat i tältet och uppdukad frukost. Har aldrig varit med om maken till lyx.

Sedan bar det i princip bara uppåt hela dagen och över passet Punta Union som också är den högsta punkten (4750m.ö.h.). Slet en del med höjden eftersom det blev många höjdmeters skillnad från föregående dag. Men utsikten över "Santa Cruz-dalen" på enda sidan och "Huaripampa-dalen" på den andra var väldigt värt det, tyvärr hade vi inte det bästa vädret men det var fint ändå så jag kan tänka mig hur det är under en klar dag. Efter en paus och massa bilder fortsatte vi och nu var det bara lätt, lätt ned igen till vårt natt camp, Taullipampa.

Vi tog det lugnt och njöt av den lilla solen som äntligen kommit fram innan vi tog en liten eftermiddagstur, detta var alltså valbart, upp till en glaciärsjö men himmelska vyer! Bland annat får man en väldigt bra vinkel av ett mycket välkänt berg som säkerligen de flesta har sett någon gång i inledningen till en film, filmbolaget Paramount pictures använder berget Artesonraju som sin logo. Vilket var lite häftigt att se, väldigt välskapt berg måste jag säga.

Några var så galna att de bestämde sig för att ta sig ett uppfriskande dopp i sjön men jag frös redan inne i märgen plus att jag hade min nya tatuering att skylla på så jag vek mig. Turen tog 3-4 timmar fram och tillbaka. Så vi var lagom slitna där på kvällen, men hur fantastiskt är det inte då att få middagen serverad, spela lite kort och bara mysa inne i ett tält. Samt klämma ihop sig som sillar för att försöka hålla värmen uppe.

Paramount mountain

Det blev en väldigt kall natt så där så att man kände hur fukten och kylan kröp in i benmärgen men det blev genast bättre när man på morgonen blev väckt med cocabladste och pannkaksfrukost. Vi vandrade de sista timmarna till vårt sista camp som var någons trädgård med tillhörande kiosk. Aldrig har en öl smakat så gott. Efter några öl blev vi även skjutsade till en varm källa en bit bort som verkligen var ett guldkorn. Helt naturliga och det hade nog inte hittat några turister dit tidigare. Framförallt med tanke på de peruanska familjernas reaktion när vi anlände. Aldrig har jag känt mig så utstirrad. Sedan lagom tills vi var färdigbadade och skulle gå upp för att klä på oss hade ryktet spridit sig så på en klippa ovanför oss hade ett stort gäng av tonårskillar samlats för att också få en glimt av gringosen. Haha mycket märklig situation.

Helt naturliga varma källor

Så åt vi en sista middag, sov en sista natt i våra sovsäckar och åkte tillbaka till Huaraz. Där vi tog en välbehövlig dusch, svidade om till rena kläder och möttes upp hela gänget för en sista middag på restaurangen Chili Heaven innan alla drog vidare åt olika håll. Helt fantastisk tur, 10/10. Framförallt för att trots stor publicitet stötte vi inte på så många andra vandrare. Och självklart för att det var väldigt vackert. För min och Sofies del blev det en nattbuss till Trujillo med siktet inställt på vårt nästa land Ecuador.

Likes

Comments

Peru

Mellan Pisco och Lima är det endast 3-4 timmars bussfärd längs kusten så vi anlände på kvällen och hoppade in i en taxi som tog oss till en kille som jag hittat via Couchsurfing som bodde i stadsområdet Miraflores, det mest turistiga samt säkra området i Lima så det var lite därför vi valde just där. Dock var han inte hemma när vi kom utan någon som tydligen också bodde i lägenheten visar in oss till tvättstugan där en madrass ligger nedklämd och får knappt plats. Men vi myser ned oss i den lilla tvättstugan med tillhörande marijuana planta i fönstret.

Nästa morgon träffar vi på en svensk kille som också tydligen bor i lägenheten. Och vi har fortfarande inte träffat den som vi faktiskt pratat med, haha. Men han vaknar till liv där under förmiddagen och efter en frulle tar han med oss på en liten rundvandring i Miraflores och den andra "hipster" stadsdelen Barranco. Vi går på frukt- och grönsaksmarknad för att inhandla ingredienser till dagens sopplunch.

På kvällen hänger vi med han och hans vän till jazzbaren, La Noche de Barranco, som säkert hade varit jättebra om man gillade jazz. Men det var ganska trevligt ändå, dock en tidigt kväll! För att dagen efter dra ut på lite egen sightseeing till downtown, historiska delen av staden och museet Arqueológico Rafael Larco Herrera. Limas downtown var det galnaste jag upplevt i hela Sydamerika. Alltså aldrig sett maken till ett okontrollerat kaos. Bilar som tutar, folk som skriker och ja allt. Vi satt på en stadsbuss och jag tog upp min telefon en sekund för att kolla kartan vart vi var och folk stirrande på mig som att jag var galen tills en kvinna sa ¨åt mig att jag måste gömma den..ganska sjukt egentligen att man inte ens kan få ha sin mobil framme och få ha den ifred.

Utmattade kom vi hem, vilade en stund i vår marijuana-tvättstuga innan det var dags att svida om för att dansa salsa på klubben Sargento Pimienta som även den ligger i Barranco området. Trevligt ställe och kväll!

Vad som skedde här är lite oklart..i alla fall några timmar efter bilden under

Något väldigt viktigt jag missade skriva om Cusco är deras Choco Museo, vilket också finns i Lima. Tyvärr var det i Lima en stor besvikelse jämfört med det i Cusco. Men på det i Cusco kan man gå in och få en gratis guidad tur om kakao bönans historia samt massa smakprover inkluderande marmelader, bönor, choklad och alkohol i form av shots. Plus att de även har ett café. Heeelt gudomligt! Men som sagt det i Lima var tyvärr inte alls lika bra.

Han som vi bodde hos hade en vän som ägde en Cevicherestaurang. Ceviche är en fiskrätt och är Perus nationalrätt. Och det var så himmelskt gott!! Det var en sån typ av restaurang man troligtvis inte skulle gått in i annars, ett litet hål i väggen men några enstaka sittplatser. Om ni någon gång åker till Lima sök upp Al Toke Pez!! Men det finns sjukt mycket god mat i Peru överlag. En annan av deras delikatesser är grillad hamster. Alltså de serverar hela djuret utan någon som helst censur. Hela djuret är liksom på fatet. Provade aldrig dock för tyckte det såg så makabert ut.

Därefter besökte vi kyrkan Iglesia de San Francisco/Monastery of San Francisco som var en ganska ordinär kyrka förutom att de hade sparat massa människoskelett i en grop nere i källaren och gjort som fina små formationer. Lite märkligt må jag säga. Detta blev den avslutande dagen i Lima efter tre dagar. Kaos men gillade det på något sätt ändå.

Det blev ytterligare en nattbus från Lima till vår nästa destination, Huaraz. Vi hoppade in i en Uber från Miraflores till busstationen, eller ja en av alla, varje bussbolag har sin egen station runt om i staden..och till att börja med hade vi ganska gott om tid. Men eftersom man själv måste guida taxichaufförerna vart man ska, vilket ju säger sig självt är ganska svårt, åkte vi fel typ 10 gånger och när vi till slut hamnade på rätt väg var det helt stopp i trafiken. 5 minuter kvar tills bussen ska gå och i ren stresspanik hoppar Sofie ut ur taxin och tar löpet mot busstationen. Jag sitter kvar med våra väskor och skäller på taxigubbens inkompetens, (min spanska blir tydligen fantastiskt bra när jag är arg) Men jag märker att han inte förstår varför jag är så uppjagad. 5 minuter? Det är ju all tid i världen. Samma sak ansåg även de på bussbolaget. Jag och våra väskor anländer precis på klockslaget när bussen ska gå. Kommer inrusandes och de frågar i princip om det skett en olycka eller något.

Ingen stress här inte. De är i full färd med att packa in väskor, en motorcykel och kycklingungar i bagageutrymmet under bussen.

Likes

Comments

Peru

Vi stannade en natt till i Cusco efter vår Machu Picchu tur och hann med något så roligt som en liten tatuering under den tiden. Fick liksom en sådan snilleblix att en lama skulle vara väldigt fint att ha så sökte helt enkelt upp en studio och tatuerade in en lama på foten. Bästa beslutet jag tagit. Ler varje gång jag ser den.

Så nytatuerade hoppade vi på en 15 timmars nattbuss mot Ica , den värsta resan jag någonsin upplevt. Hade alltså köpt en ostmacka på stationen innan vi åkte och ungefär 30 minuter efter avresa känner jag att något är galt. Den jäveln hade matförgiftat mig...Så spenderade alltså de resterande 14,5 timmarna med att halvt ligga i fosterställning på sätet och springa till toaletten för att spy. Medans bussen körde minst 30 km/h för fort för vad som var bra på de snirkliga vägarna. Detta ledde i sin tur till att majoriteten av passagerarna blev åksjuka och satt och kräktes som i kör. Fy tusan! Får rysningar bara jag tänker på det.

Vi anländer till Ica i gassande sol och med all min viljestyrka lyckas jag ta mig av bussen och eftersom vi skulle vidare till Huacachina blev vi tvungna att ta en taxi de sista 20 minuterna. Vi hittar något som ska föreställa en taxi, ser mer ut som en rallybil med sånt mjukt ludd runt ratten, bilen blir i princip helt knökfull efter att vi pressat in våra väskor men för dem är inget omöjligt så även vi blev inpressade i den lilla rallybilen. De 20 minuterna kändes som de längsta 20 minuterna i hela mitt liv, fan ta den jäkla ostmackan. Men taxinissen var väldigt snäll så han körde runt oss tills vi hittade ett bra hostel där jag sedan låg och det kändes ungefär som att djävulen försökte ta sig ut ur kroppen.

Men hur som helst..Huacachina är som en liten oas i öknen så de aktiviteter som finns där är sandrelaterade. Mycket turister, och faktiskt för första gången mycket svenskar. Inte så många budget-backpack-hostel mer budget hotell. Vi bodde på ett som hette Salt & Lake för en 50-lapp, Helt ok! Vi stannade också bara en natt. Åkte sand buggy och sandboarding ute i öknen samt såg solnedgången över dynorna sedan tog vi först en taxi tillbaka till Ica och en buss till Paracas, en timme bort.

Där spenderade vi en halv dag ute till sjöss och Islas Ballestas där vi såg sjölejon som solade sig på klipporna och mega sköldpaddor. En typisk turisttur med strumpor i sandalerna typer. Därefter blev vi upphämtade för att åka till nationalparken där vi åkte omkring och stannade på lite olika platser. Helt klart väldigt fint men hela grejen blev för turistig. Och efter cirka 6 månader av ständigt nya intryck och vackra platser hade hjärnan börjat trubbas av lite. Vi fixade allt detta genom vårt hostel Backpacker house the pacific så det var väldigt smidigt och enkelt.

Så efter dessa fullspäckade dagar slängde vi oss in i en taxi till Pisco där vi sedan tog en buss till Perus huvudstad, Lima.

Likes

Comments

Peru

Slängde mig på en 10 timmars nattbuss mot Cusco, Peru och lämnade Bolivia bakom mig. Kort efter att bussen lämnat Copacabana anlände vi till den Bolivianska migrationen och måste åter hoppa av bussen för att få utresestämpel i våra pass. In igen och några minuter senare av vid den Peruanska migrationen för att få inresestämpel och där höll jag på att bli övergiven eftersom de skulle trilskas och hålla på om något papper som inte var rätt ifyllt. Spelade lite dum och hann i alla fall med bussen som var helt överknökad. Att en boliviansk kvinnas kjol tar upp två säten gör inte saken bättre heller. Så satt bokstavligen upptryckt mot fönsterrutan.

Så 10 timmar senare, sisådär klockan 6 på morgonen, vaknade vi upp på en bussterminal i Cusco, tillsammans med mina resekompanjoner knölar vi och våra väskor in oss i en liten taxi som tar oss till vårt hostel. VIP House, the garden. Där vi återigen slet upp våra sovsäckar för att sova några timmar i några saccosäckar som vi hittade.

Några timmar senare händer det sensationella, ingen mindre än Sofie, världens bästa resepartner som jag börjat hela äventyret med, kliver in i rummet och vi är äntligen återförenade efter fyra månader. Mycket märklig känsla men så fint att återigen kunna prata hemlisar om konstiga typer högt. Framförallt att ha någon att dela alla märkliga ting som sker och någon som besvarar ens frågetecken-ansikte med ett ännu större frågetecken. Ja, ibland är det svårt att hänga med i sociala normer eller vad man ska kalla det.

Vi spenderade dagen med vår egna lilla sightseeingrunda och massa skvaller men det slutar som vanligt när vi är tillsammans att vi råkar snubbla in där det finns mat. Denna gång snubblade vi in på den vegetariska restaurangen Green Point, eller vi ställde oss på gatan och väntade på att en inkastare skulle komma och hämta oss så vi slapp besluta själva vart vi skulle äta. En mycket effektiv metod!

Cusco är en supermysigt stad och den har en hel del att kika på men dess främsta dragplåster är såklart MACHU PICCHU. Och det är en djungel av olika företag som arrangerar turer dit så ett hett tips är att avvara en dag att talangscouta lite för det finns lite av varje så att säga. Men det man absolut INTE ska göra är att boka något via internet. Faktiskt inte alls något ska köpas över internet på denna kontinent, du kommer nästan alla gånger att få betala mycket mer om det ens går att köpa via nätet.

Den traditionella varianten är den berömda Inka leden som innebär fyra dagars vandring innan man når Machu Picchu. Den är den dyraste turen av dem alla och tror man kan få betala runt 7000 kronor för den. Vi valde en mycket mycket mer ekonomisk och framförallt rolig variant, Inka jungle trekk 4 dagar 3 nätter, + en extra natt i Aguas Calientes vilket är en lite mer äventyrligare variant som innebär downhill biking, rafting, zip-lining, vandring med mera. Vi betalade 150 dollar och för det fick vi alla aktiviteter, hotell, mat och transport. Helt sjukt billigt! Detta bokade vi endast ett par dagar i förväg så det är ingen stress, det enda som kan vara ett problem är om det är tex. högsäsong och det är högt tryck så finns det faktiskt inte plats till hur många som helst. En guide berättade att under högsäsong (april-oktober) är det ibland 10.000 besökare under en dag. Dock säger vissa att man absolut måste boka långt i förväg, kan inte säga hur vida de har rätt eller inte, men för vår del var det noll problem och det finns ju tusentals företag..det beror antagligen på hur noga man är med kvalitet.

Vi bokade hur som helst vår tur till Machu Picchu med Peru Coca Travel, (all info om rutten finns om man klickar på länken). Men innan vi drog på denna tur hann vi även med det fantastiska Rainbow mountain / Vinicunca 5200 meter över havet. Detta bokade vi också med samma företag för 150 kronor inkl. transport & mat. (Alla info i länken) Upphämtning vid hostlet tidigt på morgonen, frukost och sedan satte vi av mot alldeles för höga höjder för mitt välmående. Trots coca te till frukost och massvis med cocablad och bica i kinderna kändes det som att gå emot en betongvägg, samt med ett starkt illamående. Så jag var lagom grinig när vi kom fram och det var smeckdimmigt så man inte kunde se ett dyft. Kallt som tusan var det också. Molnen bestämde sig till sist för att skingra sig några minuter så vi fick se de imponerade regnbågsfärgade berget. Så då blev jag lite mer nöjd innan vi promenerade ned i regnet.

Därefter tog vi en chilldag innan vi begav oss mot Machu Picchu. Då vi blev väckta av ett bankande på dörren en halvtimme före vårt alarm och vår transport stod utanför vårt hostel och väntade. Panikslagna slängde vi oss ur våra taksängar och raffsade ihop allt vi skulle ha med och satte av. (Det fanns en del kommunikationsfel). Färden var väldigt lång och den lille bussen väldigt skumpig men till slut anlände vi och det var dags att börja cykla. Vi startade på över 4000 m.ö.h och slutade på cirka minus 2500 m.ö.h. Så det swishade på ganska bra nedför de branta kurviga vägarna. Men man får all utrustning som hjälm, skydd, handskar.

Därefter blev vi skjutsade till vårt hotell i Santa Maria där vi fick lunch innan det blev dags för rafting. Jag och Sofie hamnade i en båt med typ fem kineser som var helt taktbefriade så själva paddlingen och styrningen blev lite komplicerad. Men vi tog plats längst fram och lagade ihop en liten taktramsa av EN-TVÅ, EN-TVÅ, EN-TVÅ. Så så länge vi skrek detta gick det riktigt bra. Nivån var runt 3 på rafting skalan så det är något alla kan ta sig igenom, inte jättevilt, hade dock gärna kunnat tänka mig lite mer.

Efter en natts sömn började vi en dag av vandring genom djungeln mot Santa Teresa. Där man också korsar den gamla inka leden. Dagen avslutas med bad i varma källor och detta inträffade sista april vilket för oss innebar VALBORG som självfallet måste firas. Vi fick med oss våra guider och det blev en storslagen fest som bara partysvenskar kan ställa till med :)

Nästa dag, något i bakruset, var det dags för zip-lining. Bakruset försvann i ett nafs och byttes ut mot adrenalin. Vi fick prova alla möjliga positioners som superman, upp och ned. Ja det var galet kul. Sist med inte minst var vår uppgift att gå över en svajig och hög hängbro och med hjälp av hakar ta oss fram.

Sedan blev det ett par timmar promenad på tågrälsen från Hidroelectrica till Aguas Calientes som är Machu Picchus by. Där fick vi bo på ett fint hotell och äta en god middag för att ladda upp för den avslutande dagen.

Klockan ringde runt kl.04.00 på dagen med stort D och vi började promenera mot Machu Picchu. En kort promenad från byn är själva entrén där biljetter och pass kontrolleras. Om du inte har detta släpps du heller inte in! Leden upp är brant hela tiden och klimatet är fuktigt så är en mycket bra idé att slänga ned en ren tröja i säcken att ta på när man kommer upp. Vandringen upp tog ungefär 2 timmar så vi hann med solen som gick upp cirka klockan 06.00.

Väl uppe fick vi en liten guidad tur där vi fick veta lite om historien bakom ett av världens sju underverk. Sedan var vi lämnade till vårt eget öde. Jag och Sofie hade betalat lite extra för att få vandra upp för ett berg ovanför, Machu Picchu mountain, det populära är Huayna mountain men det fanns inga biljetter till det när vi skulle boka. Dock kändes det som en väldigt dålig idé att gå ett enda steg till när vi kommit upp så vi gick runt mellan de mystiska ruinerna och blängde på toppen vi skulle upp på ett tag. Men väl där uppe var det i alla fall en väldigt fin utsikt!

Alla andra i vår grupp hade valt att ta bussen tillbaka till Cusco samma dag så de blev tvungna att stressa lite men vi gled runt där hela dagen, hängde med lamorna och solade. Största anledningen till detta var att vi bara inte orkade gå ned. Men till slut tog vi oss ned, gick raka spåret till supermarket och köpte en öl som vi drack i sängen där vi blev kvar tills nästa dag när det var dags att gå de två timmarna tillbaka till Hidroelectrica där vi hoppade på en liten buss tillbaka till Cusco. Snipp, snapp slut så var Machu Picchu sagan slut. Check på bucket list.

Likes

Comments

Bolivia

I närheten av gränsen till Peru ligger staden, eller byn Copacabana som ofta används som utgångspunkt för att besöka Lago Titicaca eller Titicasjön. Sydamerikas största sjö och världens högst belägna sjö med 3812 meter över havet. För att ta sig hit hoppar man bara på en av de många bussarna som går från till exempel La Paz sedan skjutsas bussen och du över till ön på en liten färja så är du i princip framme. Själva byn har inte mycket att se, mest agenturer som arrangerar olika turer ut på sjön men väldigt mysig.

Vi tog en båttur (2h) till Isla del Sol, där vi laddade upp med en stor frukost innan vi började vår rundvandring på ön och njöt av utsikten över sjön med Anderna i bakgrunden. Dock gör 3812 meter över havet, gassande sol och branta backar sin inverkan på den befintliga konditionen.

Ön är stor så man hinner inte riktigt se hela på endast en dag men man hinner gott med en hel del höjdpunkter. Sedan finns det även hotel och campingar på ön men med det kommer också högre priser. När jag var där kunde man endast besöka en del av ön eftersom de tröttnat på den massiva turistströmmen och det kan jag förstå. Det bor också en mix av olika lokala folkgrupper på ön.

Man kan också välja att besöka ön Isla de la Luna men vi spenderade hela dagen på Isla del Sol för att sedan åka hem på eftermiddagen då båten kom för att köra oss tillbaka till Copacabana. Där vi återigen utmanade syretillgångarna med att klättra upp på en liten kulle för att se solnedgången över sjön. Helt ärligt man känner sig som en överviktig valross, normal gångfart på platt mark är redan för mycket.

Fin utsikt från där vi bodde samt en väldigt söt kattunge som vi många gånger fick rädda från familjens barn som gillade att kasta den högt och lågt, gärna i svansen. Ett under om den lever än idag..

Spenderade endast en natt här men det räckte eftersom vi sedan tog en nattbuss så man fick ändå i princip två dagar vilket räcker gott och väl om man inte har så mycket tid!

Likes

Comments