Efter en månad i Tortel drog vi på nya uppdrag mot Puerto Raúl Marín Balmaceda. Spenderade återigen en natt i Cochrane för att sedan fortsätta vidare i super skumpig buss 6 timmar till Coyhaique som är huvudstad i regionen Aysén. Inte mycket till stad egentligen men jämfört med den senast spenderade tiden var det rena storstaden. Äta på restaurang, shoppa lite, fika och allt sånt som man är bortskämd med.

Vi spenderade några dagar med hans familj och hängde mycket på Mama Gaucha, helt klart bästa restaurang/bar i stan. Fikade på Café de Mayo och drack ljuvliga glassdrinkar på Cafe Holzer. Fick även bidra som svensk representant i ett kostym och slips möte med strikta order om att jag behövde inhandla nya kläder om detta skulle ske. Kan väl hålla med om att plaggen jag ägde börjat bli lite slitna.

Hur som helst började vi vår resa mot Puerto Raúl Marín Balmaceda. Vi hoppade på en buss till Puerto Aysén, ytterligare en buss därifrån till Puerto Chacabuco där vi skulle ta färjan till Raul Marin. Ingen liten fiskebåt denna gång utan en riktigt stor bjässe. Nästan som Vikingline. Resan tog oss 24 timmar men vi hade massa fika att gotta oss med samt en fantastisk vacker natur runt omkring att kika på så oss gick det ingen nöd på.

Anlände tidigt på morgonen till den lilla byn, sprang runt och letade camping med våran jättepackning. Två väskor med mat, inhandlat i Coyhaique, kläder samt Rodrigos filmutrustning då han skulle göra ett jobb här. Som tur var fick vi hoppa på flaket på en pickup som tog oss till en camping där vi slog läger. Det var en varm morgon så vi bestämde oss för frukost på stranden. Himla drömmig by vid första anblicken men efter att vi dukat upp frullen och satt oss till ro blev vi attackerade av tusentals loppor. Sprang tillbaka till tältet och slängde av oss allt. Så var det med den avslappningen.

Runt om i Aysén har de årliga "Traditional parties" med olika aktiviteter, mat och alkoholkförsäljning och denna helg var det dags här. Så vi gick dit, tog några öl och hängde med lite locals. På kvällen var det den riktiga festen och helt ärlig tror jag inte att jag haft så roligt någon gång. Ett band spelade massvis av "Cumbia" som är en typisk dansstil här och vi dansade i sanden hela natten lång tillsammans med många andra.

På måndagen var det dags för jobb. Rodrigo hade fått i uppdrag att komma som gästlärare då skolan hade en workshopvecka. Barnen fick lära sig om vetenskaplig film. Till exempel hur man filmar en grodas och andra djurs beteende. Så ibland var vi ute i flera timmar och letade grodor och annat som kunde vara kul. Väldigt lärorik för mig själv också måste jag säga! Vi fick även i uppdrag att göra ett nyhetsinslag med barnen. Byn skulle inviga en Ruca som är en typiskt hus(hydda) för Mapuche folket.

Här kan ni se nyhetsinslaget :)

Rucan

Carretera Austral, huvudväg samt enda väg som sträcker sig genom Patagonien.

Cafe de Mayo

Cafeteria Nacion Patagonia i Cochrane serverar jordens godaste citronpaj

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Trots mycket regn och rusk lyckades vi ändå hitta på en hel del grejer. Bland annat tog vi emot många couchsurfare som bodde hos oss. Så det var ständigt rullians av folk i huset. Sedan hade vi även två kajaker som vi paddlade runt fjorden lite med. Försökte fånga storgäddan till min födelsedag men vi misslyckades varje gång..Efter ett tag kom vi även på att vi kunde hyra ut kajakerna så vi slängde upp en mycket vacker handskriven skylt om uthyrning, illustrerad av mig. Fick faktiskt några kunder i veckan. Sedan slutade det nästan alltid med att de blev kvar för ett glas vin på kvällarna. Och om vi hade tur kunde vi få lös en köttbit och ställa till med en bbq.

På grund av byns läge och att det är svårt att exportera och ta emot varor finns det en gratistjänst för alla som är skriva i i Tortel. En eller två gånger i månaden går det en båt som är gratis att ta och man kan då få åka med och hämta upp saker som virke, boskap med mera. Vi hade satt igång att bygga en terass på gården och beställt plankor så vi fick då ta en dagstur på denna båt ut på Rio Baker för att hämta dessa där säljaren har sin skog. Vi tuffade på, fikade och myste på båten. Det var bara de två som jobbade på båten och vi. Stannade till på olika ställen där folk stod för att de skulle lämna eller hämta saker. Efter en stund lägger vi till intill ett hus och en man kommer släpandes på en argsint get med horn. Huxflux slänger de på geten på den lilla träbåten och binder fast den vid dieseltanken. Jag fattar som vanligt absolut ingenting. Är det verkligen säkert att ha geten där ute frågar jag. De tittar på mig skrattande och säger att den bara ska åka med en stund för att släppas av på kärlekssemester. Vi tuffar vidare och jag tittar nervöst ut efter geten som vilken sekund som helst skulle kunna slita sig från det tunna snöret. Efter kanske 30 minuter saktar vi in och geten binds lös och knuffas sedan i vattnet och SIMMAR in till land där han tydligen ska ha sin "kärlekssemester".

Mitt i gettumulten hade jag glömt att vi faktiskt var ute på uppdrag och frågar om plankorna. Får svaret att nej de var tydligen inte där. Så vi fick vänta tills nästa månad med bygge av terass. Vi återvände efter en heldag på båten tomhänta men hur som helst var det en trevlig tur.

I slutet av januari fick vi även följa med på en längre båttur på tre dagar tur och retur till den avlägsna byn Puerto Eden. Här snackar vi 14-15 timmars båtresa till närmsta fastland och bilväg. Rodrigo hade även kommit på den fantastiska idén att han skulle göra en film om mig och mitt liv där nere, Haha. "Una Vikinga en la Patagonia" En viking i Patagonien. Så medan man lekte sjörövare hade man även en filmkamera i ansiktet.

Första dagen åkte vi båt i 15,5 timme med fantastiska vyer, pingviner som guppade i vattnet, delfiner som hoppade vid båten och sedan såg vi även ett par valar. Tyvärr döda. Man vet inte varför men det har påträffats många döda valar runt om i fjorden. Stundvis kände man paniken krypa då man var mitt ute på en stor fjord och hade liksom ingenstans att ta vägen. Detta är alltså inte någon lyxkryssning direkt. En liten träbåt. Men jag fann mig ganska snabbt och njöt av att sitta ute på det lilla däcket de gånger vädret tillät. Vi anlände till Puerto Eden vid 22:30 och byn låg i total mörker då all elektricitet tydligen stängs av på kvällen. Men vi rustade oss med ficklampor och drog ut på sightseeing. Det tog inte lång stund att vandra igenom byn. Det är cirka 60 invånare som delar på en skola, en polisstaion, en liten hamn och mataffär. Den anses vara en av Chiles mest isolerade bebodda plats och är känd för att vara hem till det inhemska folkslaget "Kawéshkar". När man anländer till hamnen finns till exempel en "Välkommen till.." skylt som är skriven på Kawéshkarspråk. Tyvärr är det ett utdöende språk då den yngre generationen börjar prata spanska eller "castellano" som det kallas här. Det är tyvärr också en folkgrupp som blivit mycket dålig behandlad av till exempel europeer under tidigare århundraden. I Tortel till exempel kommer många från folkgruppen "Mapuche" som också är en del av indianfolket.

Båten lastades med massa skaldjur och diverse andra saker. Sedan spenderade vi natten på båten i hamnen men åkte tidigt nästa morgon, lämnade lite saker och fick återigen skymta delfiner och pigviner, somnade till båtens guppande i en liten vik i fjorden. Men det bästa var nog ändå maten. Besättningen eller vad man ska kalla den består av två som turas om med körningen och en som lagar maten, åt alla! Alltså fatta detta hade de kunnat ta tusentals kronor för men det är alltså helt gratis. Nu hade jag turen att bo med en chilenare annars hade det såklart inte varit möjligt.

Vi återvände till Tortel med en fantastisk upplevelse och en hel del bra filmmaterial. Länk här nedan för att se resultatet :)

Una Vikinga en la Patagonia

Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder

Likes

Comments

Jag bosatte mig alltså i Caleta Tortel en längre tid. Ungefär två månader blev det och tiden där är väldigt svår att beskriva med ord. Det blev något helt annat, man fick en sorts vardag och blev tjenis med alla i byn. En himla massa kindpussande blev det. Om man kommer in i ett rum med tio personer ska alla pussas på annars upplevs man som oartig. Och jag som inte ens kramas..Hur som helst var det verkligen en fantastisk men stundtals jobbig tid.

Det bor kanske runt 300 personer i byn men den är även väldigt ung då den grundades 1955. Före år 2003 kunde den endast nås via båt då det inte fanns någon väg men det byggdes alltså då en anslutande väg till Carretera Austral som går hela vägen genom Patagonien. Dock finns det fortfarande ingen väg inne i själva byn utan då får man knata dit man ska på gångbanor av trä. Tur att den inte är så stor.

Det finns inga bankautomater och telefontäckningen är nästan icke existerande. Det finns några små butiker som har öppet lite som de känner för. Det är en stor sensation om någon av dessa får in till exempel kött och grönsaker/frukt. Vilket hände ungefär en gång under denna tid. Ägg är också en lyxvara. Man får knacka på hos någon granne och kolla om hennes höna värpt några isåfall.

Allt man tänker sig att man ska göra tar alltid lite extra tid på något vis. Man är väldigt bortskämd med att allt fungerar här hemma i Sverige och även fast du bor i en liten by. En gång till exempel hade vi ingen elektricitet och två dagar senare kommer det en snubbe och klättrar upp och binder en ny kabel till huset. De samlar på elledningar tror jag. Eftersom vid varje stolpe hänger det säkert 50 stycken varav 5 kanske fungerar. (Det var dock vanligt att strömmen kom och gick lite då och då) Elräkningen kommer sedan på en liten handskriven post-it lapp.

Vårt hus var helt fantastiskt men som sagt väldigt kallt om man inte eldade konstant och duschtiden var maxad till 5 minuter. Om man ville ha varmt vatten då förstås. Engelska kan man glömma, vilket jag tror var det som gjorde det mest jobbigt. Det var svårt att komma nära människor och de vågade liksom inte prata med mig heller. Man kunde aldrig riktigt uttrycka sig vad man ville och kände sig konstant som en total idiot när till exempel tio personer sitter och asgarvar till något jättekul så sitter man där och fattar noll. Det ska också sägas att dialekten de har här nere i söder inte ens förstås av många chilenare i de norra delarna.

Livsstilen är också så himla annorlunda. Man jobbar, ofta kroppsarbete, går hem och sedan är man nöjd så. Många har inte ens varit utanför kommungränsen. Det finns inte det där behovet eller självklarheten att du ska unna dig saker. Alltså det är bara småsaker som att jag och Rodrigo brukade till exempel alltid äta frukost, lunch eller middag ute på en terass vid vattnet bara för att det är lite trevligare än att sitta inomhus och alla som gick förbi liksom stirrade på oss och frågade varför sitter ni där? Slösar bort er tid. Men såklart är levnadsstandarden en annan, människorna är inte fattiga men många har ont om pengar (inte alla). Det räcker till hushållet och det är precis. Men jag menar det kostar ju inte mer att äta frukost utomhus i solen än inomhus bakom ett par gråa väggar. Det kanske låter som vilken svensk sommarstuga som helst men det var något helt annat. Det är svårt att förklara. 

Sedan kommer det ju faktiskt lite turister då och då till byn så den är inte helt okänd. Men när localsen började se att jag liksom hängde kvar där började det nog tisslas och tasslas en hel del om vad som föregicks. Ibland när jag var ute och gick själv gick det till och med så långt att folk stannade mig och frågade om de kunde få fotografera mig?? Kändes inte helt bekvämt. Speciellt när jag var ute på mina löprundor då jäklar fotograferades det vilt. Först tittade de på mig väldigt förundrat, liksom vad håller du på med?

Det ska också nämnas att Rodrigo kommer från detta område Aysén som det heter men några timmar norrut. Anledningen till att han har detta hus här är på grund av hans arbete med utforskning och filmning av outforskade fjordar och berg med mera runt omkring detta område. Han har också sitt egna filmföretag, Aysén Films, där han bland annat filmar åt forskare. Dokumentärer med mera. De fick till och med ett pris detta år för sin framgång och viktiga budskap angående miljön och naturen. https://www.facebook.com/Ays%C3%A9n-films-1570804956489288/?fref=ts ta en titt på facebook-sidan. Massa intressanta videos med engelsk text på många av dem. Han och hans teamet är riktigt duktiga!

Matén är fortfarande med

Tortel och den snöklädda toppen "La Teta" eller "bröstvårtan"

Likes

Comments

Min chilenska vän kom och hämtade oss i Cochrane för att ta oss 4 timmar söderut till den lilla byn Caleta Tortel. Bilen fullpackad med mat för en månad, tvättmaskin, kajaker och diverse andra saker. Vi hade lärt känna varandra då han var i Sverige under hösten och nu var det dags för honom att visa upp sitt vackra territorium.

Vi anlände dagen innan nyår och började installera oss i det lilla huset sedan blev jag och Sofie lämnade ensamma över natten och det blev minst sagt en intressant upplevelse. Det var en av de regnigaste och gråaste dagarna och för att hålla värmen uppe i huset blev vi tvungna att konstant hålla elden vid liv. Vilket inte gick jättebra, inte för att det brukar vara så svårt att göra en eld, men de har tydligen någon specialteknik där nere. Efter timmar av försök, vedklyvning i spöregn fick vi äntligen igång elden och vågade inte lämna husest och elden obevakad på resten av dagen ifall den skulle slockna.

Sedan fick vi hundbesök vilket ju var supermysigt tyckte Sofie. Först kom två, kort därefter hade vi 12 hundar på vår veranda. Det visade sig att en av hundarna var en löptik och att resterande 11 var supersugna på denne. Eftersom alla var gatuhundar fanns det liksom inte heller något hem att skicka dem till så det blev total tumult. Tiken hade alltså hittat ett gömställe i en låda på vår veranda och 11 skällande hundar försökte locka fram henne. Lugnet var totalt bortblåst, 12 hundar sprang skällande runt på den lilla verandan och rev allt som fanns. Vi försökte med allt. Först gömde vi tiken, men hanhundarna var fast beslutna. Sedan byggde vi en mur av plåtar, brädor och allt vi kunde få tag på runt huset. Triumferande såg vi hur hundarna drog sig iväg. Under denna tid hade brasjäkel hunnit slockna och det oisolerade huset var en frysbox.

Vi somnade fullt munderade med raggsockor och ylletröjor för att klockan 03:00 bli väckta av hundarna som hade lyckats bryta sig igenom vår mur av plåtar. Hela huset skakade och hundarna skällde som galna. Vi sprang ut i mörket och spöregnet för att försöka mota bort dem. Det kändes som man hamnat i någon blandning av en skräckfilms komedi.

Nyår spenderades med att fixa nyårskäk varvat med att schasa iväg lustfyllda hundar. Men vi fick en mycket god nyårsmiddag och hundarna gav sig tillslut efter sisådär 24 timmar. Det annonserades om nyårsfest i byns gymnastiksal så vi bestämde oss för att ge det en chans. Vi kom dit strax efter tolvslaget efter att ha gått fel och slitit upp dörren till en privat hemmafest. Hela tillställningen stannades upp när vi ryckte upp dörren och vi möttes av förvånade samt roade ansikten. Till slut hittade vi i alla fall rätt och hittade fem personer i gymnastiksalen. Man hänger tydligen med sin familj och går inte ut förens 3-4 tiden. Vid den tiden låg vi redan oss sussade. Så det blev inget vilt nyår för vår del.

På nyårsdagen hade Sofie fått nog och drog vidare på egen hand medan jag stannade kvar. Nyårsdagen bjöd på mer festligheter än gårdagen och vi hamnade på bbq alá Patagonien stil hemma hos en granne. De hänger alltså upp ett helt lamm över en eld. Sedan blev det massa dans och vi hade riktigt kul. Alla var förstås nyfikna på vad jag för en ljushyad filur.

Likes

Comments

För att enklast ta sig över till Chile kan man ge sig på ett par dagars vandring kombinerat med båt. Från El Chaltén kan du antingen lifta, åka buss eller taxi de 40 kilometrarna till Lago del Desierto där båten samt vandringsleder startar. Om du tar båt anländer du efter cirka 30 minuter till Punta Norte. Till fots är det 12kilometer och vid Punta Norte kan du campa gratis eller betala för en säng eller fortsätta gå till Candelario Mancilla. Turen blir då en natt och två dagar. Dag nummer 2 (eller 1) finns det lite olika valmöjligheter.

Nr1. Vandra 4-5 timmar med ryggsäck. Gratis :)

Nr2. Vandring 4-5 timmar men 10km kan du betala för att hästar bär din ryggsäck + 12km i lastbil

Nr3. Rida 10km + lastbil 12km.

Om du vill utnyttja något av detta måste det reserveras i förväg då de inte går regelbunden utan endast vid förfrågan och när det är tillräckligt med folk. Brukar räcka om man är två. Denna väg är än inte så välkänd. Här kan man reservera samt hitta all info om priser med mera. http://www.villaohiggins.com/crossing/border2.htm

Korsa över till Chile och övernatta i Candelario Mancilla. Camping samt hospedaje.

Dag nummer 3 (eller 2) kommer du bli tvungen att vänta på båten eftersom den endast går lördagar klockan 17:30. Det kan ha ändrats men troligen inte. Båten tar 2,5 timmar och du anländer till Bahamondez där man sedan enkelt kan ta sig till Villa O´Higgins som är slutdestinationen.

Så dagen efter julafton packade vi våra ryggsäckar och var redo för avfärd. Anländer till busstationen strax innan 8:00 då det var sagt att transferen till Lago Del Desierto skulle gå. Men där var det lika öde som Lesjöfors. Strax innan 9:00 kommer en trött kvinna och informerar oss om att det inte går några bussar eller båtar mot Villa O´Higgins denna dag. Trots att vi reserverat. Så vi fick helt enkelt ändra våra planer och ta den enorma omvägen norrut på Ruta 40 för att sedan åka söderut i Chile igen. Denna del av den kända Ruta 40 är grusväg och hade regnat sönder de senaste dagarna. Vi insåg ganska snart att vi aldrig skulle komma fram så vi fick åka ännu mera omvägar men med en övernattning på bensinmack i gränsstaden Perito Moreno kom vi till slut över till den Chilenska byn Chile Chico där vi sov en natt tillsammans med en jättespindel. För att sedan lifta vidare längs den kända och vackra vägen Carretera Austral till Cochrane. Där bodde vi i en liten husbil några dagar samt paddlade kajak och myste tills min chilenska vän kom och hämtade oss för en ny spännande tid i den lilla byn Caleta Tortel. Att lifta längs Carretera Austral kan vara svårt. Det kommer sällan bilar och liftare står i kö för att få en plats i passerande bil. Om man vill komma någonstans måste man tyvärr vara lite fräck.

Något som kan vara både mycket frustrerande men samtidigt fascinerade här nere i Patagonien är att allt är så himla avslappnat och ingen som helst stress finns. Avstånden är stora, transporter är inte så frekventa, mobilsignalen är ofta icke existerande. Det finns ett känt uttryck som stämmer in väldigt bra "Those who hurry in Patagonia lose time". Försök aldrig hetsa fram något. Som till exempel i vårt fall med båten. För oss var detta ganska oacceptabelt när man har reserverat något och inte hört något annat utgår man från att allt ska vara i sin ordning. Men kvinnan på busstationen tyckte inte alls det var något konstigt. Sånt som händer typ. Sen kanske man ska undvika att resa överhuvudtaget på just juldagen om möjligt. Hur som helst är allt väldigt äkta. Fantastisk vild natur och man skulle kunna tro att tiden gått tillbaks 40 år.

Detta fick jag verkligen lära mig mycket av då jag kom att spendera en längre tid tillsammans med min chilenska vän i den lilla byn Caleta Tortel.

När man har 10 andra som också försöker lifta från samma ställe måste man hitta sina lockbeten. "Vi har choklad"

Carretera Austral

De föll för chokladtricket

Cochrane

Likes

Comments

Ja enligt mig är vårt nästa ställe ett av höjdpunkterna under resan. El Chaltén har allt man kan önska sig om man vill vandra både korta dagsturer och längre. Vi liftade från El Calafate utan problem och checkade in på hostlet Del Lago. Även det var ett av de bästa hostel jag bott på. Backpackers från hela världen och riktigt skön stämning.

Vi började med att kolla in vad de hade för olika leder och bestämde oss för att börja med den kortaste turen på någon timme till Los Cóndores och Las Águilas. Bara en liten fikatur upp och ned för en kulle i princip. Men det kan vara skönt ibland det med. Därefter hyrde vi tält, liggunderlag och stavar för att ge oss på den riktiga vandringen. Det finns många olika uthyrare i den lilla byn men under högsäsongen i december kan det vara bra att planera och boka lite i förväg då vi fick lite svårt att få tag i ett tält dagen innan vi skulle iväg.

En klassiker i El Chaltén är vandringsleden till Laguna Torre som ligger vid foten av bergskedjan Adela, Grande glaciären och det berömda Cerro Torre. En dagstur från byn blir ungefär 20km, cirka 10km enkel väg. Men om man vill vara ute i flera dagar kan man också kombinera med den andra mycket populära leden till Laguna De los Tres som ligger vid foten av det spektakulära bergsmassivet Fitz Roy. Tidsmässigt liknande som den till Laguna Torre om man går från byn.

Vår rutt: Dag 1 vandring till Laguna Torre och Cerro Torre. Runt fyra timmar tog det oss. Medelansträngande vandring. Strax innan man går upp till utsiktsplatsen för Cerro Torre finns campingområdet DeAgostini. Här är det gratis att campa och det finns ett litet skjul med ett hål i marken där man kan uträtta sina behov. That´s pretty much it. Och ja som ni alla har märkt drar vi dåligt väder till oss och denna dag var inget undantag..regn, snö och blåst som vanligt. Därav inte ens en liten skymt av Cerro Torre men Lagunen var fin och blå i alla fall. Kvällen och natten i vårt lilla tält var näst intill outhärdlig. Trots vårt fantastiska bygge av vindskydd runt tältet blåste och regnade det in så att man blev sådär obehagligt kall.

Dag nr 2: Dagen startades med upptäckten av två par genomblöta kängor som lyckats komma utanför tältduken. Där och då var vi helt klara för att gå hem men vi taggade till och bestämde oss för att fortsätta mot Laguna De los Tres. Vilket var ett fantastiskt bra beslut och solen belönade oss till och med för detta. Transportsträckan på 6-7km mellan Laguna Torre och Laguna de Los Tres går förbi två fina sjöar. Laguna Hija och Laguna Madre. Strax innan lagunen anländer man till campingområdet Poincenot ​där vi valde att övernatta. Samma princip som det förra. Man kan också gå transportsträckan, till lagunen och tillbaka till byn på dag nr2. Men det var skönt att ta det lugnt. Låg på varsin sten hela eftermiddagen och bara käkade sol samt blev lite röda i nyllet. Mot kvällen gick vi upp till utsiktsplatsen med en fantastiskt vy över spetsiga berg och massiv glaciär. Gårdagens misär var totalt bortglömd och kompenserad.

Dag nr 3: Vandring tillbaka till byn cirka 10 kilometer för att ladda för JULAFTON.

Det finns självklart fler leder samt klättring men denna gjorde vi och om man vill kan man även gå guidade turer men absolut inte nödvändigt. Det bästa här är att byn ligger direkt i anslutning till lederna och ingen entre avgift krävs för den här delen av nationalparksområdet där alla leder går. (Parque Nacional Los Glasiares) 

Som sagt var hade det till och med hunnit blivit juletider och vi sprang ut på julklappsjakt. Efter jakten var det stor fest på hostelet och både personal och gäster festade loss på byns Peña afton. En argentinsk dansstill som för övrigt är superkul! Julafton kom och vi eller i alla fall jag var helt klubbad av vandring och peña så det blev en lugn dag som avslutades med lite lyx på restaurang. Även en vecka i El Chaltén var förbi och dags för nya grejer.


Laguna De los Tres

Cerro Torre

Korta turen

Hostelhund

God Jul!

Likes

Comments

Resan från Puerto Natales till nästa stopp El Calafate (återigen tillbaka i Argentina) lyxade vi till med en bussresa. Eller ja lyx och lyx. Det var faktiskt rätt tråkigt. Ingen som ville småprata, bjuda på maté och kakor. Hur som helst kom vi fram till Calafate och vårt hostel Keu Ken som var ett riktigt bra backpacker hostel. Träffade många sköna typer.

Nästa dag åkte vi till nationalparken Los Glaciares och den massiva glaciären Perito Moreno. 250 kvadratkilometer och 30 kilometer lång. Tillsammans med de andra glaciärerna i nationalparken utgör de den största ismassan utanför Antarktis och Grönland. Ett besök här är ett måste om man har vägarna förbi. Vi hade köpt bussbiljetter till parken direkt när vi kom kvällen innan på busstationen. Vet inte vad som hände men helt plötsligt hade vi blivit superplanerade samt bussåkande. Senare i efterhand då vi insåg detta tittade vi på varandra och bestämde oss för att genast sluta med dessa dumheter.

Glaciären är verkligen massiv och det var riktigt häftigt att se. Samt att den också skjuter ut från vattnet gör det extra häftigt. Det finns små leder som man kan gå för att få olika vinklar av glaciären. Men ingen hiking direkt, du går längs plankor och allt är inhägnat med staket. Vi hade otur med vädret som vanligt och det regnade merparten av dagen så vi sprang runt de små lederna sedan satt vi inne på ett fik resten av dagen. Haha.

Det kostar såklart att gå in även i denna nationalpark. Parque Nacional Los Glaciares. De vet verkligen hur de ska göra för att krama ut så mycket pengar som möjligt och folk betalar. Men det är synd för många sådana här attraktioner blir FÖR turistiga. Ta till exempel Norge. Du kan gå rakt ut i skogen och nationalparken. Det finns ett info center och några hytter att bo i längs vägen. Men du får också slå upp ditt tält vart du vill. Här är allt väldigt strikt. Camping är endast tillåten på utmärkta platser och även fast det finns gratis campingar måste du alltid campa där alla andra också campar. Plus att entre avgiften är dyr som tusan. Svenska mått mätt kanske inte dyr som tusan men för att vara här. Måste åka och propagera för allemansrätten!!


Likes

Comments

Något vi sett fram emot och planerat en längre tid var att vandra i Torres del Paine och äntligen var stunden kommen. Vi liftade oss återigen över till Chile denna gång lyxade vi till det med varsin lastbil. Vi övernattande i San Gregorio precis vid gränsen. Ett samhälle som innehåller ett hotell och en bensinstation. Så det var inte så mycket att välja på. Vi fick oss ett rum av en butter kvinna som verkade rätt trött på livet i allmänhet. Som tur var hade de en liten kiosk så vi kunde testdricka Chiles mest sålda öl och käka en påse chips. Sedan åkte vi vidare till Puerto Natales som är byn till Torres del Paine.

Torres del Paine är ett populärt turistmål för människor från hela världen därför finns det även många olika backpacker hostel i Puerto Natales. Dock var allt näst intill fullbokat när vi kom dit där i mitten av december. Högsäsong. Så ett tips är att boka någorlunda i förväg. Men det gick bra ändå. Vi hittade ett supermysigt familjeägt hostel till ett bra pris. Inte så mycket folk men familjen som även bodde där var väldigt omtänksamma och hjälpsamma. Lagade ägg till frukosten åt oss iförd pyjamas. Snacka om fullservice.

De populäraste lederna att vandra i nationalparken är lederna O och W. O är en tur på cirka 8 dagar, W 5 dagar. Beroende på hur fort och hur mycket man vill gå. Längs lederna finns hostel samt camping som man måste förboka. Två veckor innan när vi tänkte göra detta var ALLT fullbokat två månader framåt. Så för oss blev det tyvärr inget av delarna, vi gjorde istället en egen version. Dock hade vi troligen kunnat gjort W ändå då vi i efterhand pratade med folk som bara dragit utan någon reservation och det hade gått bra. Men eftersom de bara får ta in ett vist antal besökare varje dag blir det fort fullt och det är också förståligt då sjukt mycket människor kommer varje dag. Bussar åker dagligen från Puerto Natales och lämnar dig vid entren till parken 1,5 timme senare. Det går även bra att lifta! Det kostar en slant att gå in och camping/hostel är relativt dyrt.

Vår plan A var att vandra första dagen till en av de mest spektakulära delen av leden, tornen som de kallas. Cirka 20 kilometer tur och retur. Ta en buss till en camping utanför leden och dagen efter gå till Glaciär Grey. 22 kilometer. Men efter att återigen ha valt den vädermässigt sämsta dagen gick vi endast till tornen fram och tillbaka och tog sista bussen tillbaka till byn på kvällen. Alla som varit till Torres del Paine säger att det är något av det vackraste de sett. Tyvärr kan jag inte ge någon kommentar till detta då vi inte såg ett smack på grund av snö, dimma och regn! Bittert. Men jag skulle absolut vilja åka dit igen och göra en ordentlig vandring och be till väderguden först.



Tornen

Likes

Comments

Kylan slog till med fullkraft i denna lilla staden Ushuaia som utnämner sig som världens sydligaste stad. (Finns delade meningar om det) Som tur var hade vi många att värma oss med då vi hamnade på ett kollektiv. Ingen visste riktigt hur många som bodde där och varje gång man kom hem mötte man någon man inte träffat förr. Samt en grovt alkoholiserad local som bodde i ett tält ute på gården. Minuten efter man sagt hej och presenterat sig hade han glömt det. Vi stannade i alla fall två nätter hängde men gänget till glaciären Martial sen bytte vi hem. En snubbe med katt kändes mer lagom nivå. Han lagade mat till oss i två timmar klockan tolv på natten och han själv skulle inte ens äta. Samt gissa vem vi hittade på leden till glaciären. Jo vår vän som vi stött på i Brasilien, Puerto Madryn och färjan.

En utav de fyra dagar vi stannade liftade vi till Parque nacional Tierra del Fuego för att vandra lite. Tyvärr valde vi nog årets vädermässigt sämsta dag. När vi åkte på morgonen hängde de grå molnen över staden men optimisterna åkte ändå. Vi fick lift av en bil en bit, blev avkastade och snön bara vräkte ned. Där gick och gick vi ungefär 20km kalla och blöta. Men ja hur som helst smakade den varma chokladen extra gott efteråt.

Vår nya host tog med oss på en superfin bil/promenadtur men massa vackra vyer över vatten och snöklädda bergstoppar. Han lagade återigen mat, sen var han spårlöst försvunnen i typ 8 timmar. Så vi bestämde oss för att lifta in till stan och gå på en pub. Efter cirka en timme kom han flåsandes, stackarn hade blivit tvungen att jobba och hade ingen ström på telefonen. Plus att när han kommit hem var hans hem släckt och låst så han hade gått runt på varenda ställe och letat efter oss.

Väl återförenade agerade kocken även privatchaufför så att vi kunde åka runt på olika klubbar och sånt. Vad människor kan fascinera ibland. Själv hade jag inte ens tänkt tanken. Haha. Hur som helst Ushuaia var supermysigt dock isande kallt men viking som man är ska man väl inte klaga.

Hann även över en sväng till Chile

Hejdå Ushuaia

Likes

Comments

Nu går det undan som bara den. 1800 kilometer med endast korta stopp för byte av transporter. Kan ha varit på grund av Sofies dolda talang som lastbilschaufför. Tror dock inte jag varit så rädd i hela mitt liv men det gick galant. Vet inte hur gubben tänkte men förstår om behöver en extra kick i vardagen om man kör hundratals mil samma sträcka ett par gånger i veckan.

Vi stannade på ett ställe som heter Comodoro Rivadavia, så fult att vi ville så fort som möjligt ta oss därifrån vilket vi gjorde utan problem. Därefter hamnade vi i en liten by som hette San Julian där vi då tänkte övernatta på en bensinmack efter som det blivit sent. Men så tänkte vi att det är skönare att komma fram så vid 02 hittade vi en chaffis som precis vaknat från sin kvällstupplur och skulle iväg. Han var rätt skeptisk först och super nojig. Oklart varför. Så vi fick smyga in i lastbilen när ingen såg. Ja detta låter ju rätt korkat från vår sida. Men vissa har antagligen något avtal med bolaget de kör för på grund av den last de har.

Slumrade till och vaknade upp strax utanför Rio Gallegos där vi blev avsläppta, eftersom han inte vågade släppa av oss inne i staden. Nu var målet att försöka ta sig över gränsen till Chile eftersom enda sättet att ta sig till Ushuaia är in och ut genom Chile. Kan vara lite svårare då bilisterna kanske inte är jättesugna att ha med sig okända personer då det är stenhårda gränskontroller. Men vi fick tillslut åka med världens sötaste gaypar som tog hand om oss och körde oss över gränsen.

Blev alltså en snabbvisit i Chile på några timmar. Vi tog oss till färjan som skulle ta oss över till den lilla plutten som var kvar av Argentina. Fyllda busslast med turister stod och väntade och vi började smida vår plan hur vi skulle ta oss på. Färjan anlände och först körs alla bussar och bilar på och därefter får passagerarna gå ombord. Så vi smälte helt enkelt in med dem och utan problem seglade vi över. Väl på färjan glider vår vän in som vi träffat första gången under vår första vecka i Brasilien och som vi vinkat hejdå till i Puerto Madryn då han steg på bussen mot Rio Gallegos. (För att spara tid) Vi skrattade gott åt att han betalat 700 kronor och åkt dagen innan oss och vi var framme samtidigt.

Färjan la till vid land och till vår fasa inser vi att alla bilar som varit på åker ut först...och nästa färja skulle gå morgonen därefter. Så alltså inga fler bilar. MEN jag hade charmat in mig lite hos en busschaffis på andra sidan som såg våra förtvivlade miner och ropade åt oss att slänga in våra väskor och hoppa in.

Vi möts av en buss fylld med mestadels polska turister som inte var jätteglada att vi kom och trängde oss in på deras buss utan att betala. Men vi var nöjda i alla fall! Bussfärden tog cirka sju timmar och under dessa hann vi även lämna Chile och återigen var vi i Argentina. Tack vare denne snälla busschaffis nådde vi vårt mål, Ushuaia, Fin del mundo. Eller världens ände. Man kan till exempel köpa skamlöst dyra båtturer över till Antarktis. Kände dock att det hade blivit kallt nog bara där vi befann oss så vi var rätt nöjda.

Anförtrodd att servera maté.

Skeptisk till placering av väskor

Likes

Comments