Jag lÀmnar alla destruktiva sÀtt, som hade kunnat följa med in i mitt nu, och svartmÄla min rena kÀrlek.

Det var lÀnge sen jag skrev nu.
Jag har tÀnkt pÄ det flera gÄnger. Att jag vill skriva. För jag Àlskar det. Jag blir liksom lugn.

Jag tÀnker sÄ mycket hela tiden. Min hjÀrna gÄr i högvarv. Jag kan inte kontrollera det. De bara Àr sÄ, har alltid varit.

Och nÀr jag skriver slutar jag tÀnka pÄ allt annat, jag liksom fokuserar pÄ texten. Orden. FÄ fram min kÀnsla, till dig som lÀser. Jag vill liksom att du ska kÀnna det jag kÀnner.

Jag vill att du ska ta en titt in i mitt huvud.

Jag Àr vÀldigt stressad. Alltid. Inre stress, typ omedveten liksom.

Jag har börjat skriva pÄ flera inlÀgg. Men slutat dÄ jag nÄnstans tappat inspiration.

Jag skriver ofta nÀr jag Àr ledsen, deprimerad eller har Ängest.

Och nÄgonstans dog Ängesten och blev till likgiltighet.

Jag har tÀnkt att jag kan fortsÀtta skriva dÀr jag började, för att liksom avsluta.
Men jag funkar inte sÄ.
Jag mÄste ha den exakta kÀnslan nÀr jag slutar, i magen, som nÀr jag börjar.

För jag vill ju fÄ fram min magkÀnsla. Verklig. Inte pÄ lÄtsas.
Jag vill kunna gÄ tillbaka Ä lÀsa och kÀnna smÀrtan i bröstet jag kÀnde dÄ.

Men nu Àr jag bara..

Lycklig.

Jag har trÀffat nÄgon som raderat all Ängest. All depression. Som krossat all sorg.

Han har fÄtt mig att glömma allt dedÀr om hat, ensamhet, sjÀlvskada.

Jag har glömt bort min fasad. Jag tappade den nÄnstans pÄ vÀgen.

Eller sÄ förstörde han den bara. Rev ner den och sÄg igenom vÀggen.

SĂ„g igenom mig.

Han sÄg förbi allt dedÀr jag lÄtsades. Han sÄg förbi alla mina dÄliga egenskaper.

Och hjÀlpte mig ta fram mig, igen.

Henne jag lÀnge gömt, glömt.

Hon som jag egentligen Àr.

Jag Àr glad. PÄ riktigt. Jag skrattar.

Min vÀrld Àr full med fÀrger igen. Inte lÀngre grÄ.

Jag ser inte mig sjÀlv som mörk lÀngre. Svart och kall. Av is och sten.

Visst har allt mörker format mig. Och det Àr jag tacksam för.
Jag Àr tacksam för allt mörker, all motgÄng, allt sjÀlvhat.

Jag lÀmnar alla mina destruktiva sÀtt. Som hade kunnat följa med in i mitt NU. Och svartmÄlat min rena kÀrlek.

Nu Àr det vÄr.

Och jag Àr..

KĂ€r.

/ R

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Eller jag kanske ska kalla det mitt syndrom.

Som mÄnga redan vet sÄ lider jag av psykisk ohÀlsa.
Jag försöker prata om det oftast möjligast, för att fÄ folk att förstÄ.
Men det Àr svÄrt. Jag kommer aldrig kunna fÄ alla att förstÄ, men kanske acceptera det.

FÄ folk att inse att det drabbar vem som helst, att du inte har en aning om vem som lider av det. För du kan inte se pÄ en mÀnniska att denne har en depression.
Tom en relativt vanlig mÀnniska som jag.

Man sÀger att det Àr sÄ vanligt i dagens samhÀlle, att nÀstan alla Àr deprimerade eller liknande nu. (Redan dÀr ringer vÀl en klocka?)
Det Àr inget onaturligt och alla Àr sÄ "förstÄende".

Fel.

Det Àr fortfarande tabubelagt. Trots att det Àr sÄ vanligt. Galet va?
SamhÀllet borde förstÄ att sÄ mÄnga mÀnniskor inte hittar pÄ en kÀnsla och kanske ta en funderare pÄ vart problemet ligger.

Det Àr inget man gÄr och skryter om. Speciellt inte bland nya kompisgÀng eller pÄ arbetet.
MĂ„nga kopplar till psykopat ganska genast.

Jag presenterar mig ju inte heller med Rebecka, sen mitt syndrom.

NÀr jag ibland försöker prata om att jag mÄr dÄligt osv. FÄr jag ofta som svar att personen förstÄr, hen kan ocksÄ vara lite depp.

Lite depp?

Helt plötsligt Àr ordet deprimerad ett allmÀnt slang ord för att man Àr lite trött, lite ledsen pÄ sambon, missa sovmorgonen imorse.

Givetvis Àr mÄnga öppna och vet vad jag pratar om. Man vet ocksÄ att man aldrig kan förstÄ en annans kÀnsla. Man kan förstÄ sin egen.

Depression Àr en sjukdom. Den Àr jÀvligt svÄr. För den syns inte. Och den innehÄller ett enormt spektra av olika syndrom.

Att man Àr lite nere eller hÀngig ett par dar innebÀr inte att du lider av en depression.
DÄ Àr man nere konstant i flera veckor, mÄnader. Eller mer.

Det Àr ungefÀr som skillnaden mellan att vara stressad och leva med Ängest. Den Àr hÄrfin. Det kÀnns vÀldigt liknande.
Givetvis kan du ha Ängest inför ett prov eller en intervju etc. Men tÀnk dig att leva med denna kÀnsla varje dag, konstant frÄn morgon till kvÀll.

DÄ förstÄr jag tyvÀrr att folk inte orkar..

Jag lever med GAD.

Det stÄr för generaliserat Ängest syndrom.
AlltsÄ lever jag med stÀndig Ängest.
Varje dag Àr en stÀndig kamp.
Jag kan vakna pÄ morgonen med tÄrar i ögonen och panikkÀnsla. Som att nÄgon sitter pÄ mig. Tungt över bröstet och hÄller strypgrepp runt halsen.
Jag kan ligga en hel natt med mardrömmar.
Jag kan gÄ i flera dagar och ha "myrornas krig" i huvvet. Det myllrar, skriker.
Jag kan gÄ med grÄten i halsen och tÄrarna stÄr upp i ögonen. Pga kanske en blick, som egentligen inte Àr nÄgonting.
Vissa dagar Àr bÀttre. Men mÄnga dagar Àr molniga, kalla, grÄa, suddiga.
En vanlig förklaring jag brukar beskriva Àr kÀnslan av en pÄle som slagits genom mitt bröst. Ett stort hÄl. Det vÀrker, fysiskt gör ont. Jag blir tung i hela kroppen, som om fötterna fastnat i asfalt, stenar i magen. Jag kan inte hÄlla upp huvudet.
Eller som att ligga under ytan av is i ett stort hav, jag kippar efter luft, bankar Ä slÄr, hÄller andan, och fÄr ingen luft. Det blir tyngre och tyngre och gör ont. Tills allt slÀpper och jag sjunker. Blir lÀtt. Allt blir suddigt, jag ser sÀmre och hör mindre..

Jag lever med paniksyndrom.

AlltsÄ fÄr jag panikÄngestattacker.
De innebÀr att hjÀrtat börjar dunka i jÀttefart, de kÀnns nÀstan som om det ska hoppa ut.
Jag fÄr svÄrt att andas, som luftrören krymper och jag börjar hyperventilera.
Jag blir ofta rÀdd. Av anledningen attacken kom. Det kan vara separationsÄngest, rÀdsla för övergivenhet, ensamheten, att inte duga, vara tillrÀcklig etc.
Jag blir vÀldigt ledsen, jag grÄter floder. Jag mÄste sÀtta mig i fosterstÀllning och vagga mig sjÀlv, nynna för mig sjÀlv, hyperventilera tills jag antingen somnar eller svimmar..

Jag har ett sjÀlvskadebeteende.

I och med mina panikÄngestattacker mÄste jag lugna ner mig. Jag har mantran jag gÄr igenom. Ringer mamma eller om jag har nÄn vÀn i nÀrheten. I vissa fall har min bonuspappa försökt heala mig.
Helst vill jag vara ensam, för jag skÀms, jag blir som en annan mÀnniska.
Ofta funkar inte dessa mantran.
DÄ tar jag till sjÀlvskada. Jag slÄr mig sjÀlv, i magen, i ansiktet, drar i hÄret, Àr jag ute slÄr jag knogarna i trÀd eller liknande. Tills jag blöder. Det mest effektiva knepet Àr att skÀra mig sjÀlv. Oftast pÄ lÄren, i ljumskarna, högt upp dÀr det inte syns sen. Ibland knÀna och fötterna, sen armarna.
Till slut lugnar jag ner mig.. pÄ ett eller annat sÀtt.

Jag lever ocksÄ med ett destruktivt sjÀlvskadebeteende. Oftast att "omedvetet" sÀtta mig sjÀlv i situationer dÀr jag skadar andra för att sedan skada mig sjÀlv.
Sexuellt. DÀr jag trÀffar flertal mÀn/kvinnor för att fÄ bekrÀftelse. Att jag duger, Àr fin. Om bara för stunden.
I andra fall trÀffar jag mÀnniskor jag gillar, men vet att ingen skulle orka leva med mig. SÄ jag stöter bort, blir elak. SÄrar de personer, för att sen sÄra mig sjÀlv att de faktiskt drog.
Jag sÀtter upp en fasad för att skydda mig. Som ofta skadar mig. Att jag inte tror pÄ kÀrlek, att jag Àr iskall, kÀnslodöd. Etc.. som en zombie.

Jag lider av OCD.

Som innebÀr tvÄngssyndrom. AlltsÄ tvÄngstankar och tvÄngshandlingar.
Det kan lÄta rÀtt barnsligt och lindrigt. Inte sÄ svÄrt att bli av med?
Men jo! Det hindrar mig i vardagen.
Jag har sĂ„na tvĂ„ng, mantran jag MÅSTE gĂ„ igenom, ramsor osv. Gör jag inte det kan jag inte slappna av, jag blir sjukt stressad och tĂ€nker pĂ„ detta hela tiden.
Jag kan inte gÄ hemifrÄn om jag inte gÄtt igenom varje rum, kollat sÄ att varje sak i rummet Àr pÄ sin plats. AlltsÄ att ljuset stÄr pÄ exakt position, kudden ligger lite Ät vÀnster.
Jag kan göra detta minst 10 gÄnger, Àven om jag vet att jag redan har kollat och att allt Àr pÄ sin plats sÄ mÄste jag göra det in i sista sekund, tills jag Àr lugn.

Detta gör att jag Àr stÀndigt stressad. Jag har kontrollbehov, Àr perfektionist, pedant. Har alltid för mycket i huvet, jag tÀnker alldeles för mycket. PÄ ALLT. Vilket gör att jag Àr en tidsoptimist. Jag fÄr ofta springa till bussar, missar saker, glömmer bort, Àr vimsig och snurrig. Allt tar sÄ mycket lÀngre tid för mig.

Jag har en viss social fobi.

Jag ger ofta, eller försöker att ge 110% i mitt arbete. För det Àr viktigt. Det jag brinner för lÀgger jag ner min sjÀl i, ibland för mycket. Jag tar med mig jobbet hem, alltid. Kan inte koppla bort. Vilket gör att all energi jag har, eller den lilla energin jag har, gÄr Ät till arbetet.
Det innebĂ€r dĂ„ att nĂ€r jag kommer hem. Är jag HELT SLUT. Jag somnar i soffan, orkar inte diska, stĂ€da, tvĂ€tta, laga mat, Ă€ta, ibland inte duscha.
Det har varit sÄ illa att jag gÄtt in i vÀggen pga utmattningssyndrom.
Vilket gör att jag orkar inte umgÄs pÄ min fritid. Jag mÄste planera i förvÀg. Ibland kan vÀnner ringa mig och frÄga om vi ska hÀnga, se en film, ut Ä fika, kÀka etc. Men i mitt huvud Àr det panik. Jag gör upp dagens schema i tanken, jag behöver struktur. Kommer nÄgot nytt blir det kaos!
Om jag nu lyckas bestÀmma mig för att tex hÀnga med ut pÄ krogen. DÄ tar ALL min energi och ork slut. Det kan innebÀra att jag mÄste ligga hemma en vecka, ÄterhÀmta mig, samla kraft. Ibland tar det lÀngre tid, vissa dagar har jag noll procent ork.

I och med dessa syndrom. FĂ„r jag biverkningar.

Jag hatar mig sjÀlv. Jag tycker jag Àr ful, tjock, att jag Àr dum. Jag duger inte som jag Àr och jag kommer aldrig bli tillrÀckligt fin, snygg, smal, smart, pojkig, flickig osv osv.

DÄ fÄr jag Àtstörningar. I ena perioden svÀlter jag mig sjÀlv. Jag har gÄtt dagar dÄ jag arbetat dÄ jag endast Àtit en halv avokado eller ett Àgg pÄ hela dagen. För att jag vill bli smal, smalare. Jag vet att jag Àr i "normal" storlek. Men jag ser det inte. Jag vill se mina revben, nyckelben.

NÀsta period hetsÀter jag. Eller tröstÀter. Jag mÄr sÄ dÄligt att jag inte Àter riktig mat. Utan istÀllet för att Àta lunch, smÀller jag i mig chips, pizza eller annat för att mÄ bra för stunden.

Sen gÄr det runt. Ibland har jag varit jÀtteduktig pÄ att Àta rÀtt, nyttigt, var 3e timma, smÄ mellanmÄl osv. TrÀna varje dag etc. Men att det istÀllet har tagit över mitt liv att jag sen blivit sÄ utmattad.

Jag har sömnproblem.
Jag drömmer ofta mardrömmar. Kan inte sova bra en hel natt. Jag vaknar hela tiden, vrider och vÀnder, svettas Ä fryser, mÄste upp Ä dricka dÄ jag Àr törstig, eller upp Ä kissa. Jag kan inte slappna av. Jag Àr konstant trött. Helt slut. Men jag sover inte djupt. Kanske nÄn timma. Jag vaknar av skrÀck, att ja skriker eller grÄter eller bara har sparkat till.

Jag har ofta migrÀn.
Det Àr vanligt att jag har huvudvÀrk. Med allt som hÀnder i huvudet. Ibland Àr det bara spÀnning. Ibland leder det till migrÀn. DÄ mÄr jag illa, svimmar eller krÀks.

Jag fÄr ofta magont.
Problem med magen, kramper, mÄr illa, svÄrt att Àta, blodsockerfall etc.

Men. Jag Àter dagligen medicin mot depression, Ängest och ocd. Jag har Àven vid behovs medicin mot panikÄngestattackerna samt sömnen.

Jag skriver inte detta för att fÄ uppmÀrksamhet eller bekrÀftelse.
För detta Àr sjukt jobbigt för mig att prata om. Det Àr sÄ mycket lÀttare att skriva. Jag Àr liksom bÀttre pÄ det.
Jag hoppas att det kommer bli mer accepterat, att fler vÄgar prata om det öppet.
Kanske nÀr nÄgon har lÀst detta (om personen orkat lÀsa klart) vÄgar öppna sig om sina erfarenheter. Eller att nÄgon fÄr en förstÄelse som kanske gör att ytterligare en mÀnniska vÄgar prata ut.

Min största rÀdsla Àr att vara ensam. Att bli lÀmnad. Att ingen nÄgonsin kommer att Àlska mig. För vem skulle kunna Àlska och vilja vara med en trasig mÀnniska som mig? Ett psykfall.
Innerst inne vet jag att en dag kommer det finnas nÄgon.

Jag har vÀnner som svarat att dom inte hade en aning nÀr jag berÀttat om mitt mÄende.

Att till och med en glad, sprallig, barnslig, social, utÄtgÄende, rolig tjej med bra sjÀlvförtroende som alltid bjuder pÄ sig sjÀlv.

Som mig.

Kan mÄ dÄligt.

#aldrigensam

/R

Likes

Comments

28 oktober 2016.

Jag har varit vÀldigt dÄlig pÄ att skriva senaste tiden. Vilket Àr trÄkigt. DÄ genom att skriva Àr nÀstan enda gÄngen jag fÄr ut allt. Det Àr det jag Àr bra pÄ. Jag kan vara mig sjÀlv fullt ut.

Varför jag inte skrivit Àr för jag inte haft ork, tid, lust, inspiration osv. Jag har inte mÄtt sÄ bra helt enkelt. För mycket i mitt huvud. Stress bla. Lite flashback frÄn nÀr ja gick in i vÀggen.

Men just idag har jag inspiration. DU ger mig denna inspiration.

Med en tÄr nerför min kind sÀger jag fuck cancer 10.0!

Just idag Àr en vÀldigt speciell dag. För mig och alla i min familj. DessvÀrre ingen speciellt bra dag.

Idag för 10 Är sen satt jag vid min dator och chatta med min kusin och bÀsta vÀn i webcam.

NÄgra mÄnader innan hade vi precis fÄtt reda pÄ att morfar hade cancer.
Jag förstod inte riktigt dÄ, för han var sÄ positiv nÀr han berÀttade. Vi satt hela familjen i deras vardagsrum nÀr han berÀttade.

Cancer i bukspottskörteln.

Mamma grÀt nÀr hon trodde vi inte sÄg. Jag var elva snart tolv och visste inte vad det var för organ. Jag visste att cancer var farligt, men mÄnga överlevde.
Jag Àr ganska blÄögd pÄ det sÀttet. Jag var inte ledsen. Morfar skulle klara sig. De visste jag! Han var den starkaste personen i hela vÀrlden!

Han var ju min idol.

Men han visste bÀttre. För han var lÀkare. Han visste hur farligt det var och hur lÄg procent som överlevde nÀr dom upptÀckt det i just det stadiet. För sent.
Det förklarade varför han fÄtt diabetes. Och att han tappat sÄ mycket kilo.
En annan trodde ju de var för att morfar hade tjock mage, Àtit mycket godis som han fÄtt diabetes. Och sen gÄtt ner i vikt.

Min morfar var vÀldigt speciell.

Han hade alltid lite svÄrt att visa kÀnslor. SÀga jag Àlskar dig och förlÄt, sÄna jobbiga saker.
Även han hade upplevt depression, som jag. Men inget jag nĂ„gonsin mĂ€rkte av i min barndom.

Jag var första barnbarnet.
Morfars prinsessa. (Uttalas prinsipieza)
Mosters skatt. (Still am)

Jag sĂ„g alltid upp till morfar. För han var sĂ„ tokig. Rolig. Busig. Äventyrlig. Fantasifull. BarnakĂ€r. Han var inte blyg, han skĂ€mdes inte. (Även om han ibland borde)

Jag kommer sÄ starkt ihÄg nÀr vi började brÄka. Han var sÄ envis den sura gubben, men jag var vÀl inte bÀttre sjÀlv min snorunge.

Jag sprang ner i kÀllaren och gömde mig under sÀngen. Sur och arg och butter. Jag skulle AAAALDRIG förlÄta morfar för han var en sÄn retsticka! Dock var de tacksamt.. DÀrför han skrattade sÄ dant sÄ ögona kiknade och tÄrarna sprutade medans han tappa andan..
Jag hörde ett par tunga stora fötter klampa nerför trappan och kom mot sovrummet. En stor jÀtte satte sig pÄ sÀngen sÄ den sjönk ner.

"NĂ„, vem Ă€r det som Ă€r sĂ„ tjurig?" frĂ„gade han med ett leende pĂ„ lĂ€pparna. Bitter som jag var skulle jag svara denna besserwisser att det var minsann Lotta pĂ„ BrĂ„kmakargatan som var tjurig. Inte Rebecka sĂ„klart.. Men min hjĂ€rna hĂ€ngde inte med i talet. "Kajsa Bergkvist" svarade jag. (Jag gillade friidrott, trots att Carolina KlĂŒft var lite idol sĂ„ dök Kajsas namn upp.)

Givetvis skrattade han Ànnu mer, och jag med. Det var hans förlÄt. SÄ gick vi upp hand i hand igen och Àlskade varann som bara vi kunde. (Tills vi började brÄka igen.)

Efter det blev ja kallad Kajsa varje gÄng jag blev arg. Haha.

Eller den gÄngen vi var pÄ fin restaurang i Stockholm och en snobbig servitör kommer in. Morfar blir galen (dÄ han sjÀlv jobbade inom restaurang innan han blev lÀkare) och bad argt honom att vÀnda och börja om, för sÄ beter man sig inte mot kunder! I chock gjorde pojken som han sa. Vi andra skÀmdes. PÄ ett bra sÀtt.

Eller nÀr han utan tvivel skickade tillbaka en köttbit som var liiite för röd eller liiite för vÀlstekt. Sen pratade med kocken. Haha toker.

Eller nÀr vi vandrade kring Stockholms gator och inte hade en aning om vart vi skulle, tog morfar en flagga eller liknande och sprang i förvÀg. Med min lillebror i andra handen.
Vi behövde bara titta efter en hand eller en flagga som viftade i folkmassan, sÄ visste vi att DIT skulle vi!

Jag har nog bara bra minnen frÄn honom.

Det bÀsta vi gjorde med morfar var att gÄ ut i skogen och leta rumpnissar.
"MOT SHEERWOODSKOGEN!!!" skrek han med sin danska dialekt. LÄng som en basketspelare, armen strÀckt rakt ut pekandes framÄt.

Vi var ett gÀng rackriga barnbarn, sÄ nÀr han tröttnade pÄ oss gav han oss uppdrag. Sen satte han sig i sin stol med en cigarett och ett glas whiskey och beundrade min vackra mormor och familjen dom skapat.

Som pÄ film. Perfekt ögonblick. Vackraste barndomen.

Tills jag satt dÀr framför datorn och pratade med Emma.

Vi chattade, hade roligt, messenger och webcam.
Sen kom vi in pÄ, "tÀnk om morfar skulle gÄ bort precis nu nÀr vi sitter hÀr".

En tanke vi inte skulle tÀnkt.

DÄ ringer telefonen och pappa svarar. Han kommer upp för trappan och tittar pÄ mig med glansiga ögon. Det var mamma. DÄ visste jag.
Sen ringde Emmas telefon. Det var min moster.

I den stunden brast min vĂ€rld. Det var första gĂ„ngen jag kĂ€nt ett svart hĂ„l inom mig. Det fanns inga fĂ€rger kvar. Allt var grĂ„tt och kallt. Jag hatade vĂ€rlden. Jag hatade alla. Jag hatade det som hade tagit ifrĂ„n mig min morfar, min idol, min förebild, min bĂ€sta vĂ€n!! Jag hatade honom, jag hatade mamma, för jag inte fick sĂ€ga hejdĂ„. Trots att det inte var hat. Det var ren olycka. Sorg. Det var kĂ€rlek.

Jag hatar fortfarande. Trots att jag kan se fÀrger nu.
Jag har grĂ„tit sĂ„ mycket tĂ„rar för dig. Jag har kastat sĂ„ mycket ilska för dig. 

Idag lever jag för dig.

Mitt sista minne av dig. Ligger du i din sĂ€ng, med din favorit tröja. Kammad. Nyrakad, jag minns fortfarande doften av din aftershave. SĂ„ som jag minns smaken pĂ„ de ostchipsen vi alltid Ă„t.

Du var sÄ vacker. Fin. Stilig. Fridfull. Du hade inte ont lÀngre. Du var kall. Liknade en porslinsdocka. Ett litet leende kvar pÄ lÀpparna.

VĂ„ran sista stund tillsammans. Bara du och jag. Jag tittade pĂ„ dig. NĂ€r du sov. Det rann nerför kinderna. Jag pussade dig pĂ„ pannan och tog din hand.  Jag la min finaste teckning pĂ„ Tingeling hos dig. För det Ă€r jag. För jag alltid skulle vara med dig. Bli aska med dig.

​Du ska va hĂ€r hos mig.

Du skulle finnas dÀr för mig. NÀr jag blev tonÄring. NÀr jag konfirmerades. För dig. NÀr jag fick min första kyss. NÀr jag gick ut 9an. NÀr jag dansade bal. NÀr jag tog studenten. NÀr jag tog hem min första pojkvÀn. NÀr jag var arg och ledsen.

NÀr jag gifter mig och du fÄr ett barnbarnsbarn.

Du skulle ge mig sÄ bra rÄd, du skulle fÄ mig förbannad, du skulle fÄ mig glad, du skulle torka mina tÄrar, du skulle va min axel att grÄta mot, du skulle hata mina pojkvÀnner och flickvÀnner, du skulle tycka mina piercingar och tatueringar var fula.

Men du skulle Àlska mig.

Allt jag ville var att du skulle vara vid min sida. 

10 Är senare vet jag att du Àr det.
NÀr solen skiner pÄ mitt ansikte, nÀr regnet nuddar mitt hÄr, nÀr jag gÄr hem ensam om kvÀllarna, nÀr jag vill försvinna frÄn jorden, nÀr jag skrattar.

Jag vet. Du sitter pÄ min axel och skyddar mig. Du Àr min Àngel.

Varför jag vet. Är för att du sagt det. NĂ€r du hĂ€lsar pĂ„ mig i mina drömmar. Jag grĂ„ter för att du Ă€r borta. Du berĂ€ttar att du Ă€r hĂ€r.
Du var pÄ min student, du hejade pÄ mig och kramade mig hÄrt. Du sitter med oss hos mormor pÄ vÄra familjemiddagar.
Du gav mig Luna.

Jag vet att det Àr sÄ, för nÀr jag vaknar, Àr kudden blöt och mina ögon röda.

Du kommer aldrig förstĂ„ hur mycket jag Ă€lskar dig. Och Ă€nnu mindre hur mycket jag saknar dig. Jag behöver dig.
Och en dag ska jag berĂ€tta det för dig. 

NĂ€r jag hĂ„ller om dig och kramar dig, det hĂ„rdaste jag kan, och aldrig slĂ€ppa taget.

Trots att du förmodligen redan vet,
Hans Esper Thostrup 28 oktober 2006.

Alltid saknad. Aldrig glömd. La'jaime.

/ Prinsipiessan


Likes

Comments


Hittade ett inlÀgg jag skrev idag, för 3 Är sen.
MÀrkligt vad tiden gÄr Ä inget förÀndras.
Tre Är, tre olika kÀrlekar. En som svider, en som sitter, Ä en som fortfarande blöder.

FörlÄt. Jag har en tendens att vara elak mot de jag tycker om mest. Och ytterligare en tendens att vara ohÀlsosamt stolt att inte be om ursÀkt och uttrycka mina kÀnslor pÄ rÀtt sÀtt.

FörlÄt till er som inte lÀrt kÀnna mig helt Àn. Ibland tror jag faktiskt inte ni vill lÀra kÀnna mig riktigt. För jag Àr inte alltid bra. Jag kommer förmodligen att sÄra er ocksÄ nÄn gÄng. Jag kommer att försöka trycka bort er frÄn mig. För det Àr sÄ jag gör pÄ nÄgot sÀtt. Jag vet inte varför. Jag försöker fortfarande hitta mig sjÀlv, för jag tror jag tappade bort en del nÄnstans pÄ vÀgen.

FörlÄt till er som redan lÀrt kÀnna mig, pÄ riktigt. FörlÄt för att jag inte varnade er och förlÄt för att ni var tvungna att se pÄ dom dagarna jag var sÄhÀr. Det hÀnde saker pÄ vÀgen och ni var tvungna att stÄ kvar nÀr jag ibland svartnade och sjönk till botten. NÄra av er tror jag inte vÄgade springa, vissa gjorde vÀl det. Jag skulle gjort detsamma om jag sÄg mig sjÀlv med era ögon dom gÄngerna.

Jag har sÄrat, samtidigt som jag sÄrat mig sjÀlv. Och ni som kÀnner er trÀffade. Fan, förlÄt. Det var nog mitt sÀtt att försöka sÀga att jag Àlskade er pÄ nÄtt sÀtt. För de orden vÄgade jag aldrig sÀga. Jag lÀrde mig en gÄng att, Àlskar man nÄgot slÀpper man det fri. Men det Àr ju erat val att gÄ, jag tvingade er nÀstan ibland.

Jag Àr inte alltid lÀngre den söta lilla oskyldiga tjejen som rodnade sÄ fort nÄgon tittade pÄ mig. Som fnissade galet nÀr nÄgon sa nÄgot till mig. Gömde mig, tittade ner i marken, stammade, började skaka osv..

Jag satte pĂ„ en fasad som förstörde den ”gamla” tjejen mer och mer. Jag var trött pĂ„ att vara osynlig. Den dĂ€r tjejen som satt i ett hörn. Tills nĂ„gon sĂ„g mig. Och jag vĂ„gade utvecklas och bli den jag egentligen var. SĂ„ pass mycket att jag blev modigare, fortfarande feg, men lite starkare iallafall. Tills jag blev sĂ„rad, för typ första gĂ„ngen. Sen igen, och förmodligen en gĂ„ng till.
Jag lovade mig sjĂ€lv att behandla alla sĂ„ som jag blivit behandlad nĂ„n gĂ„ng. SĂ„ra andra innan dom sĂ„rade mig. För jag visste att nĂ„gon dag skulle jag ju bli det, igen. Dumt. För jag tror jag ibland missade delen med att ”behandla andra sĂ„ som du sjĂ€lv vill bli behandlad”.

Men det finns ju alltid nĂ„got positivt. Jag vĂ„gade börja prata med folk, trĂ€ffa nya mĂ€nniskor, vĂ€nner och killar. Jag blev mer social, glad, rolig, utĂ„triktad och öppen. Jag trĂ€ffade er som hĂ„ller mig kvar pĂ„ jorden. Och er som jag redan hade, som ville stanna med mig. Fast jag ibland var ganska galen, och rakt igenom tönt! Ni som fĂ„r fram det bĂ€sta utav mig. Ni som fortfarande ser mig som den lilla barnsliga ”blondie”. Ni som gillar mig för den jag verkligen Ă€r. En ganska blyg, dock liten bitch.. Som Tingeling.

För jag Àr ju fortfarande hon. Bara att jag har svÄrt att kontrollera mina dÄliga sidor ibland. Och varför jag ber om ursÀkt just nu och skriver allt det hÀr sÄ alla kan se, Àr för att jag Àr trött pÄ att sÄra mina nÀrmaste. Och för att jag sÄrade den sista personen som betydde ganska mycket för mig. Han som var en utav dom som faktiskt sÄg mig först, blev en utav mina bÀsta vÀnner. Han hjÀlpte mig Àven nÀr han inte visste om det sjÀlv. Han som jag rÄkade fÄ kÀnslor för, fast jag inte ville.

SÄ jag pushade ivÀg dom kÀnslorna och glömde dom. Trodde jag. Tills det inte gick lika bra att gömma dom lÀngre. Jag försökte skrÀmma ivÀg honom ocksÄ. SÄ att han skulle fly, innan jag kunde. Om jag försökte se honom som dÄlig genom att vara elak kanske jag skulle komma över dedÀr. Fan vad dumt. För han var ju inte dÄlig. Han var ju ganska bra. En utav dom bÀsta. En solstrÄle i mitt mörker. En Àngel som rÀdda mig frÄn botten. Och allt dedÀr smöriga man kan sÀga om nÄgon..

Jag har aldrig vÄgat försöka bli bÀttre, för jag har varit rÀdd. RÀdd för att hoppa och bli sÄrad. RÀdd för kÀnslor, kÀrlek och sÄnt trams jag egentligen inte vill nÀmna.
Men egentligen Àr jag bara en överkÀnslosam, till och frÄn negativ, mÀnniska som Àlskar att ha kul i det vi har just nu. RÀdd för framtiden och att slÀppa in en mÀnniska i mitt liv. Bli Àlskad och omtyckt för mina brister. En sÄn hÀr svÄr, nÀstan okontrollerbar, mÀnniska. Som hellre Àr arg, Àn ledsen.

Men flera mÀnniskor som jag lÀrt kÀnna idag har lÀrt mig att inse att det Àr ok att vara sÄ. Det Àr ok att slÀppa efter. Och Han fick mig att inse att jag vill ju inte vara sÄhÀr egentligen. FörlÄt. Du Àr inte dum i huvet, eller idiot. Jag Àr. Du Àr sjukt smart, nÀstan den visaste jag vet! Du Àr omtÀnksam och fin pÄ alla sÀtt och vis! Du förtjÀnar det bÀsta och den bÀsta. Du har en vacker sjÀl, sÄ slösa inte bort den pÄ mÀnniskor som inte förtjÀnar dig. Som typ mig. SÄ förlÄt, igen. Jag Àr ledsen för allt. Verkligen.

Tack till alla er som fortfarande hÄller mig i handen nÀr jag Àr pÄ vÀg uppÄt igen. Ni som försöker fÄnga mig nÀr jag ibland faller. Ni som faller med mig under mina dÄliga dagar. Ni som fortfarande, efter att ha lÀst det hÀr (dom som orkat) vÄgar lÀra kÀnna mig, och sen till er som jag ibland rÄkar landa pÄ! Ni vet vilka ni Àr, för ni vet att jag Àlskar er.
Tack. Ni Àr bÀst. Och förlÄt my friends.
Love to you.

-R

Tokigt vad man tror man förÀndras.

Likes

Comments


Jag Àr som en millimeter tjock glasskiva.


Genomskinlig. Skör.

Lite som porslin.

Jag gĂ„r sĂ„ lĂ€tt itu. Med hjĂ€rtat pĂ„ utsidan. Även om jag lĂ„tsas vara sĂ„ okĂ€nslig.

Vilket Àr sÄ dubbelmoral. Eftersom jag samtidigt Àr vÀldigt okÀnslig. SvÄr balansgÄng.

SÄ oberÀknelig.

Jag kÀnner mig lite som en tickande bomb.
Jag sÀger jÀmt att jag Àr sÄ dÄlig. AlltsÄ, jag vet att jag kan vara bra. Egentligen.

Men min kompass Àr lite rostig. Jag har inte hittat rÀtt vÀg Àn.

Eller bara rÀtt.

I grund och botten Àr vÀl alla ute efter nÄgon som stÄr ut med din skit och tycker om dig som du Àr, med dina fel och misstag och dÄliga sidor. Alla vill vÀl ha lycka, pÄ ett eller annat sÀtt.

Men jag tror inte pÄ lycka. Eller pÄ kÀrlek.
Definitivt inte pÄ min egen.

Fast jag innerst inne trycker ner och stÀnger inne kÀnslan av att alla har vÀl ett lyckligt slut. Alla har vÀl nÄgon dÀrute?..

Jag vill alltid ha det jag inte kan fÄ. Och nÀr jag vÀl har det, kastar jag ivÀg det.
Jag vill ha kakan och Àta den. Barnsligt.

Jag ville ha dig. För mig sjÀlv. Jag visste de inte dÄ. Tills du stack.
Jag vill att du ska vilja ha mig.

Medans jag söker. Efter mitt lyckliga slut.

Egoistiskt.

Jag trÀffar mÀnniskor som Àr helt fantastiska. Som jag gillar.
MÀnniskor som faller, en smula, för mig.

Men jag vet att jag inte Ă€r redo. Jag kĂ€nner det. Även om jag vill, sĂ„ kan jag inte. NĂ„got kĂ€nns inte rĂ€tt. Även om allt visar pĂ„ att det Ă€r rĂ€tt!

Jag vill, jag vill inte.

Eftersom jag vet att jag kommer sÄra pÄ nÄgot sÀtt. SÄ vÀljer jag bort. Jag behöver vara sjÀlv.
Ensam ett tag.

För jag vill ju inte sÄra.

Reda ut mina egna problem först Ä frÀmst. Jobba pÄ mina osÀkerheter.

Jag behöver mÄ bra i mig sjÀlv. För den rÀttes skull. Och min egen givetvis!

Det Àr inte rÀttvist annars.

Det Àr ett halvÄr sen jag kom ut ur mitt första riktiga förhÄllande. Som nÀstan varade i tvÄ Är.

Och det tar sin lilla tid att gĂ„ vidare och börja om. Även fast man inte tror pĂ„ det dĂ„. SĂ„ kommer man över det, poff! Tro det eller ej.

DÄ Àr det vÀl viktigt att hitta sig sjÀlv igen. Hur man var ensam. Tycka om sig sjÀlv och sÀtta sig sjÀlv först. Ingen annan.

Följa sina drömmar och mÄl i livet. Göra allt dedÀr man kanske inte kan i ett förhÄllande.

Och har man klarat sig i 20 Ă„r, kan man nog klara 20 till!

Jag vill inte ha nÄgon bara för att. Ta första vettiga som kommer förbi. Jag Àr inte sÄn. Det funkar inte riktigt för mig.

KÀr i kÀrleken liksom. Tro mig, jag har försökt. Men magkÀnslan sÀger att nÄgot inte stÀmmer. Det Àr ok att vara sjÀlv.

Och Àr det rÀtt, sÄ kommer det helt plötsligt och knockar dig!

Trots att mamma klockan tickar. Jag skojar. Jag skojar inte. (Hehe)

Jag Àr nog som nybryggt vin..
Jag behöver ett par Är för att mognas.
SkÀmt Äsido, men nÄgot Ät det hÄllet..

Jag blir bara inte kÀr.

Jag kan inte. Jag vill inte.

/R

Likes

Comments