View tracker

28 oktober 2016.

Jag har varit väldigt dålig på att skriva senaste tiden. Vilket är tråkigt. Då genom att skriva är nästan enda gången jag får ut allt. Det är det jag är bra på. Jag kan vara mig själv fullt ut.

Varför jag inte skrivit är för jag inte haft ork, tid, lust, inspiration osv. Jag har inte mått så bra helt enkelt. För mycket i mitt huvud. Stress bla. Lite flashback från när ja gick in i väggen.

Men just idag har jag inspiration. DU ger mig denna inspiration.

Med en tår nerför min kind säger jag fuck cancer 10.0!

Just idag är en väldigt speciell dag. För mig och alla i min familj. Dessvärre ingen speciellt bra dag.

Idag för 10 år sen satt jag vid min dator och chatta med min kusin och bästa vän i webcam.

Några månader innan hade vi precis fått reda på att morfar hade cancer.
Jag förstod inte riktigt då, för han var så positiv när han berättade. Vi satt hela familjen i deras vardagsrum när han berättade.

Cancer i bukspottskörteln.

Mamma grät när hon trodde vi inte såg. Jag var elva snart tolv och visste inte vad det var för organ. Jag visste att cancer var farligt, men många överlevde.
Jag är ganska blåögd på det sättet. Jag var inte ledsen. Morfar skulle klara sig. De visste jag! Han var den starkaste personen i hela världen!

Han var ju min idol.

Men han visste bättre. För han var läkare. Han visste hur farligt det var och hur låg procent som överlevde när dom upptäckt det i just det stadiet. För sent.
Det förklarade varför han fått diabetes. Och att han tappat så mycket kilo.
En annan trodde ju de var för att morfar hade tjock mage, ätit mycket godis som han fått diabetes. Och sen gått ner i vikt.

Min morfar var väldigt speciell.

Han hade alltid lite svårt att visa känslor. Säga jag älskar dig och förlåt, såna jobbiga saker.
Även han hade upplevt depression, som jag. Men inget jag någonsin märkte av i min barndom.

Jag var första barnbarnet.
Morfars prinsessa. (Uttalas prinsipieza)
Mosters skatt. (Still am)

Jag såg alltid upp till morfar. För han var så tokig. Rolig. Busig. Äventyrlig. Fantasifull. Barnakär. Han var inte blyg, han skämdes inte. (Även om han ibland borde)

Jag kommer så starkt ihåg när vi började bråka. Han var så envis den sura gubben, men jag var väl inte bättre själv min snorunge.

Jag sprang ner i källaren och gömde mig under sängen. Sur och arg och butter. Jag skulle AAAALDRIG förlåta morfar för han var en sån retsticka! Dock var de tacksamt.. Därför han skrattade så dant så ögona kiknade och tårarna sprutade medans han tappa andan..
Jag hörde ett par tunga stora fötter klampa nerför trappan och kom mot sovrummet. En stor jätte satte sig på sängen så den sjönk ner.

"Nå, vem är det som är så tjurig?" frågade han med ett leende på läpparna. Bitter som jag var skulle jag svara denna besserwisser att det var minsann Lotta på Bråkmakargatan som var tjurig. Inte Rebecka såklart.. Men min hjärna hängde inte med i talet. "Kajsa Bergkvist" svarade jag. (Jag gillade friidrott, trots att Carolina Klüft var lite idol så dök Kajsas namn upp.)

Givetvis skrattade han ännu mer, och jag med. Det var hans förlåt. Så gick vi upp hand i hand igen och älskade varann som bara vi kunde. (Tills vi började bråka igen.)

Efter det blev ja kallad Kajsa varje gång jag blev arg. Haha.

Eller den gången vi var på fin restaurang i Stockholm och en snobbig servitör kommer in. Morfar blir galen (då han själv jobbade inom restaurang innan han blev läkare) och bad argt honom att vända och börja om, för så beter man sig inte mot kunder! I chock gjorde pojken som han sa. Vi andra skämdes. På ett bra sätt.

Eller när han utan tvivel skickade tillbaka en köttbit som var liiite för röd eller liiite för välstekt. Sen pratade med kocken. Haha toker.

Eller när vi vandrade kring Stockholms gator och inte hade en aning om vart vi skulle, tog morfar en flagga eller liknande och sprang i förväg. Med min lillebror i andra handen.
Vi behövde bara titta efter en hand eller en flagga som viftade i folkmassan, så visste vi att DIT skulle vi!

Jag har nog bara bra minnen från honom.

Det bästa vi gjorde med morfar var att gå ut i skogen och leta rumpnissar.
"MOT SHEERWOODSKOGEN!!!" skrek han med sin danska dialekt. Lång som en basketspelare, armen sträckt rakt ut pekandes framåt.

Vi var ett gäng rackriga barnbarn, så när han tröttnade på oss gav han oss uppdrag. Sen satte han sig i sin stol med en cigarett och ett glas whiskey och beundrade min vackra mormor och familjen dom skapat.

Som på film. Perfekt ögonblick. Vackraste barndomen.

Tills jag satt där framför datorn och pratade med Emma.

Vi chattade, hade roligt, messenger och webcam.
Sen kom vi in på, "tänk om morfar skulle gå bort precis nu när vi sitter här".

En tanke vi inte skulle tänkt.

Då ringer telefonen och pappa svarar. Han kommer upp för trappan och tittar på mig med glansiga ögon. Det var mamma. Då visste jag.
Sen ringde Emmas telefon. Det var min moster.

I den stunden brast min värld. Det var första gången jag känt ett svart hål inom mig. Det fanns inga färger kvar. Allt var grått och kallt. Jag hatade världen. Jag hatade alla. Jag hatade det som hade tagit ifrån mig min morfar, min idol, min förebild, min bästa vän!! Jag hatade honom, jag hatade mamma, för jag inte fick säga hejdå. Trots att det inte var hat. Det var ren olycka. Sorg. Det var kärlek.

Jag hatar fortfarande. Trots att jag kan se färger nu.
Jag har gråtit så mycket tårar för dig. Jag har kastat så mycket ilska för dig. 

Idag lever jag för dig.

Mitt sista minne av dig. Ligger du i din säng, med din favorit tröja. Kammad. Nyrakad, jag minns fortfarande doften av din aftershave. Så som jag minns smaken på de ostchipsen vi alltid åt.

Du var så vacker. Fin. Stilig. Fridfull. Du hade inte ont längre. Du var kall. Liknade en porslinsdocka. Ett litet leende kvar på läpparna.

Våran sista stund tillsammans. Bara du och jag. Jag tittade på dig. När du sov. Det rann nerför kinderna. Jag pussade dig på pannan och tog din hand.  Jag la min finaste teckning på Tingeling hos dig. För det är jag. För jag alltid skulle vara med dig. Bli aska med dig.

​Du ska va här hos mig.

Du skulle finnas där för mig. När jag blev tonåring. När jag konfirmerades. För dig. När jag fick min första kyss. När jag gick ut 9an. När jag dansade bal. När jag tog studenten. När jag tog hem min första pojkvän. När jag var arg och ledsen.

När jag gifter mig och du får ett barnbarnsbarn.

Du skulle ge mig så bra råd, du skulle få mig förbannad, du skulle få mig glad, du skulle torka mina tårar, du skulle va min axel att gråta mot, du skulle hata mina pojkvänner och flickvänner, du skulle tycka mina piercingar och tatueringar var fula.

Men du skulle älska mig.

Allt jag ville var att du skulle vara vid min sida. 

10 år senare vet jag att du är det.
När solen skiner på mitt ansikte, när regnet nuddar mitt hår, när jag går hem ensam om kvällarna, när jag vill försvinna från jorden, när jag skrattar.

Jag vet. Du sitter på min axel och skyddar mig. Du är min ängel.

Varför jag vet. Är för att du sagt det. När du hälsar på mig i mina drömmar. Jag gråter för att du är borta. Du berättar att du är här.
Du var på min student, du hejade på mig och kramade mig hårt. Du sitter med oss hos mormor på våra familjemiddagar.
Du gav mig Luna.

Jag vet att det är så, för när jag vaknar, är kudden blöt och mina ögon röda.

Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig. Och ännu mindre hur mycket jag saknar dig. Jag behöver dig.
Och en dag ska jag berätta det för dig. 

När jag håller om dig och kramar dig, det hårdaste jag kan, och aldrig släppa taget.

Trots att du förmodligen redan vet,
Hans Esper Thostrup 28 oktober 2006.

Alltid saknad. Aldrig glömd. La'jaime.

/ Prinsipiessan


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker


Hittade ett inlägg jag skrev idag, för 3 år sen.
Märkligt vad tiden går å inget förändras.
Tre år, tre olika kärlekar. En som svider, en som sitter, å en som fortfarande blöder.

Förlåt. Jag har en tendens att vara elak mot de jag tycker om mest. Och ytterligare en tendens att vara ohälsosamt stolt att inte be om ursäkt och uttrycka mina känslor på rätt sätt.

Förlåt till er som inte lärt känna mig helt än. Ibland tror jag faktiskt inte ni vill lära känna mig riktigt. För jag är inte alltid bra. Jag kommer förmodligen att såra er också nån gång. Jag kommer att försöka trycka bort er från mig. För det är så jag gör på något sätt. Jag vet inte varför. Jag försöker fortfarande hitta mig själv, för jag tror jag tappade bort en del nånstans på vägen.

Förlåt till er som redan lärt känna mig, på riktigt. Förlåt för att jag inte varnade er och förlåt för att ni var tvungna att se på dom dagarna jag var såhär. Det hände saker på vägen och ni var tvungna att stå kvar när jag ibland svartnade och sjönk till botten. Nåra av er tror jag inte vågade springa, vissa gjorde väl det. Jag skulle gjort detsamma om jag såg mig själv med era ögon dom gångerna.

Jag har sårat, samtidigt som jag sårat mig själv. Och ni som känner er träffade. Fan, förlåt. Det var nog mitt sätt att försöka säga att jag älskade er på nått sätt. För de orden vågade jag aldrig säga. Jag lärde mig en gång att, älskar man något släpper man det fri. Men det är ju erat val att gå, jag tvingade er nästan ibland.

Jag är inte alltid längre den söta lilla oskyldiga tjejen som rodnade så fort någon tittade på mig. Som fnissade galet när någon sa något till mig. Gömde mig, tittade ner i marken, stammade, började skaka osv..

Jag satte på en fasad som förstörde den ”gamla” tjejen mer och mer. Jag var trött på att vara osynlig. Den där tjejen som satt i ett hörn. Tills någon såg mig. Och jag vågade utvecklas och bli den jag egentligen var. Så pass mycket att jag blev modigare, fortfarande feg, men lite starkare iallafall. Tills jag blev sårad, för typ första gången. Sen igen, och förmodligen en gång till.
Jag lovade mig själv att behandla alla så som jag blivit behandlad nån gång. Såra andra innan dom sårade mig. För jag visste att någon dag skulle jag ju bli det, igen. Dumt. För jag tror jag ibland missade delen med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.

Men det finns ju alltid något positivt. Jag vågade börja prata med folk, träffa nya människor, vänner och killar. Jag blev mer social, glad, rolig, utåtriktad och öppen. Jag träffade er som håller mig kvar på jorden. Och er som jag redan hade, som ville stanna med mig. Fast jag ibland var ganska galen, och rakt igenom tönt! Ni som får fram det bästa utav mig. Ni som fortfarande ser mig som den lilla barnsliga ”blondie”. Ni som gillar mig för den jag verkligen är. En ganska blyg, dock liten bitch.. Som Tingeling.

För jag är ju fortfarande hon. Bara att jag har svårt att kontrollera mina dåliga sidor ibland. Och varför jag ber om ursäkt just nu och skriver allt det här så alla kan se, är för att jag är trött på att såra mina närmaste. Och för att jag sårade den sista personen som betydde ganska mycket för mig. Han som var en utav dom som faktiskt såg mig först, blev en utav mina bästa vänner. Han hjälpte mig även när han inte visste om det själv. Han som jag råkade få känslor för, fast jag inte ville.

Så jag pushade iväg dom känslorna och glömde dom. Trodde jag. Tills det inte gick lika bra att gömma dom längre. Jag försökte skrämma iväg honom också. Så att han skulle fly, innan jag kunde. Om jag försökte se honom som dålig genom att vara elak kanske jag skulle komma över dedär. Fan vad dumt. För han var ju inte dålig. Han var ju ganska bra. En utav dom bästa. En solstråle i mitt mörker. En ängel som rädda mig från botten. Och allt dedär smöriga man kan säga om någon..

Jag har aldrig vågat försöka bli bättre, för jag har varit rädd. Rädd för att hoppa och bli sårad. Rädd för känslor, kärlek och sånt trams jag egentligen inte vill nämna.
Men egentligen är jag bara en överkänslosam, till och från negativ, människa som älskar att ha kul i det vi har just nu. Rädd för framtiden och att släppa in en människa i mitt liv. Bli älskad och omtyckt för mina brister. En sån här svår, nästan okontrollerbar, människa. Som hellre är arg, än ledsen.

Men flera människor som jag lärt känna idag har lärt mig att inse att det är ok att vara så. Det är ok att släppa efter. Och Han fick mig att inse att jag vill ju inte vara såhär egentligen. Förlåt. Du är inte dum i huvet, eller idiot. Jag är. Du är sjukt smart, nästan den visaste jag vet! Du är omtänksam och fin på alla sätt och vis! Du förtjänar det bästa och den bästa. Du har en vacker själ, så slösa inte bort den på människor som inte förtjänar dig. Som typ mig. Så förlåt, igen. Jag är ledsen för allt. Verkligen.

Tack till alla er som fortfarande håller mig i handen när jag är på väg uppåt igen. Ni som försöker fånga mig när jag ibland faller. Ni som faller med mig under mina dåliga dagar. Ni som fortfarande, efter att ha läst det här (dom som orkat) vågar lära känna mig, och sen till er som jag ibland råkar landa på! Ni vet vilka ni är, för ni vet att jag älskar er.
Tack. Ni är bäst. Och förlåt my friends.
Love to you.

-R

Tokigt vad man tror man förändras.

Likes

Comments

View tracker


Jag är som en millimeter tjock glasskiva.


Genomskinlig. Skör.

Lite som porslin.

Jag går så lätt itu. Med hjärtat på utsidan. Även om jag låtsas vara så okänslig.

Vilket är så dubbelmoral. Eftersom jag samtidigt är väldigt okänslig. Svår balansgång.

Så oberäknelig.

Jag känner mig lite som en tickande bomb.
Jag säger jämt att jag är så dålig. Alltså, jag vet att jag kan vara bra. Egentligen.

Men min kompass är lite rostig. Jag har inte hittat rätt väg än.

Eller bara rätt.

I grund och botten är väl alla ute efter någon som står ut med din skit och tycker om dig som du är, med dina fel och misstag och dåliga sidor. Alla vill väl ha lycka, på ett eller annat sätt.

Men jag tror inte på lycka. Eller på kärlek.
Definitivt inte på min egen.

Fast jag innerst inne trycker ner och stänger inne känslan av att alla har väl ett lyckligt slut. Alla har väl någon därute?..

Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Och när jag väl har det, kastar jag iväg det.
Jag vill ha kakan och äta den. Barnsligt.

Jag ville ha dig. För mig själv. Jag visste de inte då. Tills du stack.
Jag vill att du ska vilja ha mig.

Medans jag söker. Efter mitt lyckliga slut.

Egoistiskt.

Jag träffar människor som är helt fantastiska. Som jag gillar.
Människor som faller, en smula, för mig.

Men jag vet att jag inte är redo. Jag känner det. Även om jag vill, så kan jag inte. Något känns inte rätt. Även om allt visar på att det är rätt!

Jag vill, jag vill inte.

Eftersom jag vet att jag kommer såra på något sätt. Så väljer jag bort. Jag behöver vara själv.
Ensam ett tag.

För jag vill ju inte såra.

Reda ut mina egna problem först å främst. Jobba på mina osäkerheter.

Jag behöver må bra i mig själv. För den rättes skull. Och min egen givetvis!

Det är inte rättvist annars.

Det är ett halvår sen jag kom ut ur mitt första riktiga förhållande. Som nästan varade i två år.

Och det tar sin lilla tid att gå vidare och börja om. Även fast man inte tror på det då. Så kommer man över det, poff! Tro det eller ej.

Då är det väl viktigt att hitta sig själv igen. Hur man var ensam. Tycka om sig själv och sätta sig själv först. Ingen annan.

Följa sina drömmar och mål i livet. Göra allt dedär man kanske inte kan i ett förhållande.

Och har man klarat sig i 20 år, kan man nog klara 20 till!

Jag vill inte ha någon bara för att. Ta första vettiga som kommer förbi. Jag är inte sån. Det funkar inte riktigt för mig.

Kär i kärleken liksom. Tro mig, jag har försökt. Men magkänslan säger att något inte stämmer. Det är ok att vara själv.

Och är det rätt, så kommer det helt plötsligt och knockar dig!

Trots att mamma klockan tickar. Jag skojar. Jag skojar inte. (Hehe)

Jag är nog som nybryggt vin..
Jag behöver ett par år för att mognas.
Skämt åsido, men något åt det hållet..

Jag blir bara inte kär.

Jag kan inte. Jag vill inte.

/R

Likes

Comments


Jag är så förvirrad.

Mestadels likgiltig.
Det är denna periods mood. Som en gungbräda.

Welcome to my life.

För ett tag sen var jag bara lycklig. Livet lekte.

Nu är jag bara trött, stressad, låg.

Ingenting.


Jag känner ingenting. Jag brukar alltid känna för mycket.
Det är skönt att inte känna. Men oklart. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Senaste tiden har jag varit destruktiv. Alltså, mer än vanligt. Men på ett annat sätt nu.
Jag har alltid varit destruktiv genom att stöta bort alla nära och såra alla i min omgivning. Som i sin tur förstör mig.
Nu är det på ett sett, fysiskt. Sexuellt.

I guess.

Jag bryr mig inte om mig själv eller min kropp. Eller om mina känslor. Inte andras känslor heller för den delen.

Jag vet inte. Jag är som i en luftbubbla under vatten. Jag flyter runt och känner ingenting, förutom tung och suddig.

Jag är rädd. För snart spricker jag. Igen.
Jag vet att jag aldrig kan vara helt lycklig. För varje gång jag är lycklig händer något. Som alltid. Och nu är jag bara likgiltig.

Vad kommer näst?

Jag saknar allt med dig, förutom just dig.
Jag har lagt ner dig i en låda och spikat igen.
Jag mår bra.

Jag vill vara själv. Jag mår bra av mitt eget sällskap. Men jag hatar att vara ensam. Om ni förstår.
Även om jag står i ett rum fullt av människor. Vänner, familj. Känner jag mig helt lost och ensam.

Jag träffar vilka jag vill. Kravlöst. Det behöver inte leda till något. För det vill jag inte. Eller? Vill jag det..

Det känns som jag precis kommit ut ur ett förhållande. Jag behöver inget nytt. Inte nu. Inte så tidigt. Eller? Jag behöver vara fri. Lära mig älska mig själv. Sätta mig själv först.

Jag känner mig fri. Men ändå fast. I mig själv.

Inte så fri.

Jag hittade nån som fick mig komma över, dig. Det behöver inte va kärlek. För det var de inte. Eller? Det kan va vänskap, sex. Whatever.

Jag trivs i nuet. Fast ändå inte.

Jag orkar inte bry mig.

/R


Likes

Comments


Livet är allt bra lustigt.

Du föds, för att växa upp och lära dig massor om världen.
Du blir äldre och lär dig rätt och fel.
Du går i skolan för att lära dig läsa och skriva. Du ska lära dig matte och språk, för att kunna klara dig själv i världen.
Du blir äldre och ska välja ett yrke, det du ska göra resten av ditt liv för att tjäna pengar så du kan klara dig i vardagen. Så du kan få mat och vatten och tak över huvudet.
Du kastas sedan ut ur hemmet för att stå på egna ben.
För att hitta en livspartner, kanske skaffa barn.
För att sedan bli äldre, pensionär, få barnbarn.
För att sen bli sjuk.. Och dö.

I det stora hela går livet ut på att jobba, tjäna pengar, finna kärleken och dö.

Är inte det lite märkligt?

Vi präglas att meningen med livet är att finna lyckan. Kärleken. En partner. För att bilda familj.

Just då. Är livet komplett.

Varför? Varför ska livet gå ut på att jobba arslet av sig hela livet och hitta någon som står ut med din skit. Hitta någon som du står ut att leva hela livet med.

Varför ska livet kretsa kring kärlek?
Kan man inte va lycklig ensam?
Kär i kärleken. Kär i sig själv.
Måste man ha barn?
Jag menar. Många säger att DÅ är du lycklig. Barn är meningen med livet.

Men jag kanske vill va själv. Bara ha mig att tänka på. Bli lycklig i mig själv. Göra allt sånt som jag drömmer om. Utan att någon stoppar mig.

Jag menar. Det är ändå jag själv som måste leva och stå ut med mig själv hela livet. Jag kan inte sparka ut mig?

Jag vill inte skaffa barn i dagens samhälle.
Skydda dom i en värld av kriminalitet, brott, misshandel, våldtäckt, krig, terror, religion, politik. I en värld som är dömande och fyrkantig.
Hur ska jag kunna ta hand om ett barn, när jag inte ens kan ta hand om mig själv i en värld som denna?

Jag älskar barn.
Men jag skulle känna mig egoistisk att skaffa barn enbart för min skull. För att jag vill ha ett barn.
Jag måste kunna skydda hen.
Uppfostra hen.
Lära hen.
Dö för hen.
För att sen släppa iväg mitt barn att leva ett eget liv, stå på egna ben. Inte kunna skydda längre.

Tänk om mitt barn blir sjukt. Blir påkört. Blir misshandlat. Våldtagen. Mobbat. Dör i krig. Eller i en terror attack. Eller nerskjuten för att hen är gay, trans, feminist, muslim etc.

Jag vet att man inte kan tänka så. Men jag gör det.

Som Buddha sa:

Allt man älskar. Kan man förlora. Ju mer du älskar, desto mer har du att förlora.

Enligt min tydan:

Kärlek gör dig svag.

Vilket innebär: Älska inte!

Jag menar. Du sätter dig själv i en fruktansvärd situation om du låter känslor ta över. Du blir sårbar. Du har någonting att förlora.

Du blir kär. I han i hon i hen. Du älskar av hela ditt hjärta. Gör allt för denne.

Tills hen krossar dig, förstör dig, tar sönder dig utan och innan för att sen spotta och sparka på dig när du ligger.

Det var det. Allt den kärleken hade dig att ge. Var de värt de?

Och människor kommer säga att du är känslokall. Har ett hjärta av is. Ett hjärta av sten. Att din själ är svart. Du är mörker.

Världen kommer säga att om du inte öppnar upp dig kommer du aldrig att vinna. Du kan inte döma någon efter vad någon annan gjort mot dig. Våga chansa, du kanske vinner. Eller förlorar. Hoppa! Det kan bli kärlek. Om du inte satsar kommer du aldrig finna kärleken.

Well, that's the point?!

Du vandrar till största delen runt, helt ovetandes om vad som väntar runt hörnet.
Det kan vara vinna eller försvinna.
Men ändå fortsätter du att vandra.
Du går framåt, hur tufft de än må vara, och hoppas att det som nu väntar där framme, iallafall inte tar död på dig.

Impregnerat i oss människor väntar vi och hoppas på att runt hörnet, finner vi lyckan. Paradiset. Kärleken. Nirvana.

Sedan sker det plötsligt. När du minst anar.

Någon eller något står där runt hörnet och vänder upp och ned på hela din värld.

Det som står där raserar inte bara din bild om vad kärlek är och vad det innebär.
Utan fullkomligt förändrar din syn på vad det är att vara lycklig och hel igen.

Att säga att du älskar känns inte tillräckligt.
Du har funnit din bästa vän och den starkaste kärlek du någonsin upplevt. Troligen den starkaste du någonsin kommer uppleva.

Du har funnit det som ger dig livet.

Innerst inne är det just det jag vill finna. Som många andra. Men just nu lever jag i en bubbla jag inte är redo att spräcka. Jag har byggt en mur runt om mig jag inte än vill riva.

Jag låtsas, jag förnekar, jag spelar.

Jag har en tatuering skriven längst min ryggrad som säger:

How terrible it is to love something death can touch.

Som den sitter fast på min hud, sitter min rädsla fast i bakhuvudet att bli sårad igen..

För att avrunda.

Kära sanna kärleken.
Jag orkar inte leta, jaga, hoppas och vänta på dig.
Om du vill mig något får du fan springa ikapp. Och slå ner mig med en stekpanna så jag glömmer allt det andra..

/R

Likes

Comments