Eller jag kanske ska kalla det mitt syndrom.

Som många redan vet så lider jag av psykisk ohälsa.
Jag försöker prata om det oftast möjligast, för att få folk att förstå.
Men det är svårt. Jag kommer aldrig kunna få alla att förstå, men kanske acceptera det.

Få folk att inse att det drabbar vem som helst, att du inte har en aning om vem som lider av det. För du kan inte se på en människa att denne har en depression.
Tom en relativt vanlig människa som jag.

Man säger att det är så vanligt i dagens samhälle, att nästan alla är deprimerade eller liknande nu. (Redan där ringer väl en klocka?)
Det är inget onaturligt och alla är så "förstående".

Fel.

Det är fortfarande tabubelagt. Trots att det är så vanligt. Galet va?
Samhället borde förstå att så många människor inte hittar på en känsla och kanske ta en funderare på vart problemet ligger.

Det är inget man går och skryter om. Speciellt inte bland nya kompisgäng eller på arbetet.
Många kopplar till psykopat ganska genast.

Jag presenterar mig ju inte heller med Rebecka, sen mitt syndrom.

När jag ibland försöker prata om att jag mår dåligt osv. Får jag ofta som svar att personen förstår, hen kan också vara lite depp.

Lite depp?

Helt plötsligt är ordet deprimerad ett allmänt slang ord för att man är lite trött, lite ledsen på sambon, missa sovmorgonen imorse.

Givetvis är många öppna och vet vad jag pratar om. Man vet också att man aldrig kan förstå en annans känsla. Man kan förstå sin egen.

Depression är en sjukdom. Den är jävligt svår. För den syns inte. Och den innehåller ett enormt spektra av olika syndrom.

Att man är lite nere eller hängig ett par dar innebär inte att du lider av en depression.
Då är man nere konstant i flera veckor, månader. Eller mer.

Det är ungefär som skillnaden mellan att vara stressad och leva med ångest. Den är hårfin. Det känns väldigt liknande.
Givetvis kan du ha ångest inför ett prov eller en intervju etc. Men tänk dig att leva med denna känsla varje dag, konstant från morgon till kväll.

Då förstår jag tyvärr att folk inte orkar..

Jag lever med GAD.

Det står för generaliserat ångest syndrom.
Alltså lever jag med ständig ångest.
Varje dag är en ständig kamp.
Jag kan vakna på morgonen med tårar i ögonen och panikkänsla. Som att någon sitter på mig. Tungt över bröstet och håller strypgrepp runt halsen.
Jag kan ligga en hel natt med mardrömmar.
Jag kan gå i flera dagar och ha "myrornas krig" i huvvet. Det myllrar, skriker.
Jag kan gå med gråten i halsen och tårarna står upp i ögonen. Pga kanske en blick, som egentligen inte är någonting.
Vissa dagar är bättre. Men många dagar är molniga, kalla, gråa, suddiga.
En vanlig förklaring jag brukar beskriva är känslan av en påle som slagits genom mitt bröst. Ett stort hål. Det värker, fysiskt gör ont. Jag blir tung i hela kroppen, som om fötterna fastnat i asfalt, stenar i magen. Jag kan inte hålla upp huvudet.
Eller som att ligga under ytan av is i ett stort hav, jag kippar efter luft, bankar å slår, håller andan, och får ingen luft. Det blir tyngre och tyngre och gör ont. Tills allt släpper och jag sjunker. Blir lätt. Allt blir suddigt, jag ser sämre och hör mindre..

Jag lever med paniksyndrom.

Alltså får jag panikångestattacker.
De innebär att hjärtat börjar dunka i jättefart, de känns nästan som om det ska hoppa ut.
Jag får svårt att andas, som luftrören krymper och jag börjar hyperventilera.
Jag blir ofta rädd. Av anledningen attacken kom. Det kan vara separationsångest, rädsla för övergivenhet, ensamheten, att inte duga, vara tillräcklig etc.
Jag blir väldigt ledsen, jag gråter floder. Jag måste sätta mig i fosterställning och vagga mig själv, nynna för mig själv, hyperventilera tills jag antingen somnar eller svimmar..

Jag har ett självskadebeteende.

I och med mina panikångestattacker måste jag lugna ner mig. Jag har mantran jag går igenom. Ringer mamma eller om jag har nån vän i närheten. I vissa fall har min bonuspappa försökt heala mig.
Helst vill jag vara ensam, för jag skäms, jag blir som en annan människa.
Ofta funkar inte dessa mantran.
Då tar jag till självskada. Jag slår mig själv, i magen, i ansiktet, drar i håret, är jag ute slår jag knogarna i träd eller liknande. Tills jag blöder. Det mest effektiva knepet är att skära mig själv. Oftast på låren, i ljumskarna, högt upp där det inte syns sen. Ibland knäna och fötterna, sen armarna.
Till slut lugnar jag ner mig.. på ett eller annat sätt.

Jag lever också med ett destruktivt självskadebeteende. Oftast att "omedvetet" sätta mig själv i situationer där jag skadar andra för att sedan skada mig själv.
Sexuellt. Där jag träffar flertal män/kvinnor för att få bekräftelse. Att jag duger, är fin. Om bara för stunden.
I andra fall träffar jag människor jag gillar, men vet att ingen skulle orka leva med mig. Så jag stöter bort, blir elak. Sårar de personer, för att sen såra mig själv att de faktiskt drog.
Jag sätter upp en fasad för att skydda mig. Som ofta skadar mig. Att jag inte tror på kärlek, att jag är iskall, känslodöd. Etc.. som en zombie.

Jag lider av OCD.

Som innebär tvångssyndrom. Alltså tvångstankar och tvångshandlingar.
Det kan låta rätt barnsligt och lindrigt. Inte så svårt att bli av med?
Men jo! Det hindrar mig i vardagen.
Jag har såna tvång, mantran jag MÅSTE gå igenom, ramsor osv. Gör jag inte det kan jag inte slappna av, jag blir sjukt stressad och tänker på detta hela tiden.
Jag kan inte gå hemifrån om jag inte gått igenom varje rum, kollat så att varje sak i rummet är på sin plats. Alltså att ljuset står på exakt position, kudden ligger lite åt vänster.
Jag kan göra detta minst 10 gånger, även om jag vet att jag redan har kollat och att allt är på sin plats så måste jag göra det in i sista sekund, tills jag är lugn.

Detta gör att jag är ständigt stressad. Jag har kontrollbehov, är perfektionist, pedant. Har alltid för mycket i huvet, jag tänker alldeles för mycket. På ALLT. Vilket gör att jag är en tidsoptimist. Jag får ofta springa till bussar, missar saker, glömmer bort, är vimsig och snurrig. Allt tar så mycket längre tid för mig.

Jag har en viss social fobi.

Jag ger ofta, eller försöker att ge 110% i mitt arbete. För det är viktigt. Det jag brinner för lägger jag ner min själ i, ibland för mycket. Jag tar med mig jobbet hem, alltid. Kan inte koppla bort. Vilket gör att all energi jag har, eller den lilla energin jag har, går åt till arbetet.
Det innebär då att när jag kommer hem. Är jag HELT SLUT. Jag somnar i soffan, orkar inte diska, städa, tvätta, laga mat, äta, ibland inte duscha.
Det har varit så illa att jag gått in i väggen pga utmattningssyndrom.
Vilket gör att jag orkar inte umgås på min fritid. Jag måste planera i förväg. Ibland kan vänner ringa mig och fråga om vi ska hänga, se en film, ut å fika, käka etc. Men i mitt huvud är det panik. Jag gör upp dagens schema i tanken, jag behöver struktur. Kommer något nytt blir det kaos!
Om jag nu lyckas bestämma mig för att tex hänga med ut på krogen. Då tar ALL min energi och ork slut. Det kan innebära att jag måste ligga hemma en vecka, återhämta mig, samla kraft. Ibland tar det längre tid, vissa dagar har jag noll procent ork.

I och med dessa syndrom. Får jag biverkningar.

Jag hatar mig själv. Jag tycker jag är ful, tjock, att jag är dum. Jag duger inte som jag är och jag kommer aldrig bli tillräckligt fin, snygg, smal, smart, pojkig, flickig osv osv.

Då får jag ätstörningar. I ena perioden svälter jag mig själv. Jag har gått dagar då jag arbetat då jag endast ätit en halv avokado eller ett ägg på hela dagen. För att jag vill bli smal, smalare. Jag vet att jag är i "normal" storlek. Men jag ser det inte. Jag vill se mina revben, nyckelben.

Nästa period hetsäter jag. Eller tröstäter. Jag mår så dåligt att jag inte äter riktig mat. Utan istället för att äta lunch, smäller jag i mig chips, pizza eller annat för att må bra för stunden.

Sen går det runt. Ibland har jag varit jätteduktig på att äta rätt, nyttigt, var 3e timma, små mellanmål osv. Träna varje dag etc. Men att det istället har tagit över mitt liv att jag sen blivit så utmattad.

Jag har sömnproblem.
Jag drömmer ofta mardrömmar. Kan inte sova bra en hel natt. Jag vaknar hela tiden, vrider och vänder, svettas å fryser, måste upp å dricka då jag är törstig, eller upp å kissa. Jag kan inte slappna av. Jag är konstant trött. Helt slut. Men jag sover inte djupt. Kanske nån timma. Jag vaknar av skräck, att ja skriker eller gråter eller bara har sparkat till.

Jag har ofta migrän.
Det är vanligt att jag har huvudvärk. Med allt som händer i huvudet. Ibland är det bara spänning. Ibland leder det till migrän. Då mår jag illa, svimmar eller kräks.

Jag får ofta magont.
Problem med magen, kramper, mår illa, svårt att äta, blodsockerfall etc.

Men. Jag äter dagligen medicin mot depression, ångest och ocd. Jag har även vid behovs medicin mot panikångestattackerna samt sömnen.

Jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller bekräftelse.
För detta är sjukt jobbigt för mig att prata om. Det är så mycket lättare att skriva. Jag är liksom bättre på det.
Jag hoppas att det kommer bli mer accepterat, att fler vågar prata om det öppet.
Kanske när någon har läst detta (om personen orkat läsa klart) vågar öppna sig om sina erfarenheter. Eller att någon får en förståelse som kanske gör att ytterligare en människa vågar prata ut.

Min största rädsla är att vara ensam. Att bli lämnad. Att ingen någonsin kommer att älska mig. För vem skulle kunna älska och vilja vara med en trasig människa som mig? Ett psykfall.
Innerst inne vet jag att en dag kommer det finnas någon.

Jag har vänner som svarat att dom inte hade en aning när jag berättat om mitt mående.

Att till och med en glad, sprallig, barnslig, social, utåtgående, rolig tjej med bra självförtroende som alltid bjuder på sig själv.

Som mig.

Kan må dåligt.

#aldrigensam

/R

Likes

Comments

28 oktober 2016.

Jag har varit väldigt dålig på att skriva senaste tiden. Vilket är tråkigt. Då genom att skriva är nästan enda gången jag får ut allt. Det är det jag är bra på. Jag kan vara mig själv fullt ut.

Varför jag inte skrivit är för jag inte haft ork, tid, lust, inspiration osv. Jag har inte mått så bra helt enkelt. För mycket i mitt huvud. Stress bla. Lite flashback från när ja gick in i väggen.

Men just idag har jag inspiration. DU ger mig denna inspiration.

Med en tår nerför min kind säger jag fuck cancer 10.0!

Just idag är en väldigt speciell dag. För mig och alla i min familj. Dessvärre ingen speciellt bra dag.

Idag för 10 år sen satt jag vid min dator och chatta med min kusin och bästa vän i webcam.

Några månader innan hade vi precis fått reda på att morfar hade cancer.
Jag förstod inte riktigt då, för han var så positiv när han berättade. Vi satt hela familjen i deras vardagsrum när han berättade.

Cancer i bukspottskörteln.

Mamma grät när hon trodde vi inte såg. Jag var elva snart tolv och visste inte vad det var för organ. Jag visste att cancer var farligt, men många överlevde.
Jag är ganska blåögd på det sättet. Jag var inte ledsen. Morfar skulle klara sig. De visste jag! Han var den starkaste personen i hela världen!

Han var ju min idol.

Men han visste bättre. För han var läkare. Han visste hur farligt det var och hur låg procent som överlevde när dom upptäckt det i just det stadiet. För sent.
Det förklarade varför han fått diabetes. Och att han tappat så mycket kilo.
En annan trodde ju de var för att morfar hade tjock mage, ätit mycket godis som han fått diabetes. Och sen gått ner i vikt.

Min morfar var väldigt speciell.

Han hade alltid lite svårt att visa känslor. Säga jag älskar dig och förlåt, såna jobbiga saker.
Även han hade upplevt depression, som jag. Men inget jag någonsin märkte av i min barndom.

Jag var första barnbarnet.
Morfars prinsessa. (Uttalas prinsipieza)
Mosters skatt. (Still am)

Jag såg alltid upp till morfar. För han var så tokig. Rolig. Busig. Äventyrlig. Fantasifull. Barnakär. Han var inte blyg, han skämdes inte. (Även om han ibland borde)

Jag kommer så starkt ihåg när vi började bråka. Han var så envis den sura gubben, men jag var väl inte bättre själv min snorunge.

Jag sprang ner i källaren och gömde mig under sängen. Sur och arg och butter. Jag skulle AAAALDRIG förlåta morfar för han var en sån retsticka! Dock var de tacksamt.. Därför han skrattade så dant så ögona kiknade och tårarna sprutade medans han tappa andan..
Jag hörde ett par tunga stora fötter klampa nerför trappan och kom mot sovrummet. En stor jätte satte sig på sängen så den sjönk ner.

"Nå, vem är det som är så tjurig?" frågade han med ett leende på läpparna. Bitter som jag var skulle jag svara denna besserwisser att det var minsann Lotta på Bråkmakargatan som var tjurig. Inte Rebecka såklart.. Men min hjärna hängde inte med i talet. "Kajsa Bergkvist" svarade jag. (Jag gillade friidrott, trots att Carolina Klüft var lite idol så dök Kajsas namn upp.)

Givetvis skrattade han ännu mer, och jag med. Det var hans förlåt. Så gick vi upp hand i hand igen och älskade varann som bara vi kunde. (Tills vi började bråka igen.)

Efter det blev ja kallad Kajsa varje gång jag blev arg. Haha.

Eller den gången vi var på fin restaurang i Stockholm och en snobbig servitör kommer in. Morfar blir galen (då han själv jobbade inom restaurang innan han blev läkare) och bad argt honom att vända och börja om, för så beter man sig inte mot kunder! I chock gjorde pojken som han sa. Vi andra skämdes. På ett bra sätt.

Eller när han utan tvivel skickade tillbaka en köttbit som var liiite för röd eller liiite för välstekt. Sen pratade med kocken. Haha toker.

Eller när vi vandrade kring Stockholms gator och inte hade en aning om vart vi skulle, tog morfar en flagga eller liknande och sprang i förväg. Med min lillebror i andra handen.
Vi behövde bara titta efter en hand eller en flagga som viftade i folkmassan, så visste vi att DIT skulle vi!

Jag har nog bara bra minnen från honom.

Det bästa vi gjorde med morfar var att gå ut i skogen och leta rumpnissar.
"MOT SHEERWOODSKOGEN!!!" skrek han med sin danska dialekt. Lång som en basketspelare, armen sträckt rakt ut pekandes framåt.

Vi var ett gäng rackriga barnbarn, så när han tröttnade på oss gav han oss uppdrag. Sen satte han sig i sin stol med en cigarett och ett glas whiskey och beundrade min vackra mormor och familjen dom skapat.

Som på film. Perfekt ögonblick. Vackraste barndomen.

Tills jag satt där framför datorn och pratade med Emma.

Vi chattade, hade roligt, messenger och webcam.
Sen kom vi in på, "tänk om morfar skulle gå bort precis nu när vi sitter här".

En tanke vi inte skulle tänkt.

Då ringer telefonen och pappa svarar. Han kommer upp för trappan och tittar på mig med glansiga ögon. Det var mamma. Då visste jag.
Sen ringde Emmas telefon. Det var min moster.

I den stunden brast min värld. Det var första gången jag känt ett svart hål inom mig. Det fanns inga färger kvar. Allt var grått och kallt. Jag hatade världen. Jag hatade alla. Jag hatade det som hade tagit ifrån mig min morfar, min idol, min förebild, min bästa vän!! Jag hatade honom, jag hatade mamma, för jag inte fick säga hejdå. Trots att det inte var hat. Det var ren olycka. Sorg. Det var kärlek.

Jag hatar fortfarande. Trots att jag kan se färger nu.
Jag har gråtit så mycket tårar för dig. Jag har kastat så mycket ilska för dig. 

Idag lever jag för dig.

Mitt sista minne av dig. Ligger du i din säng, med din favorit tröja. Kammad. Nyrakad, jag minns fortfarande doften av din aftershave. Så som jag minns smaken på de ostchipsen vi alltid åt.

Du var så vacker. Fin. Stilig. Fridfull. Du hade inte ont längre. Du var kall. Liknade en porslinsdocka. Ett litet leende kvar på läpparna.

Våran sista stund tillsammans. Bara du och jag. Jag tittade på dig. När du sov. Det rann nerför kinderna. Jag pussade dig på pannan och tog din hand.  Jag la min finaste teckning på Tingeling hos dig. För det är jag. För jag alltid skulle vara med dig. Bli aska med dig.

​Du ska va här hos mig.

Du skulle finnas där för mig. När jag blev tonåring. När jag konfirmerades. För dig. När jag fick min första kyss. När jag gick ut 9an. När jag dansade bal. När jag tog studenten. När jag tog hem min första pojkvän. När jag var arg och ledsen.

När jag gifter mig och du får ett barnbarnsbarn.

Du skulle ge mig så bra råd, du skulle få mig förbannad, du skulle få mig glad, du skulle torka mina tårar, du skulle va min axel att gråta mot, du skulle hata mina pojkvänner och flickvänner, du skulle tycka mina piercingar och tatueringar var fula.

Men du skulle älska mig.

Allt jag ville var att du skulle vara vid min sida. 

10 år senare vet jag att du är det.
När solen skiner på mitt ansikte, när regnet nuddar mitt hår, när jag går hem ensam om kvällarna, när jag vill försvinna från jorden, när jag skrattar.

Jag vet. Du sitter på min axel och skyddar mig. Du är min ängel.

Varför jag vet. Är för att du sagt det. När du hälsar på mig i mina drömmar. Jag gråter för att du är borta. Du berättar att du är här.
Du var på min student, du hejade på mig och kramade mig hårt. Du sitter med oss hos mormor på våra familjemiddagar.
Du gav mig Luna.

Jag vet att det är så, för när jag vaknar, är kudden blöt och mina ögon röda.

Du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig. Och ännu mindre hur mycket jag saknar dig. Jag behöver dig.
Och en dag ska jag berätta det för dig. 

När jag håller om dig och kramar dig, det hårdaste jag kan, och aldrig släppa taget.

Trots att du förmodligen redan vet,
Hans Esper Thostrup 28 oktober 2006.

Alltid saknad. Aldrig glömd. La'jaime.

/ Prinsipiessan


Likes

Comments


Hittade ett inlägg jag skrev idag, för 3 år sen.
Märkligt vad tiden går å inget förändras.
Tre år, tre olika kärlekar. En som svider, en som sitter, å en som fortfarande blöder.

Förlåt. Jag har en tendens att vara elak mot de jag tycker om mest. Och ytterligare en tendens att vara ohälsosamt stolt att inte be om ursäkt och uttrycka mina känslor på rätt sätt.

Förlåt till er som inte lärt känna mig helt än. Ibland tror jag faktiskt inte ni vill lära känna mig riktigt. För jag är inte alltid bra. Jag kommer förmodligen att såra er också nån gång. Jag kommer att försöka trycka bort er från mig. För det är så jag gör på något sätt. Jag vet inte varför. Jag försöker fortfarande hitta mig själv, för jag tror jag tappade bort en del nånstans på vägen.

Förlåt till er som redan lärt känna mig, på riktigt. Förlåt för att jag inte varnade er och förlåt för att ni var tvungna att se på dom dagarna jag var såhär. Det hände saker på vägen och ni var tvungna att stå kvar när jag ibland svartnade och sjönk till botten. Nåra av er tror jag inte vågade springa, vissa gjorde väl det. Jag skulle gjort detsamma om jag såg mig själv med era ögon dom gångerna.

Jag har sårat, samtidigt som jag sårat mig själv. Och ni som känner er träffade. Fan, förlåt. Det var nog mitt sätt att försöka säga att jag älskade er på nått sätt. För de orden vågade jag aldrig säga. Jag lärde mig en gång att, älskar man något släpper man det fri. Men det är ju erat val att gå, jag tvingade er nästan ibland.

Jag är inte alltid längre den söta lilla oskyldiga tjejen som rodnade så fort någon tittade på mig. Som fnissade galet när någon sa något till mig. Gömde mig, tittade ner i marken, stammade, började skaka osv..

Jag satte på en fasad som förstörde den ”gamla” tjejen mer och mer. Jag var trött på att vara osynlig. Den där tjejen som satt i ett hörn. Tills någon såg mig. Och jag vågade utvecklas och bli den jag egentligen var. Så pass mycket att jag blev modigare, fortfarande feg, men lite starkare iallafall. Tills jag blev sårad, för typ första gången. Sen igen, och förmodligen en gång till.
Jag lovade mig själv att behandla alla så som jag blivit behandlad nån gång. Såra andra innan dom sårade mig. För jag visste att någon dag skulle jag ju bli det, igen. Dumt. För jag tror jag ibland missade delen med att ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.

Men det finns ju alltid något positivt. Jag vågade börja prata med folk, träffa nya människor, vänner och killar. Jag blev mer social, glad, rolig, utåtriktad och öppen. Jag träffade er som håller mig kvar på jorden. Och er som jag redan hade, som ville stanna med mig. Fast jag ibland var ganska galen, och rakt igenom tönt! Ni som får fram det bästa utav mig. Ni som fortfarande ser mig som den lilla barnsliga ”blondie”. Ni som gillar mig för den jag verkligen är. En ganska blyg, dock liten bitch.. Som Tingeling.

För jag är ju fortfarande hon. Bara att jag har svårt att kontrollera mina dåliga sidor ibland. Och varför jag ber om ursäkt just nu och skriver allt det här så alla kan se, är för att jag är trött på att såra mina närmaste. Och för att jag sårade den sista personen som betydde ganska mycket för mig. Han som var en utav dom som faktiskt såg mig först, blev en utav mina bästa vänner. Han hjälpte mig även när han inte visste om det själv. Han som jag råkade få känslor för, fast jag inte ville.

Så jag pushade iväg dom känslorna och glömde dom. Trodde jag. Tills det inte gick lika bra att gömma dom längre. Jag försökte skrämma iväg honom också. Så att han skulle fly, innan jag kunde. Om jag försökte se honom som dålig genom att vara elak kanske jag skulle komma över dedär. Fan vad dumt. För han var ju inte dålig. Han var ju ganska bra. En utav dom bästa. En solstråle i mitt mörker. En ängel som rädda mig från botten. Och allt dedär smöriga man kan säga om någon..

Jag har aldrig vågat försöka bli bättre, för jag har varit rädd. Rädd för att hoppa och bli sårad. Rädd för känslor, kärlek och sånt trams jag egentligen inte vill nämna.
Men egentligen är jag bara en överkänslosam, till och från negativ, människa som älskar att ha kul i det vi har just nu. Rädd för framtiden och att släppa in en människa i mitt liv. Bli älskad och omtyckt för mina brister. En sån här svår, nästan okontrollerbar, människa. Som hellre är arg, än ledsen.

Men flera människor som jag lärt känna idag har lärt mig att inse att det är ok att vara så. Det är ok att släppa efter. Och Han fick mig att inse att jag vill ju inte vara såhär egentligen. Förlåt. Du är inte dum i huvet, eller idiot. Jag är. Du är sjukt smart, nästan den visaste jag vet! Du är omtänksam och fin på alla sätt och vis! Du förtjänar det bästa och den bästa. Du har en vacker själ, så slösa inte bort den på människor som inte förtjänar dig. Som typ mig. Så förlåt, igen. Jag är ledsen för allt. Verkligen.

Tack till alla er som fortfarande håller mig i handen när jag är på väg uppåt igen. Ni som försöker fånga mig när jag ibland faller. Ni som faller med mig under mina dåliga dagar. Ni som fortfarande, efter att ha läst det här (dom som orkat) vågar lära känna mig, och sen till er som jag ibland råkar landa på! Ni vet vilka ni är, för ni vet att jag älskar er.
Tack. Ni är bäst. Och förlåt my friends.
Love to you.

-R

Tokigt vad man tror man förändras.

Likes

Comments


Jag är som en millimeter tjock glasskiva.


Genomskinlig. Skör.

Lite som porslin.

Jag går så lätt itu. Med hjärtat på utsidan. Även om jag låtsas vara så okänslig.

Vilket är så dubbelmoral. Eftersom jag samtidigt är väldigt okänslig. Svår balansgång.

Så oberäknelig.

Jag känner mig lite som en tickande bomb.
Jag säger jämt att jag är så dålig. Alltså, jag vet att jag kan vara bra. Egentligen.

Men min kompass är lite rostig. Jag har inte hittat rätt väg än.

Eller bara rätt.

I grund och botten är väl alla ute efter någon som står ut med din skit och tycker om dig som du är, med dina fel och misstag och dåliga sidor. Alla vill väl ha lycka, på ett eller annat sätt.

Men jag tror inte på lycka. Eller på kärlek.
Definitivt inte på min egen.

Fast jag innerst inne trycker ner och stänger inne känslan av att alla har väl ett lyckligt slut. Alla har väl någon därute?..

Jag vill alltid ha det jag inte kan få. Och när jag väl har det, kastar jag iväg det.
Jag vill ha kakan och äta den. Barnsligt.

Jag ville ha dig. För mig själv. Jag visste de inte då. Tills du stack.
Jag vill att du ska vilja ha mig.

Medans jag söker. Efter mitt lyckliga slut.

Egoistiskt.

Jag träffar människor som är helt fantastiska. Som jag gillar.
Människor som faller, en smula, för mig.

Men jag vet att jag inte är redo. Jag känner det. Även om jag vill, så kan jag inte. Något känns inte rätt. Även om allt visar på att det är rätt!

Jag vill, jag vill inte.

Eftersom jag vet att jag kommer såra på något sätt. Så väljer jag bort. Jag behöver vara själv.
Ensam ett tag.

För jag vill ju inte såra.

Reda ut mina egna problem först å främst. Jobba på mina osäkerheter.

Jag behöver må bra i mig själv. För den rättes skull. Och min egen givetvis!

Det är inte rättvist annars.

Det är ett halvår sen jag kom ut ur mitt första riktiga förhållande. Som nästan varade i två år.

Och det tar sin lilla tid att gå vidare och börja om. Även fast man inte tror på det då. Så kommer man över det, poff! Tro det eller ej.

Då är det väl viktigt att hitta sig själv igen. Hur man var ensam. Tycka om sig själv och sätta sig själv först. Ingen annan.

Följa sina drömmar och mål i livet. Göra allt dedär man kanske inte kan i ett förhållande.

Och har man klarat sig i 20 år, kan man nog klara 20 till!

Jag vill inte ha någon bara för att. Ta första vettiga som kommer förbi. Jag är inte sån. Det funkar inte riktigt för mig.

Kär i kärleken liksom. Tro mig, jag har försökt. Men magkänslan säger att något inte stämmer. Det är ok att vara själv.

Och är det rätt, så kommer det helt plötsligt och knockar dig!

Trots att mamma klockan tickar. Jag skojar. Jag skojar inte. (Hehe)

Jag är nog som nybryggt vin..
Jag behöver ett par år för att mognas.
Skämt åsido, men något åt det hållet..

Jag blir bara inte kär.

Jag kan inte. Jag vill inte.

/R

Likes

Comments


Jag är så förvirrad.

Mestadels likgiltig.
Det är denna periods mood. Som en gungbräda.

Welcome to my life.

För ett tag sen var jag bara lycklig. Livet lekte.

Nu är jag bara trött, stressad, låg.

Ingenting.


Jag känner ingenting. Jag brukar alltid känna för mycket.
Det är skönt att inte känna. Men oklart. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Senaste tiden har jag varit destruktiv. Alltså, mer än vanligt. Men på ett annat sätt nu.
Jag har alltid varit destruktiv genom att stöta bort alla nära och såra alla i min omgivning. Som i sin tur förstör mig.
Nu är det på ett sett, fysiskt. Sexuellt.

I guess.

Jag bryr mig inte om mig själv eller min kropp. Eller om mina känslor. Inte andras känslor heller för den delen.

Jag vet inte. Jag är som i en luftbubbla under vatten. Jag flyter runt och känner ingenting, förutom tung och suddig.

Jag är rädd. För snart spricker jag. Igen.
Jag vet att jag aldrig kan vara helt lycklig. För varje gång jag är lycklig händer något. Som alltid. Och nu är jag bara likgiltig.

Vad kommer näst?

Jag saknar allt med dig, förutom just dig.
Jag har lagt ner dig i en låda och spikat igen.
Jag mår bra.

Jag vill vara själv. Jag mår bra av mitt eget sällskap. Men jag hatar att vara ensam. Om ni förstår.
Även om jag står i ett rum fullt av människor. Vänner, familj. Känner jag mig helt lost och ensam.

Jag träffar vilka jag vill. Kravlöst. Det behöver inte leda till något. För det vill jag inte. Eller? Vill jag det..

Det känns som jag precis kommit ut ur ett förhållande. Jag behöver inget nytt. Inte nu. Inte så tidigt. Eller? Jag behöver vara fri. Lära mig älska mig själv. Sätta mig själv först.

Jag känner mig fri. Men ändå fast. I mig själv.

Inte så fri.

Jag hittade nån som fick mig komma över, dig. Det behöver inte va kärlek. För det var de inte. Eller? Det kan va vänskap, sex. Whatever.

Jag trivs i nuet. Fast ändå inte.

Jag orkar inte bry mig.

/R


Likes

Comments