För några månader sen mådde jag verkligen dåligt psykiskt. Jag kände mig så mobbad av alla, även fast det inte har skett någon förändring det är bara det att jag är fast i mitt hem då jag sällan kan åka till ställen om inte jag kan låna min brors busskort och folk verkar inte förstå det. När jag levde på studiebidrag och gick i skolan så var jag ute hela tiden och åkte runt i hela Stockholm för att jag älskar att åka runt i min stad och upptäcka nya förorter. Jag hade ett litet sparkonto när jag tog studenten som höll i max 1-2 månader och sen dess har jag levt på pengar som jag kan få in ibland av mitt jobb - Ett jobb där jag jobbar väldigt sällan och det är att vara barnvakt hos en familj.

Egentligen är det inte ett riktigt jobb det är mest ett jobb som är bra att ha när man går i skolan och vill göra något vid sidan av och tjäna en slant. Jag tror folk har backat från mig och verkar se det som att jag ej vill träffas fast det vill jag så gärna, för jag mår riktigt bra när jag träffar nya människor och mina vänner. Problemet är att det känns ibland som att ingen vill ta sin tid till att faktiskt vilja träffa mig på riktigt och komma till mig. Och varje helg ligger jag hemma och har inget att göra medans jag vill nästan avaktivera min snapchat från fredagar till söndagen så jag slipper se hur roligt folk har det och jag kan inte göra något. För problemet är pengarna som jag knappt tjänar och går åt på att köpa reskassa till busskort som försvinner på en tur och retur och så måste man fylla på igen, det går åt så mycket pengar på det.

Jag har iallafall bestämt mig för att byta jobb nästa år och så får jag verkligen hålla tummarna att jag får ett riktigt jobb där jag tjänar en bra månadslön som iallafall räcker till ett busskort som gäller i 30 dagar. Det känns som att jag måste sitta och förklara mig för varje person att jag inte kan ses vart som helst, när som helst eller bestämma en dag för och fika. Det är inte att man ska tycka synd om mig men att ha förståelse till varför jag sällan kan ses.

Sen känner jag också att vill man verkligen träffas så mycket och vill verkligen lägga tid på mig, så är man alltid välkommen att besöka mig. Jag skulle bara bli överlycklig. That's it!


Anyway, för några månader sen mådde jag psykiskt dåligt för att jag kände mig så ensam, då menar jag inte ensam att man inte har en pojkvän för det har jag! Men ensam utan vänner. Jag hade 3 kompisar som jag trodde var mina kompisar, det kändes som att den ena stöttade mig väldigt mycket och jag kände att hon var en riktig vän, kompis 2 kändes sisådär, hon va väldigt komplicerad och ibland var hon väldigt dryg av sig och kunde bråka med mig för att hon hade en dålig dag eller kunde hota mig för att hon var arg och hade utbrott. Hon brukade nästan höra av sig endast om det handlade om ex's och ifall jag kunde följa instagram konton åt henne. Jag har inget emot att ställa upp för en vän om personen vill att jag ska börja följa någon för att hitta något, men hon använde mig mest till just det. Hon sa även att hon skulle fixa bästa födelsedagen till mig och överraska mig och sedan dök hon inte upp på min födelsedag. Jag började fråga mig själv om hon faktiskt var en sann vän. Kompis 3 snackade skit bakom min rygg i en gruppchatt med okända tjejer som jag sedan blev tillagd i då en av tjejerna visste vem hon syftade på (mig).

Kompis 1 och 2 blev vänner via mig och jag sa till kompis 1 att jag är lite osäker på om kompis 2 är en bra vän och jag berättade för henne att hon kan börja bråka med mig och så, så jag trodde hon skulle stötta mig men istället vände hon ryggen och blev osams med mig för att sedan säga det till kompis 2 det jag sa och då gick dom emot mig istället. Fast jag har sagt till kompis 2 förut att jag är osäker på henne, så det var ingen big deal ens då hon va medveten om vad jag tyckte om henne ibland fast jag ville få det motbevisat att jag hade fel om henne, men jag hade helt enkelt rätt.

Sen jag bröt kontakten med dessa 3 tjejer så mådde jag mycket bättre, det kändes som all negativ energi runt mig försvann. Jag kan känna av ganska lätt om folk är falska eller inte, vissa är svårare att läsa av, dom kan ge mixade signaler som t.ex. kompis 2 och kompis 3. Jag har också svårare att öppna mig om jag känner att någon ger mig mixade signaler.

Känner att det är lika bra att detta hände för jag mår så bra utan dessa tre människorna i mitt liv, det kändes som att dom sög ut all energi från mig och kände mig aldrig uppskattad utav dom.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

▴Följ mig på VSCO! Klicka HÄR för & komma till min profil på VSCO.

Likes

Comments

Tänkte ge er ett tips till er som bor i Stockholm. Finns photoboot i Bikbok inne i gallerian ifall ni vill ta fina bilder med er vän, mamma, pappa, partner osv. Tog bilder i photobooten med min pojkvän och man fick tre stycken foto remsor, riktigt värt för endast fyrtio kronor. Låter som att jag är sponsrad av bikbok (I wish tho) men så är inte fallet, haha. Näe, nu måste jag verkligen gå och sova, hatar att vända på dygnet. Godnatt på er!

Likes

Comments

Jag är så otroligt glad att vi människor har börjat prata mycket om psykiskt misshandel, diagnoser, depression m.m.

För 3 år sen visste jag inte vad psykiskt misshandel var. Det var förra året jag började prata öppet om det och visa att jag är en av dom utsatta. Psykiskt misshandel är så otroligt svårt att komma ur, speciellt i ett våldsamt förhållande. Jag var i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlad/hjärntvättad av ett ex. Jag tänker inte riktigt gå in detaljerat om det då jag inte vill skriva ut exakt allting. När vi var tillsammans i 2-3 månader så började han visa sin riktiga sida. Han började bestämma saker, jag har telefonfobi vilket betyder att jag får panik om jag får samtal av tex okända nummer, gillar inte att ringa till viktiga ställen som t.ex. bank, jobb osv. Jag berättade att jag hade telefonfobi men han började trycka ner mig och sa att jag måste va vuxen och ringa till ställen & att han har gjort det sen liten. Istället för att stötta mig eller iallafall försöka bli av med min telefonfobi så fick han mig att bli mer rädd för och ringa, och nästan tvingad till att ringa. Han hade ingen förståelse alls.

För mig är det viktigt i ett förhållande att man lyfter upp varandra, höjer varandras självförtroende och självkänsla, och inte trycker ner varandra, obviously.

Han började tillslut skrika på mig, jag vågade inte ens gråta framför honom för han tyckte jag va en dramaqueen, han vägrade förstå mig i saker och började trycka ner mig, han kunde låta mig ligga gråtandes i min säng.

Vi hade ett bråk utomhus en gång och han började skrika på mig, slå på saker och sa att allting är mitt fel. Han drog hem och lämnade mig ute i en panikångest. Jag vet ärligt talat inte varför jag var så fast i förhållandet, jag antog hela tiden att allting var mitt fel, alla bråk var mitt fel och skyllde på mig själv hela tiden. För inget var hans fel, enligt honom. Jag kunde verkligen känna att jag var värdelös och förstod inte varför jag existerade, kändes värdelöst att leva med tanke på att jag kunde bryta ihop varje dag. - "Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har."

95% av tiden i det förhållandet grät jag, de va sällan bra stunder och vi bråkade hela tiden. Jag va trött på hans personlighet att jämt höra att jag var en dramaqueen och att jag är jobbig. Fast det var han själv som orsakade allting, alla bråk osv. Jag bråkar inte om jag inte har en anledning. Samt att det kändes jämt som att jag tävlade mot andra tjejer, han kunde sitta och gilla bilder och videos på rumpor och bröst trots att jag tyckte de va fel och att jag tyckte inte det var okej, speciellt när mitt självförtroende var på botten.

Jag önskar att någon hade lärt mig vad psykiskt misshandel var när jag var i förhållandet eller iallafall försökt få mig och öppna upp ögonen så jag kunde inse på nått sätt vad han orsakade. När jag var ute en gång så var det en kille som sexuellt trakasserade mig så jag ringde till mitt ex och berättade det. Sen några veckor senare hade vi ett bråk och då sa han till mig att han förstår inte hur jag kan bli sexuellt trakasserad, att jag horar säkert runt och att det är därför det händer. Jag hamnade i chock och kunde inte tro på hur han kunde säga det.

Det är faktiskt jobbigt att skriva om detta då jag är inte helt återställd av hela händelsen, blev liksom hjärntvättad. Så mycket att skriva om men känner inte orken för och gå igenom allt ännu en gång. Bättre att jag förtränger.

Bjuder på en bild, år 2013. En trasig själ.

Likes

Comments

Något som jag verkligen saknar är min student. Jag kämpade så otroligt mycket i skolan fast än jag vart mobbad och hade ganska mycket frånvaro i grundskolan. I gymnasiet släppte mobbningen förutom att jag vart ibland utfryst om mina vänner inte var i skolan. Jag var verkligen skoltrött i 2:an & 3:an i gymnasiet och ville bara ge upp, dels för att jag fick oftast icke godkänt på mina uppgifter och för att det var för mycket på en gång.

Mitt mål sen jag var nio år gammal var att få uppleva studenten och aldrig gå om en klass. Jag lyckades!


Likes

Comments

Jag är väldigt dålig på att presentera mig själv, känns lite stelt för man vet inte riktigt vad man ska skriva. Detta är andra gången jag skapar en blogg via nouw. Jag bloggar på blogg.se men såg att det var så himla enkelt och fixa en design i denna bloggportal, så tänkte ge det en chans och ha denna bloggen vid sidan av när jag känner för och skriva av mig eller vill skriva om något speciellt. Tänkte att ha denna blogg mer som en dagbok, där jag kan skriva av mig lite mer personligt då jag har ingen koll på vilka som läser min andra blogg.

Kan vara ibland familjemedlemmar så känns lite pinsamt.

Anyway, förra veckan var jag på inspelning, var statist till en reklamfilm för IKEA som kommer förhoppningsvis gå på tv. Ska bli så otroligt kul att se resultatet! Jag tycker faktiskt sånt är väldigt läskigt att gå på, oftast har man ingen riktig information om vad man kommer få göra så man kan i princip få vilken uppgift som helst.

Det gick iallafall bra, det var inte riktigt svårt då jag var med min pojkvän. Det är en ganska stor utmaning för mig som har en slags socialfobi.

Likes

Comments