​Då sitter man här igen. Ensam, förtvivlad och arg. 6 månader har gått, sedan du valde att ta ditt liv. Kommer så väl ihåg det, polisen plingade på ca 17.00. Jag blev livrädd när jag kikade i titthålet. "Har jag mördat någon, har jag våldtagit någon, har jag gjort något olagligt" gick runt i min hjärna. Jag visste ju att jag var oskyldig. Jag tänkte att det måste ju hänt något i kvarteret och att de kollar efter vittnen.. Öppnar lite försiktigt då jag inte ville att de skulle se in, varför vet jag inte. De frågade om de fick komma in. Jag frågade varför och de sa att de hade något tråkigt att berätta. "Vad fan har hänt? frågade jag. De bad om att få komma in då de inte ville stå i trappen och berätta det. Jag var osäker till en början, men släppte sedan in de 3 poliserna som stod utanför min ytterdörr. Jag frågade ytterligare en gång "vad fan har hänt?" men med lite mer bestämd och arg röst. Och då berättade ena kvinnan att min mamma har hittats död i hennes lägenhet. Jag sa "när då?" De svarade "kl. 2 idag" varpå jag frågade "hur?" De svarade "hon har.. hon.. hon har tagit sitt liv" å jag nyfiken i en strut frågar "hur då?" De svarade då  "hon hängde sig..." Sen blev det helt tyst.Och då skrattade jag till och sa "jaha okej". Jag skrattade. Visst de är chock. Men ändå. Jag skrattade. Och jag hade precis fått reda på att min mamma är död. EFTER att de sagt att min mamma tagit sitt liv frågade de om jag ville sätta mig ner. EFTERÅT. Detta tar man väl ändå innan? Som tur var så hade jag en kompis hemma. De gick lite lättare att hantera det då. Vad hade jag gjort om jag var ensam? Tagit mitt egna liv? 

Igår var det alltså precis 6 månader sedan. Idag precis 185 dagar. Jag mår illa. Att ens behöva tänka på att jag, 24 år ung, förlorade min mamma. Som inte ville leva längre. Hon mådde så jävla dåligt att hon inte ville leva, inte ville se mig skaffa familj, barn osv. Ville inte bli gammal, gå i pension. Jag säger inte att självmord är en utväg. Men jag vet precis hur hon kände sig. Jag själv mår extremt dåligt. Vill ta mitt egna liv vissa dagar. Vem vet om jag någonsin går igenom det. 

Att må psykiskt dåligt är ett helvete. Veta att man är helt ensam, behöva gå igenom allt själv. Inga vänner, ingen familj. Ingenting. Hur kunde det gå så här pass långt? Hur kunde mina "vänner" lämna mig ensam i detta? HUR? Jag förstår inte!!! Men som jag sagt förr. Jag behöver inte er. Jag vill inte ha er i mitt liv längre. Så kom inte sen och fråga hur de är med mig. De gör mig bara mer arg. Jag vill inte ha ett skit med er och göra längre. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu har det gått snart 6 månader sedan mamma valde att ta sitt liv. Och det har gått nästan exakt 4 månader sedan begravningen. Jag är tom, förkrossad, arg, ledsen, besviken. Hur kunde hon göra så här mot mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Varför kunde jag inte hjälpa henne, varför berättade hon inte för mig hur hon mådde. Fast jag vet ju själv hur det är. När man mår dåligt berättar man inte för någon hon man verkligen egentligen mår. Det är inte många som förstår hur dåligt jag mår, hur jag hellre ligger i sängen hela dagarna än att träffa folk. Hur svårt jag har att gå ut och ta promenader, gå till affären och ha ork till att ta hand om mig själv och hemmet.

Jag har de senaste veckorna bara suttit och spelat, cs och lol. De är det som har fått mig upp ur sängen. Jag pratar med vänner som också spelar. Vad skulle jag ha gjort utan dom? De finns där, även fast de kanske inte riktigt vet om de själva. Jag är trasig men jag känner mig mer hel än trasig när jag har hörlurarna på mig, när jag hör skotten, får kills och bara får sitta och lyssna på andras skratt. Då är jag, konstigt nog, lycklig. Om man kan säga så. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli riktigt lycklig igen. men jag börjar se lite ljus i detta. Trots att det inte ens har gått 6 månader.

Jag är extremt mörkrädd, livrädd för kyrkogårdar och hatar att vara ensam.

I söndags var jag och hälsade på mamma vid graven för första gången sedan gravsättningen 30 augusti. Jag var där helt ensam, på kvällen när det började bli mörkt och vet ni vad? Jag kände mig inte ensam, jag var inte inte rädd. Enda tills jag hörde något i busken, troligtvis en hare eller rådjur haha, så då gick jag snabbt till bilen och åkte iväg. Men det var skönt, jag var där i ca 30 min. Satte mig vid mamma men jag sa inte så mycket. Men tankarna tog nästan död på mig. Men jag är så stolt över mig själv att jag åkte dit, ensam och jag klarade det!

Jag är så glad att jag valde Berg, det är så vackert där. Det var så fint. Jag blev positivt överraskad när jag kom dit. För det satt blommor där. Jag undrar fortfarande vem de kan vara ifrån. Eftersom jag inte har någon kontakt med varken släkt/familj eller mammas vänner så har jag ingen aning vem de kan vara som varit där. Men jag vet att mamma vet om det.

Älskar och saknar dig mamma. Tills vi möts igen.

Life can get you down so I just numb the way it feels
I drown it with a drink and out of date prescription pills
And all the ones that love me, they just left me on the shelf, no farewell
So before I save someone else, I've got to save myself

Likes

Comments

Vart har alla tagit vägen? Har jag blivit giftig pga att min mamma är död? Hur kan vänner strunta i att höra av sig till någon som mår så vidrigt jävla dåligt? Jag önskade att jag visste varför mina "så kallade" vänner bara försvunnit.

Förstår ni inte att jag sakta men säkert dör inombords? Hur jag försvinner bort från denna värld? Pga min depression och ångest så har jag fått så dåligt minne. Även gamla minnen från barndom/skoltiden är helt borta. Så är de någon jag inte svarat så beror de inte på att jag inte vill prata. Utan de beror på att jag läst det men kanske gjort något och tänker "jag svarar lite senare" vilket sedan glöms bort. Skriv igen! Jag har glömt ditt meddelande men jag har inte glömt dig!

Jag vill kunna berätta för alla hur jag mår. Innerst inne. Men det är svårt. Det är så jävla svårt. Jag pratar mycket de vet jag. Men jag kan aldrig prata om känslor eller seriösa saker. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte växte upp med kärleksfulla ord. Tex så köpte mina föräldrar min kärlek genom att köpa dyra presenter, de behövde inte vara födelsedag eller julafton eller namnsdag (ja jag har alltid fått presenter på min namnsdag..), det kunde vara en helt vanlig torsdag eller söndag, men ni förstår nog vad jag menar. Datorer, telefoner, tvspel. Man kan säga att jag var en bortskämd snorunge.
Jag kan inte säga de tre orden till någon, ni vet "jag älskar dig". Visst på fyllan går det. Då kan man ju både säga och göra allt. Kanske är därför jag tagit till mig mer alkohol nu för tiden. Men de är ju inte heller bra. Vilket jag vet om. Ändå längtar jag efter ett glas vin. Varje kväll. Så fort jag är ensam. Så fort jag är med vänner. Hela tiden, jämt. Men de är inte så att jag dricker för det. Men längtan finns alltid där.

Jag hatar mig själv. Jag tittar på mig själv i spegeln och tänker "usch vad ful jag är, fy vad äcklig jag är, blä vad fet jag är. Nej jag förtjänar inte att leva" samtidigt som jag VET att det är så fel att tänka så. Men ändå är det precis så jag tycker om mig själv.
Jag har svårt för att vara ensam. Jag har svårt för att vara glad i mitt egna sällskap. Jag behöver ha folk runtomkring mig. Är jag ensam kommer dessa hemska tankar och nöter sönder mitt huvud.

Idag är en dålig dag. Somnade arg. Vaknade ledsen. Hela morgonen har varit åt helvete. Sätter på lite youtubeklipp och sover nog bort hela dagen.

Jag hoppas morgondagen blir bättre. Då ska jag träffa den där jävla psykologen igen som så fint sa "du gråter inte så du mår bra", vi får väl se om hon är något och ha imorgon.

Jag vet stt jag hoppar mycket mellan ord och meningar. Men vet ni vad, de skiter jag fullständigt i. Den här bloggen är som min dagbok. De jag tänker och känner skriver jag ner. Utan att läsa igenom det publicerar jag det. Lite som en oredigerad video. Fast i text.
Jag skiter i vilka som läser. Om ens någon läser allt. Ibland verkar de som att många bara läser de första stycket sen kommenterar "åh jag vet precis hur du mår. Du är stark, jag finns om du behöver prata..." blablabla skit ner dig brittmarie.

  • 899 Readers

Likes

Comments

Varför lämnade du mig? Varför lämnade du mig ensam kvar här? Ser du inte att jag behöver dig?
Att du inte var här nere med mig när jag fyllde 25 år gör mig så ledsen. Kom tillbaka. Snälla. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig, en sista gång, få säga hejdå en sista gång, få krama dig en sista gång. Men helst av allt skulle jag vilja ha dig här på heltid.

Igår var jag ute på stan. Jag skulle egentligen ha kul med vänner. Men de gick inte riktigt för där var du, mina tankar hela tiden. Jag försöker så jävla mycket att kunna se dig. Om jag har sett andra så borde jag väl kunna se dig... visa dig.. jag vill veta om du mår bra. Varför du gjorde som du gjorde. Lappen du lämnade till mig där de så vackert stod "Till min dotter" på, jag fick inga svar på varför. Varför?!

Att behöva gå dag ut och dag in, att tänka på det här. De blir bara värre och värre.
Och vårdcentralen ska vi inte prata om. De är de värsta jag varit med om. Fick träffa en psykoterapeft och en beteendevetare i maj. Enligt båda så mår jag bra, för de första för jag inte gråter och för de andra för jag klarar ju av att hantera allt själv så som begravning, bouppteckning, fixa, rensa, packa och flytta ut allt ut hennes stora lägenhet som dessutom låg i Örebro.
Alltså var de 2h tur och retur dit för mig för att packa lite. De tog ju på krafterna att vara där eftersom hon dog i sitt sovrum. Så jag var ju alltid tvungen att ha med mig någon när jag skulle dit.

Jag fixade det, och begravningen var så fin. Jag är nöjd. Men kunde de inte ha varit någon annan istället? De finns för många frågor men inga svar. JAG BLIR TOKIG!

Jag hoppas innerligt att du tar hand om Elin där uppe. Min fina lilla "lillasyster", vi växte upp tillsammans. Med mammorna som bästa vänner, så självklart blev vi också bästisar. Som tyvärr valde samma väg, ca 1 månad innan. Det tog så hårt på oss. Både mig och mamma. Ellen om du läser det här så ska du veta hur mycket ni betyder för mig. Jag kommer alltid att finnas här. De spelar ingen roll om de är 1 mil, 10 mil, 100 mil eller halva sidan jordklotet mellan oss. Du kommer fortfarande vara som min extramamma.

17 års vänskap här på jorden men du lever vidare i mitt hjärta, föralltid!

  • 1315 Readers

Likes

Comments

Kommer man någonsin att må bra igen?
Jag vet bara hur jag mår idag. Hur jag mådde igår och hur jag mådde förra veckan. Jag vet inte hur jag mår förrens dagen är här. Jag kan inte välja att imorgon ska jag må superbra. Vaknar jag irriterad, så är hela dagen förstörd. Ett litet ord kan förstöra så mycket. Även ord som inte ens sägs förstör också.

Hur försöker man gå vidare med livet när man varit med om något sånt här?
Jag vet ärligt talat inte. Jag försöker ta dagen som den kommer. Jag är så tacksam för den människan som alltid finns här, hon är guldvärd. Men jag tror inte hon vet om det själv. Om jag kunde skulle jag göra allt för henne. Min storasyster jag aldrig fick, min bästa vän och min "mamma" i ett. Hon har fått mig att komma ut ur lägenheten. Hon har fått mig att träffa människor igen. Jag är inte lika inlåst som jag varit. Hon har jälpt mig att få fint i min lägenhet. Hon satt där med mig när jag gick igenom mammas saker i alla kartonger. Hon grät, jag skrattade. För chocken hade inte släppt än. Jag är så glad att jag har henne och hennes barn i mitt liv. Jag var så nära på att flytta härifrån, men nu är jag inte säker längre för en sån här vänskap vill man inte mista.

Det är när såna här stora saker händer i livet som man inser vilka som är ens riktiga vänner. Vilka som stannar och vilka som försvinner. Skulle jag rensa ur min vänlista på facebok för de som inte finns kvar, skulle jag ha max 10 vänner kvar. Om ens det. But who gives a fuck. Hellre att ni kan läsa detta och ha dåligt samvete än att inte ens få chansen att se hur jag egentligen har det.

Att leva med panikångest och depression är ett helvete. Nu har jag levt med panikångest i nästan 13 år, något jag kommer få dras med hela livet. De har fått mig att få ätstörningar, dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det är ingenting jag själv valt. Det blir liksom bara så. "Sluta tänk så mycket", "Du kan väl inte må så dåligt för du är ju alltid fint klädd och sminkad" - jo att handla kläder är min terapi, och sminket gör så att jag känner mig lite mer normal än vanligt. Att sluta tänka så mycket, de går inte för någon som har en hjärna som går på högvarv hela tiden, jämt. Till och med när jag sover.

Jag hade önskat att jag var som alla andra, att jag inte hade behövt gå igenom de jag gått igenom. Fast ändå så vill jag inte vara som alla andra. För hur skulle livet se ut om alla var likadana.

Likes

Comments

"Hur orkar du?" "Hur överlever du?" "Du är stark!" "Tänk framåt, de är bara jobbigt nu"

Det är bara några av de ord jag fått höra de senaste 3,5 månaderna. Att förlora en förälder när man är 24 år, de ska man inte behöva göra. Man ska ha kvar sina föräldrar tills man själv är gammal och grå.

Att gå från världens gladaste Olivia, som alltid hade ett leende på läpparna, alltid pratglad, alltid var social, älska att jobba, till att bli sjukskriven på heltid pga depression, panikångest och isolera sig totalt, att sitta halvsovandes i soffan framför youtube och serier på viaplay i 12-16 timmar i sträck, sen tillbaka till sängen igen för att sova ännu mer. Ingen ork till att ens gå på toaletten, ingen ork att ens borsta tänderna vissa dagar. Ingen ork att gå ut med sopor. Ingen ork att städa. Ingen ork att sträcka sig efter tvdosan. Ingen energi över huvud taget. Den är liksom som bortblåst.

Jag som inte ens trivs i mitt hem. Ändå är jag fast här. Även fast jag hatar min lägenhet så är det min trygga plats. Här kan jag vara den jag egentligen inte är, utan att någon ser, klagar eller undrar varför jag inte är "som vanligt".

Jag förlorade min mamma i suicid 17 April 2017. 51 år ung, valde hon döden framför livet. Min mamma, min fina mamma. Frågorna kommer aldrig bli besvarade och här sitter jag, tom ensam och förtvivlad. Man tror aldrig att de värsta sakerna kan hända en själv. Hur kunde detta ske? Varför kunde jag inte göra något? Eller kunde jag ha gjort något? Älskade hon inte mig? Var jag för jobbig när jag var barn? Har jag sagt eller gjort något? Känslan att inte få svar på nägra av de frågorna stör mig något så otroligt.

Mina barn som jag någon gång kommer få, kommer aldrig att få träffa sin mormor och jag kommer aldrig att få träffa min mamma igen.

Men de värsta jag någonsin fått höra under dessa månader är "Jag finns här!" "Du är stark" "Jag är ett telefonsamtal bort" och "jag vet hur det känns, min mamma/pappa har också dött"

För de första- vart var du sa du? Jaha där. Jag vill gärna veta var "där" är. För inte fan är det någon kvar efter de som hänt. Visa det om ni menar det. Säg ALDRIG något ni inte kan stå för och speciellt inte i såna här trauman.

För de andra- Stark? Har jag något annat val? Antingen så lever jag vidare eller så går jag samma väg. De finns liksom inget mittemellan. Ni vet inte hur det är förrens ni själva har varit med om samma sak.

Och de tredje- Äger du en telefon? Vet du vad en telefon är? SVARA DÅ FÖR I HELVETE I TELEFONEN. När jag sitter där nerkrupen i soffan eller sängen. Gråter ögonen ur mig. Och själv vill ta mitt liv så är man där ensam. Ingen som svarar. Ingen som ens hör av sig själv. Ingen som frågar hur de är med mig. Vad är ni för jävla vänner egentligen?

Och för de fucking fjärde- jaså? Har din förälder också tagit sitt liv? -nej men den är död. NEJ, nej då vet ni fan inte hur de känns! Visst sorg känner ni självfallet, men inte den känslan som jag har. Att känna sig otillräcklig. Oälskad. Misslyckad.

Många gånger har jag tänkt att ta den lätta vägen ut. Precis som hon gjorde. Men vet ni vad. Jag ska leva för henne. Varenda andetag och vartenda steg jag tar så är hon med mig. Och jag är glad att jag lever. Även fast jag mår piss just nu, så kommer jag såsmåningom må bättre. Jag kommer troligtvis aldrig bli helt återställd, vilket både psykologer och läkare också har sagt. Men jag kommer älska livet mer än döden.


Jag saknar min mamma. Otroligt mycket. Så mycket att det gör ont.

Likes

Comments