Förlåt, men vem går seriöst runt och tror att jag random fått för mig att jag mår dåligt? Vem går runt och tror att jag skriver om mitt psyke för att folk ska tycka synd om mig? Vem tror att jag skär mig för att söka uppmärksamhet? Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Fick höra idag att jag tydligen inte har ett självskadebeteende bara för att jag råkat låtit bli i 2 månader. du vet vem du är och inget illa menat mot dig, men tänk till lite innan du agerar kanske?


Ärligt talat, nej, det är inte något jag fått för mig, det är inte något jag gör för att få uppmärksamhet eller dylikt.
Att jag mår psykiskt dåligt är pga min bakgrund, den bakgrunden i princip ingen vet om och saker som stannat inom mig. Jag mår inte dåligt utan anledning, jag skär mig inte för att folk ska tycka synd om mig, För att jag vet inte varför någon ska tycka om mig när inte ens jag gör det... Men hursomhelst...


Idag mådde jag relativt bra, jag var till och med i skolan idag. Jag hade sovit hos henne och var relativt utvilad för en gångs skull. Allt var frid och fröjd. Sen kom det som triggade igång allt. en lokal liten regnskur.. Jag vet att folk tänker "men en liten regnskur kan inte trigga någonting", well guess what? it fucking can :)

Men med en cykel jag hatar att blöta ner och asfalt som är dränkt av vatten och pollen planerar man att ta sig hem efter regnet, åker förbi stationen och ser några vänner. Mådde lite halvtaskigt redan då men dolde allt och bara log så gott jag kunde. Umgicks med dom en stund och sedan så tänkte jag att jag skulle följa med när en av kompisarna skulle bada, drog med henne dit och hittade en av mina bästa vänner. Helt plötsligt skulle jag med och åka båt?! Men jag tänkte "Visst, det brukar få mig att tänka på annat så jag följer väl med" Så jag åkte hem med honom och vi hämtade lite grejer och tog moppen ner, Jag fick upp välmåendet lite och tänkte lite på annat. När vi väl skulle möta upp hans tjej och hennes kompis (som då skulle med båten) så blev dessa 2 osams. Jag blev direkt lite nedstämd men försökte dölja det så gott jag kunde, för att jag ville inte att han skulle fråga vad det var och så (han känner mig lite för bra och ger sig inte för ens jag berättat allt). När vi väl var där och skulle åka så började helvetesregnet falla ner igen, så vi tog en paus och väntade på att regnet skulle stillas. Det började åska men lättade efter ca 30 min, när vi väl skulle ut så överhettade motorn, efter ett par timmars frågetecken över överhettningen åkte vi tillbaks och parkerade båten. Jag var helt slut efter att ha rotat runt överallt för att hitta problemet, tog skjuts av en annan båt för att sedan gå till "henne" och träffa henne innan hon skulle lägga sig. Jag hade saknat henne hela dagen och den korta träffen gjorde mig glad, gav mig lite energi och fick mig att må lite bättre. resten av kvällen spenderade jag på stan med några vänner och kom hem klockan halv 1. Nu är jag helt slut, men tankarna vimlar runt, om varför jag håller på som jag gör. Tankar om hur värdelös jag egentligen är och vad jag ens har för mening i livet. Tankar om självskadebeteendet och hur skönt det skulle vara att ta fram någe vasst och riva upp armen helt. Tankar om att det kanske inte vore så illa att ge upp allt och ta sitt liv, Men det är bara tankar jag döljer inombords... Jag har kanske inte haft den sämsta dagen, jag hade mina ljusa stunder idag, men det mesta idag har varit mörker. Men jag hade inte en bra dag jämfört med andra dagar. Jag tror att det var allt, vet inte vad jag ska skriva mer och ska nog försöka sova lite och hoppas på en bättre morgondag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

jag har frågat detta många gånger nu och jag frågar det igen.. vad i helvete ska jag göra?

seriöst, allt går åt helvete just nu... jag vill bara få må bra och klara allt men det känns som om att jag håller på att gå in i väggen... allt har kraschat för mig och det skrämmer mig verkligen. jag dricker då och då, jag röker, jag kommer förmodligen hamna i fosterfamilj då mamma inte verkar klara av att ha kvar oss i huset... ALLT kraschar... Självskadebeteendet har kommit tillbaks, jag har varit fri i flera månader nu men det börjar klia i fingrarna igen... det känns som om att jag verkligen inte lyckas med nånting hur mycket jag än försöker... jag har inte nån ork kvar till att försöka heller... det värsta med att må mentalt dåligt och må så fysiskt och mentalt dåligt att en skoldag kan vara som att sitta 6 timmar på gym, är att ingen kan se det. ingen ser hur jag mår, för att jag gömmer det inom mig, en plats där tankar finns som ingen vill veta... bara det jag skriver om på bloggen är en bråkdel av allt jag tänker, det finns tankar jag inte ens berättar för nån.. jag vaknar och är så slut att jag knappt kan ta mig upp ur sängen, jag orkar knappt ta mig hem om dagarna och jag orkar knappt ens stå up längre... jag känner mig ensam, ibland känns det som om att ingen finns där och att jag måste klara mig helt ensam.. jag får världens klump i magen varje gång jag öppnar ytterdörren till huset för att jag inte vet om jag och mamma kommer börja tjafsa så fort jag kommer in... det känns som om att jag inte har nånstans att bo längre... jag vill bara bort just nu, bort från världen. det är svårt att leva med mental smärta, det är svårt att undvika tankar som "du är värdelös" eller "du borde ta ditt liv".. det är en bråkdel av alla tankar som går genom mitt huvud näst intill varje dag, och de är inte ens de som gör ondast... jag vet inte längre varför jag finns, jag känner mig bara i vägen för allt och alla. jag känner att det jag gör inte har nån betydelse... jag känner mig inte bara som ett problembarn, jag känner mig som ett misstag. ett stort jävla misstag... Orken är slut, helt slut nu... Jag döljer tårar hela tiden och jag vill konstant slå sönder saker, jag får allt fler och fler panikångest åt tack er och jag är påväg att få en redan nu av skrivandet... jag väljer snart fel utväg... 

Det finns dock en person som får mig att må bra, en person som får mig att glömma allt för stunden och börja tänka på annat, en person som är den enda som nånsin lyckats få mig att le även fast att jag kan ligga och gråta minuten innan... den personen är den som betyder mest för mig och den personen är näst intill den enda anledningen till att jag inte tagit mitt liv hittills. den personen är "hon". hon vet nog inte hur mycket hon betyder för mig. Med handen på hjärtat kan jag säga, att utan henne skulle jag inte tveka på att ta mitt liv. jag älskar henne och det kommer jag alltid göra, önskar bara att hon hade samma känslor för mig...

Neoline - Not alone in life

Likes

Comments

Det har gått för långt, så långt att jag gjort en sak som ingen trodde om mig, inte ens jag... jag har inte haft nån praktik och har för det mesta bara suttit hemma då jag inte ens kunnat vara i skolan dessa 3 veckor, varit på möten med både rektor och skolläkare... allt går åt helvete och har till och med börjat argumentera med mamma om små skitsaker... men ingen ser att jag inte mår bra eller har nån ork... ingen ser tårarna jag döljer över dagen men gråter ut när jag väl är ensam... det har gått så innerligt jävla långt nu så jag har till och med börja röka för att få lugnet i mig, japp, du läste rätt... jag trodde aldrig om detta om mig själv, jag vägrade det först och har klarat mig bra tills igår, då brast det... jag vill inte säga att jag mår bra över det, för det gör jag inte, men jag mår inte hemskt över det heller... jag är påväg neråt, trodde jag hade börjat komma på fötter igen men tydligen inte... ja vet inte vad fan jag ska göra mer.. har varken ork eller lust med skola, har ingen ork att ta mig ut knappt.. enda som får mig att vilja gå ut är hon... jag vet inte längre, vill bara försvinna... och kan inte fatta det, jag och cigg. skiter i vad fan folk tycker om det... bryr mig inte längre...

neoline - not alone in life

Likes

Comments

jag vet inte vad jag slå skriva, eller jo... men jag bet inte vart jag ska börja... jag har för mycket i huvudet och tankarna vimlar runt okontrollerat... jag kan knappt styra dom längre vilket skrämmer mig, jag litar inte på mig själv längre alls...

ska på praktik på måndag, det är om 4 dagar... jag har varken praktik plats eller ork, jag vill inte på praktik... jag vill hellre vara kvar i skolan och plugga ikapp allt jag ligger efter med, övningsköra med lärarna och köra stenhårt inför uppskrivning och uppkörning. men det lär dom ju inte gå med på.. jag skiter i hur viktigt det är med praktik, att det är första steget för att få jobb och så, det kommer fler praktiker och jag kan söka då istället... mestadels vill jag inte på praktik pga att jag inte klarar av ansvaret just nu, vakna tidigt och se till att komma i tid, det är nått jag inte klarar av just nu.. jag har ingen ork för det... jag stannar hellre i skolan eller hemma om jag måste... så är det...

sen har vi panikångesten, den extrema överbelastning kroppen och psyket går igenom till det säger stopp.. jag hade panikångestattack senast igår natt och kunde knappt komma sängen igår... jag kan inte styra det längre och den kommer oftare och oftare... det är ingenting farligt, bara kroppen som säger ifrån... men jag vill inte mer, inte nån jävla panikångest i alla fall...

ingen musik idag tyvärr...

Likes

Comments

Funderar på att lägga ner bloggen, eller i alla fall sluta publicera det jag skriver... Folk verkar missuppfatta det jag skriver då jag skriver direkt efter mina tankar istället för att skriva det mer förståeligt... Och det håller seriöst inte.. Men för att förklara detta, Jag mår inte alltid dåligt, jag lider av Ångest och panikångest. vilket inte är farligt, jag är påväg ner i en depression igen känns det som men jag vill inte söka någon hjälp just nu då jag inte anser att jag behöver det... Alla dagar är inte dåliga, jag har mina bra dagar med. men jag ser inte allt från samma perspektiv som andra har jag märkt, jag ser allt mer negativt och minsta lilla kan faktiskt förstöra min dag, det kan bara vara att det är lite molnigt ute till och med.. kan vara någon diagnos men jag orkar inte kolla upp det just nu... Ska ta ner mitt förra inlägg då jag nu insåg att det kan trigga, vilket jag lärt mig att man inte ska publicera... I alla fall så ska jag tänka över det med bloggandet i fortsättningen, det verkade som om att det var en bra ide men det verkar inte vara det för min del... Det funkar för andra men jag får inte till det direkt... Men vill ni veta vad jag skriver så fråga gärna om jag skrivit någe på senaste tiden, för jag har massor med inlägg som jag inte ens publicerat... aja, ska inte ta upp mer tid...det var allt... 

Likes

Comments

jag vet ärligt talat inte vad som händer, jag har fått sagt till mig att jag går igenom normala tonårs hormoner och att det kan bli jobbigt till och från. men jag ser inte hur det kan vara normalt att lägga sig med panikångest näst intill varje natt, jag ser inte hur det kan vara normalt att aldrig må riktigt bra... hur kan det vara "tonårshormoner" att nästan ta sitt liv och funderat på det över flera års tid från 7:an till första ring (har dock inga tankar kvar om det direkt då jag inte ser en anledning längre att ge upp så lätt)... jag är hopplöst förälskad i en tjej jag aldrig kommer få, skolan går fort fram och jag hinner knappt med, jag umgås knappt med någon numera, mest för att jag inte har någon ork... jag slösar bort mina pengar på skitsaker även fast att jag vet att jag behöver pengarna till annat och det värsta av allt, jag visar ingen respekt för familjen hemma... jag vet inte vad som händer med mig, men jag vet garanterat att detta inte är någe tonårshormoner i alla fall... mitt självförtroende går ner, från att vara jättesocial och våga till att knappt våga röra någon mer. det hände nu under en vecka... allt händer av en anledning, men vetefan vad detta ska vara bra för ärligt talat... ser inte varför jag ska behöva må såhär och varför det inte går min väg någon gång. men det är väl lika bra, min väg lär ju gå ner för ett stup eller någe... jag vet inte om jag orkar med allt mer, jag tappar både orken och hoppet, morgondagen är svart för mig, gårdagen minns jag knappt... jag lever i en bubbla, utläst från fria världen, jag behöver komma bort här ifrån nu. tänka på annat och hitta mi inre ro... men såklart går det inte, jag har skola på måndag, på tisdag halka med körskolan och sen har jag det jävligt stressigt för att fixa körkortet, praktik och allt helvete... jag hinner inte med, sen lägger vi på allt annat... jag ska hinna vara med vänner, jag ska hinna vara hemma, äta ordentligt, plugga, allt. framför allt vill jag hinna höra det jag älskar mest, cykla... jag kollapsar långsamt, ingen ser det... jag vill få ett stopp på dehär nu... men det går inte... vetefan...

Likes

Comments

klockan var 01:03 och jag satt och skrev ett inlägg till bloggen. plötsligt så fick jag flertalet SMS där hon skrev att hon hade panik och var en hemsk människa och så vidare. vad det handlar om tänker jag inte ta upp av respekt för henne. men hade det varit nån annan hade jag bara skrivit att det löser sig och lagt mig för att sova, men efter att hon förklarade lite vad som hänt så skrev jag bara att jag var där om ca 5 min, klädde på mig fort som fan och bar ner cykeln i hallen. när jag väl var där 5 min senare ocj hon väl kom ut så såg jag hur förstörd hon var även fast att hon försökte dölja det. jag sa så klart ingenting och gick bara fram och höll om henne tills hon släppte. vi satte oss ner och pratade, inte bara om det som hände utan om allt möjligt, hälsade på någon brevbärare som kom förbi och försökte ha det allmänt trevligt. vad jag försöker säga är att jag offrade ca 4 timmar av min sömn för att se henne le och vara glad, det kommer påverka morgondagens skoldag lite men det var 1000% värt det, jag förhindrade att hon gjorde nått dumt, jag hindrade att hon skar sig bland annat. och att få se henne le från att vara så nere som hon var, jag kan inte vara mer stolt över mig själv just nu.

Likes

Comments

Kroppen gav upp, stressen kom som ett spjut, tankarna vimlade runt och allt bara knasade sig helt...

Det är en bråkdel av vad jag känner nästan dagligen, det är vad jag går igenom nästan som rutin numera... det är sjukt och jag vill inte, men det är inte något jag verkar kunna styra... Det är hemskt, att kroppen bara lägger sig i kramptillstånd, andningen blir svår och tankarna flaxar runt. det är riktigt hemskt att gå igenom ett sådant tillstånd... För att få ett uppfattning om hur hemskt det är så tänk dig att du sitter och mår allmänt skit över nånting som sedan ger dig en typ av ångest för att du mår så dåligt över det. lägg sedan på att det blir svårt att andas, som att få astma eller nått, sedan att kroppen bara ger upp och allt man gör är att ligga ner och skaka för att man har sån panik. lägg sedan på tankarna... "jag duger inte", Varför finns jag", Ingen vill ha mig", "Jag hatar mig själv", Jag ser inte bra ut", "Jag är en hemsk människa". Det är en bråkdel av alla tankar jag får som bara tar över mig helt för stunden... Och det sjukaste är att jag inte vet varför panikångesten kommer, jag vet inte varför jag mår dåligt egentligen, Jag vet fan inte ens om jag förtjänar att veta... Jag fick höra av en kompis här för några dagar sedan, att man inte behöver ha en anledning till att veta varför man mår som man gör för tillfället, Att det ingår i depression/panikångest/ångest etc. Att inte veta är vardag för mig, att vara trött är vardag för mig, att inte orka är vardag för mig... Jag är trött på det här numera, jag sover dåligt igen, jag orkar knappt med nått och jag har ingen energi kvar i kroppen. det är så illa att jag nästan tuppar av så fort jag ställer mig upp... Kroppen säger ifrån nu, kroppen säger STOPP. Jag säger att det inte går, att jag måste fortsätta om jag ska få en bra framtid. Men kroppen säger bara nej... Jag får höra hur jag måste sluta med självskadebeteendet och att jag borde söka hjälp så jag mår bra igen, vilket jag gjort. Till er som blir arga så fort ni ser att jag skurit mig eller nått och nästan tvingar mig att lova att inte göra det igen, Snälla, ge fan i att yttra er om det om ni inte vet vad ni pratar om, självskadebeteende likaså depression är mentala diagnoser, att komma ur självskadebeteendet är som att sluta röka, till och med nästan värre... Det tjänar inte heller nått till att bli arg på mig för nått ni inte kan styra, det är min kropp och om jag väljer att skada den för att må mentalt bra så är det mitt bekymmer, inte ert.. Jag bestämmer över min kropp, så är det. Sen får alla tycka sitt om det men det skiter jag för det mesta i, för det resulterar bara i en utskällning på mig till slut i alla fall, för jag ska alltid ha fel som vanligt...


Nelione - Not alone in life

Likes

Comments

det finns inte mycket som får mig att må bra men de små saker som får mig att må bra är de jag är tacksammast för. jag har till exempel cykeln, som räddat mitt liv bland annat och alltid får mig att tänka på annat. sen har jag personer jag kan prata med, henne bland annat. men ibland funkar inte allt och man känner att man bara är i vägen för allt och alla, idag är just en sådan dag... känner mig bara som en stor betongklump som står mitt i vägen för alla och säger jag nått så känns det som om att jag stör och irriterar alla... ibland vill jag bara skita i allt men det går ju inte, då blir man osocial och alla klagar för det. så jag vet inte... det car typ allt jag ville säga för stunden. blev ett kort inlägg men det går duga... brukar skriva .ed en låt jag lyssnar på men lyssnade inte på nått så det får duga såhär...

Likes

Comments

Vafan ska jag göra... Gång på gång blir det annorlunda och inte som jag vill, ger nog upp nu...

Jag vet ärligt talat inte längre, fick ett meddelande av henne att vi borde ta det lugnt och så... jag satt på lektion och bröt nästan ihop, även fast att hon och jag inte är tillsammans... hon är inte helt 100 på sina känslor, vilket jag förstår. Och om hon vill ta det lugnt så får hon det om hon vill, jag kan ju ändå inte göra nått åt det... Jag tänker stötta henne och finnas för henne ändå, tänker inte låta henne gå... Jag saknar dock henne, mer än allt annat faktiskt, enda jag längtar till om dagarna är att få se henne och höra hennes röst, hennes leende och känna av glädjen och tryggheten hon ger mig. Jag är förälskad, låter konstigt men så är det.. jag vill endast ha henne vid min sida, det enda jag ser i andra tjejer jag stöter på är henne... Jag önskar att hon kunde bli min, jag önskar mig henne... Man kan ju inte få allt i livet, vilket jag fått reda på den hårda vägen hundratalet gånger... men jag gör samma fel hela tiden, jag kanske borde sluta kämpa och bara acceptera det som det är just nu och försöka gå vidare... Men grejen är den, att jag nu hittat och förstått vad äkta kärlek är, att vakna upp och ha en enda tanke i huvudet, en enda tanke i huvudet när man somnar. en enda längtan och en enda önskan., så jag kommer nog inte kunna komma över henne, det är min svaghet... Jag vill bara veta om det är värt att kämpa, om det är värt att försöka, om det är värt allt slit och alla tårar, allt blod och all svett. För det här är jobbigt, både mentalt och fysiskt. att orka gå upp på morgonen för att veta att man får se den man älskar idag och att ta sig igenom allt för att få se henne... Jag vet inte om det är värt det, det är precis som om att spela på kasino eller nått, chansen är 50/50... Jag har dessutom massa andra saker som tynger ner mig just nu, skolan är tung och det är jobbigt i familjen hemma... Jag vill orka, jag vill kämpa, men orken är fan slut, den är helt borta... folk varnar mig hela tiden, "du kommer slita ut dig själv", "Du kommer bara må sämre om du fortsätter såhär" och så vidare. tror ni inte att jag fattat det? Tror ni inte att jag sitter varje jävla kväll med ångesten i bröstet och tårarna ner för kinderna och försöker komma på hur jag ska göra? Det är så innerligt jävla jobbigt, men ingen ser det... Jag vill bara veta om det är värt att kämpa vidare, värt att ta mig genom allt skit och att allt blir bra igen, jag vill veta om det är värt att kämpa för henne, även fast att oddsen står emot mig riktigt hårt... jag vet inte vad jag ska göra...

Hjälp...



RobinHolta, Mira Granberg - Älska mig

Likes

Comments