View tracker
View tracker

​Börjar blogga igen...om sånt jag inte pratar om...som är lättare att skriva om. Som överskriften säger s är jag totalt känslomässigt utmattad...på grund av värk...på grund av en ond mage...på grund av andra saker...

Jag är inte så stark som jag försöker påskina utåt. Har hamnat i någon slags smetig äcklig självömkan. All min energi är som bortblåst. Jag tänker, att om jag börjar skriva av mig igen, så kanske det läker mig...i alla fall lite...

Jag börjar skriva ikväll...

Likes

Comments

View tracker

Sitter för mig själv i sovrummet ( en självvald ensamhet ), med en PÅslagen men LJUDLÖS TV. Lyssnar på min nya spellista på Spotify i mobilen. Tagit ett glas vitt utblandat med cider. De sista dagarna har jag inte mått så bra. Fått en envis ögoninflammation & enligt läkare beror den förmodligen på allergin. Säg NÅGOT som JAG INTE drabbas av?...

De senaste veckorna har jag ägnat till powerwalk - jogging - cykling & det har gett resultat. Min DRÖM ( som jag inte yttrat till någon annan ) är att bli så pass BRA att jag kan börja ARBETA. Sedan har jag även träffat de två vänner som står mig mest nära, som får mig gladare, lättare till sinnes & nära till både allvar & skratt. Tack finaste Sussi & Kirsten. Litar på er båda till 100 %.  Ett avbrott i min annars så TRISTA vardag. En SOCIAL människa som JAG ska inte sitta inne, dag ut & dag in , ensam, med ledvärken som enda sällskap. 

Rökningen har jag INTE klarat & vill INTE ha skäll! Måste ta EN SAK I TAGET! 

Önskar alla mina vänner en Fin & Trevlig Pingstafton. Kärlek till er alla  <3

Rosie-Kram!

Likes

Comments

Om jag vore solens strålar
skulle jag smaka din hud
färga dina kinder
ge dig den värme som bor inom mig

Om jag vore havet
skulle jag famna dig med mina vågor
vira mig runt din kropp
och svalka dig igenom hettan

Om jag vore guden Amor
skulle jag skjuta dig med mina pilar
för att övertyga dig om
hur ONT det gör att älska dig

Om jag vore ett bandage
skulle jag läka alla sår
linda den om oss båda
för att minska smärtan

  • 470 readers

Likes

Comments

Allt du sagt - och fortfarande säger. Det spelar ingen roll hur mycket jag stålsätter mig - orden sårar mig lika mycket varje gång. Det verkar inte spela någon som helst roll att jag gör allt som står i min makt för att uppdaga sanningen, försäkrar mig om att jag är förberedd, att jag aldrig ska få höra något som jag inte redan vet eller fått höra otaliga gånger. Jag försöker "förlåta" dig. Jag inbillar mig att om jag kan göra det ska den smärta du orsakat försvinna. 

Jag litar inte längre på att LYCKA kan vara en valmöjlighet.Enda sättet att stå ut med det, enda sättet att undkomma det, är att veta min egen styrka, genom att överleva - genom att visa dig att jag inte är en vek och klen varelse som inte kan ryta ifrån!  Mig behandlar man inte illa. Helst inte av någon som aldrig, ALDRIG kan inse sina egna fel och brister och som aldrig någonsin kan säga det lilla ordet "förlåt"...

Jag minns ALLA grymma kommentarer. Det är inte snällt, du har inte rätt till det! Aldrig någonsin ska du glömma mitt utomordentliga minne. Det har aldrig svikit mig...

Jag är inte glad över den här övergivenheten. Alla murar du byggt upp och fortfarande putsar vidare på. Vad ska jag med dina tomma löften till när det är förståelse jag behöver?

Vet du, att vad du än sagt, vad du än gjort, har jag ALDRIG slutat älska dig. Faktum går inte att förneka. Din likgiltighet känns som is i mina ådror. Vad har jag gjort för att du ska behandla mig så? Förklara för mig...Jag begriper inte!  Inga ursäkter, inga förklaringar...

Jag hade klarat mig genom dagen med utbrott. Sen när du började skrika med den där förmyndarrösten, kändes mitt huvud som en väldigt gasfylld ballong. Vill du såra mig? Medvetet. Det är klart att det gör ont. Skitont! Den där känslan...Den bara stormar fram som ett godståg och mejar ner mig. När kommer nästa tåg? Skulle behöva en tidtabell...då kan jag anpassa mig därefter.  

Jag saknar dig. Du vänder ryggen åt mig och jag saknar dig. Du har sårat mig med ord och jag vill bli tröstad, omhållen, vaggad i din trygga famn. Jag vill ligga nära dig, invävd i din kroppsvärme. Jag vill vara tillsammans med dig - ALLTID!  Jag-tyckte-så-mycket-om-dig-att-vi gjorde- fler-av-dig...

Om detta nu är den stora kärleken, vad ska vi då göra med den? Kärleken ska inte vara grundad på några goda egenskaper hos föremålet - egenskaper är ju tillfälliga och föränderliga. Utan så här : jag älskar dig därför att "det är" DU.

Det är kanske inte meningen att det ska vara tryggt att älska?...

Det bara slår mig hur glad jag är att du finns och hur viktigt det är att du fortsätter att finnas.

Jag vet att jag är utlämnad nu. Jag vet att du har snuddat vid mitt innersta pansar och alla hemlig rum i min själ. Det finns säkert tusen saker som du och jag aldrig sagt till varandra och säkert tusentals saker som borde vara osagda oss emellan. Du vet, man försöker låtsas som om ingenting är personligt alls. Det är personligt så det svider. 

Jag älskar dig. Jag är fortfarande, efter så många år tillsammans, förälskad i dig...och det betyder att jag inte behöver någon annan.

Det finns massor att säga, men jag stannar här... 



Likes

Comments

Ensamheten gör inte ont...för den ger mig vila under mina sköraste perioder - då värken omfamnar min kropp i ett alltför hårt grepp. Då VÄLJER jag helst ensamheten - där jag kan dra mig undan från ljud som stör, från sorl och buller och till min blogg där jag får skriva av mig. Det känns som en trygghet i vardagen.  Jag har inte valt det liv jag lever, för jag har inte alt att bli sjuk. Ingen människa väljer att bli sjuk eller få förbli frisk. 

Livet väljer det åt oss. Men ensamheten kan vi välja. Min ensamhet är oftast självvald. Jag drar mig undan då jag känner att JAG inte orkar, eller om någon annan inte kan förstå att jag inte mår bra. Det är en grundläggande ingrediens i att LIDA smärta, i motsats till att bara känna den.

Ibland känns dagarna oändliga, som jag kämpar mig igenom. Nu på morgonen har jag överfallits av flera gråtattacker. En känsla av sorg kom över mig, så jäkla komplex att jag inte ens förstod vad jag sörjde och varför jag plötsligt blev så himla svag...Tårarna överrumplade mig. Det kom omärkligt smygande tills jag var tvungen att springa in på toaletten och kräkas. Men det var nog inte bara gråten, utan även natten som varit fylld av sömnlöshet och täta toalettbesök, med en mage som plågade mig varje timma. 

Jag märker att de flesta människor, till och med den man jag lever med, som aldrig upplevt stort fysiskt obehag konstant under långa perioder inte KAN förstå.

OCH det är DÅ jag känner mig ensam, fruktansvärt ENSAM!!!

Jag har inte själv valt denna väg - den har valts åt mig...




















Likes

Comments

Är det NÅGON som förstår mitt behov av att skriva ner mina känslor och tankar?



Jag kan använda allt som jag vet om mina känslor. Jag kan använda allt som jag vet om min blygsel och min röst och mina tårar och mitt skratt. jag vill veta vad livet är för oss alla och hur vi använder det och om det är glädje att ha det och varför det finns ensamma människor. ag vill upptäcka hur livet känns när det ofrånkomliga slutet närmar sig. Jag vill upptäcka därför att vi VILL bli upptäckta. Vad väntar jag mig?...

Ibland kan jag gripas av panik, därför att det finns en verklig värld omkring mig som inte längre kan existera enbart som en isolerad hamn. Jag har plikter, människor som är beroende av mig. Jag är mor och jag vill vara tillsammans med mina barn.

Trots att jag alltid levt nära de människor jag träffat, känt till deras liv, har jag levt mitt liv utan att se dem. Som om jag levt på en ö , omgärdad av murar.

Jag inser att det bara är i statistiken som människor dör i miljontal. Varje människa dör individuellt, i sin egen situation. Så som hon lever.

Jag vill bli arg. Ilska tillåter handling, möjligheter till förändring. Valet att protestera.

Jag håller på att godta de livsramar som andra ritar upp för mig - om jag inte förmår göra mina egna val, kommer det inte att finnas någon mening med mitt liv. Jag kommer då inte att kunna se vad jag har makt att förändra. 

Jag vägrar att tillbringa mitt liv med att gräma mig över vad jag INTE gjorde.

Jag tänker på alla val som jag aldrig var medveten om och dem som jag lät andra göra för mig - för att vara till lags. Vart försvann de, dessa val som jag aldrig gjorde?...

De är alla en del av mig. De är det arv som jag lämnar efter mig, de är det fullbordade porträttet av mig som jag inte kan ändra på.

Man behöver styrkan för att genomdriva det man vill, eftersom fel val kan leda till misslyckande. Man behöver en stolthet som inte såras om någon säger att man har fel eller om man verkligen HAR fel.

Jag kan aldrig skala bort det som finns inom mig - alla motsägelser, all rädsla, alla krossade drömmar och alla förhoppningar som jag bär inom mig. Alla val som jag inte har gjort. Alla motstridiga sidor, färger, all smärta och all lycka - som är jag. 

Det finns en ung flicka i mig som inte vill dö. Det finns så mycket där ute som jag aldrig har upplevt. Jag vill utforska allt det där. Jag vill inte ha mina rötter någon annanstans än i mig själv. Det känns som om jag vore 7 år igen - som när pappa gick bort och jag lämnades, utan några instruktioner. Jag vill uppleva hur jag var DÅ, när jag var mycket ung - ljuden och dofterna, min barndoms ansikten. Söker barnet i mig själv. Den förlorade oskulden. Renheten och friheten. Sanningen. Men jag finner att allt som VAR är borta för alltid.

Jag är inte ute efter att förändra världen. Jag vet bara att vi alla lämnar spår efter oss, även om våra ressträckor är olika...  

Likes

Comments



Skriva med hjärtat...Vartenda ord knyter sig innan det når dataskärmen.. Sorgen är inte kompakt grå. Den är svart och vit. Jag vaknar ledsen, upplever saker som förändrar mig, en tanke, som aldrig är så fast ena dagen faller nästa, sätts ifråga, omprövas, djupnar, eller förkastar sig själv.

Jag VILL må bra. Jag klarar inte tanken att jag inte "sitter ihop".

Min sorg är som en liten böld som håller på att mogna till ett sår. Och när jag mår som sämst, har jag så svårt att "öppna" mig, släppa in någon. Det känns som om andra talar franska och jag tyska. Jag går undan när andra pratar om saker jag inte förstår. Jag glider ur mig själv, tappar fotfästet. Jag vågar inte hoppas alls längre. Jag tror någonstans inte alls.

Det skaver i själen. Jag känner en klar, kall tomhet i bröstet.

Vi tror alla att vi väljer livet och hur det formas. Det är inte så. Livet väljer OSS till offer som det formar efter behag. Alla "har inte" samma förutsättningar i livet. Hur ska man kunna ha det?....när somliga blir sjuka, andra friska...när somliga dör , medan andra får leva.

Det regnar ute...Som en påminnelse om att allt faller...

Jag har försvarat mig själv och mitt mående i så många år, att jag ledsnat på det....känns som det blivit som en form av självtortyr! 

Mina fingrar har svävat över tangenterna i 15 minuter - motsvarigheten till ett slags mållöshet som kommer av att man har för mycket att säga och inte kan finna de rätta orden att säga dem med.

Mina dagboksanteckningar har alltid varit omöjliga att förklara. Behovet av att få "spy ut" allt, bli av med de inre spänningarna, tankarna som plågar mig.Jag skriver mest när jag är ledsen, för det är då jag behöver det och det märks nog tydligt i mina blogginlägg. 

De här bloggarna är så laddade nu, att jag är orolig över hur folk ska reagera när de läser dem...Jag kan inte förklara det här. Jag kan bara ställa det i relation till vad jag känner i den här stunden. Längtar efter att skriva meterlånga spalter - men det finns ingen ork - och det är svårt med värk i kroppen, svullna, stela fingrar.

Ibland vill jag vara utan förflutet. Skära bort minnena. Vara helt utan dem. Jag vill stå i nuet utan några steg bort. Jag vill vara hon som aldrig var eller kommer att vara. Hon som bara ÄR. Men ingen är utan förflutet...

Har en molande känsla av misslyckande...

Vissa nätter kan jag inte sova. 

Vissa dagar kan jag inte äta.

Vissa morgnar kan jag inte ta mig upp.

ALLT, är en kamp som kräver energi, som jag inte har...

Likes

Comments




Hela natten har jag legat i fosterställning - gråtandes - för värken i HELA kroppen. Slut av alldeles för lite sömn. Känner mig så ensam när jag mår så här...och jag orkar knappt prata med någon - vill bara låsa in mig, tills jag är mig själv igen, tills värken börjar avta och jag kan röra mig som vanligt igen.

Jag behöver inga prognoser för vädret. Hela jag är en stor väderkarta och vet dagar i förväg om det blir väderomslag - värken kommer inte smygande - utan slår till direkt - denna gången med början i hela bröstryggen - sedan vidare ut i hela kroppen. Bara att gå på fotsulorna gör ont - som om jag gick på glas... Fingrar och tår svullnar - blir ömma och stela. På bara någon timma kan jag gå från okej mående till riktigt riktigt dålig...

Kräver inte att någon ska förstå som inte kan känna min smärta...men var varsam med mig...bara en lätt beröring på axeln eller en kram gör ONT  😭

Likes

Comments

Det enda jag längtar efter nu är att det ska bli augusti, då vi åker till Turkiet. Jag behöver det verkligen - komma iväg - långt bort...Innjuta andra breddgrader, kulturer, havsdoft, idel värme - tillsammans med Thord och barnen.

Tre månader kvar. Låt det gå fort... 


😍

Likes

Comments