Min pmds har varit lite i farten de senaste dagarna. Jag har ärligt talat inte haft så mycket lust att träffa folk sedan jag kom hem från LA. Men det är inte hälsosamt att isolera sig. Även om jag trivs bra med att vara för mig själv, så blir jag deprimerad efter ett tag. Så igår tog jag en tur till Aspudden för att träffa Belle. Min vän som jag helt random lärde känna första gången jag åkte till LA genom FB. Short story: Jag skulle göra en intervju med ett band, men deras gästlista var full så jag hade inga planer för kvällen. Därför mötte jag för första gången upp Belle vid Troubadour i West Hollywood så att vi kunde hänga efteråt. Men bandets manager fixade in oss ändå, så det blev en spelning som sedan blev en efterfest hemma i lägenheten Belle hyrde. Kvinnan som hon hyrde lägenheten av var inte hemma, och vi förstår fortfarande inte hur vi vågade bjuda hem typ 15 pers och ta av hennes alkohol, champagne och grejer. "Man får ta vad som finns", helt enkelt.

Nu ska hon snart till Australien och jobba - jag är också så sugen på att åka dit någon gång. Det är lite av en plan b eller c efter jag är klar med LA. Vi pratade om att det inte är så många som vågar möta det okända och lämna trygghets-zonen. Men enligt mig är det just det som är roligt med livet! Vad vore livet utan äventyr?

Vi gick en promenad och plötsligt fick jag flashbacks till barndomen - jag var tillbaka på platsen där lärde jag mig cykla! Och där vi brukade ha utflykter med skolan. Dricka varm choklad ur termos och så. Det är en plats jag återvänt till då och då i mina drömmar om nätterna. Det ligger vid Trekanten, nära Gröndal där jag växte upp. Jag hade en så fin barndom egentligen. Fram tills skolan började på riktigt då.

---
I met up with my friend Belle for some thai food and a walk. We ended up in my childhood areas, where I learned to ride a bike and had small school trips and drank hot chocolate. Good memories, I had such a nice childhood, until school started for real. We talked some memories and how some people never leave their comfort zone and meet the unknown. For me, adventures is what's most fun in life!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag ser så dåligt utan glasögon - inte konstigt att man blir deprimerad om allt man ser är suddigt och färglöst. När jag har mina solglasögon med styrka är det som att lägga ett flashigt instagram-filter på mitt liv. Jag önskar jag kunde se så bra hela tiden. Igår var jag och gjorde en synundersökning för linser. Jag vill prova och se om jag skulle kunna trivas i det. Osäkert om jag kommer klara det, för bara tanken är ganska obehaglig. Men det är ju så många som använder det, så varför skulle inte jag kunna? Jag vill verkligen kunna, det skulle vara så skönt att se bra hela tiden och slippa tänka på glasögon.

Man känner sig så dum hos optikern när man ska läsa de bokstäver man kan se, och till slut ser man inte en enda bokstav. Ett enda sudd bara. Så jag bara körde a shot in the dark och gissade. Optikern måste ba omg går hon runt och ser såhär dåligt. How is she coping with life?!

Sen så svimmade jag nästan när hon skulle kolla under mina ögonlock. Kändes som om ögonfransarna åkte av och jag visste inte riktigt vad som hände. Några sekunder efter svartnade det för ögonen och jag kände hur allt blod försvann från ansiktet. Jag blev likblek. Försökte bara koncentrera mig på att inte ramla nerför stolen och önskade jag kunde ligga ner. Optikern gav mig en kexchoklad. Kunde inte kommunicera, men det var gott, hade saknat det i USA.

Så det var det dramat, och då har jag inte ens provat linser på riktigt än. Det blir om en vecka. Mina provlinser kommer på posten och jag ska träna på att röra min ögonvita. Jag måste åtminstone ge linserna en chans - för som med allt annat i livet: om du inte provar så får du aldrig veta. (Jag gick till Synoptik - där får man pengarna för synundersökningen tillbaka om man inte trivs i linserna.)

Sedan dess så har jag känt mig helt svag. Det dröjer innan man blir sig själv efter ett sånt anfall. Så idag har jag legat på altanen och solat och lyssnat på Tove Lo's sommarprat. Och plockat lite smultron och körsbär. Tagit ett fotbad och bara relaxat.

---
I really wish I had better vision. Without glasses I'm basically blind. No wonder I'm getting depressed if everything I see is blurry and colorless. Putting on glasses is like using a flashy instagram filter on my life. I wish I could see and experience the world like that everyday. Unfortunately, since I'm so fragile it's a challenge to start wearing contacts. I almost fainted during the eye examination - I haven't even tried them on yet. But I need to at least try - because like everything else in life: if you never try you'll never know!

Likes

Comments

Har nyss kollat klart på några av dessa serier, och jag måste bara tipsa.

Broadchurch. Har precis kollat klart på senaste säsongen och kunde knappt slita mig. Kriminaldrama utspelat i vackra, dramatiska miljöer längs Englands kust. Roliga karaktärer men väldigt sorgliga storys. Grät ett par gånger. Det är så vackert, när något ska diskuteras så möts folket alltid vid vattnet. Och ena detektiven är skotte och alltid förbannad. Alltid lika kul när hans partner försöker få fram hans mjuka sidor. Storyn i den här säsongen börjar som ett stort frågetecken, men det dröjer inte länge förrän nästan vem som helst kan vara förövaren, för alla har så mycket skumt för sig. Är så fascinerad över hur man kan skriva såna här serier och få ihop alla trådar. Det är tydligt att de ville belysa våldtäktskulturen i den här säsongen och det är jätteviktigt att ämnet tas upp. Bara massa plus till den här serien! Ps. Om Broadchurch var en riktig stad skulle jag åka dit, men det får helt enkelt bli ett besök till någon av Englands kuster.
--
This was one of my fav tv shows, because of its incredibly beautiful scenary and story. Now I need to visit the UK seaside.

Skam. Jag trodde nog aldrig jag skulle kunna uppskatta en serie som var på norska, men det var innan jag började kolla på Skam. I höstas snackade folk om serien överallt på nätet, så i julas tog jag mig tid att se vad som är grejen med den här serien. Är den verkligen så fantastisk som alla säger? Jag började kolla ett avsnitt och kunde absolut inte sluta. Sträckkollade hela första säsongen på typ en dag, och det är inte ofta det händer mig. Jag vet inte exakt vad det är, men man bara måste veta vad som händer härnäst. Och skådisarna är sjukt duktiga. I LA såg jag den online med text på engelska eftersom jag inte förstår norska särskilt bra (fast ett par uttryck har jag lärt mig nu). Så japp, nu förstår jag varför hela världen älskar Skam.
--
Skam is the Norwegian show that made huge success all over the world. After watching it, I understand why. It's great and very addictive. I don't understand Norwegian, so subtitles is a must.

Morden i Midsomer (Midsomer Murders). En sommartradition i vår familj. Den är never-ending. Serien är kanske inte världsklass vad gäller skådespeleri och så, men den är så himla mysig. När jag var liten var den det läskigaste jag fick kolla på. Nuförtiden brukar jag somna till serien för den är så avslappnande, men oftast så tycker jag att den är underhållande. Alltså, det utspelas i en väldigt liten by, men folk blir mördade hela tiden. Alltid minst tre i varje avsnitt. Och sätten de dödar på är alltid så kreativa. De flesta på landsbygden i England har väl inga vapen, så de dödar med med krattor, spadar, bollar, hästar, gift, och gud vet vad. Alltid väldigt brutalt. Och orsakerna är alltid något otrohetsdrama, eller konkurrens i något lokalt sportevent eller marknad. På ett sätt är alla avsnitt likadana, men samtidigt unika. Jag tröttnar iallafall inte. Men den här serien passar bara att se när det är sommar.
--
Midsomer Murders is my summer tradition. I just love the scenary and the creativity and brutality of all those countless murders.

Kvinna Inför Rätta (Apple Tree Yard). Har precis sänts på TV4 och var otroligt spännande. Ännu mer brittiskt om drama, otrohet, och våld.
--
Super captivating serie - definitely recommend.

Likes

Comments

När jag var yngre hatade jag smör. I mellanstadiet i skolan var det alltid någon som skulle kommentera hur jag bredde smör på mina knäckebrödsmackor. Jag duttade en minimal klutt smör på de där kuddarna och eleverna bakom mig suckade medan de väntade på att ta över smörkniven. "Ska du inte ta lite mindre smör?". Jag brydde mig inte, det fick ta den tid den tog, bara jag slapp äckliga smörklumpar på min smörgås. .

Jag brydde mig inte alls om hur min kropp såg ut, om jag var smal eller tjock. Inte förrän någon period på gymnasiet, då jag fick för mig att jag borde gå ner lite och drog ner på kolhydrater. Sådana perioder kom och gick. Osäkert om min kropp förändrades eller om det var min syn på den. Ibland hatar man sig själv eller är ledsen. Vissa tröstäter för att dämpa sin ångest. Själv tappar jag aptiten. Inget av det är särskilt hälsosamt.

Idag så vet jag bättre och det var länge sen jag ville gå ner i vikt. Jag är inte rädd för kolhydrater eller fett. Jag vill inte bli ett skelett. Jag har turen att ha en bra ämnesomsättning och har svårt att gå upp i vikt. Faktum är att jag inte vet vad som skulle kunna få mig att bli överviktig? Så, yes, jag äter vad jag vill och känner för. Livet som Skinny Bitch.

Varje gång jag träffar mamma och andra släktingar efter en lång tid tycker de jag har blivit så smal, och det är inte en komplimang. Oftast så glömmer de nog bara hur jag ser ut, men den här gången har de kanske rätt. Det har varit ett par stressiga månader och jag är inte alltid så bra på att äta ordentligt och då går det sjukt snabbt för min kropp att tappa vikt.

Nu när så många går på dieter och ska gå ner i vikt så ska jag tvärtom försöka gå upp i vikt. Nu när jag är hemma så ska jag gödas och äta hur mycket som helst, och det är inte helt fel. När jag inte blir matad av släkten så bakar jag, häromdagen blev det morotskaka i form av muffins.

---
I've always been natural skinny. I'm one of those "lucky" people who can't gain weight. It has its good and bad sides. Now when I've had a few stressful weeks I've probably lost some weight, but luckily I'm now at home and getting lots of food from my family. I also baked some carrot-cupcakes!

Likes

Comments

Innan vi åkte hem ville jag åka ner till Venice Beach en sista gång. Som jag sagt förut så är det ett av mina absoluta favoritställen i LA. Så, två dagar innan flyget tog vi en break från packandet och åkte ner till stranden. Jag var dessutom på jakt efter lite kläder från souvenirbutikerna. Första gången jag var i LA köpte jag ett Venice-linne och shorts, och tro det eller ej så är det superskönt material och helt ok kvalité. Helt klart värt! Ett linne fick följa med hem. Sen blev jag hungrig och köpte en pink lemonade och en pretzel. Mjuka pretzels är min nya amerikanska favorit, inte så konstigt eftersom jag älskar bröd.

När jag är i Venice får jag alltid lite flashbacks till första gången jag var i LA 2014 och strosade runt här för första gången. Tänk så mycket som hänt sen dess. En dag vill jag bo i Venice-området igen. Synd bara att det är så långt till Hollywood och det mesta. Fast att det är en freakshow down there med alla hemlösa, knarkare, galna försäljare osv, så är det en så avslappnande atmosfär. Jag mår bra av att vara i Venice.

---
Before I left LA, I really wanted to go to Venice Beach one last time. So two days before our flight we took a break from packing and headed down to the beach. It was wonderful, as always in Venice.

Likes

Comments

Lite bilder från de sista dagarna innan vi flyttade från vår lägenhet i LA. Det var ett par busy dagar, men vi försökte njuta så gott det fick ändå. När vi kommer tillbaka i höst måste vi hitta ett nytt boende. Visst är det lite jobbigt med att fixa sånt, men ärligt talat så är jag excited också. Jag gillar att se nya ställen. Vårt boende här på Masselin Park West var helt ok, men nu ser jag fram emot nya miljöer.

Blev lite poolhäng, passade på när det var ca 30 grader. Tyvärr blev vi något brända så det var snabbt slut på det roliga. // Pool hangs in the heat.

Hittade en ny kompis på skolan. Älskar nyckelpigor. Sen så missade vi när handmaids tågade runt om i LA, de var precis utanför vår lägenhetsbyggnad! Så besvikna. Men så roligt pr-trick av de.

Jag är inte så bra på att ta bilder innan jag börjar äta så att det ser snyggt ut på bild och så. Är väl för hungrig. (First we eat, then we do everything else). Men vi var på asiatisk buffé och det var HEAVEN. Åt nästan enbart sushi. Sushi heaven. Och jag tog en pink lemonade med så fin färg. Ok måste sluta kolla på den här bilden nu innan jag hungrar ihjäl. Längtar tillbaka så mycket! Vegas Seafood Buffé i Glendale - a must go!

Vi gick ut för en drink med vår förra roomie Mario, som flyttade ut i december. We had missed him! Jag drack världens godaste strawberry daquiri. // Drinks with our ex-roomie Mario and such a tasty strawberry daquiri.

Mirror selfie at that bar, The Hudson.

Tog en tur runt Santa Monica en eftermiddag efter skolan. // A walk around Santa Monica.

Vi höll på att flytta ut och vårt rum var ingen vacker syn. Sista natten fick vi sova på golvet eftersom vi hade lämnat våra sängar i storage. På golvet, på riktigt alltså. Men jag var så trött så jag somnade som en stock ändå. // We were moving out and spent the last night sleeping on the floor.

Crazyyy.

En av de sista kvällarna i vår lägenhet. Så konstigt att lämna ett ställe och veta att man förmodligen aldrig kommer tillbaka. Det är definitivt sorgligt. Eller så är det kanske bara jag som är övernostalgisk. // Leaving a place for the last time is always a bit sad. Goodbye, Apartment 405!

Likes

Comments

Ett par random mobilbilder från Bråvalla-helgen. Enjoy!

Lång kö till incheckningen. / Long que to enter the festival on the first day.

"Bamse och hans vänner." - it was a freak show.

Organic beer and festival hangs in the VIP area.

Sushi på festival - varför inte? // Sushi rolls - the ultimate festival meal!

System of A Down var åtminstone inte outhärdliga. // System of A Down live, it was bearable after all!

Såg ut som en handmaid i skuggan. // My shadow looked like a handmaid.

Matpaus i pressrummet. // Veggie pizza for dinner in the press room. Yum!

Alltid fullt med freakshows på festivaler. // Festivals are always such a freak show.

When Emil crashed our You Me At Six interview.

Ganska tomt festivalområde. // Empty festival area.

Confetti during The Killers!

Back home by the sea.

Vår tradition. // Our tradition after Bråvalla - pool hangs!

Likes

Comments

Hemma från Bråvalla sedan ett par dagar tillbaka, med blandade känslor. I lördags eftermiddag fick vi pressmeddelandet om att det inte blir något Bråvalla nästa år. Pga våldtäkter och sexuella ofredanden, säger ledningen. Mina känslor var: besvikelse, ilska, sorg. Jag blev på riktigt deprimerad. På att detta får förekomma. Fast att festivalen var fylld av vakter och skyltar med hjärtan och texter som uppmanade oss att ”ta hand om varandra”. Inför festivalen fyllde alla som köpte biljett eller blev ackrediterade i att de accepterade värdegrunden, att se efter varandra, och att ingripa om något inte står rätt till. Varje gång jag stod och väntade på en konsert och såg ut över publikhaven tänkte jag, hur kan detta ens hända? Hur kan folk vara så packade att de inte bryr sig? Hur kan ingen reagera? Det gör mig deprimerad. Men samtidigt, det var värre förra året. Polisen har till och med gått ut med att detta år var mer lätthanterligt än det förra.

Många kommenterar på sociala medier att åh vad bra att Bråvalla tar ställning och ställer in festivalen 2018. Bra att de visar hänsyn till offren vars liv aldrig mer kommer bli desamma. Jag har all respekt till att de försöker visa hänsyn. Men texten i pressmeddelandet som säger att de ska fortsätta jobba för en bättre värld, kväva våldet och låta musiken segra – it doesn’t make any sense. På vilket sätt segrar musiken när ni ställer in?
Dessa vidriga händelser gör mig deprimerad – men lika deprimerad blir jag av att ge upp. Av folk som ger upp. Kampen får inte sluta här. Musiken har inte vunnit.

Något annat som får mig deprimerad är människor som inte är ärliga och som inte kan medge sina misstag.
De som inte varit på Bråvalla i år måste tro att det varit fyllt av våldtäktsmän och tafsare, att det varit så outhärdligt för alla besökare att festivalen tar beslutet att inte komma tillbaka nästa år. Så var det inte. Självklart så ska vi inte se en våldtäkt som en liten händelse, tvärtom: det är fruktansvärt. Men – saken är att sexuella ofredanden omöjligt kan vara den enda orsaken till att Bråvalla 2018 inte blir av. Vi som faktiskt var på festivalen och har varit där i alla år såg en tydlig skillnad på publikantalet. Markytor som tidigare år fylldes av publik stod nu tomma. Det gick inte att ta miste på.

Hela våren har jag gått och väntat på dagen då festivalen ska boka något band jag verkligen vill se (förutom The Killers). Men den dagen kom aldrig. Kort sagt – årets line-up var under all kritik. Ännu en aspekt som gör mig deprimerad är slöseri av pengar. Exempelvis bokningen av Ellie Goulding och Håkan Hellström. Eller System of A Down och Linkin Park. Hur Bråvalla lyckas pricka in så många band jag ogillar är en konst i sig. Men det är en annan historia. Dessutom så återvinner de band från tidigare år, gång efter gång. Det håller inte. Inte konstigt att de går back med flera miljoner.

Det är inte speciellt konstigt att någon festival går back nu för tiden – snarare är det vanligt. Av olika orsaker. Varför kan inte arrangören FKP Scorpio erkänna att ekonomin kan vara en anledning? Vad finns att skämmas för? Jag tycker de borde skämmas för att inte nämna miljonförlusterna överhuvudtaget. Det enda de gör är att försöka stärka sin image och framstå som ”caring”: ”Vi kommer fortsätta att tillsammans jobba för en bättre värld. Vi hoppas ni är med oss i det. Låt oss ta hand om varandra, kväva hatet och våldet, och låta musiken segra.”

Pressmeddelandet slutade kort och fint med att inga mer kommentarer om detta kommer att ges.
Synd, för jag undrar fortfarande på vilket sätt musiken segrar när de ger upp.

Nåväl, vi hade ett par roliga stunder på festivalen trots allt! Mer om det i kommande inlägg.
(Ps. Första bilden är tagen 2016)

---
I'm back from Bråvalla festival, with mixed feelings. Some terrible crimes has been going on this year as well and I'm so sick of it. This actually made me realize how much I dislike humans. There will be no Bråvalla next year, and I'm depressed because of it on so many levels. Anyway, we did have some fun times at the festival and I'll write more about it in the next post.

Likes

Comments

Imorgon åker vi mot Norrköping och Bråvalla festival! Det har blivit lite av tradition för oss - vi har varit där varje år sedan de startade 2013. Tyvärr har line-upen inte lyckats leva upp till första året - men det är fortfarande ett par band jag verkligen ser fram emot. Speciellt The Killers, Highly Suspect och Prophets of Rage. Hittills är bara en intervju spikad och det är Bear's Den. De är ett folkrockband från England och vid första lyssning tyckte jag de var ganska sega. Men jag gillar verkligen deras senaste album. Så de ska också bli intressanta att se. Jag kommer få stå ut med att se System of A Down eftersom Gosia är så peppad så jag hoppas för min egen skull att jag kan försöka börja gilla de lite iallafall. No success yet.

Just nu väntar vi på besked om You Me At Six, Of Mice And Men, Baroness, och några till. Ibland på festivaler blir intervjuer av i absolut sista stund. Så vi får se. Text och bilder kommer sedan publiceras på Rocksoul.se.
Idag har jag packat, skrivit intervjufrågor och lyssnat på Bråvalla's Spotify-lista. Peppen! Ok, ärligt talat känner jag mest för att bädda ner mig i sängen och sova ett par dagar pga jetlag, och speciellt efter att ha kollat på väderprognosen. Regnigt och kallt. Men jag vet att det kommer bli riktigt kul när vi väl är där. Festival är alltid ett äventyr!

Last year's festival.

---
Tomorrow I'm off to Bråvalla festival and I'm excited to see bands such as The Killers, Highly Suspect and Prophets of Rage. Not so much System of A Down though. We will do an interview with Bear's Den and hopefully a few more acts. My bag is packed and I'm ready for new adventures!

Likes

Comments

Innan vi åkte hem till Sverige fräschade vi upp oss hos frisören igen. Jag vet, jag var typ nyss där, men mitt hår växer ju som ogräs. Plus, som sagt, jag älskar att gå till frisören. Den här gången blev jag nästan nöjdare än någonsin. Jag fick en jätteduktig tjej som dessutom var snabb.

Egentligen hade jag velat ha det liite kortare, inser jag nu när jag är hemma. Bara för att det kommer växa ut så snabbt. Jag blir så förvirrad när de snackar om inches och sånt, så har egentligen ingen koll på hur mycket de klipper. Men i vilket fall, nu får jag vänta två månader tills jag är tillbaka i LA och kan gå tillbaka till Toni&Guy Hair Academy.

Min frisör blev också nöjd med min cut så hon tog några bilder till sin portfolio.

---
Before I left LA, I got some me-time at the hairdresser in Santa Monica. I was very happy with my cut, but I kinda wish they cut it shorter. Just because my hair is growing so fast. But I don't know inches, so this kind of stuff is confusing for a Swede!

Likes

Comments

New posts