View tracker

Jag ville inte skriva det här, fingrarna har fumlat över tangenterna och jag vet att jag kommer ångra mig efter. Men jag kan inte låta bli. Bättre här än någon annanstans. Du skrev att du saknade mig och inte kunde förklara varför, förhoppningsvis för att du faktiskt bryr dig och tycker om mig. Men det känns inte så, det känns inte ens som att du saknar mig. Vad är det för syfte, med ord utan mening? Tomma ord som kanske inte betyder något?

Innan jag åkte hade vi bråkat, men trots det fanns du där för mig när jag behövde dig. Du tog hand om mig, och jag vill tacka dig för det. Men nu när jag är borta, då känns det som jag inte existerar. Jag vill komma hem, men samtidigt är jag rädd för att komma hem. Det enda jag vill komma till är att jag saknar dig, och jag vill inte säga det till dig. Jag saknar dig, igen.

Signed by Rosalie

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För lite över ett år sedan tappade jag bort en bit av mig själv, jag visste inte vem jag var ensam. Rosalie? Vem var Rosalie? Jag kan inte säga att jag vet det idag till hundra procent, men jag kan erkänna att jag är en god bit på vägen. Jag har vuxit något så fruktansvärt mycket detta året, trots en del vägskäl och farthinder så har jag utvecklats. Jag har upptäckt nya saker om mig själv, lärt mig bara vara jag och faktiskt trivas med det. Jag har bott själv dom senaste nio månaderna, tagit ett studieuppehåll och jobbat. Jag har fått tillbaka min självdisciplin och avslutat klinisk medicin. Jag har tillåtit mig själv att känna igen trots att jag har varit livrädd och trots att jag lovade mig själv att inte göra det. Men jag var tvungen att göra det, för att bli bränd och för att sedan kunna känna att det faktiskt är okej.

Men vart drar man gränsen?`När är det dags att kasta in handduken och ge upp? Historien upprepar sig. Jag bygger upp och du river ner, denna gången hade jag till och med nästan nått toppen. Men nu står jag här som förut, med en brasa som återigen brinner. Du tänder eld på den, samtidigt som du livnär mig med bränsle. Jag ger med mig, kastar på ny tändvätska, trots tidigare försök att hålla brasan vid liv så fortsätter jag att försöka. Varför? Du vet varför, men vet jag fortfarandet det?

Jag trodde det skulle bli annorlunda den här gången, jag trodde du skulle bli annorlunda. Du gjorde det jag aldrig trodde du skulle göra, du öppnade dig. Det var stort, det är stort. Men jag vet inte vad det hjälper när du sedan kopplar bort på nytt. Min stubin var lång, men den har blivit kort längs vägen. Den här gången orkar jag inte ens försöka, inte när jag är den enda som verkar kämpa. Du tvivlar på dig själv, du låter det gå ut över mig. Det är absolut inget fel att tvivla på sig själv, jag gör det med då och då. Men det är inte okej att bränna broar som man själv reparerar gång på gång. Jag kan inte göra något mer nu, och jag är inte längre säker på om jag vill det. Jag behöver din hjälp.

We have lost too many days, chasing the wrong tings. We have burned the inspiration on all the wrong things. Todays is the day to make things right, todays is what we have left. Today everything can be yours. Words of wisdom.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

View tracker

Du gjorde det igen, du strödde salt i såren. Vet inte vad din avsikt är, om du gör det med mening eller om det faktiskt finns något gott där bakom. Gör du det för att jag ska må mer dåligt, för att jag ständigt ska bli påmind och inte få komma på fötter igen? Har du glömt att du valde bort mig? Och när du gjorde det sa du också upp rätten om att intressera dig av min hälsa. Om det ens är ett genuint intresse av min hälsa, eller kanske bara ditt sätt att gotta dig i min misär. Jag känner återigen att det du gjorde var fett orättvist, nej inte orättvist utan snarare själviskt. Du klippte banden, och jag försöker acceptera det. Vad är då meningen med att lägga fällben på mig återigen?

Först när jag stirrade på skärmen tänkte jag att det måste blivit något fel, tills jag läste innehållet. Det tog mig 23 timmar, och ändå kunde jag inte komma fram till något vettigt. Trots det svarade jag. Och jag vet inte ens varför jag gjorde det. Jag ångrade mig i samma sekund som jag hade tryckt på skicka. För som du sa, det är inte din sak. Och vad skulle det gynna dig, om du ens fick ett ärligt svar? Vad tjänade du på det genom att trycka på skicka?

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Det var i slutet på juli, en torsdagskväll om jag inte minns fel. Vi hade varit på bio, jag tror det var rogue nation med Tom Cruise. Vi gick alltid hem ifrån biografen, bara för att du bor så nära. Det var en okej sommarkväll, men väldigt blåsigt. Den här gången gick vi som vanligt. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, det är lite halvt bortsuddat. Men trots det, så är detta mitt absoluta favoritminne.

Jag sa att jag frös, och för första gången i världshistorien gjorde du något som jag aldrig trodde kunde inträffa så naturligt. Du tog min hand, och du höll den i din. Du höll den hela vägen ifrån panorama och hem. Hela vägen. För en stund så förlorade du kontrollen, du gick emot dina normer och du gjorde något som jag troligtvis uppskattade mer än vad någon normalt brukar göra. En känsla av lättnad omfamnade mig, jag tänkte att "nu faller första stenen från muren", och kanske skulle jag kunna riva resten med lite mer tålamod trots min långa väntan. Där och då fick jag hopp, hopp om att du äntligen skulle släppa in mig. Trots motgångar och osäkerhet, fick den lilla gesten mig att sova bättre än vad jag gjort på flera månader. Jag ville behålla den känslan, jag ville känna mig så, men det fick jag inte. Och det är de som gör det svårare för mig. För jag vet att vägen in fanns där, jag såg den. En dörr på glänt, men den dörren är stängd nu... Jag brukar alltid ge alla andra "gör om och gör rätt-rådet", men när det kommer till mig själv är jag inte lika viktig. Jag hoppas jag kan lära mig själv att vara viktig, jag trodde det var det jag gjorde nu. Men jag vet faktiskt inte.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Gosh, I miss you. Och jag ogillar mig själv för de.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Tystnaden, det är tystnaden som skrämmer mig mest. Tomheten, det är tomheten som tar över. Förut kunde jag nöja mig med att bara höra dig andas, med att du bara fanns där bredvid - fastän vi inte varje gång sa något. Och visst, jag mådde inte alltid bra, men jag måste erkänna att jag är tusen gånger olyckligare nu. Du var personen jag ville ringa när något hade hänt, du var personen jag hoppades hade slagit mitt nummer varje gång luren plingade till. Du var personen som gjorde mig bekväm, personen som tillät mig att vara mig själv.

Nu är det inte så, och jag är ledsen för det. Ett obehag har intagit mig och jag vill bara spola ner min telefon i toaletten, jag känner mig borttappad. Det känns som att jag under nio månaders tid har vandrat en och samma väg, men plötsligt kom ett vägskäl och jag hade två vägar att välja. Jag valde fel väg och det går inte att hitta tillbaka, jag har förlorat min orienteringsförmåga. Hur hittar jag tillbaka?

Jag väntar ut dig i tystnaden, för jag tror att det är lättast så. Men jag önskar jag var starkare, att jag hade mer ork. Men jag är för feg, för feg för att tro och för feg för att hoppas. Så jag antar att det är mitt fel... Jag vet inte om det går över, fast jag antar att det blir lättare på något sätt. Någon gång. Eller jag vill våga tänka att det kommer det iallafall.

-I rest my case.

Signed by Rosalie


Likes

Comments

Det här är inte okej. Jag ber dig backa, du ringer och säger att du saknar mig. Jag är svag för dig, det vet du. Det här är inte okej. Du kan inte bara vandra in och ut i mitt liv när du känner för det. Och du kan inte säga att du saknar mig, vill vara med mig, men ändå falla tillbaka in i dina gamla mönster. Jag orkar inte, och det här är inte okej.

Jag hade börjat bearbeta dig, det kändes okej. Men nu är jag tillbaka, springer samma lopp igen. Och jag är utmattad, helt slut. Varför stannar jag? Varför har jag så svårt att släppa taget? För att jag tycker om dig, för att jag bryr mig om dig, för att jag är svag för dig och för att när du är du - så är du världens härligaste människa.

Men du kan inte ge mig det jag behöver, du är inte där för mig som jag är för dig. Och jag kan nog inte vänta mer, jag kan inte vänta på att du ska våga släppa in mig. Jag kan inte vänta på att du ska släppa taget om din rädsla, så istället släpper jag taget om dig. Jag förstör hellre allting.

Det är först när man ger upp som det blir något nytt,
när man släpper taget tar man steget.
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör,
men askan är den bästa jorden.

-Markus krunegård

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Jag förstår mig inte på alla dessa "takers" och då menar jag inte i ett sexuellt syfte utan vänskapsmässigt, dem som tror att det är okej att bara ta och aldrig ge någonting tillbaka. Det gör mig fullständigt frustrerad och allmänt trött bara.

Vänskap för mig handlar om att ge och ta, framförallt att ge när man har och hoppas på att det är ömsesidigt när du själv står där utan. Att man är genuin, öppen och ärlig. Att man värderar tiden ihop och uppskattar saker man gör för varandra. Jag vill kunna skratta ihop men även ha mina ups and downs och bli accepterad för den jag är. Det handlar om att förstå varandra, att kunna kommunicera och att kunna föra en dialog. Men främst vänner emellan handlar det om att kunna be om ursäkt, säga förlåt någon gång ibland. Inte för att man kanske har gjort fel, utan för att man har gjort något som man vet sårade den andra personen. Jag är väldigt bra på att ge, vilket uppenbarligen verkar vara en nackdel i mitt fall då jag aldrig kräver någonting tillbaka. Jag ser det goda i människor och bara antar att hade det varit tvärt om så hade dem gjort samma sak för mig. För självklart måste man ju respektera varandra, inte sant? Men så ser inte alltid situationen ut. Så nu säger jag ifrån, sluta upp med att bara ta och aldrig ge någonting tillbaka. Sluta upp med att inte uppskatta saker som är bra för stunden, för alla har känslor och till slut tröttnar man. Det är bara mänskligt. Så när någon delar med sig av sin tid så se det som en gåva, för när någon spenderar tid med dig får du en del av deras liv och det är stunder som denna personen aldrig kan få tillbaka. Så ta vara på ögonblicken!

Eller man up och be a friend helt enkelt.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Tenta period, be patient!

Är inne i en fruktansvärd tenta period just nu. Med massa skoj att se fram emot, så måste jag även foka på det viktiga. Jag menar om de roliga ens ska få plats och kunna avnjutas till 100%. Hard work before pleasure you know!

Har suttit och pluggat i princip hela dagen sedan föreläsningen, är helt slut i huvudet och på toppen av det gör inte min dunder förkylning saken bättre. Blir en del eftersom C tentan i humanbiologi är större än AB, sen så ska jag göra om något moment från första delen, har dock inte bestämt mig för om jag klarar ta det i samma veva. Det får den korta tiden utgöra!

För övrigt så kilade jag lite på flugan och så vi köpte till Daniel, hade helt glömt av det eftersom jag lagt påsen bakom gardinerna i fönstret. Jämförde färgen med klänningen och tycker den ser mer lila ut än cerise, trots att det bestämda och helt överhypade butiksbiträdet förklarade för mig att "nej, men det är cerise". Bad mig ta hem och jämföra för det skulle vara på pricken. Hon visste verkligen inte vad kundservice var, konstigt nog in hennes yrke. Vet att jag inte kan få exakt, men kanske någon nyans närmare? Lite ljusare? Ska gå tillbaka i veckan fast med klänningen, jämföra lite i affären. Finns det ingen bättre, får det bli den. Tyvärr egot mitt, går det inte att komma närmare perfektion än så. Får du gå in ide för studen! Punkt slut.

Nu känner jag att jag mest ordbajsar och pratar om orelevanta saker, kan bli så när huvudet är liks mosigt som mitt. Då finns inte intressantare saker för det är en stor röra och det enda som kommer fram är de där i-landsproblemen. Produktivt? Njaa. Blir att återvända till böckerna och snart lite middag!

Yrs truly / R

Likes

Comments

Förr såg jag skrivandet som terapi. Jag brukade klicka mig in här och skriva, det kändes som att tala med en psykolog eller liknande. Fast i detta fallet var det att jag talade till någon och inte med, då responsen var bristande. Trots att ingen ställde tvingande frågor, tryckte på rätt punkter eller bara lät mig andas ut. Så ville jag berätta, både gott och ont. Varje gång var som att tappa en bit tyngd som hållit mig nere för att sedan hitta ytterligare en rätt del av mig själv. Det var som att själen grät ut inuti för att sedan kunna skratta högt i verkligheten. Ett tecken på att jag inte alltid var på topp, men hade hittat mitt sätt att hantera det på. Därför måste jag erkänna att trots mycket farthinder längs vägen, så fanns det fruktansvärt många fina stunder som vägde mer och gjorde det uthärdligt.

Under en tid nu har jag inte behövt känna så. Att jag behöver terapi för psyket menar jag. Jag har känt mig välsignad över vad livet gett mig. Jag har tagit mig från en halvt prekär situation till att en plats i livet där jag känner att jag är på rätt spår. Jag har en destination! Tåget har bara börjat rulla och det är en lång väg kvar till min slutdestination. Men trots det har jag tagit mig förbi en del stationer, kommit över "tröskeln". Så NU känns det lättare. Jag vet vad jag är kapabel till, jag vet vad jag kan och vart jag vill! Det känns så jävla skönt. Men sen kommer du till dom stunderna i livet, då allt är bra men du ändå behöver tala ut.

Jag tror inte på att farthinder inte existerar, allt kan inte gå som på räls. Även om det kan kännas så och allt under en lång tid kan kännas perfekt, måste det vara något som bromsar. Jag tror att det är de som är det fina med livet, att det ska vara lite svårt ibland så man lär sig uppskatta saker mer. Så man verkligen ser dom god stunderna i nuet och tar vara på dom till max! Jag tror på att trots farthinder och dåligt, så överglänser de bra ögonblicken dom dåliga med lite hjälp av en gnutta rätt inställning.

Mål, motivation, inspiration & inställning. Bra ledord för ett sunt leverne! Just nu har jag massa gott att se fram emot:

23 maj - Angelinas bal
29 maj - Chalmers vårbal
31 maj - Summerburst Göteborg
????? - ??????????????
10 juni - Angelinas student


Detta är bara lite av allt som komma skall, utöver det har jag jobbigare saker som tentaperiod nu innan sommarn och jobb. Men efter tenta och innan jobb ska de invigas på bästa sätt, unna mig något speciellt. Sedan ska jag blekna bort med patienter och avsluta sommarn med en 3 veckors semester, varav 2 utomlands. Hallelujah bloggen, nu fick du dig en spinn om!

Yrs truly / R

Likes

Comments