Jag tänker tillbaka på den dagen. På hur du fick min smärta orsakad av en sak som du hade gjort, till att bli anledningen för vårt avslut. Du vände DIN otrohet, DITT svek. Kalla det vad du vill. Till något som blev ännu ett fel av mig, fel av mig att bli ledsen över. Fel av mig att uttrycka mina känslor om. Jag blev fel, fel för dig. Du vände min smärta mot mig och använde det som något fult. Du vände min egen sorg mot mig och kastade mig mot avgrunden. Där lämnade du mig utan att ens blinka. Där lämnade du mig utan att ens bry dig om att hjälpa mig upp. Och det är nu jag kopplar hjärnan med hjärtat, istället för hjärtat med hjärnan. Jag har alltid varit fel.

Du vände något fint och gjorde det till något fult. Du livnärde dig på mina känslor och min omsorg för dig. Du sög ur mig allt jag hade att ge och sedan släckte du min låga. Du släckte lågan. För att du mådde bra av det. Utan att tänka på konsekvenserna, utan att tänka på mig. Gång på gång försökte jag tända den, och det är nu jag kopplar. Dina känslor har aldrig varit genuina, aldrig äkta. Om så var fallet så hade du aldrig lämnat mig där på botten. Du blev trött, trött och gav upp.

Jag kanske alltid har varit fel, men det är först nu när förbindelsen mellan hjärnan och hjärtat kopplar. Det är då jag inser, att du är också fel. Alla mina celler i kroppen skriker det, men inte jag. ÄN...

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Hur gör du det? Jag vet att jag är den sista människan på jorden som du vill prata med. Men jag bara undrar hur du gör det? Hur går du vidare så lätt? När jag sitter här och kämpar utav jag vet inte vad. Jag vill bara veta hur du gör det. Hur ska jag göra? Jag saknar dig, men jag vill inte sakna dig mer. Försöker intala mig själv alla möjliga saker, men det går inte. Det slutar inte kännas tomt. När ska det sluta känns tomt utan dig?

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Idag är en sådan där tung dag, en fruktansvärd, urdålig och tung dag... Allt jag gör påminner om dig, allt jag ser påminner om dig, alla dofter påminner om dig. Jag kan inte plocka godis, för jag plockar bara godis som du tycker om. Som jag tycker om. Som vi tycker om. Vårt godis. Jag kan inte gå på bio, för det är något som vi alltid gör ihop. Du och jag. Jag vill inte laga mat, för det påminner bara om den tomma tallriken bredvid min och den alldeles för fulla kastrullen. Jag vill inte gå i stan, för varje gång jag passerar butikerna får jag en klump i magen. Jag vill inte umgås med någon, för jag vill inte belasta någon annan med mina obetydliga känslor. Jag vill inte plugga, för jag är rädd för att misslyckas när du inte finns där och tror på mig. Jag vill inte göra någonting, jag vill inte vara, jag vill bara vara med dig. Hur kan så många inte:n bli till ett enda vill. Det väger emot och jag kan inte greppa, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå. Fler inte:n, men bara ett vill.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Nu börjar det här eländiga pendlandet igen. Och jag har inte dig att luta mig tillbaka mot. Jag saknar dig, jag har saknat dig hela tiden och känslan dunkar i mig dagligen. Även om det inte gör lika ont varje dag, så gör det alltid ont. Jag har inte klarat det lika bra den här gången, det känns som att någon gräver i mig både fysiskt och psykiskt. Känslorna börjar komma ikapp mig och jag önskar att jag aldrig hade gett det en chans till förra gången. Chansen drog mig bara längre in i mina känslor och nu orkar jag inte känna såhär längre, inte för någon som valt bort mig för andra gången.

Alla runt omkring mig säger att jag måste se allt det dåliga, men varför minns jag bara allting som var bra? Dom säger att jag nu har facit i handen, detta är andra gången som det händer. Andra gången du lämnar mig när det blir jobbigt. Andra gången du inte orkar kämpa för mig, för oss. Så varför håller jag kvar? Varför kämpar jag för någon som inte kämpar för mig?

Du säger att du har tillitsproblem, för att den personen som borde älskat och värnat om dig, svek dig. Och när någon väl står där och blottar sitt hjärta, älskar dig, värnar om dig. Då är du inte bättre själv. Då gör du precis samma sak som den personen du påstår att du inte vill vara som, och som du även tagit avstånd från på grund av detta. Du är precis likadan och du ser det inte ens själv.

Därför måste jag sluta se allting som var bra, för det var bara en lögn ändå. Iallafall från din sida.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Jag ville inte skriva det här, fingrarna har fumlat över tangenterna och jag vet att jag kommer ångra mig efter. Men jag kan inte låta bli. Bättre här än någon annanstans. Du skrev att du saknade mig och inte kunde förklara varför, förhoppningsvis för att du faktiskt bryr dig och tycker om mig. Men det känns inte så, det känns inte ens som att du saknar mig. Vad är det för syfte, med ord utan mening? Tomma ord som kanske inte betyder något?

Innan jag åkte hade vi bråkat, men trots det fanns du där för mig när jag behövde dig. Du tog hand om mig, och jag vill tacka dig för det. Men nu när jag är borta, då känns det som jag inte existerar. Jag vill komma hem, men samtidigt är jag rädd för att komma hem. Det enda jag vill komma till är att jag saknar dig, och jag vill inte säga det till dig. Jag saknar dig, igen.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

För lite över ett år sedan tappade jag bort en bit av mig själv, jag visste inte vem jag var ensam. Rosalie? Vem var Rosalie? Jag kan inte säga att jag vet det idag till hundra procent, men jag kan erkänna att jag är en god bit på vägen. Jag har vuxit något så fruktansvärt mycket detta året, trots en del vägskäl och farthinder så har jag utvecklats. Jag har upptäckt nya saker om mig själv, lärt mig bara vara jag och faktiskt trivas med det. Jag har bott själv dom senaste nio månaderna, tagit ett studieuppehåll och jobbat. Jag har fått tillbaka min självdisciplin och avslutat klinisk medicin. Jag har tillåtit mig själv att känna igen trots att jag har varit livrädd och trots att jag lovade mig själv att inte göra det. Men jag var tvungen att göra det, för att bli bränd och för att sedan kunna känna att det faktiskt är okej.

Men vart drar man gränsen?`När är det dags att kasta in handduken och ge upp? Historien upprepar sig. Jag bygger upp och du river ner, denna gången hade jag till och med nästan nått toppen. Men nu står jag här som förut, med en brasa som återigen brinner. Du tänder eld på den, samtidigt som du livnär mig med bränsle. Jag ger med mig, kastar på ny tändvätska, trots tidigare försök att hålla brasan vid liv så fortsätter jag att försöka. Varför? Du vet varför, men vet jag fortfarandet det?

Jag trodde det skulle bli annorlunda den här gången, jag trodde du skulle bli annorlunda. Du gjorde det jag aldrig trodde du skulle göra, du öppnade dig. Det var stort, det är stort. Men jag vet inte vad det hjälper när du sedan kopplar bort på nytt. Min stubin var lång, men den har blivit kort längs vägen. Den här gången orkar jag inte ens försöka, inte när jag är den enda som verkar kämpa. Du tvivlar på dig själv, du låter det gå ut över mig. Det är absolut inget fel att tvivla på sig själv, jag gör det med då och då. Men det är inte okej att bränna broar som man själv reparerar gång på gång. Jag kan inte göra något mer nu, och jag är inte längre säker på om jag vill det. Jag behöver din hjälp.

We have lost too many days, chasing the wrong tings. We have burned the inspiration on all the wrong things. Todays is the day to make things right, todays is what we have left. Today everything can be yours. Words of wisdom.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Du gjorde det igen, du strödde salt i såren. Vet inte vad din avsikt är, om du gör det med mening eller om det faktiskt finns något gott där bakom. Gör du det för att jag ska må mer dåligt, för att jag ständigt ska bli påmind och inte få komma på fötter igen? Har du glömt att du valde bort mig? Och när du gjorde det sa du också upp rätten om att intressera dig av min hälsa. Om det ens är ett genuint intresse av min hälsa, eller kanske bara ditt sätt att gotta dig i min misär. Jag känner återigen att det du gjorde var fett orättvist, nej inte orättvist utan snarare själviskt. Du klippte banden, och jag försöker acceptera det. Vad är då meningen med att lägga fällben på mig återigen?

Först när jag stirrade på skärmen tänkte jag att det måste blivit något fel, tills jag läste innehållet. Det tog mig 23 timmar, och ändå kunde jag inte komma fram till något vettigt. Trots det svarade jag. Och jag vet inte ens varför jag gjorde det. Jag ångrade mig i samma sekund som jag hade tryckt på skicka. För som du sa, det är inte din sak. Och vad skulle det gynna dig, om du ens fick ett ärligt svar? Vad tjänade du på det genom att trycka på skicka?

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Det var i slutet på juli, en torsdagskväll om jag inte minns fel. Vi hade varit på bio, jag tror det var rogue nation med Tom Cruise. Vi gick alltid hem ifrån biografen, bara för att du bor så nära. Det var en okej sommarkväll, men väldigt blåsigt. Den här gången gick vi som vanligt. Jag kommer inte ihåg exakt vad vi pratade om, det är lite halvt bortsuddat. Men trots det, så är detta mitt absoluta favoritminne.

Jag sa att jag frös, och för första gången i världshistorien gjorde du något som jag aldrig trodde kunde inträffa så naturligt. Du tog min hand, och du höll den i din. Du höll den hela vägen ifrån panorama och hem. Hela vägen. För en stund så förlorade du kontrollen, du gick emot dina normer och du gjorde något som jag troligtvis uppskattade mer än vad någon normalt brukar göra. En känsla av lättnad omfamnade mig, jag tänkte att "nu faller första stenen från muren", och kanske skulle jag kunna riva resten med lite mer tålamod trots min långa väntan. Där och då fick jag hopp, hopp om att du äntligen skulle släppa in mig. Trots motgångar och osäkerhet, fick den lilla gesten mig att sova bättre än vad jag gjort på flera månader. Jag ville behålla den känslan, jag ville känna mig så, men det fick jag inte. Och det är de som gör det svårare för mig. För jag vet att vägen in fanns där, jag såg den. En dörr på glänt, men den dörren är stängd nu... Jag brukar alltid ge alla andra "gör om och gör rätt-rådet", men när det kommer till mig själv är jag inte lika viktig. Jag hoppas jag kan lära mig själv att vara viktig, jag trodde det var det jag gjorde nu. Men jag vet faktiskt inte.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Gosh, I miss you. Och jag ogillar mig själv för de.

Signed by Rosalie

Likes

Comments

Tystnaden, det är tystnaden som skrämmer mig mest. Tomheten, det är tomheten som tar över. Förut kunde jag nöja mig med att bara höra dig andas, med att du bara fanns där bredvid - fastän vi inte varje gång sa något. Och visst, jag mådde inte alltid bra, men jag måste erkänna att jag är tusen gånger olyckligare nu. Du var personen jag ville ringa när något hade hänt, du var personen jag hoppades hade slagit mitt nummer varje gång luren plingade till. Du var personen som gjorde mig bekväm, personen som tillät mig att vara mig själv.

Nu är det inte så, och jag är ledsen för det. Ett obehag har intagit mig och jag vill bara spola ner min telefon i toaletten, jag känner mig borttappad. Det känns som att jag under nio månaders tid har vandrat en och samma väg, men plötsligt kom ett vägskäl och jag hade två vägar att välja. Jag valde fel väg och det går inte att hitta tillbaka, jag har förlorat min orienteringsförmåga. Hur hittar jag tillbaka?

Jag väntar ut dig i tystnaden, för jag tror att det är lättast så. Men jag önskar jag var starkare, att jag hade mer ork. Men jag är för feg, för feg för att tro och för feg för att hoppas. Så jag antar att det är mitt fel... Jag vet inte om det går över, fast jag antar att det blir lättare på något sätt. Någon gång. Eller jag vill våga tänka att det kommer det iallafall.

-I rest my case.

Signed by Rosalie


Likes

Comments