View tracker

"Queens don't compete with hoes" ser jag som kaxig biografi på många tjejers twitter- och instagramprofiler. Översatt blir det alltså "Drottningar tävlar inte med slampor" med en sensmoral som menar att fina flickor minsann inte ska tävla med "hoes" (fem. benämning) som spelar i ligor under deras. Riktigt sorgligt faktiskt. Sorgligt att inte fler har försökt analysera begreppet som mer eller mindre uppmuntrar kvinnor till att rivalisera med varandra och skapa en "jag är iallafall bättre än du"-stämning. Frågan jag ställer mig är: Varför ska kvinnor överhuvudtaget tävla mot varandra?

"Frihet, jämlikhet och broderskap" var slagorden under franska revolutionen och såhär trehundra år senare kan vi konstatera att vi iallafall fick det sistnämnda. Ett jäkla sådant också. Ständigt hörs grabbgäng förbigåendes på stan och skolkorridorer som tillkallar varandra genom "bror", "bro" eller "brorsan". Brödraskapet har blivit en kultur som vi kvinnor står utanför och parallellt med detta ska vi istället tävla och jävlas med varandra. Känner vi igen detta från populärkulturen och sägner mån tro? Askungen kanske? Törnrosa? Mean Girls? Ofta är en gemensam nämnare konflikten mellan kvinnorna, inte sällan handlar denna konflikt om uppmärksamheten från en man. Classic, men dock väldigt uttjatat.

Men nu är det ju faktiskt så att vi kvinnor, tro det eller ej, inte tillhör det privilegierade könet. Och visst är det väl sorgligt att vi delar samma förtryck - och samtidigt lär oss att inte spela i samma lag? Kanske hade det varit lite lättare att vara kvinna i en mans värld, om vi kvinnor haft ett systerskap likt männen har deras brödraskap.

Systerrivaliteten är något av det sorgligaste patriarkatet förmått åstadkomma. Det skär i mig varje gång jag hör en tjej säga "jag gillar mer att vara med killar, inte lika mycket drama". Bara det absurda i att vissa tjejkompisar behandlar andra tjejer som luft i sällskap av killar. Är det coolare att prata med killar? Är det så att killar tillför mer i en konversation? Kanske är det mer prestigefyllt med killkompisar? Mitt i all min frustration är jag genuint nyfiken. Varför föraktar tjejer varandra? Varför spelar många kvinnor inte i samma lag? Eller ens inom samma division? Lika barn leka bäst, som ordspråket lyder men när det emellertid gäller kvinnor sinsemellan skapas istället en hierarki - "jag är snyggare än hon", "han är mer intresserad av mig", "hon är inte ens söt" och så vidare, och så vidare, i all rutten oändlighet.

Hur gärna vissa kanske än vill tro att kvinnan helt enkelt är lite elakare än mannen, därav svaret på varför kvinnor tenderar hamna i verbal konflikt oftare än män, så kan jag bara säga att så är inte fallet. Likt de flesta problem som hör ihop med stereotyper, åsikter och förväntningar finns de flesta svaren inpräntat i samhällets strukturer och förhållningssätt. Sorgligt nog lär sig flickor att de ska tävla om uppmärksamheten från män, iallafall tycks det vara ett väldigt populärt handlingsförlopp inom litteratur och filmer. Samtidigt romantiseras och glorifieras den manliga vänskapen. Hård som sten är den också. Ingen snygg brud i världen kan komma mellan två män och några öl. Suck.

Som en avvikande sammanfattning vill jag bara uppmuntra tjejer till att reflektera över hur många gånger ni, omedvetet eller inte, tävlar med era tjejkompisar, tjejer ni går förbi på stan eller varför inte tjejer ni inte tycker om? Kallar ni er kanske dessutom för feminister? Ta då ett rejält andetag med sunt förnuft och en skopa systerskap. Far åt helvete med "Queens don't compete with hoes". Systrar tävlar inte mot varandra. 


Nina

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

I många länder finns bland invånarna ett fettförakt, Sverige är inget undantag. En studie från Yale visar att hälften av alla människor hellre skulle leva ett år mindre än att drabbas av fetma, 15 % kan tänka sig att korta ned livet med 10 år, 14 % utvecklar hellre alkoholism och hela 10 % önskar hellre se sina barn drabbas av anorexi. Motioner har förslagit fettskatt, Tv4 bjuder in gäst som öppet talar om att hon ser likhetstecken med fetma och något som är fult och oattraktivt och ständigt förekommer tips i diverse tidningar om hur man blir av med helveteskilona som ju bara måste bort.

Samtidigt som normer och stereotyper talar mot denna fruktansvärda fetma ses även de med smal kroppsbyggnad som privilegierade. Vilket självklart inte bör ses som obefogat eftersom smalnormen sträcker sig över alla mediala plattformer och påverkar vad vi människor, som helt styrs av det kommersiella samhället i vilket vi lever i, uppfattar vara snyggt. Normerna och strukturerna erkänner den smala människan som den mest attraktiva som således slipper vara offer för fettföraktet utan istället har möjlighet att stryka medhårs och ta del av det. Ibland och i olika sammanhang ses även de som är del av privilegiet som boven i dramat eftersom de upprätthåller dessa normer. Och jag tror att det är här någonstans som förklaringen till min hypotes om varför det ändå anses vara mer berättigat och inte fullt så elakt att kritisera för få kilo än för många, har sin grund. Just eftersom det bedöms vara det eftersträvansvärda.

Detta fenomen blev väldigt påtagligt för mig som fick utstå kommentarer dagligen angående min kropp. Min kropp. Tydligen är det legitimerat för vänners föräldrar, lärare, dagisfröknar och kassörskor på den lokala matbutiken att yttra åsikter angående en liten flickas alldeles för smala ben. Jo, för jag var nämligen som liten väldigt smal. Ökennamn som pinne och skelett blev ofrivilliga alias under många år av min barndom. Min kropp och vikt var inget jag var omedveten om eftersom jag ständigt blev upplyst om den genom kommentarer och klumpiga teaterviskningar. Självklart med budskapet att jag var tvungen att göra något åt det, trots att jag var frisk och åt precis lika mycket som de andra barnen på mitt dagis. Och detta tärde, sårade och fick min självkänsla att svikta.

Vi har lärt oss från vett och etikett och sociala sedvänjor att man helt enkelt inte säger till en annan person att hen har stor näsa eller för gula tänder, men när det emellertid kommer till det smala och således normenliga, blir det plötsligt befogat. Iallafall var så fallet i min omgivning,

Problemet är att 10-åringar inte vet vad ordet priviligerad innebär, en 10-åring förstår inte att hen kanske egentligen borde känna sig nöjd över sin taniga kropp och att hen kommer vara glad över en bra ämnesomsättning senare i livet. Åtminstone om jag låter referera till mig själv och mina känslomässiga föreställningar. För som vilket annat barn som helst som får en kommentar sög jag åt mig den som ett kaffefilter och blev om än mer paranoid och rädd för att bli ännu mindre, för att då behöva utstå ännu fler "Du måste äta mer, så smal som du är" och "Hjälp, du är verkligen j-ä-t-t-e-smal" ungefär på samma sätt som en annan pratar när man ser en överkörd grävling på vägen.

Det är en privilegium att vara smal, det vet jag och det skrämmer mig förtvivlat att fettförakt ens cirkulerar som begrepp. Men jag kan inte säga att det berättigar andra till att slänga kommentarer till höger och vänster och tro att det är okej, bara för att personen som får utstå detta är en del av privilegiet. Vad jag menar är självklart att det aldrig är befogat att uttrycka sig angående en annan människas, i synnerhet inte barns, yttre. Som dessutom är väldigt svårt att ändra på när man är liten, oavsett om det handlar om för få eller för många kilo. För barn som är som jag var, som hade dubbla strumpbyxor under jeansen, som hetsåt och bokförde alla måltider i hopp om att öka i vikt, är ofrivilligt privilegierade. Och för den enskilda individen kan det vara precis lika jobbigt att hata sin för smala kropp, som det är att hata sin för stora.

Likes

Comments

View tracker

Varför handlar filmer med kvinnliga huvudkaraktärer om hur prinsessan hittar sin ridande prins, hur den fattiga flickan gifter sig med den rike snubben, hur den miserabla kvinnan äntligen finner mannen i sitt liv och om hur samtliga lever lyckliga i all oändlighet? Och varför har machofilmerna ofta en story där Batman räddar Gotham City, Jordan Bellfort jobbar sig upp och hamnar på toppen av näringskedjan och där Stephen Hawkings uppfinner the theory of time?

Som tjej har jag, från barnsben, blivit matad med normer, värderingar och förhållningssätt. Jag har blivit skolad hur jag ska agera, tänka och konsumera för att vara i enlighet med det sätt samhället vill att jag ska vara. Visst, det här är ingen nyhet. Men patriarkatet i samband med media och populärkulturen spikar inte bara regler för mitt utseende och riktlinjer kring hur jag som tjej ska handla, utan även vad jag och många andra kvinnor sätter upp för mål och vad vi omedvetet prioriterar.

"Varför pratar kvinnor om män och varför pratar män om världen?"
Tja, det kanske inte är så konstigt, om hypotesen stämmer. Särskilt inte med tanke på att vi kvinnor matas med historier och berättelser både tack vare filmer, tv-program och böcker, där kvinnan finner sin man och därmed även lyckan. Om hur Maria Montazami gifter sig med en rik mäklare och kan leva ett lyxigt liv som hemmafru. Om hur Törnrosa blir räddad genom kyssen av en prins och således pånyttföds. Om hur kvinnans lycka och välmående existerar genom mannen och hans prestationer. Samtidigt får det motsatta könet bekräftat att han ska ha mål som är kopplat till insats, bragd och komptetens medan kvinnan och kärleksrelationen i filmen ofta förblir en parentes. För, med handen på hjärtat, hur många filmer finns det som riktar sig till den manliga målgruppen där den ledande handlingen är kärleksrelationen med en kvinna, och som dessutom inte objektifierar kvinnan?

Var är alla filmer om starka superwomens som på egen hand, utan en man med i bilden, lyckas ta sig fram och utföra stordåd? Var är alla kvinnliga affärskvinnor där pojkvännerna istället agerar bollkalle medan kvinnan är den enda och viktiga protagonisten? Varför framställs det i populärkultur som att det mest väsentliga i kvinnans liv är att bli del av en heterosexuell kärleksrelation? Och var är den ensamma, starka och åtråvärda kvinnan som presterar och existerar helt oberoende av en man? Det är henne jag vill se upp till, eftersträva och idolisera. 

Jag är vill läsa böcker och se filmer som får fler kvinnor att prata om världen och fler män att avstå från patriarkatet. Lite jämställd populärkultur á la 2015.

/Nina

Likes

Comments

Jag är trött på patriarkatet. På machonormen och strukturer. På samhället som skriker till mig att jag måste ha ett utseende i enlighet med de normer vår mansdominerade värld skapat. Normer som genomsyrar hela vår bisarra verklighetsuppfattning och styr oss som marionettdockor. På män och killar som tar sig friheten att kommentera min exteriör som om jag vore en porslinshund bara skapad för betraktarens ögon. Jag är trött på att utseende går före personlighet, på att utsidan ger insidan en chans, på att allt för lite avgör allt för mycket. På samhället som säger till män som säger till kvinnor som säger till små flickor att de måste behaga mannen, med smink, stringtrosor, klackar och korta kjolar. På att vi kvinnor aldrig kan vara vackra för någon annan anledning än att tillfredsställa mannen. På att inget annat vore väsentligt.

Jag är trött på tjejer som uppmuntrar patriarkatet och gör sig själva till underordnade men frivilliga slavar för det. På tjejer och kvinnor som pratar om deras respektive manliga partners i gudaliknande termer. På tjejer som skryter om vad deras pojkvänner tjänar som om det vore deras egna meriter. På tjejer som går mot feminismen snarare än med den, som inte anser kvinnor vara förtryckta just av den anledning att de själva, just nu, inte känner av det. Jag är trött på tjejer som tror att de endast kan leva genom en man, och på män som bekräftar det påståendet. Jag är trött på att det i filmer, media och bland många av mina vänner framstår som att kvinnans, alltså vår, livsmission och främsta mål är att bli en del av ett fungerande heterosexuellt förhållande där killen är snygg och tät och ger oss fina presenter när vi fyller år och har mens.

Jag är trött på hur kvinnor porträtteras, gestaltas och betraktas. På hur mediakvinnan alltid är snygg och hur hon alltid beskrivs utifrån sitt partnerskap eller yttre. På hur den mediala publiken och framför allt den yngre generationen hellre väljer att uppmuntra modebloggerskan som skriver om träning och smink än en kvinnlig skribent med talang för att skildra och belysa viktiga samhällsorienterade ämnen. På att folk i min omgivning bryr sig mer om Kim Kardashian än om Malala Yousafzai. På hur den snygga Barbien alltid vinner över den övernaturligt smarta och bokslukande Mathilda, från Roald Dahls otroliga mästerverk.


Jag är trött på att mitt utseende som tjej värderas högre än mina prestationer, min intelligens och mitt förnuft. På att folk är mer intresserade av vad jag har för nagellack än vad jag väljer att studera på universitet. På att min roll som kvinna egentligen inte bäddar för ett fritt framtida karriärsval och stege, eftersom jag förväntas anpassa mig efter kvinnans roll som den som avstår från hög lön och yrkesframgång, för att istället låta min manliga partner vara den som står för den största hushållsförsörjningen varpå jag får ett kroniskt tacksamhetssyndrom och där vågen mellan oss aldrig riktigt väger jämt, oavsett vad jag gör. 




/Nina

Likes

Comments