View tracker

Jag tycker det är konstigt att Alex beter sig som hon gör. Självklart ska man ha en roll utanför skolan och en i skolan, eller rättare sagt, det ska vara två olika relationer. Det är viktigt att skilja på rollen som klasskompis eller arbetskamrat och rollen som bästa kompis. Men det är inte alltid så lätt.

När vi gör våra grupparbeten tycker jag att hon gaddar ihop sig med Therese, jag tycker att hon utesluter mig och bara pratar med Therese om saker och om arbetet. Det känns jättetråkigt! Jag kan till viss del förstå detta då jag inte är lika vaken som Therese men attityden, det är den jag har problem med.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är konstigt det där med lycka och glädje, hur man kan bli glad för så lite och hur man kan bli ledsen för så lite. Hur livet kan vara en bergochdalbana där man ena sekunden har ett brett leende på läpparna, för att sedan en kort stund senare, inte alls ha det leendet. 

"Att få vara lycklig i livet är få förunnat, man får vara nöjd om man är lite glad ibland". Ett mycket bra citat som enligt min mening beskriver livet ganska bra faktiskt. Just den där glädjen, har jag märkt, är väldigt viktig att hitta i vardagen. Glädjen i småsaker; det kan vara en god middag, en lugn kväll med den man tycker om eller en kul kväll på stan med vännerna. 

En av mina små glädjeämnen i vardagen tycker jag att jag har hittat. Jag har hittat det i Robin. I våra härliga konversationer där det inte spelar någon roll vad vi skriver. Det kan handla om väder och vind, om sex och snusk, om vänskap eller fest. Det spelar ingen roll, han får mig alltid på bra humör, han får mig att skratta och han gör mig lite glad i vardagen.

Men i just den stunden, är jag bara lite glad då? Kanske är jag rent av lycklig i det ögonblicket, när jag har hans fulla uppmärksamhet, när jag läser hans senaste meddelande och när jag skickar iväg mitt. Ja, någonstans där är jag nog lycklig för ett ögonblick. Något jag i alla fall är glad över är att jag få ha Robin i mitt liv - på ett eller annat sätt. 

Likes

Comments

View tracker

​På min morfars begravning höll jag ett tal till honom. Jag hade skrivit talet och förberett det innan. Nedan ser ni vad jag läste upp. Kommentera gärna!


"Flitig så länge krafterna räckte, fridsam och nöjd har dulevat din tid. Så började dikten som fanns i morfars dödsannons. DET var minmorfar.

Så fort jag behövde hjälp med något så hjälpte han till meddet. Oavsett om jag behövde hjälp med att skriva en uppsats, eller om det varett ord som jag inte kunde så ställde han upp till 110%.

Ett roligt minne jag har från morfar är när han skulle kommaupp till Stockholm och passa mig när jag var liten. Han som inte annars kannågot om matlagning skulle steka falukorv. Tror ni att det blev bra? Njaa,hälften fick vi slänga för de var brända… Något som han däremot tyckte om, till skillnad frånmatlagning och hushållsjobb, var tåg. Han byggde upp en modelljärnväg ikällaren, hemma på Kvibergsgatan där vi lekte och hade kul. Kanske tycktemorfar att det var allra roligast. Trots brända falukorvar var morfar en förebild för mig, ochkommer alltid att vara det.

Tack morfar för allt du har hjälp mig med, jag är så stoltöver dig."

Likes

Comments

Du ligger där i sin säng,under täcken och filtar, så ynklig och svag. Likt en fågelunge öppnar du munnen när du vill ha vatten. Dina ögon är stängda och du andas tungt. Vi tittar på varandra, mormor, mamma och jag. Lilla morfar, aldrig trodde vi att vi skulle få se dig såhär, att det skulle sluta på det här viset.

Det är cancerns fel. Det är den som spridit sig från dina tarmar till din lever. Den upptäcktes för sent.Operationen och dess efterbehandlingar räckte inte för att stoppa de metastaser som tagit sig från cancers rot och ut i din kropp. Jag tar din hand, biter mig i läppen och känner hur en tår rinner ner från min kind där jag sitter på en gammal pinnstol i ditt sovrum i Borås. Mitt emot din säng täcks den gröna väggen av bilder från förr. Dina favoritbilder från din barndom, ditt och mormors bröllopskort och bilder på dina föräldrar. Nu ser du inte alls ut som på bilderna, ditt ansikte och din kropp är mest skinn och ben, det går att se hur sjuk du är. Du öppnar ögonen, jag ser hur du blickar bort mot fotoväggen med en längtansfull blick. Vi ser alla sorgen i dina ögon. Lilla morfar.

Jag åker hem till Stockholm, hem till vardagslivet. Men tankarna är kvar hos dig. Varje timme,varje minut. Lilla morfar, hur kunde det bli så här?

Telefonen ringer, det är mamma. Hon berättar att ni behövt åka in till sjukhuset, att du inte kunnat sova på flera nätter och att du är sämre än någonsin. Vad var egentligen det värsta? Dödsångesten, smärtan, tankarna? Hur skulle vi klara oss, vad skulle vi göra utan dig och hur skulle det gå för mormor?

Natten går och jag vaknar på morgonen med ett ryck. Telefonen ringer. Du har lämnat oss.

Det är begravning. Vi har beställt blommor i dina favoritfärger, blått och gult, född 6 juni som du är.Vid din kista placerar jag din favoritbild på dig själv. En bild på en stolt trumslagarpojke på sin 12 årsdag. En tår faller ner för min kind, den träffar den grå marken i kyrkan, precis framför din kista. Vi sätter oss längst fram. Mormor längst in mot gången, jag bredvid, Jonas därefter, tätt följd av mamma och pappa på andra sidan Klockorna ringer en bra stund innan musiken startar. Vi har valt din favorit: marschmusik. Med min hand i mormors, blickar jag bort mot bilden av dig. Ser framför mig hur stolt du var när du marscherade fram längs med gator och torg i Borås. Tamburmajor blev du till slut, en mycket stolt och duktig sådan.

Prästen har vi träffat innan, hon var hemma hos oss och bad mig berätta om dig. Hon frågade mig hurjag kommer ihåg min morfar. Bakom ögonlocken började tårarna bränna och jag fick knappt fram ett ljud. Nu när jag sitter här i kyrkan, svartklädd och meden röd ros i knät kan jag inte hålla tårarna tillbaka länge. Prästen beskriver dig och dina intressen som du hade, det blir ett vackert tal. Jag tittar ännu en gång bort mot kortet vid kistan. Lilla morfar, hur kunde det bli såhär?

När prästen säger orden”Louise, du var Åkes enda och älskade barnbarn” kommer tårarna igen. Det går inte att hejda. De droppar ner på min klänning och jag hör mormor snyfta bredvid mig. Lilla morfar.

När det är dags att säga adjö går vi fram till kistan, mormor först. Jag niger en djup, nästintill kunglig nigning framför din kista, med huvudet nedböjt och tårar på kinderna.Jag gjorde allt och skulle göra allt för dig lilla morfar. Jag tackar dig fö rallt du har gjort för mig. För allt du har hjälpt mig med, för allt du har ställt upp med, för att du alltid har funnits där för mig.

Det finns ingen är oberörd,alla går fram till dig med tårar i ögonen. Alla nickar åt oss, alla bockar och niger mot dig. Vilken respekt du får, vilka fina ord du får! Vilka fantastiska personer du hade runt omkring dig. Vilken fantastiskt person du var, lilla morfar.

Vid kaffet och tårtan klirrar jag i glaset, ställer mig upp framför familj och nära vänner. Jag berättar hur jag upplevde dig, min lilla morfar. Hur du kom upp till Stockholm och skulle laga falukorv till mig, hur du alltid hjälpte mig med alla läxor och hur du lärde mig om tåg. Tårarna är omöjliga att hålla tillbaka. Jag hoppas att jag gör sig stolt.

Begravningen är över. Jag sitter i ditt tomma sovrum och tittar på bilderna på den gröna väggen. Bilderna på dig som ung, bilderna på dig och dina föräldrar och alla de andra som betydde så mycket för dig. Bilden där du står som trumslagarpojke sätter jag upp på väggen igen. Jag stänger dörren, viskar ett tack. Tack för att du var världens bästa morfar. Tack för att du fanns.

Även publicerad hos nyheter24.se​. Uppdaterad 2016-04-04.

Likes

Comments

​I natt gick min morfar bort, han somnade in med min mamma vid sin sida. 02.20 tog han sina sista andetag.

Älskade morfar, tack för allt du har gett oss och mig, tack för att du alltid varit så omtänksam, tack för att du alltid har varit du. 

Jag älskar dig morfar.

Likes

Comments

Även fast jag redan visste tog jag beskedet hårt, så som varje dotter skulle göra. Vi alla tog det hårt. Givetvis tog pappa det hårdast. Pappa kallades in till Karolinska för samtal efter ett antal undersökningar, mamma var med honom.

Domen löd: Cancer.

Likes

Comments

Jag har aldrig träffat min faster. Hon adopterades av min farmor och farfar när pappa var fem år. Hon hade det aldrig så lätt. Jag har inte fått berättat för mig exakt hur allt låg till men farmor och hon kom inte överens. Farmor var inte så lätt hon heller.
När min faster blev myndig flyttade hon hemifrån, såg i princip aldrig tillbaka. När farmor blev gammal och började se dåligt gjorde hon ännu ett försök att skriva till min faster, men svar kom att hon inte var intresserad av att träffa sin mor. När farmor gick bort hade de inte träffas på 30 år.
Efter farmors död skrev vi till min faster på nytt. Hon beklagade sin mors bortgång men skulle inte komma på begravningen. Arvet var hon däremot intresserad av. Hon skulle få ganska mycket pengar, hon var väldigt snabb på att vilja ha dem. Plötsligt hörde vi inte av henne längre, vi väntade på ett speciellt kontonummer. Vi skickade flera mail, men hon återkom aldrig.
Igår fick vi ett samtal, min faster hade hittats död i sin lägenhet.

Likes

Comments

​Pappa kunde inte gå på toa ordentligt, han kunde inte kissa oavsett hur kissnödig han var. Det blev värre under grannfesten (se föregående inlägg) och det var därför han hade dykt upp i dörröppningen tidigare än vi trott. Först när mammas rop ekade i huset förstod jag att något var fel med honom.

"Vi måste åka till akuten NU"
 
Jag blev förstelnad, jag kunde för en sekund inte röra mig från soffan. Plötsligt flyger vi upp, min pojkvän och jag. Upp från soffan flyger vi, pojkvännen slänger på sig ett par byxor. Innan jag ens hunnit reagera är pappa och mamma påväg mot bilen, hjulen gnisslar när pappas Renault gasar ut från uppfarten.
 
Jag blir kvar hemma. Och bäst var nog det. Jag vacklar fram och tillbaka, går till ena änden av vardagsrummet, sen till andra, ner fär trappan, upp för trappan. Sätter mig i soffan tills de till slut kliver in genom dörren, många timmar senare.
 
Jag visste redan.
Jag visste redan vad som var fel.

Likes

Comments

Det var sommar, kvällen var ljum, himlen hade blivit sådär lila som den blir en riktigt fin sommarkväll. Min pojkvän körde in på mammas och pappas uppfart, vi parkerade i gruset och steg ur mammas gamla ford fiesta. Vi var ensamma hemma, mina föräldrar var på grannfesten, en fest som ordnas varje år bland fyra familjer i området. Föräldrarna skulle inte komma förrän mycket senare.

Plötsligt steg pappa in genom dörren, tidigare än vad vi hade räknat med, ensam också. Förvånade tittade vi på varandra där vi satt, min pojkvän och jag. Pappa tog en prommenad, gick sedan till nedervåningen. Jag hann tänka "bara han inte har druckigt för mycket igen".

Mamma klev in genom dörren någon timme senare. Jag hör hur pappa pratar fort med henne och låter rädd. Jag stelnar till. Plötsligt ropar mamma på oss från nedervåningen. Rösten är gäll, hög och jag hör att hon är rädd.

- Vi måste till akuten, NU!

Likes

Comments

En kväll för några år sedan bråkade en flicka med sin mamma, hon ville sova över hos sin pojkvän på en vardagskväll men mamman tyckte inte att det var en bra idé. Mamman stod på övervåningen, hängde ner med huvudet i trappan och där nere stod dottern i sina bästa mjukisbyxor. Håret var bekvämt uppsatt i en tofs och på fötterna hade hon sina duntofflor som hon hade fått i julklapp året innan. I rummet bredvid trappan fanns ett arbetsrum, fullt av papper, pärmar, post och damm. På skrivbordet stod en dator och vid datorn satt pappan. Han läste på internet om aktier, om stockholmsbörsen, om räntenivåer och utbetalningar. Han satt ofta och länge vid sin dator, helst med en kopp kaffe bredvid sig.
 
Dottern skrek aldrig, inte mamman heller, men rösterna var upprörda under diskussionen och dottern lät för första gången någonsin som en vanlig tonåring: envis och sur. Pappan kastade upp ögonen från datorn, ropade att nu får det vara nog. Dottern svarade med att putta till hans dörr. Då brast det.
 
Mellan trappan och dotterns rum var det ungefär 15 meter, de låg på samma våning. I dotterns rum fanns det typiska som finns i en tjejs rum. TV, 120 cm´s säng, kläder, garderob och smink. Men dottern hade aldrig varit någon vanlig tonåring, snarare hade hon gått från att vara barn till vuxen nästan direkt. Hade aldrig varit stökig hemma, aldrig kommit hem full, aldrig gjort något som fått hennes föräldrar att flippa.
 
Där kom reaktionen. Det brast för pappan, han flög upp ur sin skrivbordsstol, flög ut från sitt arbetsrum och satte kurs mot dottern. Med en totalt blank blick, knallröd i ansiktet och så arg att det nästan rök ur öronen på honom, kastade han sig fram mot sin dotter. Hon blev rädd. Hon hann tänka, "inte igen".
 Han knuffade henne baklänges med ett krampaktigt tag om hennes armar, likt en tjur som blivit drogad av någon slags medicin. Hon hann inte känna om det gjorde ont eller inte. Han knuffade sin dotter hela vägen från trappan till hennes rum, fortfarande med samma bortkopplade blick, samma knallröda färg i ansiktet, samma ilska. En knuff ner i sängen BANG. Hon studsade upp lika fort.
-Vad fan gör du?! skrev hon.
BANG, ett slag på armen, han puttade ner henne igen.
Mamman hade hunnit ner, hon hann se slaget och den andra knuffen innan hon gick mellan och stoppade det som urartat.
 
Hur det gick? Dottern flydde och kom inte tillbaka samma natt.
Vad sa pappan? Han bad om ursäkt två dagar senare.
 
Hur jag vet? Jag är flickan.

Likes

Comments