View tracker

​Hysterin kring clowner

Löjligt är väl första tanken


Folk med för mycket fritid är väl andra tanken

Som förväntar sej en reaktion 


Ungefär som en blottare som förväntar sej en reaktion


Men i dethär fallet förväntas rädsla


En mask för att dölja sitt face

För att kunna skrämma andra

Anonymt

För "makten" sitter i masken

Att inte bli igenkänd


Att smyga omkring med i vissa fall slagträn

Motorsåg

Knivar

Att skrämma folk för att få dendär jävla adrenalinkicken


Springa efter barn 

Fixa trauman för dom

Som säkert sitter kvar i år

Hur tänker du där?


Folk med väldigt låg moral

Respekt

Säkert känt sej ensam under uppväxten

Blivit sårad

För vilken frisk människa springer runt med slagträn, knivar, motorsågar

För att skrämmas?


Rätta mej gärna om du tycker annorlunda


Inte bara i USA


Åbo

Rovaniemi

Luvia

Helsingfors

Jakobstad 


Tagga ner




Om någon lyckats missa så kommer en video

https://www.youtube.com/watch?v=9wVC5Yw3SvU





Du/ni som klär ut er för just det ändamålet 


Skärp dej 

Skaffa dej en riktig hobby 

And pull your shit together




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Som rubriken säger


Du vill finnas till

Du vill hjälpa

Du envisas med att stanna kvar på jobbet

- även om ditt skift är slut

För du vill visa 

- att du KAN!


Du stannar uppe sent och jobbar med olika saker

skoluppgifter

egna projekt


Du vill vara med på ALLT

För att det är roligt helt enkelt


Du märker hur din energinivå sjuker

Att du blir mera och mera lättretlig

Hur stressen ligger på under natten

VARFÖR?

Du sover någon timme per natt

För att sedan orka upp igen och vara med på allt igen

Ekorrhjulet

Det är igång igen


Illamåendet som tränger sej på som ogräset i jordgubbslandet

Huvudet som cement 

"Varför lovade jag att ta på mej så mycket?

Men tänk om folk inte frågar mej tills nästa gång om jag säger nej nu?"


Ångest

Du kämpar bara på

för att orka ta dej igenom dagen utan att somna


Mardrömmar 

Rädslan som äter upp dej inuti 

Du vet inte vart du ska ta vägen



Men

Somsagt

Man får säga nej

Ingen tycker mindre om dej för det

Säg nej innan du faller


För 

Somsagt



Ingen tackar dej när DIN ork är slut

Likes

Comments

View tracker

Så det händer igen.

En våldtäkt.

I Jakobstad.

En invandrare

Se på fan.


Det pratas om

Det skrivs om

Rädslor bildas

"Nää jag kan nog inte gå ut ikväll. Jag kan ju bli våldtagen!


1/10 är överfallsvåldtäkter

Våldtäktsmannen/männen är okända

"Kastar sej" över offret


Dom anmäls

Pratas om

Sprids


Fallet i Jakobstad i söndags var det också en invandrare som våldtog offret

Då pratas det lite mer

"Invandrare kommer till vårt land och våldtar våra kvinnor!"


Det händer

Jag är ledsen för det.

Men just den % av våldtäkterna är väldigt låg.



Däremot 9/10 våldtäkter sker i någons hem

Av finländska män(!)

Av någon person som offret känner eller är bekant med från tidigare

Det händer ganska ofta


Och bara en bråkdel av dom anmäls

Tyvärr.


Det pratas inte om dom

Dom göms undan

Ibland berättar offret inte alls

På många år


För att det är jobbigt att prata om

Skuldbelägger sej själv


För att offret har ett band till våldtäktsmannen

(eller våldtäktskvinnan)


Offret skuldbelägger ofta sej själv över händelsen

Det är en vanlig känsla som uppstår


Så vad lär vi oss av dethär?

9/10 våldtäkter sker bakom låsta dörrar av en bekant

Som är finländare



1/10 sker som överfall

Båda är avskyvärda och gör mej ledsen


Men risken att du blir överfallen och våldtagen ute är väldigt liten




Over and out.

Likes

Comments

1 år

1 år av hat

1 år av rädsla

1 år av kämpande 

1 år av frustration

1 år av panikångest

1 år av rädsla för sej själv

1 år av rädsla att springa på dej

1 år av rädsla för närhet

1 år av ångest



1 år sedan du ​absolut​ ​skulle träffas

1 år sedan du förstörde mej

Sedan du totalt sket i mina "nej" 



Någon dag ska jag in i dedär hotellet igen

Upp till rummet


Någon dag ska jag konfrontera dej




Bara inte idag



Likes

Comments

Tom

Tom inuti

Tom utanpå

Gråten håller du kvar

Den finns på insidan

När ljuset finns


När ljusen släcks är det okej att gråta sej till sömns 


Platsen du såg

Rummet du var fånge i

En jävla massa hat

Jävla massa rädsla

Saker brast inuti 

Ärr 

Du kommer krypande och vill jag ska förlåta dej

För det du gjorde

Men varför?

För att du ska få jobb

Visst, jag förstår

Men du kan glömma ditt förlåt

Ärligt talat

Vad tänker du med?

Vad tänkte du på i stunden?

Ditt fulla jävla svin

Du kan ta din alkohol och bara försvinna

Du förstörde mej



Likes

Comments

​Jag har alltid varit en sådan som behöver utmana mej själv.

Jag tycker om att göra det också.



Dels för att må bra


Men också för att se

"Dethär klarar jag av, dendär saken också"


För att bli starkare än vad jag är just nu



Utmaningarna handlar ofta om saker jag  upplever som jobbiga


En sak som jag under många års tid kallsvettats över att göra

(speciellt i högstadiet)

är en sådan simpel sak som att sitta själv och äta


Det har hållit på i flera års tid

Minns att det startade i lågstadie

Varför vet jag inte



Men ett problem jag tampas med ännu idag

Ikväll tyckte jag att det var dags att göra något åt det


Så jag for helt själv ut och äta

Jag gick in

Beställde mat

Kallsvettades!

Satte mej ner vid ett bord och väntade på maten


Med telefonen avstängd för att ta in allt bättre


Jag satt helt själv och såg runt mej

Endast en annan person i hela resturangen


Kändes skönt att "mjukstarta"


Jag fick min mat

Jag märkte efter en stund att jag stressåt

Blev medveten om det och åt långsammare

Gjorde mitt bästa för att dra ut på det så länge som möjligt

Märkte då jag nästan var klar att jag nästan kunde njuta av maten


Kändes väldigt bra och skönt när jag gick ut och hade klarat något jag i princip är rädd för att göra!




Med denna "bekännelse" vill jag uppmuntra just dej att bli medveten om dina rädslor

Upplev dom och fundera

"Varför känner jag som jag gör i denhär situationen?"

"Vad kan jag göra för att hjälpa mej själv?"

"Är det sådär farligt egentligen?"

Många pinnar bygger en stege

Likes

Comments

Att se en vän i sorg kan vara lika jobbigt

och smärtsamt som att själv vara ledsen.

Man lider med sin kompis

Man vill inget hellre än att hon/han ska må bra igen.


Men det kan också bli en press att trösta - i strävan efter att vara en så bra kompis som möjligt.

Tänk om inget av det man säger hjälper?

Eller ännu värre, tänk om man säger något som gör saken ännu värre?


Ibland undviker man en vän som är ledsen.

Ofta av rädsla att man inte ska kunna göra saken bättre.


Men hur mycket behöver man göra egentligen för att trösta någon?



Jag har själv varit i båda situationerna mycket och ofta periodvis.

Jag har lärt mej vad som ofta funkar

Främst med att trösta

Men också att bli tröstad




Är din vän ledsen och vill prata

Gå till en plats där vännen din känner sig trygg

Bra också om ni får vara ensamma på den platsen och ni får prata ostörda




Det viktigaste är att du finns där.

Du behöver inte säga så mycket.

Bara du är där.

Lyssnar.

En blick säger mer än tusen ord



Lägg din telefon på ljudlös så att du lägger ditt fokus på din vän som är ledsen.

Sätt gärna undan den också så du slipper fundera på den.



Kom ihåg att din kompis inte är du

Du kan tänka dej in i samma situation, men det betyder inte att du upplever den på samma sätt som din kompis

Samma situation kan upplevas på flera olika sätt för olika personer.



Låt din kompis få vara ledsen om han/hon är det.

Förklara, gråta, vara arg, vara skör

Enligt en kanadensisk studie är det sista en person med låg självkänsla vill höra att:

"Allt kommer att bli bra igen"

Hellre vill man att vännen visar förståelse för allvaret i situationen, och ger så kallad "negativ bekräftelse".

Tillåt kompisen att få känna sorgen.

Känna känslorna som uppstår.

Känslor kan inte skada.

Var inte rädd att själv bli känslosam




Börja inte prata om dej själv.

Du kanske har varit med om en liknande situation som din vän.

Men nu är det du som ska lyssna

Följdfrågor är okej.

Du kan säga att du förstår.

Men att slänga ur hela din story brukar inte bli bra.

Blir det då din vän som själv är ledsen som börjar trösta dej?



Kom inte med svar eller förslag på lösningar.

Är din vän ledsen och vill prata om det, låt vännen göra det.

Vännen, inte du.

Lösningar är oftast inte det din vän vill ha

Bara någon som lyssnar



En lång, ordentlig kram kan vara bra att slänga in.

Vännen får vara svag fysiskt också, slappna av.

Du håller upp vännen fysisk en stund

En hand på axeln eller området där skulderbladen finns är också bra.

Ger en känsla av trygghet.

Om din kompis inte vill ha någon fysisk beröring, respektera det.

Fråga gärna före

"får jag ge dej en kram?"

Likes

Comments

Kärlek

Min uppfattning?

Nyförälskelse, yes.

Allt känns bra

Personen är perfekt

Längre in då?

Man börjar hitta fel

Brister

Grälar

Över minsta lilla

Undviker varann

Undviker du lär du han/hon du är tillsammans med att leva utan dej

Lögner

Förälskar sej i andra, fast du har ett förhållande

Svartsjuka fast de int finns nån orsak till svartsjuka

Ängslan

Misstro


Inget jag vill ha

Jag klarar mej bra utan sådant

Ja klarar mej själv


Jag är starkare själv

Låt mej vara


Likes

Comments

Får ofta frågan i stil med:

"Hur har du klarat dej igenom allt?"


Ärligt talat vet jag inte

Samtidigt finns det dom som har haft det så mycket värre

Så varför skulle jag inte klara mej?

Det som har funkat för mej är att sätta ner förväntningarna

Ta saker som dom kommer

Acceptera

Utmana dej själv

Ge dej tid


Flera har frågat om jag kan berätta om vad som hände efter våldtäckten, hur jag mådde och berätta hur jag konkret gjorde för att ta mej igenom det

Tänkte berätta om det nu


Själva kvällen det hände så förstod jag inte

Jag var arg och besviken över vad som hade hänt

Men jag förstod inte

Jag tror jag var i chock

Dagen efter fick jag en gråtattack mitt under "Mamma Mia" teatern

Fick flera till inom några timmars mellanrum


Jag hade berättat om själva händelsen åt några fåtal vänner

Minns speciellt 1 vän som var väldigt allvarlig med mej

Hård på ett bra sätt

Jag tog det inte så hårt själv ännu första veckan efter

För att det inte hade sjunkit in ännu

Själv kände jag att "Iiint var e så faarligt"

Vännen var ändå hård med mej

Vilket jag behövde


Ca 1-1.5 månad blev det väldigt jobbigt

Jag fick väldigt mycket ångest

Har aldrig tidigare upplevt ångest som är så kraftig att man blir sängliggandes i princip hela dagen - jag slapp inte upp!

Jag försökte - men illamåendet och kylan mellan revbenen var där

Gick bara inte vissa dagar


Äckelkänslor fanns också med i bilden

Jag kände mej äcklad över mej själv

Också över andra


Jag fick en rädsla för fysisk kontakt

Vissa dagar då ångesten var värre fick ingen röra mej

Inte ens närmaste vännerna eller familjen

Paniken kom krypandes få fort någon närmade sej

Jag hade konstant en rädsla att någon skulle krama om mej bakifrån, stå bakom mej, gå bakom mej osv


Det var lite lättare med tjejkompisarna

Men med grabbkompisarna var det väldigt jobbigt


Jag fick panikattacker i något skede

När dom exakt började vet jag inte

Men dom har funnits med i bilden ett bra tag

Först var dom svåra att hantera 

Men jag lärde mej ganska snabbt att få kontrollen


Hatet kom i något skede

Och jaa, hat

Vet att det är grovt, but I know how that feels now

Hatet skrämde skiten ur mej

Kände det så starkt

Så nära

Svårt att hantera det först

Känslomässigt



Det som jag gjorde och som jag blev tipsad om var att låta mej känna alla känslor

Var inte alls så pigg på det då, men jag gjorde det iaf


Det var jobbigt

Men på så sätt bearbetade jag en del



Fysiska kontakten lät jag ta en viss tid

Men för att jag har fysisk beröring som starkaste kärleksspråk ville jag ha bort rädslan


Då jag kände att jag kunde var en utmaning att sitta nära någon

En annan utmaning var att ge någon en kram

Det var lite svårare

För då kunde jag inte "fly"

En annan utmaning (som jag tyckte var pest och pina) var att sitta i famnen på någon

Sitta och låta någon hålla om mej

Minns jag gjorde den utmaningen första gången i januari

Den var nog den jobbigaste

Och joo, jag var rädd

Men jag klarade det



Jag var bara fysisk med dom jag verkligen litade på

Kände förtroende för och visste var jag hade dom

Utmaningarna var mest med pojkkompisarna


Fortsatte med dessa

Men gjorde det bara dom dagarna jag kände att jag klarade av det

Försökte vara snäll med mej själv



Panikattackerna kom ofta

Mest i samband med stressiga situationer

Eller situationer då det förväntades något av mej

Eller om jag hade en deadline med någon skoluppgift

När socialfobin ibland spökade


Lärde mej själv ganska fort att få kontroll över dom

För mej fungerade det att låsa in mej någonstans

Wc, eller eget rum

Bara en dörr som hade lås på sej

Som bara jag kunde öppna från 1 håll

Wcdörren fungerade effektivast

Brukade låsa in mej och sätta mej på golvet

En andningstekning som fungerar för mej är att "få luften ner i magen"

Eller andas med magen

Mest för att undvika hyperventilation

En grej som också har skett

Försöka känna allt och få klarhet vad det var som orsakade just denhär attacken


Ofta om jag fick 1 attack kom det flera under dagens lopp




I mitten av juni fick jag min första kram - som jag njöt av

Kände att det var ett väldigt stort framsteg

För mej



För tillfället mår jag oftast bra nu

Även om det finns saker jag ännu behöver jobba på



Utmaingarna blev min räddning

Kort och gott

Likes

Comments

​En öppen famn

Nej

Har aldri funnits

 Kanske är bäst så

Att se hur min närvaro smärtar dej

Att se hur ingrodd du är i din navel då jag är under samma tak

Sicken tur då att vi bara kommer att träffas någon gång per år framöver

Smärtan inom mej är bekant

Samtidigt som jag har stängt av allt för dej

Enklast så

Det bara är

Likes

Comments