På något sätt får jag min vardag att bli hektisk även när jag har nästan ingenting att göra. Idag var lite en sån dag. Efter jobbet åkte jag till stallet. Min mensvärk sitter fortfarande kvar, dock mildare än igår då jag inte behövde ta flera tabletter för att ens orka stå upp utan att gråta. Att ta sig igenom varje ridpass har känts tungt på senaste, lusten och orken för det börjar försvinna. Jag gör inte det för jag gillar det längre, utan för att jag älskar Amadeus och måste. Idag fick det bli ett halvhårt pass i skogen där vi tränade på halter och ryggningar i backe samt lite lösgörande på de större stigarna. Fungerade helt okej, inte 100% nöjd men hann inte rida längre då jag hade en timme på mig att sadla av, duscha och befinna mig på möte i Västerås.

På mötet påbörjade vi en tidslinje för mitt liv, skulle rekommendera andra att göra likadant! Det är lite av en ögonöppnare när man ser alla händelser i en röd tråd än bara var för sig i huvudet. Det blir lättare att dra samband till orsaker som tynger ned en idag.

Stella ligger och snarkar på min arm i soffan just nu efter en promenad. Jag och mamma var på björnön för att ta oss en promenad med hundarna efter mötet, känns mycket roligare att gå på platser man inte går vardagligen - vilket är ganska logiskt. Planen för kvällen är i alla fall bara ta det lugnt. Troligtvis kolla i fall på unga föräldrar och unga mammor eller gå till affären för att köpa lite gott!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Startar upp med en presentation av mig själv nu innan jag sätter igång bloggen. Har bloggat mycket när jag var yngre så vissa kanske känner igen mig medan andra aldrig sett röken av mig. I vilket fall är jag nästan precis som vilken 19 åring som helst. Min vardag består mestadels av min hund Stella och min häst Amadeus. Jag tog studenten i somras och nu ställer jag mig frågan var jag vill vara om fem år varje dag. Idag arbetar jag som personlig assistent och gjort det nästan ett år nu, det är dock något jag inte tänkt försörja mig på hela livet.

Jag har levt med ångest och panikångest sedan tidig tonår men är först sista månaden jag gick på gymnasiet som jag blev uppmärksammad och därmed fick diagnosen a-typisk ätstörning. Planen är att jag fortsätter min behandling tills den är färdig och därefter ska vi se om jag får remiss vidare till vuxenpsykiatrin. Den tuffaste resan är redan gjord, men jag står inte ännu med facit i handen.

För några dagar sedan flyttade jag och min partner ihop i en ganska stor etta. Utöver detta vet jag inte riktigt vad jag mer kan berätta, detta är i alla fall ytan av mig, en helt normalt onormal människa som precis kastat sig ut i vuxen- och sambolivet. Har inte riktigt tänkt vad jag ska blogga om så nu i början kommer det troligtvis bli rörigt, men jag hoppas det ska vara lite intressant att följa mig och min vardag!


Likes

Comments