throwback

Vi var en stark, typisk svensk kärnfamilj. Jag hade verkligen allt man kunde önska sig, två föräldrar som älska mig, en bror som skulle göra allt för mig. Det är så typiskt att man tar allt det där för givet..

Vi hittade alltid på saker, utflykter, middagar hos kompisar. Ett helt vanligt Svensson-liv. Min bror spelade hockey, jag spelade fotboll, hade häst, stort fint hus, stor trädgård, fin pool, bortskämda av våra föräldrar. Precis så som det ska vara när man växer upp. Men allt det där "normala" rann ut i sanden under åren som gick.

Jag blev mer och mer medveten om hur min kropp skulle se ut och vad samhället krävde utav mig, min bror tappade intresset för sin sport, fann intresse i sånt som han borde vänt ryggen till. Hela vår familj blev så disträ. Vi var inte längre en familj.

Skilsmässan blev oundviklig. Vi sålde vårt hus, vårt älskade hus som då ekade utav ett liv som inte längre fanns inom räckhåll. Pappa flytta till lägenhet, mamma flyttade till hus, jag och min bror följde med mamma. Bandet till vår pappa blev rätt svagt, då vi träffades så sällan.

Vid 13 års ålder upplevde jag mitt första viktras, i samband med att min pappa flytta till Vietnam, min pojkvän gjorde slut med mig och stressen inför högstadiet. Men då återhämtade jag mig ganska snabbt. Mitt första återfall blev ju dock värre.

Många tror nog att en ätstörning bara ploppar upp men det är så mycket som påverkar en under livet, mycket som man bara viftar bort och inte lägger någon tyngd på just då. Men det kommer sakta krypande, när man är som svagast i sinnet och då låter man det bara ta över, för man orkar inte slåss, man orkar inte vara stark längre.

Men även fast det blev så illa som det blev, även om jag mått så fruktansvärt dåligt att jag har skrivit om mitt avskedsbrev så många gånger att jag tappat räkningen, så var jag ett otroligt lyckligt barn med en underbar familj. Det var bara förutsättningarna som inte alltid var de bästa.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

throwback

Allting började så oskyldigt, jag ville bara gå ner något kilo till sommaren. Känna mig bekväm i min bikini. Tyvärr har jag en sån personlighet att det inte finns lagom för mig, det är allt eller inget. Och jag gav verkligen allt. Jag skulle bli smalast.

Jag kommer ihåg alla känslor, all ångest, all skam som om det vore igår. Jag kommer ihåg alla dom tunga stegen när jag var ute på min dagliga springtur. Jag kommer ihåg hur jag satt på mitt rum framför spegeln och grät, för att jag var så fruktansvärt otillräcklig. Jag kommer ihåg hur jag hatade varenda cm av mig själv.

Det spelade ingen roll hur mycket jag gick ner för jag var ändå värdelös. Jag dög inte åt någon. inte ens mig själv. Att jag tränande varje dag, minst 4h om dagen räckte inte. Jag kunde bättre än så.

Det kom till en dag när jag bildligt talat, stod framför min spegel med tårarna rinnandes ner för kinderna och talade om för mig själv att jag var den värsta människa på denna planet. Jag kunde lika bra dö, för jag bidrog inte med något förutom misär. Jag talade om för mig själv att äckligare människa får man leta efter men, om jag lyckades bli av med bara 2kg till skulle allt bli bra. Jag skulle bli lycklig igen, jag skulle sluta gråta och alla mina kläder kommer sitta så fint på mig! Fast det blev ju aldrig så.. Jag kom längre och längre ner i min depression, mina vänner blev rädda för mig och mitt självhat växte. Jag intalade mig själv att jag hade ingen, förutom mig själv och min "bästa vän", anorexian. Det var hon och jag, ingen kunde komma emellan oss.

Jag önskar så, att jag aldrig blivit sjuk. För man missar så mycket av livet. Man missar lycka. Jag gick miste om det som ska vara den lyckligaste perioden i mitt liv. Jag var så fast i att vara smalast, jag var så fast i att vara bäst på att svälta. Jag gick miste om det som skulle vara underbara minnen idag. Tyvärr har jag bara sorg att minnas, inget fint, inget roligt att dela med mina vänner, bara sorg och ånger.

Bild ovan: Jag hatade min kropp här, tyckte jag var fruktansvärt tjock. Störde mig mest på mina armar. Hatade egentligen att ha linne, ville helst dölja mig med min storebrors tjocktröjor. (Jag är den blonde, hon sidan om är min bästa vän sedan lång tillbaka.)

Likes

Comments

tankar

Bild ovan: Tog alltid sådana här bilder, för att jämföra varje dag om jag blev smalare eller större. (tyckte jag var fruktansvärt stor här.)

Bild nedan: Älskade känslan utav mina ben tryckandes mot mitt skinn. (Hade lagt på mig en del här, hade börjat skolan igen.)


Bilderna ovan: 1 månad mellan bilderna. (Va tvungen att sy in min klänning för att den skulle passa.)

Bilden nedan: Bulimin hade tagit över. (Jag är den bleka tjejen som sitter och funderar på hur man ska lyckas kräka på en restaurang utan att det märks.)

Lycklig tjej i huvudstaden. Förblev inte i Stockholm men jag förblev lycklig.

Likes

Comments

tankar

​"Väg dig"

"Måste gå ner mer"

"100 situps, 50 armhävningar, plankan 10 gånger om dagen"

"Sök efter snabbaste sätt att banta"

"Vad dom än säger, neka alltid mat. Du behöver inte det."

"Man kan överleva utan mat i 40 dagar. Drick, ingen fast föda"

"Spring. Spring tills dina ben inte orkar längre. Spring tills pulsen nästan brister"

"Ät inte. Drick inte för mycket, din mage sväller"

"Det räcker inte med 1kg om dagen, måste gå ner mer, fort!"

"Ljug om att du ätit"

"Börja gråta, då slipper du undan igen"

"Spring igen"

"Du är så fruktansvärt fet, du måste bli smal. Spring"

"Ät inte, ät inte, ät inte, ät inte, ät inte, ät inte, ät inte, ät inte."

"Spring. Men vad du än gör, försök inte springa ifrån mig. Jag är din bästa vän, jag vill bara att du ska vara lycklig och du kommer bli så lycklig när du blir smal. Även om du försöker gömma dig, springa ifrån mig kommer jag alltid hitta dig. Glöm aldrig det."

"Spring"

"Ställ dig framför spegeln, gå igenom allt du hatar med dig själv."

"Spring"

​Detta ekade i mitt huvud hela tiden, varje dag. Frågan är, hur kunde jag komma ifrån mig själv, mina tankar? Jag började äta igen. Det är det ända man kan göra för att komma ifrån det som sitter på dina axlar och skriker. 

Likes

Comments

throwback

När det var som värst med min bulimi, trodde jag att det aldrig skulle blir bättre. Jag trodde att mitt liv skulle förbli så, att jag skulle leva i misär tills jag en dag hade modet att avsluta det helvete jag upplevde varje dag. Men man tar sig ur det, man gör faktiskt det, även fast det känns som om det aldrig har varit bra eller någonsin kommer bli bättre.

Jag hittade ett dokument på min dator för ett tag sedan. Jag kommer ihåg varenda känsla jag hade i kroppen just då, hur mycket jag hatade mitt liv och mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat gå tillbaka i tiden och tala om för mig själv, att det blir bättre, det kommer lösa sig. Jag önskar jag hade kunnat gå tillbaka och ge mig själv lite hopp. För det blev ju faktiskt bättre.


"2014-09-04 22:17

Hej.

Jag heter Ronja och lever med en ätstörning. Det finns många runt omkring mig som inte känner mig, som inte vet hur en dag i mina skor ser ut. Men jag kan berätta, hur en dag i mina skor är. Majoriteten av mina morgnar börjar med att jag önskar att jag inte vaknat, att jag sovit för evigt. Oftast duschar jag på morgonen, om jag inte har träning första lektionen då. Att duscha är hemskt. För mesta dels undviker jag att titta på min kropp, jag tvättar mig snabbt. För att slippa se, hur jag verkligen ser ut. Tar på mig handduken och går upp på mitt rum. Undviker min spegel som jag gör varje dag. Letar upp något jag kan ha på mig, något som får mig att se aning smalare ut. Och innan jag går utanför dörren mot bussen, samlar jag mig. Drar på mig ett leende så att ingen ska förstå, så att ingen ska se hur gärna jag vill avsluta allt. Hur nerbruten jag är. Jag vill inte att folk ska se hur svag jag är. Jag åker en 40 minuters bussresa, där hinner jag hata varje del på mig kropp, på 40 minuter hinner jag vilja dö minst 10 gånger för att jag är så jävla äcklig, så obehövlig, sen går jag resterande väg till skolan. När jag kommer till skolan går jag alltid till toan. Står framför spegeln och intalar mig själv att vara stark, att klara en dag till. När lektionerna börjar kan ingen se hur illa det egentligen är, för jag försöker spela så jävla orörd när jag egentligen bara vill resa mig, gå ut från skolan och aldrig komma tillbaka, aldrig någonsin. Men jag sitter där och låtsas som ingenting. Låtsas att jag inte bryr mig om honom eller allt han gör och allt han säger. Jag spelar rätt bra tror jag, för ingen frågar något, ingen. Jag låtsas att jag mår bra, att mitt liv är precis som det ska. Sen kommer vi till lunchen, hur lätt som helst att få folk att tro att jag äter lite, att jag inte har så mycket aptit. Kan prata mig ur varför jag inte äter mer, varför jag tagit så lite. På bussen hem brukar jag planera att idag, idag ska jag klara av att inte äta något förutom frukt. Men dom planerna går alltid i kras när jag kommer innanför dörren. Jag slänger mig nästan in i brödskåpet, vräker i mig så mycket jag kan, letar vidare för något sött. Letar genom hela huset efter mat och godis som jag kan trycka i min feta kropp. Ångesten slår till direkt, jag ångrar mig så mycket. Ångrar att jag ens reste mig ur sängen. Jag gråter, jag gråter mycket, för jag är så jävla besviken på mig själv och på den jag blivit. Mamma frågar vad jag ätit och jag ger henne alltid samma mumlande svar så hon inte ska veta hur svag jag är, hur dålig jag är på att kontrollera mig själv. Det värsta är att hon tror mig, att jag faktiskt bättrar mig. Varje kväll när jag går och lägger mig är min mage alltid svullen, full av äcklig mat. Mat som förstör mig. Jag vaknar upp och allt börjar om.. Ärligt talat hatar jag mitt liv, jag hatar vad det har blivit. Jag hatar mig själv allra mest. För jag är så jävla svag."

Fick lov att gå i skolan igen. Hatade min kropp, tyckte jag hade lagt på mig för mycket. Önskar att jag hade kunnat se då, hur liten jag faktiskt var.

Likes

Comments

tankar

Det man inte förstår när man väl är så djupt inne i sjukdomen är att dom som skulle dö för en, är dom som blir mest sårade. Min mamma, min fina underbara mamma har fått stå ut med så otroligt mycket. Jag kommer ihåg det som om det va igår, när jag för andra gången ska väga mig inne på bup. Hon står står där i hörnet, med så höga förväntningar att jag ska ha lagt på mig. Tyvärr gjorde jag henne besviken ännu en gång. Vikten gick bara neråt. I just det ögonblicket, när vågen visade minus, tappade hon luften och sjönk till golvet. Hon skrek rakt ut i ren förtvivlan och inombords hoppade jag av glädje, jag hade ju än en gång vunnit. Jag hade tagit mig ett steg närmre den optimala vikten. Men för henne var det ett steg närmre att förlora sin enda dotter. Min kroppstemperatur sjönk och mitt hjärta la sakta men säkert av.

Jag såg det inte då, hur svårt det va för henne, jag uppfattade inte hur mycket hon grät. Nu ser jag det, hur mycket hon gjorde för mig. Hon bar mig när mina ben inte orkade mer, hon sjukskrev sig för hon vågade inte lämna mig själv. Hon satt vaken flera nätter för hon va så rädd att mitt hjärta inte skulle orka. Hon fick se mig tyna bort, dag för dag och jag gav henne bara skit. Slutade äta och dricka helt, svarade inte när hon pratade med mig men hon var alltid så förstående. Även fast jag så många gånger pissat på henne och hennes regler har hon alltid stått med öppna och stadiga armar när jag fallit. Jag kan ärligt säga, att utan min mamma hade jag inte levt idag. Utan min mammas varma och förlåtande famn hade jag gett upp. Min mamma är en av dom finaste människorna som finns och hon är den människa jag hade gett mitt liv för.

Likes

Comments

throwback

Efter jag blivit friskförklarad från anorexin utvecklande jag bulimi, tror det var som värst när jag gick tvåan i gymnasiet. Jag kommer ihåg en specifik gång när jag nästan tryckt i mig hela brödskåpet och det var dags att få upp det igen. Jag gick in på toan som vanligt och började min vardaglig process. När jag började känna mig färdig och ville ha upp det sista i magen började jag leta verktyg för att komma längre ner i halsen. Hittade en gammal pensel som funkade perfekt. Det jag inte tänkte på var att min hand var helt blöt efter allt kräk så jag tappade greppet om penseln och paniken slog på. Jag kunde inte andas, penseljävlen har fastnat i halsen.
Där satt jag, 16 år gammal, tiden gick så sakta och jag tänkte "här kommer jag dö, min mamma kommer hitta mig på vår minimala toalett, med en pensel i halsen och kräk som fyllt upp toan. Hon kommer hitta sin döda dotter som så förgäves bara ville vara smal att hon va beredd att dö för det." Jag kommer inte ihåg hur länge jag satt där men det kändes som en evighet. Efter den evigheten tog jag mig ur bubblan, slog mig själv i bröstet och hostade som aldrig för. Penseln kom flygande och jag kunde äntligen andas. Det var ett av mina större uppvaknanden. Jag ville ju så mycket. Jag ville ta körkort, fylla 18, köpa egen bil, ta studenten. Jag ville ju faktiskt leva och det kan man ju inte göra om man dött på en toalett pågrund av att en pensel fastnat i halsen.
Jag kom till att få återfall flera gånger efter den händelsen men jag var ändån på god väg till ett bättre liv.

Jag fick ju till och med uppleva dagen jag fyllde 20 år.

Likes

Comments

tankar

Egentligen har jag ingen aning om varför jag gör detta men jag vill få det till att det är ett sätt för mig att bearbeta vad som faktiskt hänt dessa åren utav svält, hetsätning, kräkningar, ångest och skam. Men även glädje och känslan att vinna över det som vill ta död på en.

Jag heter Ronja och diagnostiserades men svår anorexi sista terminen i åttan. Dagen jag skulle börja nian blev jag sjukskriven. Har blivit friskförklarad. Tagit mig återfall. Utvecklat bulimi, blivit bättre, blivit sämre och här står jag idag. En helt okej frisk tjej med en tanke att kanske kunna hjälpa någon eller kanske kunna förstå mig själv bättre.

Det kommer komma oförståeliga inlägg, interna saker som bara närstående eller någon som själv varit sjuk kan förstå. Så förvänta er inget bra här. Om jag ska vara ärlig är det nog mer ett sätt för mig att placera mina tankar och för att dom som genomgår det som jag en gång genomgått ska veta att man är aldrig själv, det finns alltid någon annan som genomgår samma och det går att vinna över sig själv, fast man så gärna hellre vill dö än någonsin äta igen.

Första bilden tagen år 2016. Andra bilden tagen under min sjukskrivning år 2011.

Likes

Comments