Header

Mina självskadebetende började när jag var 11-12år ungefär. Det började med att jag provade röka några gånger, till att jag var fast vid det. Det tog inte länge fören jag upptäckte att jag kan ha sex som ett självsladebetende, kunde gå till olika killar flera gånger om dagen, för det hjälpte inte med en eller två, och ibland inte äns tre. Jag brydde mig inte vad dom gjorde mot mig, bara det gick fort och jag fick gå därifrån med spyan i halsen och skammen i hela kroppen. Sen kom drogerna och alkoholen, det var den bästa känslan som fanns, det var som att jag inte kände ett skit. Jag var instängd i mig själv och kunde inte hantera något.
Sen kom rakblad in i bilden och det vart min drog och bästa vän, den känslan att se blodet droppa går inte att beskriva. Att se såren öppna sig är en är en känsla som inte går att beskriva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag känner att hjärtat börja slå snabbare, och ångesten kryper långsamt fram, och jag kan inte stoppa den.

Jag sov med världens underbaraste person i natt, jag sov sjukt bra även fast jag inte mådde så bra igår kväll . Jag vaknade 1 gång under natten och hade sjukt mycket ångest, men vände mig om och låg och bara kolla på han, efter en stund så somnade jag om, av hans andningar. Det gör mig så trygg att bara få ligga och höra hur han andas.

I morse så vaknade vi ovanligt tidigt och vi låg kvar i sängen en stund till, och jag gick och gjorde i ordning frukost på sängen åt han. Så att han kunde få sova en liten stund till medans jag sminkade mig och sånt.

Idag kommer det bli en tuff dag, har redan fått ångest och den är mycket värre en annars, och det gör det jobbigare för mig att kontrollera mig själv. Jag vill bara krypa tillbaka till sängen med han och bara ligga där hela dagen. Men jag vet att efter skolan så kommer jag få lägga mig bredvid han och bara mysa!

Nu kommer skakningarna i händerna och hjärtat börjar så mycket snabbare och jag känner att snart får jag en panik ångest attack. Jag måste klara av den här smärtan men det är svårt, det är inte så enkelt som det låter.

Jag har sagt till alla runt om mig att jag inte vill vara ensam, för jag vet inte vad som kan hända då, jag vill inte få återfall igen. Det är skönt att jag har folk runt om mig som finns och stöttar mig när jag mår som jag gör just nu, och att folk har förståelse.

Nu ska jag bara genomlida denna dag!

Likes

Comments

Jag minns doften från sängarna och kläderna dom hade, när dom skulle ge mig medicinen för att kunna få sova, dom frågade hur jag mådde, vad skulle jag svara när jag precis försökt tagit livet av mig. Jag svarade självklart att jag mådde bra, men egentligen hoppades jag på att dom skulle ge mig så mycket medecin så jag inte känner något längre. Jag hade inte sovit något under en längre period, tänk dig hur jag var när dom gav mig sömnmedel som var så starkt att jag slocknade direkt. Aldrig sovit så skönt i hela mitt liv. På morgonen kom dom in för att ta blodprov men jag sov när dom gjorde det, jag var helt borta, kände inget alls.
Jag vart förflyttad till övik, när jag kom in där kände jag alla blickar på mig, jag hade inte duschat, borsta håret, jag såg helt jävla död ut.
Personalen kom in till mig och frågade en massa saker, det gick igenom ena örat och andra, för var så trött, de enda jag ville var att få komma hem. Dagarna gick jag fick inte gå ut, jag fick bara ligga i mitt rum med en säng som var hemsk och min dator och telefon. Det fanns inga lås på dörrarna. Det var som ett fängelse. Maten var hemsk, allt var hemskt. Jag kända där inne på psyket att jag orkar inte mer, jag har hamnat här för att jag är farlig för mig själv då är det väl ingen mening att fortsätta leva. Jag kunde inte gråta där inne oavsett hur jag kände att snart spricker jag. Men jag höll inne det, jag trodde att om jag gråter, får panikångest då får jag aldrig komma därifrån.
Det var nog en av dom jobbigaste veckan jag haft och jag kommer aldrig igen åka tillbaka dit oavsett vad jag än gör, för jag dör hellre än att åka tillbaka!

När jag kom hem så fick jag inte göra ett skit, mina föräldrar var tvungen att hålla koll på mig så jag inte försökte igen, och så att dom såg att jag var stabil.
Jag fick inte gå i skolan på över 1 vecka för jag skulle aldrig klarar av det, när jag skulle tillbaka till skolan så fick mamma följa med annars hade jag aldrig åkt dit. Jag fick pendla i en vecka för att se om jag klarade av att gå i skolan.

Jag har fortfarande självmordstankar och självskadebetende och det kommer jag få leva med, men det gör inte mig till en sämre person, jag har bara ingen livslust men jag kämpar dag in och dag ut endå. Och gör så gott jag kan med allt.

Vill tacka alla som funnits vid min sida som har stöttat mig genom det mesta, ni är umderbara💖

Likes

Comments

För 1år sen så träffade jag en underbar person som betyder mycket för mig än idag!
Det är något specielt med han. Det började med att vi umgicks varje dag till vi sov med varandra, vi kunde sitta mitt i natten å bara prata. Jag började få känslor för han, det vart en så sjukt konstig känsla i kroppen. Varje gång han log eller kollade mig i ögonen så började mitt hjärta slå fortare eller när han skrattade. Vi pratade om allt det fanns inget vi inte pratade om. Han fanns altid vid min sida och han sa att han ville hjälpa mig, jag vart rädd för jag har aldrig sett någon bry sig så mycket om mig som han gjorde. Allt började komma ikapp mig och jag började visa mina känslor, det vart som en bomb som slog ner mig. Jag kunde inte hantera mina känslor, jag vart arg, ledsen, och lyssnade inte. Orkade inte gå till skolan eller städa. Jag kunde börja fucka ur på han utan andledning, även fast jag inte ville, men jag vart självisk för jag var så rädd för att såra han, för jag älskar han. Mina självmords tankar tog över och jag kunde inte hantera dom. Jag lovade över hela mitt liv att aldrig röra droger igen, men en fredag under januari/februari så valde jag att ta droger för jag hoppades på att nu kanske jag dör, de var de enda jag ville! Det sista jag sa till han var att jag älskar han, och kramade om han och ville inte släppa taget om han. För jag visste någonstans att det här kommer vara sista gången jag får hålla om han och pussa på han. Jag gjorde största misstaget i mitt liv jag tog ett bloss och kände redan då att det här är fel, men jag tog mer och mer tills jag inte kunde stå, jag dog inte den natten och ångesten var så hög att jag måste berätta det här för han. För jag ville att han skulle veta sanningen och att jag verkligen ångrade mig. Helgen gick och jag skulle få träffa han, men han ville inte prata med mig och det förstår jag, jag insåg då vad fan har jag gjort, jag skadade den personen som jag älskade mer än allt för att röka på! Hur dum får man vara?
Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då, och jag mår fortfarande dåligt av det!
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för hur jag betede mig eller gjorde, för det skadade han med!
Nu pratar vi och det finns inge bättre, för jag får se han le och skratta igen och ligga på hans bröstkorg och höra hans hjärta det är en trygghet, och jag kommer alltid att älska han för han är den finaste personen på denna planet. Och betyder så fruktansvärt mycket för mig! Att få sova och vakna bredvid han är en obeskrivlig känsla som ingen kommer förstå!

Man kan göra fel men man kan rätta till det och jag har insett mycket det här året och det är att dom som betyder mest för än ska man vara rädd om och ta hand om och det gör jag nu för jag är så mycket starkare i mig själv än vad jag var förut!

Likes

Comments

Det här var nog en av det värsta jag någonsin gjort, jag minns lukten, jag minns hur jag bara ville ge upp, och hur jag planerade min död! Men jag står här idag, det betyder inte att jag är helt självskadefri har fallit tillbaka 4 gånger men det är inget gemförelse med förr. Då rakbladet vart min bästavän och min fiende, älskade då jag såg såren öppna sig och blodet droppade för det var enda sättet att känna mig levande. Det var som att varje droppe blod fick mig att gå vidare. Men det kom ikapp mig och jag visste inte hur jag skulle hantera, alla gånger som jag har hört att jag är inte värld att leva, och misshandelns som skadade mig psykiskt och sykiskt, och dom gånger som killar får för sig att stoppa sin vidriga kuk i mig även fast jag sparkade och sa NEJ! Det värsta är nog att jag alltid klandrat mig själv, att jag får skylla mig själv för att jag valde vara med dom, eller då jag tänkte det spelar ingen roll gör vad du vill bara du tar död på mig. Jag hade redan tappat all hopp och slutade "bry mig" fast jag var så rädd för vad alla runt mig skulle säga om jag berättade vad som hänt mig, för jag trodde det var mitt fel.
Jag minns hur tableterna och alkoholen gjorde mig, jag kände inget och det var enda gångerna som jag var lycklig jag kände mig så fri, jag var inte rädd för något. När det försvann ur kroppen så kom skamen och rädslan, då var det bara å leta upp mer tableter och alkohol. Jag levde som i en mardröm fast det var verkligheten och jag ville inte inse det, jag sårade bara inte mig själv utan min familj, dom som betyder allt för mig, fick vara ute och leta mig dag och natt, och låg vaken på nätterna för att hoppas att jag snart kommer hem, men jag kom nästan aldrig hem, jag svek min familj och det gör så fruktansvärt ont än idag!
Jag har levt dom senaste åren med massa olika självsladebetende som sex, alkohol, droger, och rakblad, jag har tvingat mig själv att inte sova för har varit så rädd, det ska inte vara så!

Likes

Comments

I går hade jag verkligen en skit dag, men den slutade på bästa sättet. Jag klev upp och gick till skolan som vanligt, men det var något med min mage hade så ont, så kunde inte göra så mycket på skolan. Men jag fick gå på lunchen till internatet för att jag klarade inte av att vara på skolan. Jag hade dock en lektion efter lunchen men fick göra den på rummet, men det vart inte av för orkade verkligen inte. alla tankarna började snurra och ångesten blev värre. Men istället för att skada mig själv så, började jag städa mitt rum och det hjälpte verkligen.

Sen väntade jag på att G skulle komma tillbaka och det kändes som att det tog evigheter innan han kom, men vi hade sjukt roligt igår kväll iallafall, han får mig alltid på bra humör och andra tankar bara igenom att vara där. Vi har börjat kolla på fast and furious för jag har aldrig sett dom tidigare, men dom är sjukt bra ikväll ska vi se 6:an och sen kolla på paradise hotell det är en sak vi alltid har gjort tsm sen 1 år tillbaka tror jag. Det var så sjukt mysigt att sova med han, att höra hans andetag är nog det bästa, och att få vakna upp med honom det kan inte slå något alls!

Vaknade i morse av att han knuffa till mig några gånger, jag trodde han väckte mig mitt i natten av någon dum anledning, säkert för att jag sov så skönt just då. Men klockan var 8 så vi behövde kliva upp, men vi myste i 15 minuter så vi hade bara 10 minuter på oss att fixa oss så vi kom i tid.

Jag har alltid praktik på tisdagar och det är sjukt skönt, får vara på skolan och fixa hotellet och vandrarhemmet och när jag är klar med det så får jag sluta för dagen och det är grymt skönt.

Efter skolan idag ska jag träffa lotta och vi ska nog bara träffas och surra lite granna och det är skönt att prata av sig med någon ibland.💎​


Likes

Comments

Det här är första gången jag har en blogg, så jag är ovan men ska försöka uppdatera varje dag!

Jag lever med ADHD, autism och depression, det kanske låter enkelt att vara mig men så är det inte. Jag kämpar dag in och dag ut, för att klara av en vanlig dag. Jag kan vakna på morgonen och känna att, jag verkligen inte orkar kliva upp eller överhuvud taget göra något alls, det är som att min kropp säger ifrån.

Jag brukar säga att ingen skulle klara av att vara mig en hel dag, för innan äns halva daggen har gått så har ni redan gett upp! Och det gör jag också men jag har fått lärt mig att leva med det. Ibland önskar jag att någon kunde byta liv med mig eller att blixten slog ner och jag försvann, men det skulle aldrig hända.

Jag har världens bästa familj, som alltid har stått vid min sida. Även fast jag valt att skita i dom. Jag kan ibland förstå att det måste vara jobbigt att ha ett barn med så mycket problem som jag har, men jag är endå deras dotter och dom älskar mig.

Jag minns då allt gick åt helevete för mig och jag hamnade, med fel kompisar som tog droger, var alkoholister eller var kriminell. Jag minns att jag tyckte det var coolt och att om man umgicks med dom så skulle alla tycka om en. Men så var det inte. Jag vart en helt annan person, jag vart aggressiv, lyssnade inte och sket i allt. Jag minns att alla runt om mig sa att dom personerna inte var bra för mig. Men det var dom enda som förstod mig och tog tiden att lyssna på mig. Det var en helt vanlig sommar kväll som jag för första gången drog en lina av någon slags drog som jag nu inte minns vad det var. Jag minns hur mitt hjärta började slå snabbare och snabbare och hur det började krypa i kroppen, och hur alla känslor bara försvann, det var som att jag var den enda personen som existerade, men det varade inte länge och jag ville göra det igen, men det fanns inge mer som tur var. Jag satt fast i en värd som vart min mardröm, som fortfarande följer efter mig. Det mesta började med små kriminella saker som att sno saker från en mataffär, till att sno cyklar och börja vandalisera som sen gick till att börja starta bränder, för man fick en kick i kroppen som inte går att beskriva. Man var inte rädd för något under den tiden.

Jag gick från hus till hus och träffade olika killar, det vart som ett beroende, jag fick uppmärksamhet och bekräftelse för i den åldern var det viktigt. Jag brydde mig aldrig om vad dom gjorde med mig, bara jag vart älskad. Jag gick därifrån med spyan och ångesten i halsen, men endå så gjorde jag om det igen. och tillslut vart det ett självskadebetende som exalterade till alkohol, droger.

När jag var 14 år så vart jag misshandlad av en av dom som jag umgicks med, som jag aldrig skulle tro om han.

Det var en kall kväll jag och en kompis skulle åka till våra pojkvänner som bodde i samma trapphus, vi hade planerat det under dagen för att ingen av dom hade hört av sig, och vi vart självklart orolig och bestämde oss för att åka dit efter skolan. När vi kom dit så gick vi upp till min kompis kille, när jag kommer in där så ser jag min kille ha ett blå öga och ett spräckt ögonbryn, jag frågar självklart vad som har hänt, och får som svar att jag har ramlat i trappat. Jag trodde ju självklart på det för han var ju alltid full och han kunde ha missat ett trappsteg när han skulle ner till sig. Det gick en stund vi satt och pratade där uppe allihop, tills min kille skulle gå ner till sig och jag ville självklart följa med, för hade inget å göra uppe hos min kompis kille. Min kille gick ner först sen kom jag, men det jag inte visste var att min kompis kille följde med först jag var inne hos min kille och jag vart knuffad in i en soffa. jag han inte förstå vad som hände tills han lyfte upp mig och skrek saker. tills han sen ringde en kompis och bad han hämta honom för att han skulle ha mer droger, han åkte iväg och jag hoppades på att allt var över nu, men nej det vart värre när han kom tillbaka. han drog av mig hår, han slog mig så mitt öra vart svart, han knuffade mig i glas och där fick jag ligga under tiden han satt på mig och sa att han skulle skjuta mig. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, och en idag så är jag rädd, det har skadat både mig psykiskt och fysiskt.

Jag kommer aldrig kunna glömma den dagen, för den följer med mig dag in och dag ut!

Fortsättningen kommer senare, men tack för att du tog dig tid att läsa det här!❤️💎

Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg!
Denna blogg kommer handla om hur jag hanterar min psykiska ohälsa, vad jag har varit med om, hur det påverkar mig idag!

Likes

Comments