Header

Jag har tappat mig själv igen!

Igår fick jag väldens återfall, alla tankar var på att jag vill ta mitt liv men hur?

Jag kom upp till mitt rum och allt rasade samman jag visste inte vem jag var längre, jag slängde saker överallt och sen tog jag det där rakbladet, som jag hade lovat mig själv att inte använda. Men det vara bara den som förstod hur jag ville ge upp allt hopp jag hade kvar.

Jag har enu en gång blivit rädd för mig själv, tankarna är till baka om att ta mitt liv och det gör mig så fruktansvärt rädd. Kan dom inte bara försvinna någon jävla gång! Varför måste just jag må så här!?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Rösterna har blivit värre och värre och snart vet jag inte vem jag är längre! Att konstant höra röster dygnet runt tar på krafterna. Jag blir mer arg, ledsen, förvirrad och självskadandet blir värre! Jag vet inte vad jag ska göra längre?

Såren öppnar sig blodet rinner och tårarna rinner ner från kinden, det har blivit min vardag!



Likes

Comments

Jag saknar då jag kunde stänga av mina känslor, då jag inte kände så som jag gör nu! Det var som att jag inte va mig själv, jag brydde mig inte så mycket. Jag ljög om hur det egentligen var för att skydda mig själ, från att bli lämnad. Istället gjorde jag saker som alltid kommer följa med mig.

Den enda gången som jag kände något var under sex, den känslan som vart i hela kroppen var SMÄRTA, det var aldrig skönt det var hemskt!

Jag har alltid varit känslig, tagit åt mig av allt, känt att allt är mitt fel. Och så är det fortfarande, jag kan inte se det från något annat håll än att allt som händer runt mig är mitt fel. Men om man säger det till någon så får man höra "sluta tycka synd om dig själv" vet ni hur jobbigt det är att höra? Nej det vet ni inte!

Likes

Comments

Det värsta är nog när man måste ta det där rakbladet för att bli fri smärtan för en stund, men att sedan så blir det värre. Och såren är alltid kvar!

Likes

Comments

Jag har nu varit utan min adhd medicin i 2 veckor och det känns underbart, men att fått börja med en ny medicin för psykos är jobbigare och att måste åka på koll så ofta så det inte blir värre. Den fungerar inte så bra som jag förväntade mig.
Var hos läkaren i torsdags och nu ska vi ta bort antidepressiva för att se om det kanske blir bättre med rösterna eller att dom kanske försvinner. Men jag känner redan nu att jag börjar må sämre av att ta bort min antidepressiva.

Jag har kämpat för länge med rösterna och det känns som att dom håller på att ta över mig, det jobbigaste är nog att jag fortfarande inte har vågat berätta att jag ibland hör exakt vad rösterna säger. Jag är nog mest rädd för att åka in på psyk och därför inte våga berätta.
Man ska inte behöva vara rädd för att åka in på psyk, men tyvärr så är jag det!

Likes

Comments

Tänk dig att ha en smärta i kroppen varenda dag, att varje andetag känns som att det snart är slutet. Det enda man vill är att gräva en grav, för att det finns ingen mening med livet längre. Men endå sitter jag här och skriver, jag är inte död en även om det är de jag vill mest just nu!
Jag får ångest för allt, att vakna på morgonen ger mig ångest, varje andetag ger mig ångest. Hur ska man kunna leva med denna ångesten som alltid förföljer mig.
Omedvetet skadar jag mig, jag intalar mig själv att det här är bra för mig. Men i slutändan så äre det som skadar mig mest.

Tänk dig att alltid känns sig värdelös, misslyckad, oälskad, kan säga dig att du hade redan tagit livet av dig. För du hade aldrig klarat av den smärtan jag bär på varje jävla dag!

Rösterna styr mig, jag har inte vågat berättat vad dom egentligen säger, för jag är rädd vad alla andra runt mig kommer säga! Ska man behöva vara rädd dygnet runt NEJ!

Sen kommer nätterna då jag sitter i ett hörn med tårarna som rinner ner för kinden, och samtidigt skaka av rädsla!

Likes

Comments

Det där rakbladet har tagit sig tillbaka och jag är på ruta 1 igen. Det är som att någon häller salt över mina blödande sår, och jag står bredvid och kollar!

Likes

Comments

Hej!

Det har hänt mycket sen jag skrev sist.

Jag var hos min läkare i torsdags och det gick väl la bra, förutom att nu är jag sjukskriven på halvtid. Det känns konstigt liksom jag är 19 år och är sjukskriven.

Det började för några månader sen att jag började höra röster, jag tänkte att det bara är tillfälligt och att det försvinner nog. Men sen började det bli värre och värre, och jag kunde inte sova på natten, försov mig varje morgon. Orkade inget alls, jag kunde inte finna något som var roligt längre.

Men tillbaka till läkaren, jag är nu tvungen att ta bort mina ADHD medicin för det kan vara den som påverkar rösterna. Fått en ny medicin för Psykos som heter Abilify, ätit den i 2 dagar nu men märker inte någon skillnad en.

Nu kommer säkert många tycka jag är psykiskt störd och jag bryr mig faktiskt inte, för om du själv hade varit där jag är nu, så hade du förstått att det är ett rent helvete!

Likes

Comments

Har fasnat där igen, med mina destruktiva betenden. Orkar inget, känns som att allt håller på att gå sönder!
Rösterna har kommit tillbaka och dom är som värst på natten, ligger som en boll mitt i sängen och skakar och hoppas på att det snart är övet!

Likes

Comments

Ni vet när allt bara blir för mycket å man bara vill ta de där rakbladet som alltid har varit sin bästa vän, men du sitter istället och bara kollar på det, och hoppas på att nu äntligen får jag ta mitt sista andetag. Men så vart det inte, utan vart enu mer sår, och ångesten blev värre. Det sista man vill är att prata med någon, för det känns som ingen förstår, för ni har inte varit där jag är. Om du hade kännt samma smärta som jag gör så skulle du förstå men så är det inte.
Jag önskar att någon kunde få känna som jag.
Det värsta man kan höra är att "det är bara och sluta" men NEJ, det är som att säga åt en alkholist att inte dricka.
När alla tankar tar över och du kan inte sätta ord på vad det är, för det är så komplicerat för andra och förstå.
Min ångest har jag dag in och dag ut och det är en kamp att äns kunna kliva upp ur sängen, städa, tvätta alltså alla saker man vanligen gör, men de orkar inte jag. Jag ser ingen mening med något.

Likes

Comments