Okej bitches, låt oss släpa en annan bitch.

Så jag är van att få blickar nu i skolan. Folk gör det hela tiden. JA, jag ser er. Så dum är jag inte. Varför ni stirrar vet jag inte. Är jag snygg, rolig, galen? Jag tror mest på den sista.

I vilket fall, så ska jag prata om en av dessa människor. Detta för att människan får det att bli så komiskt så man måste skratta.

Vi var på en musikal som treorna hade satt upp, "Memories". För att sammanfatta den kort så var det karaktärer som berättade om sitt förflutna. Dessa backstories hade inslag av olika årtal, 50, 60, 70, 80, 90-tal om jag minns rätt. Då var ett segment där man hade tagit slutscenen från "Grease". Ni vet, där de är på ett nöjesfält och alla vet orden till "You're the one that I want" och gemensam koreografi på detta. Musikalmagi! det bara funkar liksom. Ingen förklaring behövs.

Hursomhelst, det här var en version i en egen liga. Sandy var jätteskicklig och levde sig verkligen in i sin roll. Hon hade the on that she wanted framför sig. Dannyboi däremot, hade inte det. Hela Dannybois kroppsspråk och inlevelse visade att han inte vill vara där överhuvudtaget. Sandy was not the one for him. Dannys sångröst var inte stark, kanske nervös, vem vet. Dock kan min syster sjunga starkare och hon är fem. Det kanske inte är det vackraste men det är mer underhållande att lyssna på.

När det väl stod mittemot varandra och hade en slags dans med en pardynamik som kan liknas med dynamiken mellan min morfar och dagens teknologi. Den är stel och väldigt ensidig. Den ena parten är helt borta och väldigt oförstående. Men mitt under detta kaos märkte jag dock något. Dannyboi hade fäst blicken på mig istället för Sandy. Han släppte inte blicken heller. Det var som om han försökte se igenom mig och in till min själ. Vilket jag inte rekommendera då detta kan leda till trauma. Men i och med att han glodde på mig, så var ju jag ibland nu i detta kaos till pardynamik. Vad ska man göra? Ignorera? Nä, man stirra tillbaka såklart. Så hela musikalen för mig efter "Grease"-delen var att stirra tillbaka på herr Dannyboi för jag skulle vinna den här ögonfighten. Vet inte vem som vann i slutändan så vi säger att det var jag.

Ända sedan den här musikalen har Dannyboi stirrat på mig i skolan. Om blickar kunde döda hade jag varit stendöd för längesen för hans blick är väldigt intensiv. Asså vi snackar ögon lika uppspärrade som Elmos. Ganska obehagligt eller hur? Ingen aning om vad Dannyboi vill mig. Det är ett mysterium för Scooby-Doo att ta itu med.

Då tackar jag för mig och vi syns i tredje delen.
/Haggan

Likes

Comments

Hej bitches, jag är tillbaka!

Nej, jag är inte död, om ni undrat. Ingen har frågat men tänkte bara informera.

Så vad har hänt sen september 2016? Jag har blivit dissad på 15 minuter och blev sedan draged på en blogg, Jag har blivit utstirrad, Jag har varit i ett "tre veckors" "förhållande". Mina ex-haff återvände allihop på samma dag och skulle prata med mig. Jag blev 17, i simhallen. Välkommen till mitt liv. Det är mycket skit som blir en ren komedi. Jaja kanske dags att berätta alla dessa historier? Det här kommer bli en lång historia så jag delar upp den i tre delar. En idag, En imorgon och så en på fredagen. Då kör vi igång!

Hjärtkross på 15 minuter

Nu ska vi ända tillbaka till Oktober 2016 då jag hade ett haff på gång. Det verkade gå bra med honom. Konversationerna var fyllda med ord, vackra, långa, fina ord. Det här kunde bli nåt kände jag. Han ville anordna en dejt som jag tackade ja till. Innan denna dejt ville vi åtminstone säga hej till varandra först. Vi bestämde att vi skulle träffas utanför matsalen runt 12 tiden. Mycket riktigt träffades vi utanför matsalen vid 12. Vi satt och pratade en stund. Det var rätt stelt, lika stelt som jag är vig. Helt enkelt det var jävligt stelt. Efter 15 minuter var han tvungen att gå till sin lektion och i skildes åt. Efter detta samtal fick jag inte tag i människan. Det var som att människan gått under jord och dött. Jag försökte ringa, smsa, messenger men jag fick ingen kontakt. Jag visste ingenting. Förens två dagar efter på dejtdagen. Då plingade till i telefonen. Jag hade fått ett jättelångt sms från personen i fråga. För att spara er från all bullshit som själva huvudmeddelande var inlindat. Det människan ville få sagt var att han inte fått några känslor för mig från vår lilla pratstund.

Klart man blev förkrossad och lite sårad. Är man så pass motbjudande att 15 minuter räcker? Det var man tydligen. Vi träffades ändå för att äta tillsammans. För jag kanske kunde övertyga honom. Hur tror ni att det gick? Ja, det gick ju käpprakt åt helvete så klart,. Som vanligt. Att spola ner tvåhundra i toan hade varit roligare och mer lärorikt.

Efter den smärre katastrofen så såg jag dagen efter att den här personen hade en blogg. Stalker som jag är, så gick jag in och läste. Det första jag ser är att de första raderna var om mig. Det var inget taskig, det stod att han hade träffat en kille som han inte hade känslor för. Det som gjorde mig mest upprörd var inte innehållet, nej nej. Det som gjorde mig sur var att jag inte fått nån info om att detta inlägg existerade. Ursäkta, men ska du "hänga ut" mig så vill jag läsa! Det är så kul om du gör ett bra jobb. Vilket du inte hade gjort. Du skulle kört hårdare. Ett litet tips från mig.

Det är skönt att vara tillbaka. Imorgon lägger jag ut del två av den här sammanfattning. Vi syns då bitches.
/Haggan

Cool bild på coola Haggan

Likes

Comments

Hej på dig.

Välkommen hit. Mitt namn är Ronan. Jag är 16 år och bor i Kalmar Kommun. Jag har snart gått en månad på media på Jenny Nyströmskolan. För er som undrar om det var läskigt att börja gymnasiet kan jag säga, ja det var det. Det var en ganska stor omställning efter att spenderat fyra år i en superhärlig klass med människor man känt länge, till att ensam gå in i det här nya stadiet av livet. Det tog väl ungefär två veckor innan man började känna sig mer hemma i den nya klassen. Nu trivs man som fisken i vattnet och känner att jag hittat rätt efter djungeln som var gymnasievalet. Nu kan även lärarna mitt namn efter att jag under första veckan fick rätta uttalet av mitt anings ovanliga namn. Det var mycket Rånan innan jag korrigerade det men det är smällar man får ta när man har mitt namn.

Under andra veckan märkte jag också att ett av mina sommarexperiment kom tillbaka för att hemsöka mig. För er nyfikna så började jag med ett experiment i juni. Det här gick ut på att jag hade ett så kallat "Hot or Not", som jag skaffade någon gång under nian som en kul grej med en kompis. Appen skulle jag beskriva som en mer oseriös version av "Tinder". Man skapar en egen profil och sen ger man sig ut och få se andras profiler och avgör om man gillar den eller ej. Om man gillar vandra är det en match och man kan chatta med vandra. Den här appen gick man till lite då och då när man hade tråkigt. Problemet som jag upptäckte var att det flest som man pratade med kanske inte var de skarpaste knivarna i lådan. Bara för att nämna ett exempel så fick jag förklara för en människa vart Östersjön låg och då kände jag att här finns nog inte så mycket att hitta. Dels för att de man kom i kontakt med folk som hade liknade drag och att de flesta konton var inaktiva och hade varit en lång tid. Så jag bestämde mig för utforska hur det såg ut på andra sidan av 18 årsgränsen. Jag vill se hur vuxenpoolen var efter som barnpoolen var för barnslig för mig. Chockerande, eller hur?

Som sagt, så skapade jag ett konton där jag ljög om min ålder. Kom i kontakt med människor som faktiskt visste vart Östersjön låg. Träffade faktiskt någon där men det är en historia för någon annan gång. Men oftast så matchade man och jag fegade ur och skrev inget till personen. De flesta både oftast ett län bort också så jag tänkte oftast att den här människan kommer jag inte se eller träffa i verkligheten och brydde mig inte så mycket.

Men vad händer när jag går till en skola med nästan tusen elver från många olika ställen? Jo, jag ser en av det här människorna från den här appen som man inte pratat med och trodde man aldrig man skulle träffa i verkligheten. Så jag försökte vara diskret och bara sluta existera, du vet som man gör ibland. Det finns bara ett problem. Jämfört med andra skolor så verkar jag synas tydligt på Jenny. Hur vet jag detta? Jo, personer jag inte vet vilka de är frågar mig om jag går på Jenny. Så om du ser mig speja över axeln så är det därför. Tycker jag det är läskigt? Lite. Tycker jag det är lite spänning i vardagen? Japp, definitivt.

Det värsta är att jag vet inte riktigt hur jag ska prata med människor i verkligheten. Detta för att jag tycker själv att jag är väldig stel i konversationer med nya människor. Jag känner att jag skulle lätt göra bort mig det första jag gör. Sen är jag också allmänt konstig och jag känner att jag skulle nog lätt skrämma iväg människan. Jag jobbar på att övervinna det men vi får se hur det går.

Det är väl det som hänt den senaste månaden och ett smakprov på vad som kan väntas dyka upp här. Jag återkommer om det händer något mer intressant i mitt liv.

/Ronan

Likes

Comments