View tracker

Vet inte riktigt hur jag tänkt när jag skapat den listan. Ena låten mer förvånande än den andre. Sitter just nu mitt bland läxorna i filosofi. Tänkte "Men titta! Här har jag ju en lista skapad för plugg! Perfekt! Den lyssnar jag på!" Första låten var okej. "I need an energy" - Greg Holden. Sen börjar det spåra…Mitt i det uttryckshav inom filosofisktspråk jag sitter nedsjunken i börjar det tjuta techno ur högtalarna. "Party is in you" - Byz.

Där börjar man ju fundera. Är det sådan här musik jag pluggar som bäst till? Tutljud med en sexistisk text? Vem är jag? Varför är jag så här? Är det bara jag? Och i och med det inser jag att det finns nog ingen bättre pluggmusik för just detta ämne. De existentiella frågorna bara bubblar upp och svaren ligger och trycker någonstans i det undermedvetna. Filosofi är väl ändå som bäst när den kommer oväntat, överraskande och med ett slag i ansiktet. SKÖNT! Nu vet jag i alla fall att jag kommer trivas i den här kursen! 

Nu är det dags för lite Rosenström och kanske kanske lite smurfhits. Ha de! 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Allt har varit kallt i år. Känslor har blivit inlåsta. Tårar har dunstat innan de hunnit falla ner för kinden. Leenden har gått på automatik, inget känns äkta… Något hände. Något återvände. Något med sorg fick mig att glömma min. En sekund. En minut. Ett litet tag. Allting känns som det ska nu. Ett tag. En minut. En sekund. Något försvinner snart igen. Bort från mig. Och mitt relativt meningslösa liv. En bästa vän från glömda tider. En likasinnad från då. En längtan i framtiden. Jag är så glad över att du finns. Jag är så glad att du orkade se mig. Glöm inte det när du försvinner igen. 

Likes

Comments

View tracker







Jag minns en tid, när jag visste allt jag vela göra, allt jag vela bli, vart jag skulle och vem jag skulle dit med. Jag visste så mycket om min egen vilja att jag sökte mig till ställen där jag kunde gå vilse. Bara för att känna hur det kändes att inte hitta rätt. För spänningen, för äventyret, för en liten naggande känsla av rädsla i kroppen.


Idag vet jag inte längre något om min vilja, dansar runt i mitt eget mörker och håller andan. Väntar på någon slags vändpunkt i livet som ska få mig att hitta rätt igen. Idag är jag vilse men känner inget äventyr, känner ingen spänning. Men jag känner en rädsla, brännandes i hela kroppen. Vart är allt på väg? Jag har till och med slutat gå, det känns hopplöst att fortsätta. Jag är livrädd att gå djupare in i mörkret och yra bort mig mer.

Jag pratar nästan aldrig om det. Mitt mörker. Min rädsla. Min borttappade ambition. Men jag vet att den syns för de som tar en närmare titt. Det skrämmer mig att visa mig svag. Det mesta skrämmer mig just nu. Och det skrämmer mig nästan mest av allt.

Precis nu, när jag sitter ensam och rädd i mitt rum, har lampan tänd för att lysa upp mörkret som inte syns känner jag mig förvånansvärt tom. Just nu känns det som om jag nått till någon slags acceptens. Det kanske är okej att vara vilse? För om man aldrig tappar bort sina viljor kommer man aldrig känna styrkan i de när de verkligen kommer. Förlåt för klichén, men ibland måste man gå vilse för att hitta rätt.

Jag kommer förmodligen yra i mitt mörker ett tag till, men jag tänker inte låta det gå ner mig den här gången. Tänker inte slåss när det är en kram jag vill ha, ska inte skrika när det är tröst jag behöver. Tänker inte låsa in mig när jag behöver komma ut.

Jag minns en tid när jag inte var rädd för att vara vilse. Nu ska jag försöka hitta rätt väg tillbaka dit.

Likes

Comments

För tre år sedan uppfann jag, med hjälp från Emelie den så kallade "Mysfaktorn". Den stapeln riktade sig mer åt det sexuella hållet, hur en blick blev till en orgasm. Men i kväll har jag haft tråkigt (och dessutom varit lite borta i huvudet) så jag beslöt mig för att uppdatera. Denna natt, för första gången någonsin, presenterar jag nu
MYSSKALAN 0.2


Likes

Comments



Trött, kanske en antydan till sliten. Sitter i min obäddade säng med saftfläckar från en mandarin. Lyssnar på deppmusiken från min systers rum. Brukar inte vara den som gillar självmordsmusik. Men ikväll fungerar det. Funderar på vad som händer i mitt liv. Eller kanske vad jag gör med det, eller vad jag inte gör med det. Precis sådana tankar jag alltid får när jag är bakfull. Fast bakfyllan har börjat gå över, tack och lov.

Vart står jag? Jag saknar något, jag längtar efter något, jag drömmer om något. Men jag vet inte vad. Så vart jag än står just nu, så känns det som ett bra ställe att stå och fundera på. Vart jag än står just nu, så tänker jag stå kvar ett tag.

Tiden är pausad.

Likes

Comments



Konflikt

Likes

Comments



Hoppas Gunde får en mysig, näst intill skööön natt.

Likes

Comments

Inte sovit en ända liten fjuttig minut inatt. Legat i sängen och lyssnat på Amy MacDonalds version av "Dancing in the dark" hela natten. Vid fem ger jag upp. Kliver ur sängen, tänder levande ljus och sånt skit, fortsätter lyssna på "Dancing in the dark". Gör en halvdan frukost och sätter mig och läser tidningen. Tar en promenad, "Dancing in the dark" är fortfarande på repeat. Jag mår bra. Jag mår jättebra. Jag är lite lycklig faktiskt. MEN...

Kommer in igen. Hör pappa läsa upp horoskopen. (Ja, ni läste rätt. Pappa, inte mamma, läste horoskopen). Jag är såndan där som säger att jag inte tror på horoskop. Men jag bläddrar snabbt förbi dem eftersom att jag är LIVRÄDD för att det ska stå något dåligt. Vilket var fallet idag. Tjurade ett litet tag innan jag glömde det.

Ett tag senare sitter hela familjen i bilen på väg mot stan. Som ett slag i magen på mig vänder sig magen ut och in. Jag KASKADSPYR i X-antal bajspåsar ( i olika former och färger) som tur nog fanns i bilen. Mellan tårarna som rann av obehag kunde jag inte låta bli att skratta emellan åt. (Kalla mig störd om ni vill, till mitt försvar så har jag dygnat två dagar denna vecka!) Situationen var ju komisk. Hela familjen, mamma skäller på mig, Olivia skriker att hon också mår illa. Pappa langar fram bajspåse efter bajspåse. När jag hoppar ur bilen (fortfarande besluten om att inte missa skolan, eftersom jag är äckligt skötsam av mig.) Gör han tummen upp och blinkar åt mig.

Går in mot plugget medan jag tyst nynnar med i Amys stämma...

You sit around getting older there's a joke here somewhere and it's on me

I'll shake this world off my shoulders come on baby the laughs on me
Stay on the streets of this town and they'll be carving you up alright
They say you got to stay hungry hey baby I'm just about starving tonight
I'm dying for some action I'm sick of sitting 'round here trying to write
This book
I need a love reaction come on baby give me just one look

Likes

Comments



Jag vet inte vad det är egentligen. Men jag tycker inte om att sova. Kanske det är anledningen till alla dessa efterfester på senare tid. Kanske det även bidrar till att jag helst sitter i soffan tills jag säckar ihop istället för att lägga mig.

Jag tror jag är rädd för att somna för att jag vågar inte möta mina drömmar. Bra dröm som mardröm. Att somna och drömma om något fantastiskt. Allt är bra. Jag är oslagbar. Lyckan är inte längre något att jaga utan den bara finns där. Jag vet att det blir en dålig dag när jag vaknar och inser att allt inte är bra. Att jag inte är härren på teppan. Att jag inte vågar det jag skulle vilja våga. Men jag har ingen rätt klaga, absolut inte. Jag har de bästa vännerna en människa kan ha, en fantastisk familj och så vidare. Men jag tillåter fan inte mig själv att vara lycklig. Jag förtjänar det inte, enligt någon annan del av mig.

Drömmer jag en mardröm så vet jag att det blir en dålig dag när vaknar. Känslan av hopplösheten i mardrömmar har en tendens att hålla i sig en bra bit in på dagen.

Jag vill inte lägga mig i en säng utan någon att ha armen om. För när jag ligger och stirrar upp i taket för att jag inte vill sova kan jag påminna mig om att jag inte är så jävla ensam. Det är svårt att komma ihåg det i ett kallt, kålsvart rum ibland. Rummet i sig ser ju ut som ett ända stort svarthål nu när mörkret har lagt sig.

Den tid på dygnet jag är som svagast är nu. Innan sömnen. Klockan tickar, jag har skola tidigt imorgon. Hoppas verkligen på något vardagsmirakel imorgon. Vad som helst. Jag behöver att livet klappar mig lite på axeln just nu.

Nu ska jag hämta hit Zico, så ska vi sova tillsammans. Natti Natti

Likes

Comments