Jag har nog alltid tyckt att jag är ful men i yngre dar har jag inte tänkt på det som jag gör idag, gjort de senaste åren och idag värre än i början. Jag vet inte om jag egentligen är ful, det är ju ingen som säger det till mig men det är vad jag själv känner och samtidigt får jag ju inte heller direkt höra att jag är söt, fin eller snygg. Eller jo ibland men de komplimangerna vrider jag på och tänker "så säger hen bara för att vara snäll", "oki varför sa hen så? ser jag konstigt ut?" Och så kan det bli ett toabesök för att granska mig själv lite till. Ja osv jag vänder allt till negativa saker.

Jag kan ibland när jag tittar mig i spegeln snabbt tycka att jag är söt för att sen titta igen och granska mig själv och inse att jag såg fel. Jag ser inget bra med mig själv. Jag är kort, jag är tjock, jag har massa ärr överallt då jag inte kan låta bli att pilla om jag känner att jag har nåt tex ett sår, en pepla, ja jag får fortfarande pepplor trots min ålder (låter som jag vore en gammal tant men nej jag är under 40 år), mina ögonbryn är för ljusa och ful form, fula fötter och händer, ful ansiktsform, kläder sitter illa pga längd och bredd på mig själv. Ja listan är längre men här är lite exempel. Helt ärligt så ser jag inget bra med mig själv.

Detta gör det jobbigt för mig då jag får för mig att folk tycker och tänker saker om mig. Jag sätter mina tankar på människor vilket leder till att jag drar mig för att göra saker. Jag tycker det är jättejobbigt att tex gå ner på stan för jag börjar genast fundera på vad tanten där borta tittar på, om jag ser konstig ut. Förmodligen tittar hon inte överhuvudtaget på mig och inte tänker hon nåt om mig heller. Ibland kan nån komma fram och be tex om vägbeskrivning och direkt tänker jag att hur kan hen fråga mig? När jag ser ut såhär?! Jag känner bara avsky och äckel av mig själv.

Jag är medveten om att jag tänker såhär om folk och att folk förmodligen inte tänker dåliga saker om mig utan är min dåliga självkänsla som talar. Tack vare psykoterapin har jag blivit medveten om mitt tänk men vanor är svåra att få bort men att få en medvetenhet om mitt beteende är ett steg närmre till ett bättre liv tror jag?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det här med självmordstankar.. Jag har tankarna, jag kan fundera på hur jag ska göra men jag skulle aldrig klara av att göra verklighet av de. Jag är både för feg för att göra det samt har personer i mitt liv som jag inte vill att vem som helst ska få ta hand om. Så är det jag känner men är väldigt rädd för hur jag ska känna om jag börjar må ännu sämre. Sämre än det sämsta jag mått.. man vet ju aldrig hur illa det kan bli. Jag känner dock att jag har en spärr men när man inte orkar hålla den längre? När man släpper taget om den, vad händer då? Det är jag rädd för, att jag inte ska orka hålla emot om jag mår sämre än det sämsta jag mått i mitt liv.

Medicinen jag har tar bort de mesta av de tankarna men ibland när jag har en svacka kan tankarna komma. Att jag inte vill leva, att jag orkar inte leva, det finns inget att leva för (förutom de där personerna), allt är meningslöst, att jag är värdelös, inte värd att älskas.. jag vill bara försvinna från denna jord..

Likes

Comments

Jag är Inte redo för att lämna ut mig själv med bild och namn här, jag vågar inte.. rädd för att nån jag känner ska se, skäms jag kanske över hur jag mår och mitt beteende? Eller bara rädd för att folk ska se igenom mig och se att jag mår dåligt, eller rädd för att någon faktist frågar hur jag mår och jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Frågan (den där man märker att de faktist vill veta) "hur mår du" skrämmer vettet ur mig och jag vet inte varför den frågan är så skrämmande men det är den.

inte ens min mamma vet allt om mitt dåliga måeende då jag inte kan prata med henne riktigt om det, får bara kommentarer som att hon är ingen jävla doktor, att jag får gå till sjukhuset och gör jag inte det får jag skylla mig själv.. Hon fattar inte att när jag säger tex att jag har ont i magen eller benet eller vad som så säger jag det inte för att hon ska tala om att jag ska gå till doktorn för det fattar jag själv utan för att jag behöver hennes uppmärksamhet, få känna att hon bryr sig om mig. Så nee henne kan man inte prata med om hur man mår. Hon vet att jag går och pratar med psykolog thats it!

Hur som helst vi får se hur det blir längre fram om jag vågar dela med mig med namn och bild.

Likes

Comments

Känslan sitter kvar.. och har ingen lust med nåt, hatar när jag blir såhär då det finns saker att göra här hemma ja städa tex och vika rentvätt för den har legat på matbordet i vardagsrummet i cirka tre veckor nu och högen fylls på. Skulle behöva hämta ut medicin samt handla kaffe, fått sms med paketavi. Bara tanken på att behöva byta kläder för att gå ut gör mig trött.

Har legat och fixat lite med bloggen men har ingen aning om hur den ser ut i en dator, fixar via telefonen och frågan är om det blir likdant där som i datorn? Får kanske ta och plocka fram datorn och titta men det är samma där, bara tanken att resa mig och hämta den gör mig trött.

Jag är inte lat utan är mitt måeende som gör detta. Klart man vill vara igång, inte känna att saker är jobbiga men nej det är jobbigt. Minns när jag fick ny medicin senast, voxra fysjutton vad jag älskade den för jag blev en helt annan person en person jag vill vara. Den gjorde mig pigg, tog bort alla "det är jobbigt" känslor, alla självmordstankar, fick mig att göra saker ja vardagliga saker. Det var fint här hemma och det var kul att städa, allt på sin plats. Tyvärr varade det bara 5-6 månader. Fick höja medicinen men fick aldrig tillbaka det måeendet och ja det börjar gå neråt igen, kanske jag ska diskutera med läkaren om annan medicn.

Men först gör jag ett försök till att byta kläder och ta mig till affären.


Likes

Comments

jag vet inte hur jag ska få bort denna känsla av att känna mig ledsen.. är själv nu, resten har lagt sig men inga tårar kommer. Vad är de för fel på mig?? Jag vill få bort denna känsla!

Inte ens när jag skrev en status på facebook om mitt måeende, ja jag skrev inte rakt ut att "jag mår dåligt" men en status där man förstår mellan raderna att man inte mår bra och min egen mamma försöker göra sig rolig över statusen.. jag svarar på kommentaren att "jag inte uppskattar att man gör sig rolig på andras måeende" och får lite senare svaret "ok då vet jag bye" inte ens då ville tårarna pressas ut. Vad är det för sätt och svar..? Inte ens en ursäkt. Ja jag kanske förstorar detta men det gör så jävla ont att man inte blir tagen på allvar när man mår dåligt.

Jag ska försöka sova nu, har tagit medicin mot oro och blir trött av den så hoppas på att jag somnar snabbt..

Likes

Comments