View tracker

För drygt två veckor sedan sade jag adjö till en vän. Ett av de jobbigaste avsked som jag har tvingats ta. Jonathan förlorade kampen mot cancer, blott 21 år gammal.

Att stå med sin blomma framför kistan kändes som en kniv i bröstet. Ingen skall behöva mista livet vid 21 års ålder. Ingen skall få förlora sitt barn, sitt syskon, sin vän så ung. Det är orättvisa som skriker en högt och rakt i ansiktet. Det är en orättvisa som får varenda jävel att tappa tron på det allra verkligaste. Att stå där, mitt bland folk som älskar samma människa som jag, och behöva säga hejdå till honom.. ingenting har gjort mig så förbannad. Jag var arg på situationen som tagit oss dit. Arg på att en sjukdom kan göra så. Arg på att inte kunna vara tillräcklig.

Jag hatar cancer. Det är en vidrig sjukdom.

Mannen som höll i begravning ville antyda att sorg och glädje påverkar oss på samma sett. Han sa att vi får vara ledsna över att Jonathan inte finns mer, men att vi också skall komma ihåg och glädjas över den tiden vi fick med honom. Just nu är glädjen svår att komma åt, men jag hoppas att sorgen lättar så att alla ljusa stunder får en chans att tränga igenom. För min skull, men också för Jonathans och alla våra vänners skull. Han är värd det. Vi är värda det.

Det är drygt en månad sedan han somnade in. För mig, som träffade honom ofta men långt ifrån varje dag, är det fortfarande obegripligt att han inte finns mer. Att han aldrig mer kommer att finnas bland oss, aldrig mer kommer komma med någon konstig kommentar som ingen annan än han själv förstår, att aldrig mer höra honom skratta eller se de bus som allt som oftast lyste i hans vackra bruna ögon. Att aldrig mer få ställa mig på tå för att nå om hans hals vid en kram. Eller att aldrig mer kunna vinka hejdå och säga "vi ses på måndag!". 

Döden tar med sig så många självklara saker som bara görs utan tanke. Jag kommer sakna varenda detalj som Jonathan tar med sig från jorden. Likaväl självklara som mindre klara saker.

Tack för att jag fick lära känna dig!

Du kommer för alltid behålla din plats i mitt hjärta och jag lovar att jag skall göra allt jag kan för att hålla ihop dom som jag vet betyder mest för dig. Du finns med oss överallt. Vi saknar dig! 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Lika ledsen som jag var i december 2010 lika glad är jag nu i november 2014. Äntligen! Ja, jag säger äntligen! För i fyra år har jag väntat på det här. I fyra långa år har saknaden funnits.

Alla som känner mig vet att jag på våren 2008 förälskade mig i Björn Anklev. En kärlek som är helt förbannat okrossbar. Det finns få som har gjort ett sånt intryck på mig som Anklev. Markus Johannesson är den ene, Valter Tomaz den andre. Det dom tre har gemensamt är utan tvekan spelstilen. Kämparglöden och att ge hjärtat rakt ut, någonting som verkar tilltala mig. Men inte ens Markus eller Valter kan mäta sig med den enorma pedestal Björn Anklev har roffat åt sig. Nej, inte ens Allbäck når enda fram i den kampen.

Så stor är den där gossen från Nyköping för mig. Så jag skojar inte när jag skriver att det här verkligen är någonting i hästväg. Ryggraden är tillbaka. Svårare än så är det inte. Nu blir ÖIS någonting att räkna med 2015, på riktigt. Nu kan drömmarna börja slå in. Nu kör vi! Tack. Jag älskar dig.

Likes

Comments

View tracker

Under mina år som flicklagsspelare i fotboll fanns det favoritlag, hatlag och tråklag att möta. Som sig bör i en kommun så möter man lagen närmast sig oskiljaktigt många gånger, det vill säga att dom lagen jag mött flest gånger genom åren som Kålleredsspelare ter sig rätt logiskt Lindome, Hällesåker, Mölndal och Jitex, där Lindome var de laget som var roligast att möta, för vi var oerhört jämna. Både Hällesåker och Mölndal slog vi 9 av 10 gånger med stora siffror och Jitex har vi alla år blandat och gett mot. Ihop med denna information skall tilläggas att vi vann både Göteborgsserien och Hallandsserien flera gånger, så vi var ett riktigt bra flicklag. Med betoning på lag

Detta inlägg skall inte handla om hur bra vi var, utan om Jitex. Jag har alltid avskytt Jitex. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men så är det. Jag tror att det kan vara för att det laget vi mött genom åren var väldigt osportsliga. Både på och vid sidan av planen. Både spelare och ledare. Ett dåligt föredöme för en förening, helt enkelt.

Därför blev jag väldigt positivt överraskad när jag under mitt första år som flicklagsledare mötte ett glatt lila lag med pushande ledare och fairplay-spelande spelare redan i 6-års åldern. Kul! Tänkte jag, äntligen blev jag motbevisad att Mölndals största damförening faktiskt arbetar med hur man skall bete sig. På och utanför plan.

Men! Sedan fick jag som tränare förmånen att möta dom igen, i junior-serie. Fan. Samma magplask igen. För mig är det givet att hemmalagets tränare skall ta första kontakt och hälsa på motståndarna samt ge dom ett välkomnande. Det fick inte jag på Åbyvallen. Inte ens en huvudnick kunde han förmå sig att ta fram när vi kom på besök. Knappt ett handslag efter matchen. Sorgligt, och en skam för föreningen Jitex att sådana personer får vara med.

Med denna taskiga inställning blev jag för några veckor sedan kallad till möte med Jitex för ett eventuellt tränarjobb. Tänkte länge och noga, men bestämde mig för att ta chansen, kanske blir jag motbevisad igen?

Det blev jag. Kom in i en varm atmosfär trots rekord dåliga A-lagsresultat. Ledarna sålde in sin förening fint och det kittlade till av glöd och ledarskap. Ganska snabbt därefter meddelade jag till en av lagets tränare att jag gärna vill vara med på deras resa om att bygga framtida A-lagsspelare. Glädje utspelade sig oss emellan och vi bestämde att höras senare.

Efter vårt samtal trodde jag allt var klart. Allt kändes bra, det var kul och jag såg en framtid inom tränarkarriären igen. Trots detta verkar inte ledarna i laget jag skulle vara med och träna haft någon vidare kommunikation. Så snacka om att jag blev paff när den andre tränaren ringde och sa att jag plötsligt inte behövdes. Det fanns alltså inte plats för en tränare till. Konstigt med tanke på att dom nästan sökte med ljus och lykta efter någon. Att tacka ja och sedan få en käftsmäll och ett nej, när det är dom som tagit första kontakten. Det köper jag helt enkelt inte. Fult gjort. Väldigt fult gjort.

Så pang. Där kom den igen. Hat-smällen tillbaka. En stämpel Jitex kommer att behålla. En sannings-stämpel. Synd.

Likes

Comments

Året var 2001, platsen Lisebergshallen (eller var det Lisebergs stora scen?), där en spelning skulle göras. Jag var mer eller mindre medtvingad av en kompis som inte ville gå själv. Ett beslut som etsat sig fast. Dagen efter var jag frälst. Ja, nästan kär. Det är mitt första minne av Håkan Hellström. Skepticismen kring denna Göteborgspojk som snabbare än kvickt formades till en oändligt stor kärlek.

Sedan 2001 har jag sett Håkan 30 gånger och på lördag kan min 31e gång bli historisk. Snälla låt den bli det! 

Jag är nervös. Det var längesedan jag var det innan han skall spela. Oftast har en känsla av glädje fyllt min kropp, men nu pirrar det extra. Nog för att jag saknar dom små spelningarna på exempelvis Trädgårdsföreningen, men att kunna fylla Ullevi med mer personer än Bruce Springsteen hade varit enormt häftigt.

Jag önskar, hoppas och tror att Veronica Maggio kommer. Men tänk om andra önskningar, såsom Timo Räisänen och Sven-Bertil Taube kommer! Herregud, vad stort! Och kanske även Henrik Berggren? Nostalgiskt. Och stort!

Jag längtar med en skräckblandad förtjusning tills på lördag och jag hoppas att Håkan kan göra Ullevi till ett stort, intimt himlavalv. Jag önskar att vi går ut och brinner upp i natten, tillsammans. 

Likes

Comments

...ja, det är ju två veckor kvar såklart. Men ni kommer väl?   - Tänkte väl det, ses där!


Likes

Comments

Jag älskar ÖIS. Jag älskar dess minimala storhet. Att man tror sig vara större än vad man är. Jag älskar färgerna som Wilhelm Friberg valde för väldigt många år sedan. Snart 127 år, närmare bestämt. Och hur mycket du än hatar mig för att jag håller på fel lag så kommer jag aldrig att byta. Jag är infödd i misären och jag lever dagligen med den. Det är inte alltid så jävla roligt men vad gör man inte för kärleken? Den här kärleken är okrossbar och hjälplös. Stadigt ostabil, skulle man kunna säga. Kärlek, med ett annat ord.

I förrgår var en svart dag i fotbollssverige. Igår var dagen när många försökte ta ett steg vidare. Se in i vitögat och försöka leva igen. Så även fotbollen. Skall vi få se en ändring den här gången?

"Visa färg" säger de blåvita medans de kastar in bengaler och flaskor. "Sorgen har ingen färg" säger AIK och skriker djurgårdsjävlar. Ja minsan.. Ett dygn efter händelserna i Helsingborg var det många som trodde att en förändring skulle ske när supportrar från både AIK och IFK pratade högt om att det måste vara slut med fotbollsvåld, NU, inför 30.000 pers på Friends Arena. En värdig manifestation som verkligen gav någon slags framtidstro om förbättring. Det lyckades en liten korkad klick på plats förstöra ganska snabbt igen. Det är inte slut med våld än. Och inte med hat heller, för den delen. 

Vissa verkar fortfarande ha svårt att förstå vad som faktiskt kan gå fel. Låt spelarna på plan få göra upp om tre poäng istället för att ni skall göra hatmöten på stan. För jag slår vad om att den person du just nu slår ner, den med "fel" färg på tröjan, inte kommer att gilla ditt lag mer på grund av det. Inte heller kommer denne att sluta älska det du tycker är "fel lag". Så visst, hata varandra gärna, men gör det på avstånd. Låt ingen mer få sätta livet till för att laget du älskar inte älskas av alla andra. Fel lag behöver inte vara fel lag.

Likes

Comments

ÖIS kanske inte tillhör Allsvenskan längre, men vi vet hur supporterskap fungerar, hur dess familjära kärlek kan stärka både spelare och de personer som valt att följa ett lag. Vi vet också hur det är att både vinna och förlora, någonting ÖIS har lyckats göra väldigt mycket av båda delar de senaste åren. Jag skall inte jämföra en förlorad match med en förlorad människa, för det är helt skilda saker som inte ens bör få tillhöra samma mening, men nu har fotbolls-Sverige råkat ut för ytterligare ett dödsfall. Att personer med många gånger samma bakgrund, nämligen att ha förlorat sitt hjärta till ett lag (om än olika lag, så är känslan och kärleken den samma), kan ha så mycket hat till varandra att döden måste skilja dom åt är förfärligt och jag vet inte alls hur jag skall tackla det.

Jag vill att fotboll skall vara det den är ment att vara, nämligen glädjerik. Jag vill att kärleken alltid skall övervinna hatet. Jag vill att man skall lägga större vikt vid att älska sitt eget lag än att ge hatet till ett annat övervikten i en våg. Man kanske inte måste applådera de andra laget vid ett snyggt anfall som på 60-talet, men man kan åtminstone skita i att bry sig i vad dom gör.

Jag lider med dom anhöriga till den avlidne och alla i Djurgårdsfamiljen och jag hoppas att ni reser er starkare än någonsin, sportmässigt. Och jag hoppas innerligt att alla fotbollssupportrar där ute ger sig in i kampen om att förena fotbollen. Sporten fotboll. Att stänga ute våldet. För det är sporten värd. Den är värd att älskas. Hjälp mig att göra så att andra förstår det.

Likes

Comments

Hej! 

Det är visst två månader sedan jag var här och härjade senast. Ber om ursäkt för det! Det har hänt lite av mycket. Jag har fyllt år tillexempel. Jag har varit och sett Håkan Hellström för min 30e gång. Det är stort! I sommar ser jag honom igen. Jag längtar! ÖIS åkte ur Superettan och börjar därmed om i gärdsgårdsserien igen. Ångesten var brutal och olidlig i november, men nu har jag vant mig vid tanken,,igen. Ser fram emot 2014 till trots. 

När vi ändå snackar 2014 så vill jag passa på att gratulera min fin-fina pojkvän som fyller år idag. Grattis!

..och när vi ändå är inne på fotboll så är försäsong det enda jag kan tänka på. När jag var 5 år gjorde jag min första försäsong. Den var långt ifrån så jobbig som åren i högre flicklag och A-lag skulle utvisa sig att vara, men ändå. Sedan 2008 har jag varit tränare. 2014 är året jag är helt ifrån fotboll. Det känns konstigt men väldigt skönt. Jag gjorde ett år i Lindome, det räckte för att sakna Kållered, Inte för att Lindome är en dålig förening, långt ifrån, men med perspektiv i skallen är Kållered fortfarande hästvägar bättre. Kan bero på att jag ägnat 18 år i den klubben men för mig var det så stor skillnad.

Jag har fått anbud från mer föreningar jag har kunnat räkna med. Något damlag här, något damjuniorlag där oså sedan herrjuniorer. Men jag bestämde mig redan i somras att jag behövde vila från min inte allt för långa tränarkarriär. Jag behöver vara mig själv igen. Behöver träffa mina vänner, kolla på ÖIS utan dåligt samvete hur dåliga dom än må vara och bara umgås med killen jag älskar. Egentid helt enkelt, det är guldvärt att få bestämma över sin egna tid.

Men ändock tänker jag bara försäsong nu. Som spelare hatade jag försäsongen lika mycket som jag älskade seriestarten. Jag var dålig på den. Hade inte tillräckligt med vilja för att göra den eller alldeles för dålig förlorare för att inse att jag var en av de sämre konditionsmässigt, egentligen. Jag levde på viljan, vägrade vara sämst, skulle alltid vara bäst, men förstod aldrig varför man skulle träna så mycket utan boll. Det var väl fotbollspelare vi skulle bli, inte långdistanslöpare?

Jag trodde att jag skulle bli en helvetestränare vad gäller försäsong. Liksom ta igen alla de tunga åren. Men efter att ha tänkt efter så förstår jag fortfarande inte den där konditionsträningen utan boll. Fotbollsspelare skall ha kondition, absolut. Men jag tycker att man vinner mer på vilja än långdistanslöpning. Man vinner mer på glädje och styrka, så för mig var inte valet alls svårt att ta bort intervall-löpning utan boll när jag tog över damlaget i Kållered. Vi skall träna hårt, träningspassen skall vara förjävliga och svinjobbiga, men vi ska då fan alltid ha boll med i leken. Då vinner man ju två saker samtidigt - kondition och teknik. Det är en av de få saker jag är jävligt stolt över att ha gjort. Under försäsongen 2010/11 gick vi från 16 spelare till 32. Från 2010 till 2012 gick vi upp två serier och vi var ett av de löpstarkaste lagen i serien. Det ni! Kom inte och säg att vi ska ut i spåret och löpa!

Likes

Comments

Jag har blivit sjuk. Nästan direkt efter att den sörjande alkoholen som sveptes rätt drastiskt genom mun och halsgrop i lördags gått ur kroppen gav den vika. Min teori är att den har hållit sig rak och orkat med på grund av tron och hoppet. Ja, jag lägger stor vikt kring hur mycket en sport och ett lag kan styra en kropp och ja, jag tror på riktigt att det är realistiskt.

För det känns som om man sårats så rejält. Så som om någon har varit otrogen mot en och nu tokångrar kroppen sin tro på det omöjliga och samtliga bortförklaringar för att plötsligt överger övriga fungerande delar.

Ungefär så känner jag mig. Nerslagen med knivhugg i hjärtat har jag fått spendera ett dygn utomhus i kylan för att sämra på de redan dåliga oddsen för överlevnad.

Jag är stark nog att överleva, frågan är om ÖIS är det?

Likes

Comments

2006. Hur mycket jag än vill föra tankarna bort från det året så studsar det tillbaka. Tillbaka mot Kalmar. ÖIS skulle, vad det visade sig, spela sista matchen i Allsvenskan. Och Ailton hade valt att sluta sitt rödblåa äventyr som pricken över i:et. Det var där misären började på riktigt. Det var där ÖIS försvann från elitfotbollens finrum och därefter aldrig riktigt orkat sig tillbaka på riktigt.

Jag vill inte säga att det bara varit tårar sedan 2006, men visst har hjärtat fått tagit mycket stryk sedan dess? Åtminstone mitt. Men mitt ÖISiga klubbmärkesformade hjärta har överlevt. Ni som är som jag har överlevt ihop med mig. Och kanske är det just därför vi står kvar? Just för att vi hela vägen har haft varandra.

2006 förlorade vi tillsammans, 2008 vann vi tillsammans. Det är samma sak nu. För tillsammans är man mindre ensam. Tillsammans orkar man stå trots att världen faller samman. Det är jobbigt och det gör ont, men tillsammans klarar man av det.

Trots att ÖIS inte vunnit två matcher i rad under hela seriens gång så trodde man ändå att hoppet skulle göra sig rättvist den här gången. Vi var många supportrar på plats i Värnamo i lördags. Det var många som hoppade nervöst redan innan bussarna från Göteborg hade avgått, men tanken var ju att den lilla staden ute i skogen skulle få färgas röd och blå den här helgen.

Att man aldrig lär sig.. Ständigt hopplöst förälskad och med en tro som aldrig vill vika ner sig.

Redan innan domaren hade blåst av matchen hade mångas ögon fyllts av tårar. Luvorna hade börjats dras över huvudena och darrningar började besöka folks läppar. Det är här och då man verkligen förstår hur mycket det här laget, den här klubben betyder för så himla många.

Jag själv vandrade av och ann med gråten i halsen och med ett hårt bett kring min nedre läpp. Jag var förtvivlad av att verkligheten hade hunnit ifatt mig. Jag var arg på Lantz för att han inte coachat lika offensivt och "vilja-vinna-aktigt" som Hasse Prytz och jag var oerhört besviken på hur det här året har utvisat sig bli. Jag vet ärligt talat inte hur jag skall orka handskas med det här. Igen. Man borde ju vara något slags proffs på det vid det här laget, men jag lider bara mer och mer varje gång.

Att fortsätta orka gå upp ur sängen som en förlorare. Att vara arg delar av hela dagar. Att ha känslan över att kunna bryts ihop känslomässigt när som helst. Att se ögonen på sina vanligtvisa fiender som lyser av medlidande. Nej, den här gången vet jag faktiskt inte hur detta skall fungera för mig. Men jag vet att jag skall tillåta mig själv att gråta eller bara skrika om jag behöver. Det är en del av läkningen. För jag vet ju att jag kommer vara med nästa år igen. ÖIS som förening försvinner inte för att A-laget inte kan prestera på elitnivå.

Division 1 nästa år. Betyder det att vi blir gärdsgårdsseriens giganter igen?

Likes

Comments