För drygt två veckor sedan sade jag adjö till en vän. Ett av de jobbigaste avsked som jag har tvingats ta. Jonathan förlorade kampen mot cancer, blott 21 år gammal.

Att stå med sin blomma framför kistan kändes som en kniv i bröstet. Ingen skall behöva mista livet vid 21 års ålder. Ingen skall få förlora sitt barn, sitt syskon, sin vän så ung. Det är orättvisa som skriker en högt och rakt i ansiktet. Det är en orättvisa som får varenda jävel att tappa tron på det allra verkligaste. Att stå där, mitt bland folk som älskar samma människa som jag, och behöva säga hejdå till honom.. ingenting har gjort mig så förbannad. Jag var arg på situationen som tagit oss dit. Arg på att en sjukdom kan göra så. Arg på att inte kunna vara tillräcklig.

Jag hatar cancer. Det är en vidrig sjukdom.

Mannen som höll i begravning ville antyda att sorg och glädje påverkar oss på samma sett. Han sa att vi får vara ledsna över att Jonathan inte finns mer, men att vi också skall komma ihåg och glädjas över den tiden vi fick med honom. Just nu är glädjen svår att komma åt, men jag hoppas att sorgen lättar så att alla ljusa stunder får en chans att tränga igenom. För min skull, men också för Jonathans och alla våra vänners skull. Han är värd det. Vi är värda det.

Det är drygt en månad sedan han somnade in. För mig, som träffade honom ofta men långt ifrån varje dag, är det fortfarande obegripligt att han inte finns mer. Att han aldrig mer kommer att finnas bland oss, aldrig mer kommer komma med någon konstig kommentar som ingen annan än han själv förstår, att aldrig mer höra honom skratta eller se de bus som allt som oftast lyste i hans vackra bruna ögon. Att aldrig mer få ställa mig på tå för att nå om hans hals vid en kram. Eller att aldrig mer kunna vinka hejdå och säga "vi ses på måndag!". 

Döden tar med sig så många självklara saker som bara görs utan tanke. Jag kommer sakna varenda detalj som Jonathan tar med sig från jorden. Likaväl självklara som mindre klara saker.

Tack för att jag fick lära känna dig!

Du kommer för alltid behålla din plats i mitt hjärta och jag lovar att jag skall göra allt jag kan för att hålla ihop dom som jag vet betyder mest för dig. Du finns med oss överallt. Vi saknar dig! 

Gillar

Kommentarer

Lika ledsen som jag var i december 2010 lika glad är jag nu i november 2014. Äntligen! Ja, jag säger äntligen! För i fyra år har jag väntat på det här. I fyra långa år har saknaden funnits.

Alla som känner mig vet att jag på våren 2008 förälskade mig i Björn Anklev. En kärlek som är helt förbannat okrossbar. Det finns få som har gjort ett sånt intryck på mig som Anklev. Markus Johannesson är den ene, Valter Tomaz den andre. Det dom tre har gemensamt är utan tvekan spelstilen. Kämparglöden och att ge hjärtat rakt ut, någonting som verkar tilltala mig. Men inte ens Markus eller Valter kan mäta sig med den enorma pedestal Björn Anklev har roffat åt sig. Nej, inte ens Allbäck når enda fram i den kampen.

Så stor är den där gossen från Nyköping för mig. Så jag skojar inte när jag skriver att det här verkligen är någonting i hästväg. Ryggraden är tillbaka. Svårare än så är det inte. Nu blir ÖIS någonting att räkna med 2015, på riktigt. Nu kan drömmarna börja slå in. Nu kör vi! Tack. Jag älskar dig.

Gillar

Kommentarer

Under mina år som flicklagsspelare i fotboll fanns det favoritlag, hatlag och tråklag att möta. Som sig bör i en kommun så möter man lagen närmast sig oskiljaktigt många gånger, det vill säga att dom lagen jag mött flest gånger genom åren som Kålleredsspelare ter sig rätt logiskt Lindome, Hällesåker, Mölndal och Jitex, där Lindome var de laget som var roligast att möta, för vi var oerhört jämna. Både Hällesåker och Mölndal slog vi 9 av 10 gånger med stora siffror och Jitex har vi alla år blandat och gett mot. Ihop med denna information skall tilläggas att vi vann både Göteborgsserien och Hallandsserien flera gånger, så vi var ett riktigt bra flicklag. Med betoning på lag

Detta inlägg skall inte handla om hur bra vi var, utan om Jitex. Jag har alltid avskytt Jitex. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men så är det. Jag tror att det kan vara för att det laget vi mött genom åren var väldigt osportsliga. Både på och vid sidan av planen. Både spelare och ledare. Ett dåligt föredöme för en förening, helt enkelt.

Därför blev jag väldigt positivt överraskad när jag under mitt första år som flicklagsledare mötte ett glatt lila lag med pushande ledare och fairplay-spelande spelare redan i 6-års åldern. Kul! Tänkte jag, äntligen blev jag motbevisad att Mölndals största damförening faktiskt arbetar med hur man skall bete sig. På och utanför plan.

Men! Sedan fick jag som tränare förmånen att möta dom igen, i junior-serie. Fan. Samma magplask igen. För mig är det givet att hemmalagets tränare skall ta första kontakt och hälsa på motståndarna samt ge dom ett välkomnande. Det fick inte jag på Åbyvallen. Inte ens en huvudnick kunde han förmå sig att ta fram när vi kom på besök. Knappt ett handslag efter matchen. Sorgligt, och en skam för föreningen Jitex att sådana personer får vara med.

Med denna taskiga inställning blev jag för några veckor sedan kallad till möte med Jitex för ett eventuellt tränarjobb. Tänkte länge och noga, men bestämde mig för att ta chansen, kanske blir jag motbevisad igen?

Det blev jag. Kom in i en varm atmosfär trots rekord dåliga A-lagsresultat. Ledarna sålde in sin förening fint och det kittlade till av glöd och ledarskap. Ganska snabbt därefter meddelade jag till en av lagets tränare att jag gärna vill vara med på deras resa om att bygga framtida A-lagsspelare. Glädje utspelade sig oss emellan och vi bestämde att höras senare.

Efter vårt samtal trodde jag allt var klart. Allt kändes bra, det var kul och jag såg en framtid inom tränarkarriären igen. Trots detta verkar inte ledarna i laget jag skulle vara med och träna haft någon vidare kommunikation. Så snacka om att jag blev paff när den andre tränaren ringde och sa att jag plötsligt inte behövdes. Det fanns alltså inte plats för en tränare till. Konstigt med tanke på att dom nästan sökte med ljus och lykta efter någon. Att tacka ja och sedan få en käftsmäll och ett nej, när det är dom som tagit första kontakten. Det köper jag helt enkelt inte. Fult gjort. Väldigt fult gjort.

Så pang. Där kom den igen. Hat-smällen tillbaka. En stämpel Jitex kommer att behålla. En sannings-stämpel. Synd.

Gillar

Kommentarer