View tracker

Sitter här en fucking söndag o svär för mig själv. Ibland är saker o ting överskattat. Ibland önskar jag att man kunde komma åt apotekens medicin förråd så att man kan leta upp lite sobril så man kan bli lugn efter all oro o lugna ner humöret lite. dock är detta inte fallet så jag får ta ut mina känslor på gymmet imorgon.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

jaha, nu sitter jag här i soffan. Med datorn i knät och skrollar igenom Facebook och letar efter något intressant att kolla på.

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag skulle åka och köra halkbanan.
En liten uppdatering på de
halkbana + Felicia = FELICIA GOES FAST AND FURIOUS.
Det var verkligen otroligt roligt att köra halkbanan. Jag fattar inte ens varför jag var nervös.

Det jag bland annat skrev var även om hur min träning går, och att mina byxor har blivit för stora.

Dock har jag haft en veckas uppehåll nu med träningen för att jag har hjälpt min pappa att städa och röja lite där hemma hos han.

Men imorgon är det åter till gymmet med lår och rumpa som det ligger fokus på. Det blir att skriva ett tränings schema nu så att jag vet vad jag ska göra varje dag.
Men nu är det faktiskt läggdags för mig!

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon!
Sitter just nu på bussen påväg in till Växjö för att köra halkbanan. Är lite smått nervös faktiskt men det ska allt gå bra.

Vaknade kring 8 tiden och efter en kopp te så bar det av till gymmet.
Väl på gymmet var det fokus på benen, så det blev en sväng på löpbandet först sedan var det de olika maskinerna som jag inte har en aning om vad dem heter, tur vet jag hur man använder dem.
Som ni ser på bilden så börjar mina byxor bli alldeles för stora.
Nu som sagt sitter jag på bussen och har musik i lurarna. Riktigt skönt när solen tittar fram och värmer igenom rutan.

Efter att ha sovit som en stock inatt och gått upp relativt tidigt så är jag senare väl förtjänt av ett par avsnitt av min favorit serie, Vampire Diaries.

Likes

Comments

Sitter just nu och pluggar till körkortet. Hoppas på allt att jag klarar av att ta den där plastbiten nu innan sommaren.

Efter som jag har suttit hela förmiddagen framför datorn tänkte jag att det kunde vara bra att göra någon nytta iallafall. Så varför inte skriva ett inlägg på bloggen då. Så här är mitt lilla inlägg.
Jag kan ju börja med att berätta att min träning går TOPPEN! Som jag skrev i mitt inlägg igår så har magen försvunnit näst in till helt och det börjar märkas skillnad på mina ben.
Varför jag valde attt börja träna för 5 veckor sen är bland annat för att visa för alla andra att jag är en kämpe och att jag klarar av vad som helst så länge min hjärna är inställd på de till hundra procent.
Jag ville även visa för mig själv att jag klarar av att kämpa trotts mycket motgångar. Stärka min självkänsla vilket jag har gjort och kunna skryta lite. Inte skryta på det kaxiga viset men att skryta när man är tyst.

Jag vill inte att folk ska se mig som tjejen som gav upp när det blev för tufft. Jag vill att dem ska se på mig och tänka ' shit hur lyckades hon, hon som aldrig gjort någonting '
Jag är en tjej som ofta pratar mer än vad jag gör saker. Jag är väldigt snabb i munnen. De är min negativa sida. Men nu ska jag bevisa att jag kan vara snabb i mun samtidigt som jag kan uppfylla mina egna förväntningar och andras.


Reaktionerna för att jag började träna har varit både positiva och negativa. Jag har vänner som har till en början skrattat men sedan har fattat att jag menar allvar och har stöttat mig som fan rent ut sagt och motiverar mig. Jag har föräldrar som blev chockade och var negativa till de men som ändrade sig snabbt när dem märkte att jag var seriöst.

Många upp och nedgångar men i slutändan är alla på min sida.

Som grädden på moset och den lilla pressen så har jag ju något jag ska göra den 30 maj så jag kan inte riktigt banga nu. Men de berättar jag mer om en annan dag.


Så nu säger jag till er Tjejer där ute som saknar motivation, eller saknar stöd.
Allt är möjligt, så länge man kan gå upp på morgonen så är allt möjligt. Go for it. Kämpa nu tjejer, det är vår tur att visa att vi är 100 gånger starkare än muskelknuttnar på gymmet.


Likes

Comments

En helt vanlig dag.
jag gjorde mitt förra inlägg för några månader sen och det har hänt mycket i ditt liv som är alldeles för privat för att jag ska kunna skriva ut de här.
Men vi kan väl säga såhär för att inte spoila förmycket nu i förväg.

Jag har börjat träna på gymmet. har lyckats hålla igång i snart 5 veckor och det börjar märkas stor skillnad på bland annat min mage.
Jag är ganska smal av mig i vanliga fall men jag har ALDRIG varit den typen av tjej som brukar träna eller hålla igång på något vis. Jag brukar glida runt på ett bananskal och har kunnat äta vad jag vill utan att ett kilo har ändrats på vågen.

Dock har jag under de senaste två åren börjat få en sån där kula på magen som gör att det ser ut som om jag vore gravid. Men simsalabim den är borta helt och hållet på så mycket som 4 veckor!!!!
Det är helt sjukt.
då ni får en bild på hur min mage ser ut nu, tyvärr har jag ingen före bild men inom loppet av ett par månader ska ni få för och efterbilder på hur min kropp har ändrat sig.

Sen får ni en bild på min tränings runda som det blev idag..

Likes

Comments

Mitt namn är Felicia Eriksson. Jag är 17 år gammal och bor i fosterfamilj. Jag bor i en del kallad Mada, som ligger utanför byn Åseda i Småland. Jag går Vård & omsorgs programmet på Uppvidinge gymnasieskola i Åseda. Jag går andra året, och jag trivs nog mer än av alla andra gör. Jag som person är väldigt glad och positiv. Ibland är jag väldigt aggressiv och ilsken, men detta behöver inte alltid vara något dåligt, detta har varit till min fördel.

Jag är har sjukdomen Endometrios, och detta är min historia.

Jag är uppvuxen i en by som heter Lenhovda. Det ligger ungefär 4 mil ifrån där jag nu bor. Jag är uppvuxen med min mamma tills jag började i sjuan. Sedan flyttade jag till min pappa. Efter den stora förändringen med flytten från mamma blev det problematik mellan mig och min pappa och det slutade med att jag hamnade på ett Sis-hem, eller ett behandlingshem. 16 mil hemifrån uppe i Falköping, Gudhem. Spenderade min sommar där 2013. Sedan kom jag hem igen och bodde med min pappa till vintern.

Vid detta tillfälle föll jag ihop i skolan av smärta i buken, vintern 2013. Skolan körde mig till vårdcentralen som efter ett par försök att lugna smärta sedan ringde ambulans. Jag fördes till sjukhuset och blev undersöken. Detta var en sådan undersökning ingen 16 årig tjej egentligen vill genomgå, en gyn-undersökning. Detta visade inget mer än en kramp i livmodern eller som man säger lite fint, mensvärk.

Under flera år har jag haft problem med mensvärk men denna var lite väl häftig tyckte jag.

Jag åkte hem strax efter blodprov var tagna och jag la mig i soffan på en gång.

Jag flyttade till mig kille efter ett bråk med min pappa vintern 2013. Bodde där och allt var relativt okej med mig och med min pappa, vi pratade inte. Men vi bråkade dem gånger vi sågs.

Sen kom smällen. Den 2 Februari 2014 började jag få smärta i magen igen, som vanlig mensvärk. Men det konstiga var att jag brukar bara få ont samma dag mensen ska komma och jag fick ont utan någon mens. Jag sa direkt till min kille att detta inte var normalt och det inte känns så som jag brukar känna. Jag visste att något var fel. Han bad mig ringa 1177 för att be om råd. Dem frågade frågor som inte ens var relevanta tyckte jag då, men som jag nu känner var viktiga för mig att veta. Bara några dagar senare blev smärtan värre och värre och jag åkte hit och dit till vårdcentraler och sjukhus. Gjorde alla möjliga undersökningar och träffade så fruktansvärda människor som man ibland kan fråga sig varför dem ens jobbar med människor. Blev behandlad som om jag hade världens problem med mitt psyke och det var min hjärna som spökade med mig. Men jag stod på mig och min kille var med mig hela vägen. Jag visste hur min kropp är och hur den reagerar vid stress, ångest och så vidare. Jag känner min kropp bättre än vad någon annan gör, och jag visste att något inte var som det ska.

Mina smärtor minskade inte och efter att ha varit i kontakt med läkare mer än 36 gånger på en och en halv månad så tog jag med mig min kontakt person på socialtjänsten. Då slog mitt hjärta tre lyckliga extra slag. När jag kom till de akuta läkarbesöket och jag hade ringt in och bett om träffade jag den personen jag tackar något otroligt mycket. Det var en kvinnlig läkare som tog emot mig och satt tyst och lyssnade. Sen när jag berättade vilka vändor jag har varit med sjukvården och alla mina symtomer och vad alla läkare har sagt och gjort. Hon sträckte sig bakåt och tog fram en 3D bild av en livmoder. Hon visade mig vad hon trodde felet var på mig. Pratade med mig så att jag förstod och svarade på varenda liten fråga jag hade. Och det var andra gången i hela mitt liv jag hörde ordet, eller rättare sagt namnet Endometrios. En läkare tidigare hade nämnt de lite snabbt men det var aldrig något jag la på minnet.

Denna underbar kvinna sa sedan,

: Jag bokar in dig på en operation så snabbt som möjligt, dock är väntetiden lång. Och jag ska skriva ut smärtstillande till dig.

Jag trodde mitt hjärta stannade för ett par sekunder när hon sa de. Hon ville hjälpa mig, mig. Äntligen skulle jag få hjälp. Men jag kämpade mer än vad jag har kämpat om något annat. Jag har gråtit, skrikigt, slagit i saker, skrattat, tappat andan och varit nära på att stämma sjukhuset för alla fel de har begått och deras illa bemötande. Jag var den lyckligaste personen som jag tror fanns då, fick nyss reda på att jag har en kronisk sjukdom som påverkar livmodern, äggstockarna och äggledarna, Slemhinnan som byggs upp i livmodern flyttar sig ut och sätter sig på andra organ istället för att följa med ut vid mens, den är kvar utanför livmodern, men jag var överlycklig. Jag var i chock. Det visste jag inte då.

Jag hade mer smärta och fler läkarbesök, mer smärt stillande som jag fick med mig hem innan min operation verkligen blev av.

Efter att jag hade fått reda på att jag skulle bli operarad flyttade jag till en fosterfamilj.

Jag opererades den 2 April 2014 för min Endometrios.

Men min resa tog inte slut. Dåliga nyheter efter operationen, bildningen på Endometriosklumpen var inte identisk med tidigare Endometriosklumpar, den hade inte samma bildning. Men Jag fick en läkare som bedömde mig som en Endometrios patien och ska behandlas som det, för undantag finns, alla är inte lika varandra.

Har testat alla möjliga tabletter för att förhindra smärta, har ungefär 5-6 olika smärtstillande som jag alltid bär med mig. Man vet aldrig när smärta kan uppstå.

Söndagen den 30 november 2014 åkte jag in till sjukhuset och blev inlagd med morfin. Smärtan var outhärdlig. Låg där inne tre dagar innan jag fick åka hem.

Just nu mår jag relativt bra trotts små smärtor lite här och där.

Men jag kämpar än, varje dag. Jag kommer kämpa lika hårt som jag gjorde för att få reda på felet på mig, lika hårt kommer jag kämpa för att må så bra jag bara kan. Jag bearbetar fortfarande tanken med att jag behandlas som endometrios patient, men ändå i bakhuvudet kommer jag ihåg den läkaren som sa att det inte var endometrios, det sätter spår i hur man reagerar.

'' Bara för att du inte kan se den, betyder det inte att den inte finns, så är det att leva med en osynlig sjukdom''



Döm inte folk innan du vet allt. Det gjorde dem med mig och det sårar mig än.


Av: Felicia Eriksson, en kväll när allt kom över mig igen. Nu kom smällen med sanningen.

Likes

Comments

Inatt klockan halv två kom jag hem från sjukhuset. Åkte in för att smärtan var för intensiv. Men ingen hjälp fick jag, som vanligt. Det är så mycket sjukvården kan säga när man är frisk vad dem kan göra för en när såndant här händer, men när de verkligen hände så säger dem att man ska ligga still och ta sin vanliga medicin. Detta funkade inte. 
På något sätt är jag stolt över mig själv, om detta hade hänt för ett år sedan så hade jag skrikit på läkaren och slagit i väggar, men nu så väntade jag tills jag kom till bilen med att skrika och gråta. Jag blev så ledsen för att dem inte förstår att jag har ont bara för att jag inte gråter av smärtan. Men fråga vem som helst med kronisk smärta.. man vänjer sig och biter ihop. Men tydligen förstår inte sjukvården detta. Det är tråkigt att det alltid måste bli såhär. 

Idag har jag tagit ledigt från skolan för att min mage var helt bortdomnad när jag vaknade, så jag valde att stanna hemma istället för att sitta i skolan. Nu blir de att försöka få i mig lite mat och sen vänta på telefonsamtalet från min läkare. 

Likes

Comments

Under hela gårdagen så kunde inte jag stänga byxknappen för att det värkte så pass mycket i magen. Så fort jag kom hem så bytte jag byxor men det blev inte bättre. Det värkte i hela livmodern. Idag ringde vi min läkare och hon sa att om jag lyckas stå ut tills imorgon skulle jag åka in så att hon får göra en undersökning, men att jag naturligtvis var välkommen idag med, dock var hon ledig så jag skulle få en annan läkare.
Magen känns helt svullen och jag känner pulsen under naveln, men jag hoppas att allt ser okej ut iallafall. 

Idag kommer dagen bestå av medicin, te, film, musik och mat om jag lyckas få i mig något. Ska försöka ligga still så mycket jag kan och bara vänta tills morgondagen kommer då jag kan få något besked.

Likes

Comments

Det har nu gått 174 dagar sen jag låg på operationsbordet. Det var den mest nervösa dagen i mitt liv. Jag gjorde min operation mot sjukdomen Endometrios. En sjukdom som bara kvinnor lider av. Det är en sjukdom som sätter sig på äggstockarna, livmodern och äggledarna. Sjukdomen påverkar dig både psykiskt och fysiskt. Ditt humör blir nedstämt, du känner dig ledsen och svag. Du har kronisk smärta i magen som gör att du mår illa av minsta lilla rörelse som du råkar göra, varje andetag hugger i magen och det känns som om något rör sig som knivstick i hela buken.

Denna sjukdomen är en sjukdom som vården har svårt att diagnostisera, dels för att buken är ett så stort område så att det är svårt att bedöma om smärtan du känner verkligen sitter där du beskriver, och för att vissa kvinnor kan ha mensvärk och då blir man bara behandlad utan smärtstillande för att läkarna tycker att det är lösningen. 
Endometrios är en sjukdom som ibland kan göra att man får svårigheter att få barn. 

Jag har 7 smärtstillande mediciner mot min smärta, och det hade jag innan jag opererades och nu i efterhand också. Jag kämpar så gott jag kan mot att slippa ha kronisk smärta i magen, men det är inte lätt. Under de halvåret har jag varit inne på sjukhuset lite mer än 20 gånger bara för att smärtan har varit så outhärdlig. Men Tack vare min familj och mitt envisa jävla humör som har gjort att jag har blivit opererad inom tre månader efter mitt besked, att jag har en fast läkare som jag kan ringa i princip när jag vill, jag har bokade tider för undersökningar varje månad, jag har smärtstillande i de värsta fallen och jag har dem underbara människorna runt omkring mig som ger mig stöd och hjälp när jag behöver de. 

Ett liv med Endometrios är ett liv i smärta men även i glädje.

Tack för att du tog dig tiden att läsa. Gå gärna in och donera pengar till www.endometriosforeningen.com/forskningsfond


Likes

Comments

Det är svårt att tror att så lång tid redan har passerat. Jag tänker på de varje dag. Tiden går så himla fort. Det är helt sjukt att personen som jag kallade vän blev så snabbt min pojkvän. Det är något som är helt otänkbart. 

Jag kommer ihåg när han skrev till min kompis på min lektion och frågade vem jag var, jag tyckte de var så pinsamt. Jag gjorde bort mig de första jag gjorde när jag pratade med honom efter lektionen. Jag kommer ihåg så väl att jag tyckte att han var snygg. Han var speciell, trotts att jag försökte motstå alla hans underbara små sätt för att få mig att falla. Han gjorde de utan att ens försöka. Och han lyckades. Jag blev totalmos. Och jag är mos ända sen dess.

Jag har aldrig varit lyckligare. Tror inte någon kan vara så här lycklig som jag är. Jag vet att ingen är de. Jag vet också att ingen kan göra så att jag väljer bort honom från mitt liv.  Han är den mest underbara personen i mitt liv. Han gör att varje gång jag ser honom i ögonen smälter jag. Det är som att min kropp är förlamad när han håller om mig. 

Han och jag har otroligt många minnen på bara 7 månader. Men under dehär 7 månaderna har jag fått minnen för livet. Minnen jag vill behålla. Minnen som jag tänker berätta vidare. Minnen om hur hans och min relation har utvecklats. Minnen som jag och han skrattar åt när vi väl hinner prata om dem, för varje dag med honom händer det något nytt. Är så tacksam att han finns vid min sida, och han har aldrig lämnat den även fast jag har stött bort honom från mig. (Och då var vi inte ens tillsammans.)

Ragip Krasniqi, tack. 


Likes

Comments