Nya inlägg

Jag minns att jag kunde höra mitt eget hjärtslag när jag gick upp ur sängen och stod i duschen. Duscharna lättade aldrig på smärtan i mina muskler, antagligen för att jag aldrig kunde ta en i fred... utan att telefonen gav ifrån sig en ringsignal. "Vad vill han nu?" Dett var en konstant tanke under hela mina dagliga morgonrutin. Jag skulle alltid kliva ur duschen med vått hår droppades över min telefonskärm för att svara på hans sms, trots att jag var ovillig. Jag kände mig alltid så dum stående i duschen och svarade på hans sms. Men jag kände mig tvungen att göra det trots att jag många gånger har försökt ignorera hans meddelanden så blev skulden jag kände alltid för mycket för mig att bära. "Om jag inte svarar kommer han bara sms:a mig igen och anklaga mig för att jag inte bryr mig".

"Du har tur som har hittat mig". Det var en av de första saker han sa till mig efter att varit tillsammans i ett par veckor. Hans ord blev mitt kommando, hans humör blev min egen, hans lycka var viktigare än min, hans önskningar blev mina önskemål och hans behov var allt som jag brydde mig om. Jag gick på äggskal. "Detta är inte jag... Vad gör jag?" slog det till i mina hjärnceller.

"Varför har du så höga klackar. Jag hatar när du är längre än mig. Varför har du så kort klänning på dig? Ta av den/dem och sätt på dig något annat". Detta sa han varje gång jag satte på klackar eller någon klänning eller något annat han ogillade vilket i princip var allt jag ägde och allt jag kunde göra var att skratta. Han ifrågasatte alltid mig om allt, han letade efter fel på mig och anklagade alltid mig för allt. Han skulle kontrollera allt. Allt var en fråga och han hade svaret själv - det rätta svaret! Vi kunde börja argumentera och mina känslor avfärdades eftersom jag "missförstått" något som han sa eller att jag var "omogen" och därför upprörd av hans handlingar eller kommentarer. Jag skulle alltid svälja hans ologiska argument och axla all skuld. Han skrek inte på mig (till en början), det var ett trick... ett trick som fick mig att tro att han var en anständig människa.

När han blev arg på mig slutade han prata med mig. Jag kände mig så patetisk, som om jag var skyldig att be honom om förlåtelse. Jag var helt obefintlig för honom i flera timmar, flera dagar och det kunde till och med gå en hel vecka eller mer utan att säga ett ord till mig. Men... " Jag förtjänade detta, jag hade gjort honom arg, den tysta behandligen var mitt straff". Precis som jag kände mig tvungen att svara på hans sms kände jag mig tvungen att be om förlåtelse. Jag kunde inte stå tanken på att han var arg på mig. Han var mitt dagliga liv, min värld. Och jag var hans...?

Jag slutade använda alla kläder han klagade på. Min garderob ersattes av en garderob han godkände. Jag började ljuga för honom om min träning så han skulle sluta prata ner till mig om min "brist på aktiviteter". Min familj var "galen". Hela min släkt var "onormala". Detta var hans resonemang varje gång vi skulle träffa någon av mina familjemedlemmar, trots att jag hade träffat varenda medlem av hans. Han "ogillade" att jag umgicks med min familj och släkt och ville att jag skulle träffa dem mer sällan.

Mina muskler gjorde ont, kände smärtan i mitt sinne. Jag satt fastklistrad med mobiltelefonen i handen under hela dagen och sms:ade honom under arbetstid bara så att han inte skulle anklaga mig för att inte bry mig. Jag blev isolerad känslomässigt då hela min tid var tillägnad honom. Jag kunde naturligtvis inte se detta då och sitter och reflekterar över detta nu. Jag kan inte förstå hur jag tillätt allt detta ske... ”Han är kränkande mot dig! Han misshandlar dig känslomässigt!" Det tråkiga är att jag var aldrig medveten om vad han gjorde mot mig. Jag såg det hända, jag hörde orden men det var som en utomkroppslig händelse.

Jag kan sova utan att längre känna mig trött. Stressen från att ständigt behöva oroa sig för honom orsakade att mitt immunförsvar la av. Mina hjärnceller tog skada. Men jag vaknade upp från mardrömmen, jag vaknade och kände befrielse. "Jag känner mig fri". Han tog en hel del från mig, mer än jag någonsin trott. Förlorade nästan hela mitt liv.

"Du är smart och stark, ingen kan någonsin tala om för dig hur och vad du ska känna, vad du ska ha på dig eller vem du ska umgås med. Ingen ska få dig att känna att du är mindre värd".

Jag började bygga det liv och de år jag förlorade på nytt. Dett har gått två år och jag har kommit till den punkt där jag kan se tillbaka och förstå hur mycket jag lärt mig. Det viktigaste i livet är att lära sig älska sig själv. Då du respekterar dig själv kan ingen kränka dig - varken fysiskt eller känslomässigt. Eftersom du aldrig kommer att tillåta någon att behandla dig på det sättet.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Åh, vilken dygd det är att känna! Vilken dygd det är att tro på kärlek! Vilken gåva det är att vara en poet, även utan ord, som har den vackraste poesi i sig själv. Åh, vilken dygd det är att känna vad andra inte kan tro. Vilken gåva det är att leva för någon, och att ha någon som lever för dig. Vilken skönhet kärlek är. När allt kommer omkring, om vi är här, är vi här för kärlek. Om jag skriver dessa rader, är det för kärlek. Om du läser dem, det är också för kärlek. Saker vi gör för vår egen vilja är på grund av kärlek. Ja, vi är här för kärlek. Och vi kommer att hålla ut så här, så länge det finns ett universum.

Ingen vet hur kärlek börjar, hur den rör sig eller när och hur det slutar. Den bara finns där, växer och tar slut. Precis som oss, dödliga. På ett eller annat sätt, slutar den, inte alltid bokstavligen, men vid någon tidpunkt förlorar den en del av innebörden den brukade ha. Jag tvivlar inte på den eller förnekar den, men jag har mina egna åsikter, som inte är den mest absoluta sanningen, men min egen absoluta sanningen.

Hur som helst, så vet vi alla att ändlös eller inte, är kärleken den mest otroliga sak i människans existens. Den "att älska" och "att vara älskad", det är vad jag talar om.
Det faktum att bland miljarder människor i världen, så är det två av dem som ser på varandra som om de var unika. Att bland miljarder människor, vill du bara ha en person som vill ha dig tillbaka. Att det finns något så mycket starkare än något som har förmåga att förstöra och höja hela vårt universum.

Så överlägsen att det inte gör skillnad mellan färg, tro eller någon annan social fiktion. Det är kärlek. För vem som helst och var som helst, det är kärlek, så mycket som för honom eller henne. Kärlek. Kärlek till någon. Kärlek från poeter, från musiker. Från film och teater. Från alla platser, kommer det, det växer och det slutar. Överallt, den både sårar och botar hjärtan. Det händer. Ett problem och en lösning, över hela världen, för oss alla.

I århundraden är det huvudtemat i poesi. Århundraden och århundraden senare och ingen blir trött på att tala om det. Århundraden och århundraden senare och vi fortfarande gråter, och vi fortfarande kämpar. Århundraden, århundraden och århundraden senare och idén förändras aldrig. Men vem sa att det måste ändras? Vi vill ha det så här, kommer vi att gråta i slutet, är det inte en fråga om tid. Kärleken är tidlös, och kommer alltid att vara i centrum av uppmärksamhet. Bara för att kärlek är stark. Mer än bara "stark", den är oförstörbar.

När en kärlek är verklig, är den oförstörbar. Och det finns människor som inte tror det, är det möjligt? Det finns människor som föraktar dess värde. Jag protesterar! Det är från alla skatter, alla rikedomar, all den skönhet och allt det som är värt i den här världen, eftersom alla dessa saker, själva, är ingenting annat än tillbehör. De tjänar klart för en massa saker, de kan ge en människa liv, men ingen av dessa saker gör att världen tar hand om sig själv. Ingenting i världen ger så mycket smärta som kärlek. Det kan vara svårt, grymt. Det kan splittra oss. Det kan vara den största boven i en berättelse. Det kan vara den renaste och den svåraste smärtan någonsin. Men ändå, det är kärlek. Det är lugn och ro-medicinen. Det är den enkla förekomsten av den som älskar och den som tror på mer än kärlek, det finns inget mer behov.



Likes

Comments

I want the whole world to be my home. I want to discover the world and I want the world to discover me.. I want to own as few things as possible. I want to be rich in everything but money. I want to be healthy.

I want deep, meaningful conversations with strangers. I want to help people all over the world. I want to be surprised every day. I want to do everything I'm afraid to do. I want to see all that's worth seeing. I want to laugh everyday. I want to be free to cry when I need to. I want to pause and enjoy all I do. I want love to mean something. I want it to be important. I want to fall in love with places. I want to fall in love with all the oceans, meadows and mountains in the world. I want to live wild and crazy. I want to live and not just survive. I want to feel that I'm alive. I want to live every second of my life. I want to be forever young and I want to grow old and wise. I want to be surrounded by people.

I never want to feel alone. I want to be strong enough to be on my own. I don't want my heart to be broken and I don't want to break someone else's. I want people to remember me and I want them to miss me. I want it to be bright and easy. I don't want darkness. I want moments that take my breath and make my heart stay. I want to be cool. I want to feel good. I want to love myself. I want to be proud of who I am. I want to fail. And I want to learn from it, from everything.

I want to be somebody's first choice. I want to change a life. I want my time on earth to mean something. I don't want to be afraid to feel. I do n't want to be afraid to hear the truth. I never want to lose myself on the road. I always want to be myself to one hundred percent. I want to believe in eternity and I want to prove that I'm right. I want to touch the sky one day. I want to fly. I want to dream big. And I want to succeed.

I want more hello's than goodbye's. I never want to say goodbye. I want to live freely. I want to be a good friend. I want good friends. I want people to trust me. And I want to trust people. I can handle bad days, as long as it's a good life. I can handle the rain, as long as there is sunshine. All I want is for me not to be a bad person. I want moonlight, sunsets, sunrises, deep blue sea, waterfalls, adrenaline, empty highways, high speed, wind in my hair, long walks, sand between toes, a lot of junk food, big cities, small villages, colors, happiness.

Most of all, I want to be happy and I want to do what I want, wherever I want, whenever I want. And I want to do it for me. I do not want to live my life for anyone other than myself. Because that would be enough.

Likes

Comments

1999. It has been 18 years, 214 months, 932 weeks, 6526 days since the war in Kosovo ended. During these 6526 days, not a single day passed without feeling a cold emptiness within me. 1998-1999 was a battle between life and death for thousands of people. People became homeless, innocent people were burned to death, the children got their throats cut off. Heroes gave their lives to protect us. Can't even imagine what they went through during this terrible time. For many people it is difficult to move on when the picture of what they went through is always there. 1999 ... I don't want the world to still keep going like this 20 years later.


Likes

Comments

There is so much weighing on my heart. This war is so terrible. I don't understand and will never be able to understand how they have a heart to kill innocent people, bury children alive, raping women, bomb a country, torturing and slaughtering people.

Murdering their own country people demonstrating for freedom and democracy! We live in a world governed by mentally ill people.

I see unemployment, poverty, terrorism, wars, socio-political injustice, inequality ... and my heart goes to all who feel the same way. My heart bursts when I see children crying, when I see people being brutally murdered, when I see the terror and hatred. When I see a soldier die for his country while its people are crying for peace and harmony. My heart bleeds when the world population is declining, when I see the reality of the danger and destruction.
We want to live in a world where we are surrounded by good people, in a world that is simple, safe and free from evil.


Likes

Comments