Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, men det finns något fint i att vandra den ändå.

Jag har så mycket känslor i min kropp, men jag kan inte formulera hur jag känner, och jag är en sådan människa som måste få utlopp för mina känslor för annars går jag under, inte bokstavligt talat men det känns precis som så. Så går jag runt och håller allting inom mig och till sist exploderar jag och säger en massa elaka saker som jag egentligen inte menar.

Får man säga att sitt liv är tråkigt? Det är inte det att jag vantrivs med mitt liv utan tvärtom, jag älskar att vakna på morgonen bredvid mannen jag älskar och jag älskar att veta att jag har alla möjligheter i världen att göra just den här dagen bra. Så kommer man till jobbet som man inte riktigt trivs med ( sju jobbdagar kvar innan jag byter) och försöker hålla humöret uppe men att jobba i en specialskola utan struktur är inte det enklaste, så kämpar man sig igenom dagen för man har ju världens bästa kollega där, och sen kommer man hem, äter, åker till gymmet, kommer hem och sover. och sen är det nästa dag.

Precis som ett hamsterhjul. Dagarna går i ett, och jag vill alltid ta mig vidare. Jag får en idé och sen vill jag att den ska vara klar, helst igår. Jag är svart eller vitt. Älskar eller hatar. Alldeles fantastiskt överlycklig eller totalt nedbryten och förstörd. Det har aldrig funnit något mellanting och det kommer det nog aldrig göra heller. Jag har adhd och vissa dagar är jag så tacksam för det och vissa dagar vill jag ge den diagnosen är stort satans långfinger.

Lördagskväll nu och jag sitter just nu i soffan, med Melissa Horn i högtalarna och två brorsöner som springer runt på golvet och leker med robotar. Det är så lätt att glömma bort tacksamheten inför livet. Att jag är jag och att jag faktiskt är bra. Så himla lätt att predika angående saker, men ibland lite svårare att leva efter.

Likes

Comments