View tracker

Maj 2015 kom jag hem från världens största kärnkraftuppgradering.

Som rubriken säger så kom jag hem i maj förra året från världens största kärnkraftuppgradering där jag satt i den så kallade AK gruppen i 3,5 år, dom högst beslutsfattande. Jag lovade min fru att vara hemma nu, ett bra tag och bara chilla lite. Det tog en månad så fick jag ett samtal från vår internstab. Jag åkte till Stockholm samma vecka och fick reda på att jag var uttagen till ett nytt stort projekt om jag var intresserad. Tankarna snurrade runt som vanligt, efter ett tag och långa diskussioner sa jag ja till detta, och jag fick tjänsten. QC Mek (Quality Controller för installationen för mekaniska sidan) på ett projekt som man inte hade utfört tidigare, SKB där alla bränslestavar ligger för förvaring som har använts i Sverige sedan begynnelsen i kärnkraftsvärlden. Man skulle byta ut det som kallas för kylkedjan, det som kyler bränslestavarna under förvaringstiden innan dom kapslas in. Ett projekt som är både spännande och stimulerande och krävande. Snart har det gått ett år och vi är inne i en fas som kan få vem som helst att få puls. Fast puls är ju det som Gyllene tider sjunger om. Här har man pulsen i schack. Det är fortfarande med ödmjukhet man möter dessa gigantiska projekt och frågor som man inte alltid har svar på men måste lösa. Ett projekt som detta betyder att man behöver ha arbetskamrater i världsklass, och som vanligt har man fått förmånen att få det. Det var längesedan jag skrev något här, så detta få bli en liten uppdatering.

 Som vanligt får man väll tacka sin fru som drar ett gigantiskt lass hemma som låter mej göra detta <3 All kärlek till dej.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Då var dagen kommen, den dagen som man aldrig tror ska komma när man är iväg på gigantiska projekt. Men någon gång måste det bli klart. Det är som vanligt blandade känslor när det kommer till slutet. Fantastiskt skönt att få komma hem men också jävligt jobbigt att släppa något som man har lagt ner tusentals timmar på, något man har sett växa fram från början till slut något som man har varit delaktig i under dygnets alla timmar alla dagar i veckan även när man har varit hemma. Man blir på något sätt ett med uppdraget. PLEX Plant life extension, ännu ett kapitel att bocka av i arbetslivet.

Att återvända hem och komma i rätt spår igen, bara det är ju en tjusning i sig. Att få lite ordning på vardagen igen och att få längta efter helgen och sist men absolut inte minst att få möta ögon på hon man älska när man kommer hem i stället för att möte en tom hotellsäng. Det är fan lyx i världsklass.

Länkar med en film om OKG 

https://www.youtube.com/watch?v=W2hOZGh6eeA&feature=youtu.be

http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Utveckling/Modernisering-O2/

Snart har jag renskrivit all min dokumentation, bara en vända kvar in till reaktorns innersta rum för att granska de sista jobben.

Hade förmånen att få byta några ord med min gamla kollega Anders L idag ute i Fårbo innan jag åkte vidare till verket, Skönt att se att han vad vid god vigör.

Lite mer radioaktiv och lite mer vis återvänder jag hem till hon som bestämmer. 

Finaly the end is here.......over and out.


Likes

Comments

View tracker

Då var det Valborg igen det är ju inte längesedan det var det. Tiden flyger verkligen fram. Familjen är hemma och myser och ska snart gå mot elden och värma sig, och själv sitter jag på kärnkraftverket. Jag gillar verkligen Valborgsmässoafton, jag hade gärna gjort dom sällskap idag, barnen, Ulrika och Snoddas. Valborg är lite som ett avstamp mot sommaren, det är nu det börjar ta fart ute och värmen tar ett riktigt grepp om den kalla luften.

På min ena sida när jag tittar ut har jag stora betongblock som skymmer sikten, och på min andra sida har jag havet och långt där borta i horisonten ligger Öland.

Det finns tillfällen i livet som aldrig kommer igen. Och detta skulle kunna har varit ett av de tillfällena. Nästa gång ett sådant här jobb ska göras i Sverige har jag pension och då hade det varit försent att inte vara med denna gången.

Det är snart tre år sedan jag klev in i detta gigantiska projekt som heter PLEX (Plant Life Extension) som en i AK gruppen från Inspecta Nucler (Ackrediterat kontrollorgan för installation och dokumentenskontroll). Gå gärna in på länken och titta https://www.youtube.com/watch?v=0dM1vs7NGko

Ett projekt som har krävt ett 7mila kliv av tid och kunskap av alla som har varit inblandade i det på ett eller annat sätt.

Det är alltid en bitterljuv känsla när det börjar ta slut, så har det alltid varit med stora projekt för mej. Längtan att få komma hem samtidigt som det drar att få åka iväg igen, för att få vara en del av det. Bäst är att få komma hem till jul när man är iväg länge, att säga ett datum man ska vara hemma men komma tidigare. Att få stå utan för och titta in genom fönsteret när ingen räknar med att man ska dyka upp, det älskar jag.

Men att få lite vardag och en viss substans igen är ju inte helt fel, slippa långa resor och hotellrum. Att få komma hem och sova i sin egna säng, att få slippa hotellfrukost, att få säga godmorgon eller godnatt till den man älskar. Det är en ganska viktig del av livet.

Man träffar många roliga människor på dessa äventyr. Denna och nästa vecka är min vapendragare Alexander, en kille som från början kommer från Kazakstan, som sedan bott i Ryssland och dom sista åren i Tyskland.

Man träffar också killar som man har haft som elever när dom har läst upp till Internationella Svetsspecialister många har det gått riktigt bra för, den ene av dom är Account Manager för Presto Sverige idag, någon är provningstekniker på Force och någon är QA/QC Inspector på Oilwell Varco, fan vad grymma ni är, man blir riktigt glad av att läsa om er och följa er, tack för att ni inte somnade på mina föreläsningar 😊

Detta räknar jag som näst sista veckan här faktiskt, jag har sagt det i ett år hemma. Men snart är det över. Personalen på Hotell Post i Oskarshamn har varit enastående som har stått ut med mej i 3 år, jag är inte lätt att leva med fråga min fru hon vet. Det är ett under att hon står ut och låter mej göra allt jag är iväg på. Jag har precis bokat hotell för oss, men hon vet inget så det får bli en överraskning.

Men det jag vet helt säkert, är att jag är tillbaka i höst i Oskarshamn för att köra en veckas kurs i QA/QC med inriktning kärnkraft med min kollega Fredrik J för ett gäng förväntningsfulla människor som ska börja ta över efter oss äldre.

Med tanke på att det snart är sommar så droppar detta av i rätt tid, den 12 juni tar vår ena son studenten och samma dag har min syster disputation och ska avlägga sin doktorsavhandling i kommunikation och lärande.

Det är dags att gå in och värma sig vid uranvalborgsbrasan tack för du orkade läsa.

Ha en fin kväll.


Likes

Comments

Det måste varit någon gång 87-88 som mitt intresse för svetsningen föds.

När jag gick i 8an och 9an så var ämnen som svenska, religion och historia något av det värsta som fanns att gå på. 1000 tals gånger ställde jag mej frågan på lektionerna, varför sitter jag och lyssnar på detta. Om ordet som vi pratade om på svenskan är ett verb, substantiv eller hieroglyf är rätt ointressant. Jag kan ju tala och jag kan skriva som man ska.

Veckans höjdpunkt i högstadiet var ändå det som kallades för vardagstekniken. Det var en light variant av det som skulle avspegla det som vi kallar svensk tillverkning i industrin, man fick testa att svarva, fräsa, plana, försänka, borra och svetsa mm.

När jag var yngre så var min syn på industrin att den var ett skitigt och tråkigt jobb att gå till, något som man gick till med tunga steg för att man måste. Tänk vad fel jag hade.

Dagen hade kommit då jag var tvungen att välja inriktning till gymnasiet, det är inte jätte enkelt att vara 15 år och bestämma sig för var man tror att ska arbeta med när man blir stor, även om man tror att man är vuxen vid femton års ålder så är man ganska så ynklig när det verkligen gäller.

Jag kommer ihåg att jag vände och vred på denna fråga många gånger, vad ska jag välja? Jag rådfrågade även mina föräldrar. Det var ganska så skönt att få höra deras mening för jag har aldrig haft någon press på mig hemifrån på att jag ska behöva leva upp till något som jag inte skulle klara av.

Så svaret som jag fick hemma var, du ska välja en linje som du tror du tycker är kul och något du vill jobba med i framtiden, men det du väljer ska du göra så bra du kan, då brukar det bli bäst. Annars kan man byta linje om det känns helt fel.

Då var valet helt plötsligt ganska så enkelt att ta ett nytt kliv i livet, det får bli verkstadslinjen med inriktning svets, för svetsa hade jag ju gjort lite i 8an och lite i 9an och det var fantastiskt kul.

Jag tog studenten och hade jobb direkt efter skolan, och en ny värld öppnades för mig. Under mina första arbetsår kom jag i kontakt med en svetsingenjör som hette Arne som jobbade på DNV (före detta Statens provningsanstalt) han har följt mig under mitt arbetsliv till och ifrån. Jag var alltid så imponerad av att han visste så mycket. Han kändes lite som en järnkirurg. Han visste ju allt om svetsmetoder, material, standarder och alltid vad det var som gällde med kvalitetssystem och produktionsstyrning och varför ett material beter sig olika pga olika mycket värmetillförsel det får. Det som på fackspråk kallas för heat input alltså inskjuten kilojoule per kvadrat mm, ett begrepp som bla är avgörande för hur ett svetsförband ska hålla eller klara påfrestningarna det blir utsatt för. Han visste hur man räknade ut en så kallad kolekvivalent det som talar om hur svetsbart ett material är beroende på dess kemiska sammansättning och hur elasticitetsmodulen fungerade när ett stål rör sig. Jag tänkte många gånger, att hans jobb skulle man ha det verkar vara hur intressant som helst.

Åren har gått och jobben har bytts av med varandra inte jätte ofta men när jag har känt att det är dags att gå vidare och lära sig något nytt som gör att jag får en djupare förståelse för det jag jobbar med. Med facit i hand så har jag haft en fantastiskt kul jobbresa genom livet med alla roliga resor och möten med nya människor på diverse platser över vår värld (den får jag skriva om i ett annat sammanhang detta blir för långt annars). Här får man nästa säga tack till alla VD:ar och produktionschefer som har trott på mej och gett mej det utrymme jag har behövt för att växa och klättra vidare till dagens nivå. Men mest av allt ska min fru ha en stor jävla eloge för utan en förstående fru skulle detta aldrig fungera, tack jag älskar dej.

En dag för ca 5 år sedan gick jag på enindustrimässa med min fru Ulrika när jag fick ett samtal från Inspecta Sweden AB (före detta DNV alltså gamla Statens provnings anstalt)

En röst säger, hej vi undrar om du skulle vara intresserad av att komma på en anställningsintervju vi har en farbror här som heter Arne och han ska gå i pension och vi undrar om du är intresserad av att ta över efter honom om allt omkring stämmer.

Helt otroligt, idag sitter jag som järnkirurgen och med ett arbetsområde som täcker allt mellan universum och underjord. Tänk er att få röra sig i denna världen det är ett nöje som är få förunnat även om det är grymt påfrestande ibland, att få jobba i ett spektra som vi alla rör vid på något sätt varje dag som tex strömmen från kärnkraftverken/vattenkraft/vindkraft, sateliter som gör att vi får hem de data vi behöver för att ställa olika diagnoser på väder mm, infrastrukturen som vi rör oss i, oljeplattformar, tillverkning av bilar, flyg, tåg ja typ allt, hela världen ligger öppen för massa äventyr varför ska man missa det.

Tänk att lilla jag fick den chansen, killen som var en medelmåtta i skolan, han som tog livet lite med en klackspark.

Man behöver inte alltid vara bäst eller ha alla rätt på proven i skolan, det går oftast bra ändå bara man har ett brinnande intresse för det som man tycker är roligt. Och finns det en gnutta ödmjukhet och lite humor bakom allvaret brukar det bli riktigt bra.​ Kom ihåg det nu ni som har höga förväntningar på era barn.

Nu ska jag snart åka hem knappt två dygn kvar, sedan får jag träffa min familj igen efter ha varit 7 dygn på ett kärnkraftverk inte så långt ifrån dej kanske denna gången.

Ha en fin påsk alla.

//Järnkirurgen 😉

Likes

Comments

Igår var en sådan där bra dag, när man är borta så mycket i jobbet som jag och min fru är så måste man försöka fånga det bästa av vad livet ger när man har chansen, Carpe Diem.​

Att vara borta mycket sliter ganska hårt på en i perioder, det är då man behöver plock några av livets smultron när man kan och har tid, för att hämta nya krafter.​

Så igår lyckades jag sy ihop, en weekend i Stockholm för att överaska universums vackraste fru. När vi åker till en av världens vackraste huvudstäder måste man bo ståndaktigt, så några dagar på Clarion Sign kan få vem som helst att slappna av och glömma bort den puls som vi lever i. ​

I mitt tycke ÄR Clarion Sign ett hotell i världsklass och som passar mej som handsken, tro mej jag har ju lite att falla tillbaka på med 100 tals hotellnätter varje år. Det finns vissa saker som måste funka och finnas på ett hotell om jag ska trivas och komma tillbaka, det viktigaste för mej är kombinationen med personal och atmosfären. ​

Ett unikt och tidlöst hotell, med konst, musik och design i fokus. Här finner man möbler från några av Skandinaviens främsta formgivare. Varje våningsplan representerar ett Skandinaviskt land vilket speglar av sig i fotokonsten och möbeldesignen. I lobbyn möts du av Arne Jacobsens klassiker fotöljerna Ägget och Svanen. Tar man en vandring runt på hotellet så har du fått en glimt av många av Skandinaviens världsberömda ikoner inom klassisk design och fotokonst, så som Bruno Mathsson, Alvar Aalto, Eero Aarnio och Poul M. Wolther, Tom Sandberg, Georg Oddner, Tuija Lindström och Gunnar Smoliansky mm​.

Jag passade även på att boka in en kväll på Selma city spa, mest för att få se glädjen i min frus ögon när vi kliver in där, för hon ÄLSKAR sådant, och jag älskar henne.

Här finns inte så mycket att skriva, utan detta ska upplevas på plats med ett glas bubbel i handen.

Man känner sig lite som deras slogan när man går där ifrån. Comes as you are leave like a star, för det är så det känns när man går ner till hotellrummet för att göra sig iordning och försvinna ut i natten.

Lördagen avslutas med att få uppleva Baltimoore med Björn Lodin i spetsen i Bryggarsalen. Ett av våra svenska band som fortfarande håller världsklass, Björn Lodin Sveriges svar på David Coverdale.​

Kommer aldrig glömma den där dagen i slutet av åttiotalet, jag hade läst om att Baltimoore skulle släppa sin första platta. Och med tanke på Six feet under som Björn kom ifrån som också var ett fett bra band så var förväntningarna skyhöga på nya Lpen med Baltimoors debut There's no danger on the roof .​

Jag köpte skivan på Vinyl Mania i Jönköping, är påväg hem med förväntningar som inte är av denna värld.

Slänger på plattan på skivspelaren, stiftet går i vinylen……och ut ur högtalarna kommer ett ljud som jag sent kommer glömma. Jag undrar vad i helvete är detta? Tittar på skivans label och det visar sig vara Jerusalems Dancing on the head of the serpent…..Katastrofen var total.

Expediten hade lagt fel skiva i rätt fodral…… IDIOT.

Baltimoores debut var och är fortfarande en fantastisk skiva som håller måttet. Och jag kan väll säga att jag skulle bli grymt besviken om man inte kör Blue moon och Ballerina den 21/3 när vi får uppleva en magisk stund av den musik som jag älskar.​

Som sagt allt blir vad man gör det till, så förhoppningsvis så blir detta en helg med mycket skratt, roliga minnen god mat bra musik och en del vila med hon som jag älskar mest.​..... Världsklass med andra ord.

Ha det fint tills vi hörs nästa gång.​

Likes

Comments

​Tänk att få chansen att prata om det som rör våra känslor mest både på gott och ont, om kärlek.

Ett mess hoppade upp i min mobil när jag satt och körde bil i veckan. Jag kände inte igen numret så jag var tvungen att stanna för att läsa det.

Det började följande……..Hej jag heter Jessica och jobbar på Sveriges Radio P4 och är producent där. Jag har läst dina inlägg på din blogg om din fru, vad fint. Jag hoppas att du vill vara med i programmet som ska handla om livslång kärlek i veckan.

Ja vad säger man, först tänkte jag, fan vad häftigt att någon har hittat min blogg. Jag är ju inte världens aktivaste. Men jag skriver när jag känner att jag har tid om det som är viktigt för mej. Och min fru är viktig för mej, så därför skriver jag gärna om henne.

Självklart tar man ett sådant tillfälle i akt, tänk att få möjligheten att hylla sin fru, bästa vän och livskamrat på bästa sändningstid då massa människor lyssnar.

Jag var ju sjukt nervös innan jag skulle ut i sändning , och det tog nästan hela dagen efter innan jag lyssnade på vad jag hade sagt.

Vi har gjort en tuff resa jag och Ulrika, ett år efter vi träffades så fick hon cancer, och vår värld rasade samman.

Hur tar man sig igenom en vardag som är tung och jobbig och samtidigt som man går hand i hand med döden. Med 15 procent att överleva så kändes oddsen så höga.

Det är förmodligen därför vi uppskattar livet lite mer och försöker ta vara på det som man ofta tar för givet, vi lägger heller ingen energi på folk som tar energi för någon av oss, det väljer vi hellre bort för att ha kraften till att skratta åt det som vi tycker är kul och roligt.

Så därför säger vi stort tack till Jessica, Pernilla och teamet runt Karlavagnen i P4 att vi fick en stund av er tid att dela våra tankar runt det som är bäst i världen när det funkar, och det som kan sänka vilken atlet som helst när det inte funkar…..Kärlek <3

Likes

Comments


Julen har äntligen anlänt.

Då är årets högtid nummer ett här med buller och bång, de där intensiva veckorna är här igen. Veckorna som kan få människor att jäkta ihjäl sig och bete sig helt hysteriskt och galet. Stressen, pulsen och längtan, visst är det fantastiskt.

För mej är detta några av dom mest viktigaste dagarna på året, inte för att tillfredsställa mej själv utan för att se glädjen hos barnen och vuxna som jag delar dessa timmar och dagar med, ordet jag söker är GEMENSKAP.

Gemenskapen, glädjen, skratten och närheten, musiken, lukten och smakerna, men också respekten av att kunna slappna av i varandras sällskap utan att behöva bevisa något för varandra. Vi träffas förutsättningslöst och har kul och njuter i glädjens tecken. För mej är det ett kapitel glädje av allra högsta rang, ren magi faktiskt.

När jag tänker tillbaka på mina jular som jag hade när jag var liten, kändes det som om världen stod stilla, när mormor, morfar, farmor och farfar fanns då vi alla var samlade, då tomten bara dök upp men alla var där, vem var han, han fanns på riktigt och han hade bara med sig julklappar som jag hade önskat mej. Hur kunde han veta det? Julen var ett långt rus i gemenskapen, glädjen och i kärlekens tecken, då allt kändes helt magiskt, vilka fantastiska minnen. Detta saknar jag fantastiskt mycket ibland, när man tänker tillbaka på hur man hade det på julen som liten, det är där jag vill att våra stunder av gemenskap, kärlek, glädje och närhet ska smitta av sig på de som vi firar med, så att det blir en tradition att bära med sig vidare för framtiden något som vi har sått ifrån vår familj.

Det finnas också saker som kan göra jävligt ont under julen, och det är vetskapen om att det sitter ensamma människor hemma utan att få dela denna dag med någon, människor som tycker att detta är en fasansfull dag. Eller alla hemlösa som inte har någonstans att värma sig eller få en matbit eller tak över huvudet. Detta är en tung fråga i mina tankar en sådan här långhelg. Jag hade absolut kunnat tänka mej att ha två dukade platser vid vårat långbord till någon jag inte känner som vi hade kunnat dela vårat överflöd med, bara för att få se någon annans glädje i ögonen och vetskapen om att vi i våran familj har gjort en god gärning för någon som inte, har, kunnat, eller haft möjligheten att fira jul på ett människovärdigt sätt.

Vi pratar ofta om traditioner och att man ska driva traditioner vidare, vad är tradition för dej?

För mej är det att man tar det bästa från det man har med sig i sitt bagage, och det som betyder mycket för mej själv just för stundens inlevelse och att få väva ihop det med det som är viktigt i sammanhanget just nu, för att sprida glädjen och känslan vidare. Alltså det som gjuter avtryck för framtiden för mina och våra barn, de närmaste och de vi älskar. Ta av det bästa och lämna det sämsta utan för dörren, och fläta ihop det, i detta korta ögonblick för dom människor som står närmast dej. Det är då det blir som bäst.

När granen står där med sina julklappar under sig, när kandelabrar och öppna spisar brinner, och när jag få tror att jag kliver in i min mini Ernst roll för att få framstå som the magic wizzard, då är det jul.

Den 23e december är den dag jag personligen håller högst i min julvärld, detta ÄR i särklass bästa dagen på året, det är då vi är nära men ändå inte, och man har den där juliga känslan inombords av vad man kommer landa den 24e, men det finns också ett lugnet som infinner sig, ett lugn som bär vetskapen om att när man har kokat skinkan, saltköttet rullsyltan mm och gjort dom sista knäckarna som är upp hällda i sina formar, och allt har fallit på plats. Det är då man vet att man har en timma kvar till godo tills uppersittarkvällens början. Man vet också då när tomten kommer dyka upp den 24e, men det vet ingen annan.

Det bästa på julafton är ändå när man har ätit klart i lugn och ro, man har fått undan disken och man sitter och tittar på Kalle och hans vänner i lugn och ro, även om man har sett detta program så länge man minns så är det fortfarand lika kul. När det är slut brukar jag säga att jag ska ut och köpa tidningen. Man känner barnens iver, det tisslas och tasslas och man hör dom säga……….nu…. nu…..nu kommer han snart, alla ungar vibrerar lika frekvent som vuxen kvinnas sexleksak av nyfikenhet och förväntningar. Det fina är att när man kommer tillbaka med tidningen i handen då sitter tomten redan hemma hos oss, den blicken man från barnen är helt obetalbar, detta är ett ögonblick man inte kan köpa för pengar. Ett förvirrat ögonblick uppstår bland ungarna och även en del vuxna, någon som förväntas vara tomten är inte det, vem är det då? Ja se det vet ju bara tomten 🎅

Ha nu en riktigt fin och kärleksfull jul för det har vi jobbat på att få även detta året.


Så God Jul från oss alla till ER alla.

Likes

Comments

Ett år har gått sedan vi hade vår stora dag, dagen då jag fick min vackra kvinnan, jag fick hennes ja. Tänk att vi fann varandra igen. Hon som jag träffade för första gången för över tjugofem år sedan, som jag sedan träffade igen.

Ett år har du nu varit min fru. En kvinna som drar ett gigantiskt lass hemma när jag är borta, en kvinna som jag kan luta mej emot jämt. 

Du är det bästa som finns, du är det vackraste som vandrar på jorden, du är den kvinna som jag lever för.

Jag älskar dej.

Likes

Comments


...och det stora problemet är att man bara vill höra mer och mer och mer och mer och mer när man har dragit på stereon med någon av dessa plattor, angenäma problem. Houston är gruppen, den svenska AOR gruppen med Hank Erix, Freddie Allen och Ricky Delin som satte ner foten redan med första plattan och visade var skåpet skulle stå.

Jag är fortfarande mycket imponerad av den första självbetitlade debuten som släpptes 3 sep 2010 (har jag för mej). Låtar som Give me back my heart, Now, One chance Truth slips, Under your skin och framför allt Im alive får blodet att isa till av glädje, det är precis så som man vill ha det, när ljudet träffar trumhinnorna och försvinner in i hjärnan så ögonen nästa slår runt i sina hålor, det är då det är en fullträff en fullträff av musikalisk glädje av ofantliga mått. Feta keyboardsmattor, gitarrer, körer, refränger och en sång som vävs ihop till det som jag personligen tycker är något av det bästa som Sverige har levererat i musikväg i denna genre. Med musiker som bla Tommy Denander på gitarr, Mats Olausson på Keyboard och Thomas Vikström på bakgrundssång så har man satt ribban lika högt som en rysk kulstöterska kastar kulan långt.

Relaunch

En coverplatta, man blir lika rädd varje gång man hör ordet cover. Det är inte många gånger det har varit lika bra som originalet oftast tvärt om, min cover hybris vibrera i kroppen innan jag har fått i cdn i spelaren . Ännu en gång levererar Houston en platta som är väl genomarbetad, välproducerad och musikaliskt ruggigt bra. Jag tar tillbaka det jag nyss skrev om covers, jag får backa och krypa till korset och bara gratulera till ytligare ett kliv i rätt riktning av gigantiska mått, handen på hjärtat så tycker jag att man befäster tronen av AOR med detta alster, Sverige har fått en ny supergrupp, precis lika bra som Journey, Forigner och Survivor en gång var.

Öppningsspåret Runaway, Dakotas klassiska fläskläpp till dänga är en cover i världsklass som också lånades av RED BULL för reklamen till Danny MacAskills reklam för BMX tricks efter 24 000 000 visningar är resten historia. Carrie (Michael Bolton), Brief Encounter (Airrace) är alla spår som är lätta att ta till sig. Den absoluta favoriten i mina öron är Laura Branigans Didn't we almost win it all en ballad som tar andan ur vem som helst. Ett nytt avstamp är gjort, ribban är höjd till nya nivåer.

Houston II

Förväntningarna på nya skivan är enorma, jag plockar upp Ricky Delin på stationen i Jönköping vi åker hem till oss. Han plockar upp den nya cdn, jag är en av dom första som ska få lyssna på Houston II. Vilken förmån, vilken känsla, vilken skiva. Redan vid första lysningen så kan jag säga att låten Talk to me är något av det bästa jag har hört i musikväg, jag håller fortfarande fast vid att det är en av universums bästa låtar.

Hank Erix har aldrig låtit så bra på sång tidigare, Calle Hammar har klivit in som ny gitarrist på några av låtarna, en kille som förmodligen kommer ha en lysande framtid framför sig, Ricky Delins känsla för att få ihop slingorna och takten till musiken och sången har blivit en skiva i det absoluta toppskiktet. 

Låtar som Glory, Im coming home, On the radio, Back to the summer of love.....jag skulle kunna skriva hela låtlistan här, får min värld att stanna. Det är detta man vill höra, det är så här det ska låta, snacka om att ge fansen valuta för pengarna. 

Hur ska man kunna leverera en ny platta som ska leva upp till denna AOR klassiker, för mej är det en gåta.

Relaunch II

Ni vet ju redan vad jag tycker om covers, man ska släppa en ny cd och det ska bli en uppföljare på Relaunch I. Mitt hjärta stelnar till när jag får detta besked. Inte en ny covercd, det som Houston gjorde fett bra på Realunch I kan det inte bara få vara, hur ska man kunna leva upp till det på en ny coverplatta med några nya låtar? 

Jag får ett bränt ex av nya Realunch II av Ricky Delin hemma hos oss för någon månad sedan. Och jag kan säga att jag var skeptisk till den när jag visste vilka låtar som skulle vara med på den och vad man hade gjort covers på.

Ännu en gång så har jag fel, fel, fel fel som Brasse alltid sa. Ännu ett album med 10 låtar som förmodligen inte kan låta bättre. Jag är nog mest imponerad av Rick Springfeilds Souls, den är BÄTTRE än orginalet, mycket bättre. Likaså Lady Gagas What do you want som jag inte tyckte var något bra i början får jag efter 1000 lyssningar räkna till ett av skivans starkaste spår. Även de nya låtarna som Our love och Dont look back är sådär sjukt bra som förmodligen bara Houston lyckas leverera. Absolut bästa låten på cdn är tveklöst Downtown. Hank Erix har lyft sin fantastiska stämma ytterligare ett snäpp, Ricky Delin har tightat till produktionen ännu mer, vilket jag inte trodde var möjligt. Det var fantastiskt kul att vara i Stockholm och titta på dom när de spelade på Harry B James i somras. Soufian Ma`Aoui du är värdens coolaste basist.

Jag måste säga att jag är stolt över att vi har grupper som Houston, Eclips, H.E.A.T., Radioactive, Treat, Dalton mm som kommer från detta lilla land och sticker ut hakan.

Heja Sverige.

The Journey has just begun.

 

Likes

Comments


Idag är en sådan där riktigt bra dag nästan som vanligt egentligen, fast lite bättre. Idag fick min största son sitt körkort.

Bra jobbat.

Kommer aldrig glömma glädjen som far genom kroppen då man får lappen i handen och man känner frihetens triumf att man äntligen har klarat det.

Ta det nu bara lugnt i trafiken, en olycka händer så fort.

1991 var jag när att köra ihjäl mej, och det sitter fortfarand långt inpräntat i själen efter 23 år. Livet går i revy under tiden det händer innan det tar tvärstopp och en miljon tankar hinner passera genom hjärnan innan man tror att man ska kliva igenom tunneln på andra sidan.

Lycka till nu, och ska jag vara ärlig så tror jag att jag gläds mer åt detta än vad du själv gör. Det är alltid fantastiskt skönt att se när ens barn lyckas både sina egna och andras.

Likes

Comments