View tracker
View tracker


För några dagar sedan satt jag och diskuterade pedagogik med några lärare på en skola varpå en lärare tar upp ämnet: vad är egentligen möjligt?
En av hennes elever hade frågat henne om sina möjligheter att kunna utbilda sig till advokat då det var en dröm för eleven i fråga.
Jag blev lyrisk över ämnet och ställer frågan - vad svarade du då?
- jag sa att nej det kan du inte. Du kommer aldrig klara av den utbildningen.
Vidare fortsätter hon förklara: jag förklarade för eleven att jag skulle aldrig kunna bli läkare för jag är inte tillräckligt duktig på matematik och fysik för att komma in på en sådan utbildning.
Ehm saaaay whaaat!!
Jag har nog aldrig blivit så förbannad i hela mitt liv. Visst nu gällde detta en elev med en utvecklingsstörning och diagnos adhd but still.
Detta är INTE ok. Bara för att du som inte har en diagnos inte klarar något så betyder det inte att en person med diagnos har lika stor oförmåga. Det betyder bara att de kommer få jobba hårdare för det. Vilket jag sa oxå.
Svaret jag fick var - men det är lika bra att vara realistisk och slå hål på drömmar som ändå inte kommer bli av. Verkligheten kommer vsra tuff nog som det är för dessa elever.
Jag blir på allvar förbannad över sånt här. En av de viktigaste uppgifter en pedagog inom barnomsorgen och skolan har är att bejaka barn och ungdomars intressen, kunskaper och förmågor. Att tro på deras framtid och pusha den till att bli den bästa versionen de kan bli.
Det här är aldrig ok att göra. Att " tänka realistiskt" är att sätta en begränsning på vad som kunde varit möjligt.
Vad som är realistiskt är otroligt individuellt och ingen ska någonsin säga åt någon annan vad denne är kapabel att nå någonstans.
Den ende som kan sätta den begränsningen är individen själv.
Jag tror människan är kapabel att nå oanade resultat i livet. Där endast ens egna fantasi kan sätta begränsningen.
Den här eleven kmr nu för resten av sitt liv tro att den knappt kommer kunna ha ett vanligt knegarjobb - för eleven har ju inte samma förutsättning som en "normal" person. En person som heller inte kan nå en bra utbildning har ju sagt det.
Detta har nu blivit en sanning för eleven pga en lärares åsikt. Det är för mig horribelt och så jäkla långt ifrån OK det går att komma.
Denna "specialpedagog" bör i mitt tycke söka sig till ett yrke som inte involverar kontakt med andra människor...


Likes

Comments

View tracker

personlig utveckling - reflektioner & tankar, min vardag

Hej, vänner,
För snart ett år sedan lade jag ut ett inlägg på facebook som blev väldigt uppmärksammat. Detta inlägg har jag nu bestämt mig för att publicera här.

Jag har samlat ihop en text om mina tankar, känslor och upplevelser om det här gångna året (2015). Där jag berättar vad jag varit med om. En ganska jobbig process, men som jag nu valt att publicera. Den är uppdelad i två delar, varav den första delen är en beskrivning av vad som händer i mina tankar när vi ses. En beskrivning som jag vet att många andra delar med mig.
Del två handlar om min resa, dag för dag händelse för händelse sedan starten. Eller rättare sagt, De viktigaste händelserna som lett till där jag är idag. Förbered er på rätt mycket text :).

Del ett:

När vi ses märker du inte vilken väg jag har vandrat till dig.
Över höga berg och ner i djupa dalar som den mest känslofyllda bergodalbana som finns. Där åkturen är gratis, men har ett kraftfullt pris.

När vi ses märker du inte hur många gånger jag kastat in handduken, fällt ner ankaret eller lämnat walk over. När vi ses ser du inte hur ofta jag tvingade mig själv att återigen ta på mig mina svettiga boxningshandskar, stoppa in tandskyddet och detta för att återigen ta upp fighten mot besten från helvetet. När vi ses ser du inte min nervositet. Hur den får varenda cell i min kropp att nå högsta nivåerna på richterskalan.

Styrkan du ser är myntets ena sida. Den du nyss dömde bort är bara en fasad. Myntets baksida är naken, blottad men dold från din synvinkel. Det sägs att ensam är stark och en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. När vi ses ser du inte att mina kedjor har brustit och svetsats samman så många gånger att små vindpustar är allt som krävs för att splittra dem återigen.

När vi ses märker du inte hur jag innan avfärden, mådde illa och känslan av att vilja kräkas tar över kroppen. Hur jag under denna stund, som kändes som en evighet, kunde känna hur mina tarmar vred sig. Hur magen krampar och min bröstkorg trycks ihop och andnöden är ett faktum. Jag hyperventilerar, är yr, benen viker sig och jag faller ihop.

När vi ses märker du inte min oro. Oro över om huruvida jag där och då kommer få en ny attack. Eller oro över om jag kommer klara mig tills jag kommer hem utan att paniken tar överhanden och jag tappar fotfästet.

När vi ses märker du inte hur jag plötsligt försvinner in i mig själv. Hur jag hör att du pratar men dina ord är på ett främmande språk. Jag förstår inte vad du säger, är helt oförmögen att ta in något. Jag är mitt upp i att parera min ångest, min oro och min känsla av att inte vara tillräcklig.

När vi ses märker du inte mina rädslor. Du märker inte hur jag panikslagen försöker bygga upp mina skyddsväggar som tidigare skyddat mig från att du ska se mitt inre. Det som jag egentligen innerst inne redan vet att du nått fram till, men du står mig för nära nu. Du ser inte hur livrädd jag är.

När vi ses märker du inte hur genomskinlig och ensam jag känner mig i ett rum fullt av människor. Hur ett hav av personer som på ett eller annat sätt står mig nära ändå får mig att känna att jag inte hör hemma. De gör det inte medvetet. Det är min känsla, det är min sanning som jag är livrädd att berätta något om. Rädd för att såra dig, att du ska känna att du inte räcker till. Rädd för att du ska hamna där jag är när jag faller.

När vi ses märker du inte hur många gånger jag ringt dig för att avboka vårt möte. För att varje gång lägga på luren innan första signalen gått iväg. När vi ses märker du inte att bakom dessa ögon fyllda av liv med mitt bubblande skratt finns en röst som skriker av skräck. Du hör inte skriket. Det är min röst, i mitt huvud. En röst som är rädd, ångerfull, skräckslagen och ensam.

När vi ses ser du inte vart jag kommer från. Hur jag kröp runt i helvetets diken och genom smutsiga snår av taggbuskar. Hur mitt inre är upprivet, hur jag blöder inombords.
Krampaktigt kämpar jag för att hålla mig fast vid kanten vid helvetets avgrund. Livrädd för att släppa taget. Livrädd att berätta. Livrädd att bli utskrattad, livrädd för att skämmas. Du märker inte vad du gör genom att dyka upp när vi ska ses. Hur du ger mig kraft, mod och vilja att kliva ut på okänd mark.
Jag skriver detta för att berätta. Berätta för dig hur saker egentligen ligger till. Om hur jag mår ibland och vad jag får gå igenom. Jag skriver för att jag vill inte längre vara tyst. Jag vill inte längre att dessa upplevelser ska ha någon makt över mig. Jag skriver för att berätta min historia. För om denna är jag inte ensam. Min historia kan lika gärna vara din. Eller någon du känner. Jag skriver för att fler ska förstå.
Mina ord har jag alltid haft lättare att formulera i skrift. Så därför skriver jag denna text. Där du får förstå. För det är viktigt, att våga öppna upp. Att låta omvärlden veta, att våga ta stegen du är livrädd att ta, för där borta finns det liv du, jag och alla andra förtjänar.

Jag skriver även för att jag vill att DU ska förstå hur viktig du är. Genom att jag nu öppnar upp och beskriver mina känslor, min upplevelse om vad jag går igenom kan du förstå hur viktig du är. Att få möta ditt leende, få en kram, ta en fika. Bli sedd och bli hörd. Du betyder massor. DU, ja du som skickar ett sms eller pm på facebook som säger. tja, hur är läget? Det gör skillnad. Det där samtalet som kommer från ingenstans, har räddat mig från att helt tappa förståndet fler gånger än jag kan minnas. Den där känslan av tillhörighet. Där du och jag är här och nu. Den betyder något. Den är något. Den är en del av oss. Du gör mer skillnad i någons liv än du någonsin kan ana och det är därför jag skriver. För att du ska förstå. För att du ska se. För att du ska känna. Oavsett hur livrädd jag är för att detta kommer fram är jag mer rädd för vad som sker om ingen visste, om ingen förstod.

Du gör skillnaden för någon. För vissa är du världen. För mig är du universum.
Du är min medmänniska, du är min vän. Jag är någon och ditt stöd har även om du inte visste det då, har påverkat mig att må bättre. Du sträckte ut en hand utan att ha en aning. Ibland lade du dig bredvid mig och fick mig att våga njuta av det som fanns ovanför. Ibland hjälpte du mig upp, borstade bort smutsen och vandrade med mig. Kanske visste du, kanske vet du innerst inne. Men nu vet du. För det är jag tacksam. Du gör skillnad, du får mig att hantera min vardag. Det jag för en tid sedan tog för givet är något som idag är en skrämmande men samtidigt kittlande resa.

Att våga berätta och öppna upp, har tagit tid. Någon ser det som modigt, så gjorde jag med förut. Nu är det annat som driver mig till det. För jag tänker inte längre skämmas. Jag tänker inte hålla tillbaka. Det här är en del av mig, men det är inte det som definierar mig.
Den jag en gång var, den jag är nu är inte den jag vill bli. Den jag kommer bli.
Tack för att du ger mig modet att våga.
Du har gett mig liv. För det är jag tacksam.

Del två finns att läsa här
#neversurrender

Likes

Comments

personlig utveckling - reflektioner & tankar
Om du fokuserar på problemet och retar dig över vad som hänt eller den utmaning du står inför kommer du mer troligt sjunka i den kvicksand du upplever att du befinner dig i. Du blir handlingsförlamad.

I min värld verkar detta vara vanligast hos gemene man. De flesta låser sig helt och hållet på något. I min värld kommer inte någon kreativ lösning på att gnälla eller irritera sig över det.

I min värld behöver vi konstatera - ja så här ser det ut. Se problemet för vad det är men inte göra det värre än det är. När det är klart, vänd fokus så snabbt du kan. Var lekfull i dina tankar. Använd fantasin - om allt var möjligt, vad vill jag göra då?

Sätt mål så höga att de skrämmer skiten ur dig. Helst så stora att du börjar tvivla. Sen tar du första steget. Ring ett samtal, skicka ett mail, be om råd - för människor älskar att ge råd och vill generellt sett hjälpa till och få känna sig behövd. Kontakta någon som du ser upp till och intervjua dem. Vad för utmaningar har de tagit sig igenom och hur gjorde dem det. Ta lärdom och gör din grej. Ibland kan du behöva göra något helt annat för att komma på en ny idé. Bryt dina vanemönster då och då. Gör något helt annat - ta en fika med någon du inte känner så bra. Lyssna på deras historia. Först när du gör det kommerr du märka hur enkelt problemet du stod inför egentligen var. Kanske kommer du till insikten att det inte finns en lösning. Släpp det då. Gå vidare - vissa saker kan du släppa utan att världen går under. Jag är rätt säker på stt du blir förvånad över hur många sådana saker som finns runt om dig i ditt liv.

Hur jag kan vara så säker?

För jag går igenom det varje dag.
Rätt eller fel men det är min insikt. Bra eller dåligt men det är min erfarenhet. Det är min sanning idag men den har inte alltid varit på det viset...

Likes

Comments