Header
View tracker

Okok Deina, sluta vara så dramatisk. Seriously though, jag har en pojkvän. Världens bästa pojkvän faktiskt. Ja, det är samma kille som jag pratat om tidigare och gått på dejt med, killen från tinder/instagram. Vem hade kunnat ana att han typ är the love of my life? Och nu är han min, bara min. Är så lycklig att jag typ ler ständigt. Ni som har läst min blogg innan vet att jag haft problem med kärlek och att jag faktiskt nästan började ge upp på det trots att jag bara är 19 år. Sedan kommer den här killen hur lägligt som helst. Precis när jag kommit över en annan kille på riktigt, jag varit olyckligt kär i väldigt länge, så kommer han och tar mig med storm. Han behandlar mig som en drottning. Något som ingen annan jag varit i ett förhållande med någonsin har gjort. Han är helt enkelt bäst och jag är så lyckligt lottad.

Så vad har hänt mer? Not much really...Men jag ska på konsert och se Timeflies med min pojkvän idag. Jag är fett taggad även om jag knappt visste vilka de var innan jag träffade min pojkvän. Jag visste att det var dem som hade gjort Once in a While som blev en rätt stor hit. Men har ju självklart varit tvungen att lyssna igenom deras musik inför konserten och de är faktiskt riktigt bra. Nu kan jag åtminstone sjunga med i deras mest kända låtar.

Blev ett rätt kort inlägg men ville bara uppdatera om vad som hänt. Hoppas ni får en trevlig lördag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ja, självklart är jag tvungen att kommentera det här. Jag hatar hat. Jag brukar inte hata människor men Trump hatar jag av hela mitt hjärta. Att en sådan man ens tillåtits ställa upp i ett presidentval är helt sjukt.

Jag bor inte i USA men jag vet att amerikaners jävla val kommer påverka dig, mig och hela världen. Jag som HBTQ+-person och kvinna kan inte bli att nästintill gråta för alla grupper samt minoriteter som kommer få det jävligt tufft framöver i ett land som USA.

Jag blir genuint ledsen av ett sådant här utfall. Ett tredje världskrig ligger där och väntar. Det blir tydligare och tydligare. Det hade varit så underbart om vi kunde slippa detta men det verkar vara oundvikligt pågrund av alla inavlade hatare. Jag har skrivit en låttext som jag delat tidigare.

"Vad hände med all empati?

Vad hände med all sympati?
Vi lever i en demokrati
Ge tillbaka vår diplomati
Ingen mer rasism
nej, ingen mer rasism

En hjärtlös värld vi lever i
vad är detta vi kommer bli?
Ta vara på vår lilla värld
en förändring så stor och fruktansvärd"


Låt oss nu hoppas att han blir fälld och någon mer kapabel får ta över.

Likes

Comments

View tracker

Halloj! Nu kanske titeln är något förvirrande men ni lär nog snart förstå. Det här inlägget kommer handla om namn - om ovanliga och ibland svåruttalade namn för att vara exakt.

Så ni som har läst min blogg en del vet säkert att jag heter Rhodeina. Men vet ni hur man uttalar det? En del kommer säkert ha rätt och faktum är att personer som kan arabiska i 9 fall av 10 kan uttala mitt namn helt korrekt. Men det kanske inte är så konstigt då mitt namn faktiskt är arabiskt. Men så finns den skaran som helt enkelt hoppar över några bokstäver eller byter plats på dem. Vanligt förekommande är till exempel: "Rodenia" eller "Rodina". Nej, jag heter inte så. Det är ganska enkelt egentligen. Uttala det så här "Rodejna" och lägg på den skånska "melodin" så har ni hittat rätt.

Jag är inte lättkränkt och jag förstår att man kan säga fel några gånger om namnet har en annorlunda stavning och man aldrig hört det förut men att fortsätta göra samma fel fastän man blivit rättad en miljon gånger känns väldigt respektlöst. Jag förstår att man kan ha svårt med namn och om man har det, säg det från början så kan jag bokstavera hur man uttalar det åt dig. Men annars kommer jag bara tro att du är nonchalant och då vill jag faktiskt helst inte prata med dig överhuvudtaget.

Jag ska berätta en liten anekdot. Min farbror har en kompis som jag träffat två gånger. Andra gången var på min farfars begravningsfest  (ja, fest) när jag var 13 år. Vi hälsade med en handskakning. När jag säger mitt namn så upprepar han det...fast samtidigt så gör han inte det. Han säger nämligen "Rodina". Jag rättar honom och han fortsätter med "ah, Rodina". Jag påpekar då att jag inte heter Rodina utan Rhodeina. Då säger han, rakt upp i ansiktet på mig: "Ah, fast Rodina är ett ryskt namn". Jag säger då lugnt tillbaka, "Intressant men jag heter inte Rodina". Alltså var han fullkomligt dum i huvudet? Var han inkapabel att höra det jag sa då han var så upptagen med att vara tvungen att ha rätt? Jag borde inte bli irriterad eller kränkt men här stod jag och försökte föra en normal konversation med en person som anses vara vuxen när jag precis förlorat min farfar som jag dessutom stod väldigt nära men den enda som faktiskt uppförde sig vuxet var jag, en trettonåring. Det kan verka som petitesser att irritera sig över något som uttal av namn men mitt namn är ändå en del av mig. Att inte ta sig tid för att lära sig det är som att inte ta sig tid att lära känna mig och då är du inte värd min tid.

Jag är förstås inte ensam. Det finns många många fler med samma problem och en del av dem orkar inte bry sig. Men en hel del vet jag känner precis som jag gör.

Jag kan låta det gå obemärkt förbi om det är någon enstaka gång. Men om man ständigt får höra fel namn gång på gång fastän man rättat så blir man till slut irriterad. Det skulle spara så otroligt mycket tid och energi om dessa personer som har problem med det här bara sa det på en gång. 

Jag älskar mitt namn och vill absolut inte heta något annat. Jag älskar och betydelsen av det då det är en riktig egoboost. Mitt namn betyder "den vackraste" så ni kanske förstår att jag inte vill bli kallad i mitt tycke något så fult som "Rodenia" eller "Rodina" (förlåt om det är någon som heter det). Och om det fortfarande är svårt så har jag några smeknamn man kan välja mellan.

Så snälla ta dig tid att lära dig någons namn. Det uppskattas.

Likes

Comments

Känns som det är så många som bara "åh, vad mysigt med höst" och så kommer jag och typ skriker efter värme. Seriöst! Jag hatar verkligen hösten och framförallt det som kommer efter, nämligen vinter. Självklart har det sina mysiga stunder men om jag skulle kunna välja en årstid att ha året runt så vore det sommar. Jag hatar att det blir mörkt nästan hela dygnet och dessutom så är det kallt. Ok om det vore bara mörkt men varmt men att det dessutom är kallt också gör bara saken värre. Jag kan också glömma att köpa en ny höstgarderob som de allra flesta gör för jag kommer ändå bara gömma mig bakom enorma jackor, halsdukar, tröjor och ha pälskängor på mig.

Men för att sluta vara negativa så ska jag nu byta ämne och berätta lite om min dejt i fredags och vad som ledde till den. I augusti (kommer inte ihåg exakt när i augusti) så började en kille från tinder (som jag för övrigt swipeat höger till) skriva till mig på instagram. Därifrån tog det fart och vi började prata en massa. Någon gång i September bestämde vi oss för att träffas. Men en familjemedlem fick det lite jobbigt och därför var jag tvungen att avboka. Vi bestämde ny dejt men då fick jag istället blindtarmsinflammation. Men så i fredags lyckades vi äntligen träffas. Han hade fixat bord på någon italiensk-svensk restaurang på Drottninggatan i Stockholm. Efter middagen gick vi och såg filmen Don't Breath men han hade sett fel på tiden så vi blev en halvtimme sena. Jag tyckte det mest var lite komiskt. Filmen var inte heller så bra som man förväntat sig. Efter filmen gick vi mot tunnelbanan och där fick vi tyvärr skiljas åt ganska fort då min tunnelbana precis skulle gå. Han hade köpt choklad åt mig (Merci) och så var jag på väg att glömma den men så hann han ge mig den i sista sekund. Därefter åkte jag. Dejten var lyckad trots problemet med filmen. Vi ska ses igen på onsdag. Det var länge sen jag faktiskt dejtade seriöst så det är lite spännande. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Och lite uppdatering från idag som kan vara hur tråkig som helst men av någon anledning ville jag dela med mig av det. Jag har haft en lektion idag vilket var musikhistoria 1 och det var den andra halvan av kursen, dvs. Barocken. Det är mer intressant än första halvan vilket var klassicism. Efter skolan drog jag till gymmet. Till min stora förskräckelse (ok, överdriv inte Deina) så hade jag glömt mina protein bites hemma. Jag tränade bara 20 min idag eftersom jag mitt i träningen fick värsta blodsockerfallet och var tvungen att dra därifrån. Det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga i mig yoghurt med müsli och lite apelsinjuice. Sakta men säkert försvann yrseln. Tror jag körde lite för hårt men var så taggad imorse när jag såg att jag gått ner 7 kg sen jag började träna igen efter sommaren. Efter det tog jag en lång varmdusch och nu sitter jag här. Måste börja plugga snart men tack och lov har jag börjat med allt. Har ett PM som ska vara inne imorgon tillsammans med det tillhörande seminariumet. 


Ha en trevlig kväll hörni. 

En liten selfie från dejten i fredags. 

Likes

Comments

Just nu är jag typ beroende av ansiktsmasker. Efter sommaren när jag bär väldigt lätt med smink och fått en massa D-vitamin så går vi nu mot mörkare tider. Mörkare tider innebär för min del mer smink och torr (i vissa partier), fet och trött hy. Det leder till att jag måste använda ansiktsmask minst en gång i veckan.

I min glossybox från Augusti så fick jag ett prov på en ansiktsmask från The Body Shop. Det var Himalayan Charcoal purifying glow mask. Alltså omg! Den är så bäst. Mitt ansikte är lent som en babyrumpa. Den kostar dessutom bara 195kr för en rätt stor burk. Så, så fort jag får min lön och mitt studiebidrag så ska jag införskaffa den.

Likes

Comments

I'm back hörni! Har haft så mycket i skolan med typ fem miljoner tentor och har det fortfarande men det är lite lugnare nu. Hur är det med er? Känner ni också av tröttheten som börjar komma nu när mörkret stiger sig på? Det gör i alla fall jag. Bäst att bunkra upp med värmeljus, filtar och te i massor. 

Allting flyter på bra nu när blindtarmen är borta och stygnen är borttagna. Jag är "attraktiv" på jobbet då de tycker att jag gör ett galet bra jobb så det är alltid kul. Kurserna är fortfarande otroligt inspirerande och intressanta...och ja, killen jag snackat om. Vi ska nu äntligen ut på dejt. Den blir liksom av nu, det är inget jag bara säger. Jag är fett nervös dock. Är det bara jag som typ går runt och tycker att man inte har något att ha på sig när man ska på dejt, fast man egentligen har det? Jag är inte den som direkt dejtar aktivt haha. Den här snubben har jag ju ändå snackat med i typ en månad nu så. 

Annars då? Alltså jag har ett enormt ha-behov just nu. Finns så mycket jag vill köpa. Jag vill ha babyliss curl secret, jag vill ha en highlighter och en fanbrush, jag vill ha en peelingmaskin (eller vad man nu ska kalla det) för ansiktet, jag vill ha sims 4's nya expansionspaket som kommer i november, jag vill ha nya jeans, nya byxor, stickade tröjor, ny kappa....ny garderob. Jag vill ha en ny mobil för min börjar lägga av. Men kommer förmodligen inte köpa allt det här om det inte är på rea. Är extremt snål när det kommer till mig själv. Men vet ni vad jag vill ha mest av allt? En egen lägenhet (första- eller andrahand). Känner av det behovet mer än någonsin. Men har inte riktigt råd med det tyvärr. Har sparpengar som skulle kunna räcka till en hyra på runt 5000/mån i några månader men känner att jag vill fortsätta spara dem ett tag till. Jag vill också skaffa en tatuering i form av en uggla på min högra underarm. Men det kostar ju en del det med. 

Förresten! Jag minns att jag lovat att lägga upp bilder från både studenten och Paris. Har knappt några bilder från studenten så det blir nog inget där men Paris ska ni självklart få bilder ifrån. 

Hoppas ni får en trevlig höstkväll! <3

Likes

Comments

Under måndagen den här veckan började jag runt lunchtid få plötsliga magsmärtor runt navelområdet. Under kvällen vandrade de över till nedre högra delen av min mage. Hela tiden försökte jag intala mig själv att det var mensvärk. Men det var konstigt eftersom jag inte brukar få mensvärk när den redan har kommit och dessutom brukar den inte göra ont och definitivt inte så här ont.

Natten till tisdagen blev ett rent helvete. Nog för att jag var förkyld och ständigt hostade som gjorde smärtan i magen ännu värre. Jag frös också otroligt mycket och hade förmodligen feber. Jag vred och vände mig men kunde verkligen inte sova eftersom jag hade så ont. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Det slutade med att jag var vaken hela natten och runt 5 började jag dessutom må illa av att jag hade så ont.

Halv 6 spydde jag. Jag fick helt enkelt stanna hemma från skolan. Senare under dagen började jag frysa så mycket att jag skakade, alltså typ krampade. Och jag spydde återigen av smärtan. Mamma tyckte att mina symptom lät som blindtarmsinflammation. Jag ägnade därefter hela min dag med att försöka ringa Vårdscentralen för en tid eller åtminstone råd. Jag kom inte fram. Sedan ringde jag vårdguiden när kl var närmare 2 på dagen. De sa att jag skulle åka till akuten bums. Mamma hade som tur var inga lektioner kvar (hon är lärare) så hon åkte hem och hämtade mig och körde mig till akuten. Jag skrev in mig själv och fick sedan vänta i ca 20 min i väntrummet.

Sen kom en sjuksköterska och vi gick och tog lite olika prover som blodtryck. Jag fick lämna urinprov och den fick jag en säng att ligga och vänta på medan de satte in en infart (en nål i mig). Det var ju lättare sagt en gjort. Mina vener är väldigt svåra att hitta nämligen så de fick försöka flera gånger. Efter någon timme fick jag komma ner på röntgen (som jag glömt bort namnet på). De körde in kontrastvätska intravenöst som gjorde mig alldeles varm och så fick jag åka igenom en ring (inte magnetröntgen). Sedan körde de upp mig till kirurgakuten igen. Där fick jag ligga och vänta i någon timme (kanske mer) tills provsvaren kom. Då kom två läkare och en sjuksköterska fram till mig och berättade att jag som vi misstänkt hade blindtarmsinflammation.

Jag fick tillslut åka upp till mitt rum eftersom jag skulle opereras mitt i natten. Där fick jag duscha i kroppssprit som verkligen torkade ut kroppen och sedan klä på mig operationskläder. Här lämnade mamma mig eftersom hon inte kunde stanna hela natten. De kom och kopplade in drop och gav mig alvedon intravenöst. Det funkade inte så de fick komma in och gav mig till slut morfin intravenöst. Där snackar vi om smärtstillande. Var så glad när de gav mig det. Efter det kunde jag sova och klockan 4 på morgonen kom de in och bad mig gå och kissa innan operationen eftersom jag skulle köras ner så snart som möjligt.

När jag kom ner så kollade de min urinblåsa och konstaterade att jag behövde gå och kissa igen. Det var ren tortyr men de var ju tvugna. Jag kunde inte få ut någonting så de fick lösa det under operationen istället. Jag fick dricka saltvatten som skulle vara bra för magen men det var verkligen vidrigt. Man ville spy. Till slut hällde de upp det i ett glas så kunde jag halsa det. Höll på att få upp det igen men lyckades hålla det nere. Sen fick jag lägga mig på operationsbordet och där fick jag börja med att svara på lite frågor och sen fick jag andas in syre i en mask. Man blev verkligen så lugn. Sedan säger de att de ska börja söva mig och det tar typ 2 sek och sen minns jag inte mer.

Strax innan 9 på morgonen vaknar jag upp på uppvaket. Är väldigt groggy och förvirrad men känner mig lugn. De ser att jag vaknat och kommer och pratar med mig om saker jag inte kommer ihåg. När jag vaknat till lite vill de att jag ska gå och kissa igen. Jag känner mest att de verkligen försöker plåga mig men de ville få igång allt och det kunde tydligen vara segt efter operation. De får hjälpa mig upp och hjälpa mig till toaletten eftersom jag inte kan gå själv utan att tappa balansen. Efter det kör de upp mig till mitt rum och de ger mig lite frukost och alvedon.

Jag väntar mest på att få komma hem. Men de ber mig hela tiden att gå och kissa men för mig känns det som att det inte finns något att kissa ut. Till slut kollar de min urinblåsa och ser då att den är tom. Inte så konstigt att det var svårt att kissa då.

Jag får byta om till andra kläder (supersköna kläder) och får en rullator att gå med. Då känner man sig ganska liten kan jag säga. Men blev snabbt av med den tack och lov.

När de kommer och frågar mig om vilken middag jag vill ha så börjar jag bli orolig att jag inte ska få komma hem så jag frågar och mycket riktigt så måste jag stanna en natt till.

Mamma kommer strax efter middagen och går och frågar varför jag ska behöva stanna kvar då man normalt får åka hem dagen efter, efter en sådan enkelt operation. Det visar sig då att operationen inte var så enkel som man förväntat sig då min blindtarm hade brustit under operationen. Jag kom alltså in i sista minuten. Så jag fick stanna en natt till men blev utskriven igår, torsdags redan vid 9 på morgonen.

Nu är jag hemma från skolan och jobb i några dagar och återhämtar mig. Det gör ont men det är ingenting om man jämför med innan. Har svårt att gå och känner mig ungefär lika smidig som en pinne men det är ok. Är fortfarande förkyld men som sagt ok.

Jag har aldrig varit inlagd på sjukhus förut eller blivit opererad så allt var nytt för mig. Nu är jag i alla fall en blindtarm fattigare vilket är lika bra. Hoppas ni får en bra helg.

Likes

Comments

Ja, ett stort Wth, fml, wtf, ja allt sådant. Kan inte sova, kan inte leva typ. Har så fruktansvärt ont i magen. Trodde det var mensvärk först men det här är annorlunda. Kan ungefär jämföras med smärtan jag kände när jag hade magkatarr men det är fortfarande inte riktigt så. Och som grädde på moset så är jag dessutom förkyld och har feber men måste fortfarande tvinga iväg mig till skolan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill spy eftersom jag tror att det skulle ta bort värken men jag kan inte. Troligen har den här värken med förkylningen att göra. Har hört någonstans att även lymfkörtlarna i magen kan påverkas. Det värsta är att varken panodil, alvedon eller Ipren verkar funka. Jag kan inte sova och hoppas på att det går över heller eftersom det gör så ont så man inte kan koncentrera sig på något annat. Alltså varför? Jag har varit frisk i lite över ett halvår nu. Mått toppen, jag har tränat och kommit i ganska bra form efter sommaren och så det här. Vill få tag på den jäveln som smittade mig med det här för jag håller på att bli tokig.

Någon som har något tips på vad jag kan göra? Sjukvårdsupplysningen var inte till stor hjälp.

Likes

Comments

​Pengar rullar in som det ska [det går bra nu]
Hennessy och Moët i mitt glas [det går bra nu]
Rysk kaviar på mitt fat [det går bra nu]
Det går bra nu, kompis, det går bra nu
[Jag sa]
pengar rullar in som det ska [det går bra nu]
Grabbarna är med när jag drar [för det går bra nu]
Släng upp en hand om du känner det [går bra nu]
Det går bra nu, kompis, det går bra nu

Ok, kanske kanske inte. För övrigt är det som står här över en del av texten ur Petters Det går bra nu. Kom och tänka på den när jag skulle skriva inlägget. Jag har känt nu ett tag att det börjat gå bra för mig. Jag har typ äntligen kommit över en kille som jag varit djupt förälskad i, i typ 4 år. Kommer nog alltid älska honom, men kär? Nja... I alla fall så skaffade jag tinder igen för ett tag sen. Haha, hon lär sig aldrig kan man ju tänka men faktiskt, den här gången känns det som det var en bra idé. Var kanske jätteaktiv de första dagarna när jag aktiverat kontot igen. Jag swipeade höger till lite olika människor och vänster till väldigt många haha (jag är kräsen). Det var dock en kille som fångade mitt intresse faktiskt. Kan det varit profilen? Nja, han hade typ inte skrivit något. Så det är ju väldigt ytligt av mig men hallå det är tinder. I alla fall, så såg han så otroligt trevlig ut. Jag väntade och väntade och swipeade höger till andra och matchade med andra och glömde nästan bort honom men efter någon vecka så ser jag att jag fått ett nytt meddelande på instagram som jag måste acceptera då. Jag gör det och då har jag fått ett ganska långt meddelande från den här killen som jag tyckte såg så trevlig ut. Han berättade att gillade min profil och att han tyckte att jag verkade trevlig och så. Jag blev ju självklart skitglad och tyckte det var lite gulligt att han sökt upp min profil på instagram (nej, den är inte så speciellt svår att hitta) och tagit sig tiden att skriva vad han ville. Och det var där det började. Vi har snackat i ungefär en månad nu (lite mindre). Han berättade för mig att han swipeat höger till mig men så hade det inte blivit någon matchning så och han ville inte riskera att inte få prata med mig, han ville inte ge upp så därför skrev han till mig på instagram. Det är ju faktiskt väldigt konstigt med tanke på att jag swipeade höger till honom så det borde tekniskt sätt blivit en match där men det är väl någon bugg någonstans. Hur som helst så bjöd han ut mig förra veckan och jag sa ja, men hände en sak med en familjemedlem och jag var tvungen att avboka. Jag var verkligen så ledsen över det. Så han bjöd ut mig igen idag faktiskt. Vad är problemet då? Well, natten till torsdag blev jag plötsligt förkyld och febrig. Alltså what! Med andra ord sköt vi upp dejten igen, eller han gjorde. Jag sa att jag var förkyld och han sa att jag borde vila (tyckte det var bäst om han avbokade istället för jag). 

Vad annars utöver det här då? Jag har fått en nytt jobb. Samma sak som med Urb-it att jag bestämmer när jag vill jobba men får rätt schysst lön, plus OB och semesterersättning också. Så, eftersom jag fortfarande bor hemma så mår även min ekonomi rätt bra just nu. Jag var dock tvungen att sjukskriva mig från mitt första arbetspass idag. Tack och lov ingen provanställning iaf, ser ju inte bra ut direkt.


Så förutom att jag varit tvungen att avboka lite grejer på grund av sjukdom och familj så verkar det ändå gå ganska bra nu. Det går bra nu, kompis, det går bra nu.

Likes

Comments

 vad j​Som rubriken säger så är jag överviktig. Ibland känns det som att det är en jäkla häxjakt på alla som är överviktiga från alla som är riktiga träningsfanatiker. Jag har alltid varit lite större än "alla andra". Förstår ni vad jag menar när jag säger så? Alltså, att jag varit större än modet säger att man ska vara. När jag var liten var det att jag fick bröst och rumpa tidigt (jag började få det när jag var 8 år) och då var man konstig. Jag var väldigt osäker med mig själv och stod sällan upp för mig själv även om det hände. I 5:an började jag träna karate och sakta men säkert byggdes ett självförtroende upp och en kontroll över min egna kropp som jag aldrig känt förut. Jag började utveckla riktigt nice arm-, mag- och benmuskler. När jag låg på topp var jag otroligt vältränad men jag var fortfarande stor. Det är väl just det. Min kroppsbyggnad är "biffig". Jag är bredaxlad, har stora vader i mig själv, stora händer och fötter, stort huvud. Det enda som inte är stort är väl längden. Och det är här felet ligger. Om jag hade varit längre hade min vikt varit "acceptabel" för träningsfanatikerna som går efter BMI. Alltså jag vet att jag måste försöka gå ner i vikt. Jag vet det. Jag försöker, men det enda som funkat hittills för det är militärträning (och kosten skiljer sig inte så mycket där som här hemma). Vad är då problemet med det? Varför kan jag inte göra det då? Faktum är att jag inte har tid. När vi snackar militärträning, snackar vi hård träning och tungt arbete flera timmar varje dag i veckan. Jag har jättesvårt för att gå ner i vikt eftersom jag lätt bygger muskler men har lätt för att hålla en vikt. Förutom nu då, när jag under en längre period inte fått någon träning eller motion förutom den bit jag gått. 

Som en del kanske vet så blev jag mobbad i skolan. Inte under bara några år utan i princip alla 10 år i grundskolan (gick alla åren på samma skola och i samma klass). I 9:an började en ny kille i vår klass. Han blev värre än killarna som tidigare mobbat mig men som jag kunde ignorera. Han försökte putta in mig i mitt skåp men jag fällde honom. Men det är inte det som är huvudsaken i den här historien. Han gick ständigt runt och kallade mig för ful, fet, tjock, alien och en massa annat som verkligen inte är rumsrent. I 9:an hade jag gått på karate i rätt många år. Mitt självförtroende var relativt bra men ändå har min kropp alltid varit ett känsligt ämne och det han sa påverkade mig mer än jag ville eller förstod.

Jag började träna om det var förra veckan igen. Då och då lägger jag upp uppdatering om vad och hur mycket jag tränat under ett pass på instagram. Jag fick en kommentar på min senaste uppdatering från en familjemedlem som jag vet menar väl och som inte riktigt känner till den här historien. Men jag blir ändå illa berörd av den kommentaren. Hen skrev: "Jättebra men tänker du på kosten också?". Det låter kanske inte så farligt i mångas öron men för mig där ett sådant här ämne är känsligt, så är det som att säga "Men sluta stressa då" till en person med utmattningssyndrom. Förstår ni var jag vill komma med detta? För mig har kosten självklart varit ett problem för annars hade jag inte hamnat här men det största problemet är avsaknaden av träning. När jag inte tränar så får jag ett sötsug istället och då kan man ju kanske undra varför jag slutar träna. Det är enkelt. Som vissa kanske vet så led jag av utmattningssyndrom sista året, men framförallt sista terminen på gymnasiet. Nu har jag i princip återhämtat mig men det kommer förmodligen alltid ligga där i bakgrunden. När jag var så stressad och utmattad så orkade jag inte helt enkelt gå till gymmet. Jag satte mig hellre ner i soffan under en filt, framför brasan med en chokladkaka eller en påse chips och kollade på serier. Det fick mig att må bra för stunden.

Det jag menar är att om man inte förstår vad en person går igenom, så kanske man inte ska peka ut saker som faktiskt kan vara helt uppenbara för personen. Jag vet att man måste tänka på kosten när man tränar och försöker gå ner i vikt. Jag vet att man måste sluta stressa om man är utmattad efter en lång tid med stress. Men det hjälper inte att man pekar ut det. 

Jag tränar och äter utifrån min egna förmåga men försöker också samtidigt älska mig själv så mycket som möjligt. Älska den kropp jag har oavsett hur den ser ut. Jag har svårt att hitta bh i min storlek men försöker göra det bästa av situationen. Jag hatar hur min mage ser ut (och det är det värsta på hela min kropp) men då framhäver jag de delar jag gillar istället. Vi måste sluta lägga oss i andras kamper för mycket om de inte själva vill dela med sig. Om jag uppdaterar att jag tränar, skriv bara: "Grymt kämpat!" eller något liknande istället för att bry sig om vad jag äter. Är det verkligen intressant? Gå till en träningsblogg eller ett instagramkonto för träning istället. 

Tack för att ni läste. 

Ha en trevlig dag. <3

Likes

Comments