Jag känner mig vilsen,förvirrad, tom, samtidigt som jag saknar de som dött och känner mig

väldigt ledsen. Jag känner oro,ångest, oroar mig för min syster som förlorat sitt enda barn.

Jag känner mig glad att jag har barn men vågar jag vara glad, tänk om de dör ifrån mig nu

också. Vad skall jag göra då. Hur kommer jag klara av det psykiskt. Jag vill ju att de skall leva,

men uppenbarligen har jag inget att säga till om för de som dött ifrån mig har vart fina

människor.

Det är väl bara att andas djupt och försöka ta det lugnt, finna det där inre lugnet,den inre

energin. Det är väl bara att försöka glädjas åt det man faktiskt har i livet, och faktiskt tillåta

sig själv att vara nöjd och glad ibland.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​När jag var liten så sajag hela tiden:-Det gjorde jagnär jag var stor. 

Och min mamma sa:-Nej du har inte vart stor,och du har inte gjort det där förut.

Jag undrar fortfarande om det var sanndrömmar jag drömde redan då eller om

jag möjligtvis mindes mitt förra liv när jag var liten  :/ 

Likes

Comments

Saker som maler i huvudet. Är det meningen att vissa saker skall hända? Isåfall:varför? Är det ödet som styr? Är allt förbestämt? Är det därför jag kan se vad som skall hända innan det händer,för att det ändå inte kommer gå att ändra?

Vad är meningen med livet tänkte man som trettonåring, men vad är meningen med döden tänker jag också nu.

Hade jag kunnat gjort något annorlunda, hade det blivit bättre då? Eller spelar det ingen roll vad jag gör för att ödet är ödet,förbestämt är förbestämt?

Jag brukade säga att det finns en mening med allt även om man inte ser det just då. Men att se någon mening med en närståendes bortgång är väldigt svårt,omöjligt vill jag säga.

Men vad händer när någon dör? Man andas inte mer, man kan inte röra sig,inte se,inte höra,ingenting. Det vet man. 

Kroppen bränns i kremering eller multnar ned i en grav (usch hemskt). Men sen då? Dör själen? Jag tror inte att själen dör.

Jag tror inte att den enorma energi som en människa skapat dör. Det sägs också att hörseln är det sista som försvinner när man dör,efter berättelser från sådana som haft näradödenupplevelser.   Jag har själv haft en näradödenupplevelse

och det jag såg då var ett starkt ljus och någon som för mig liknade Jesus fastän jag inte ens trodde på gud just då. Han sa :-Nej det är inte dags för dig än,också fick jag tillbaka luften igen och hjärtat började slå igen. Det hela var så underlig upplevelse så jag började se annorlunda på allting. Jag tänkte, ja jag har problem med mitt ex som bråkar men mina barn lever iallafall. Detta var innan min systerson dog och innan min bästa killkompis dog. 

Tillbaka till det med att själen inte dör. Det mesta är ju en känsla av att man inte helt och hållet kan dö, inte helt och hållet kan försvinna. Sedan har man hört många olika berättelser om vad folk tror att döden är och om näradödenupplevelser.

Men jaget,egna enorma energi, ens själ försvinner inte bara för att kroppen dör. 

Men frågan är, lever vi samma liv om och om igen, eller föds man i en annan ny människa eller går själen till vilken levande varelse som helst.? Jag tror just nu att själen kan leva vidare i antingen ett djur eller en människa . Men vad jag såg i min näradödenupplevelse så skulle ju det tyda på att vi skulle komma till något som verkar som himmelen. Åtminstonde kan det vara så att man kommer till det himmelsliknande stället först och sen går igen i en annan varelse när rätt tid är inne.

<3 rest in peace <3


Likes

Comments

​Jag var 8 år när min farfar dog, jag var såpass stor att jag skulle förstå vad död var för något ansåg vissa.

Men det tog mig ett år att fatta att han verkligen var död, och länge efter det så ville jag tro att det inte var sant.

Det vill man ju aldrig tro. Jag sa till min kompis min farfar är död, och fick en gråtattack för det var första gången jag sa det och det var först då jag började inse att det var sant. Jag fick en chock.

Jag var 15 år när min morfar dog, jag tyckte väldigt bra om honom så jag tog det väldigt hårt och dessutom var jag i en väldigt känslig ålder. Jag minns begravningen så väl, jag gick in i kyrkan och såg plötsligt en kista längst fram i kyrkan. Och tanken att morfar skulle ligga där inne i kistan gjorde att jag fick panik och ville gå ut ur kyrkan. Och då stängde de kyrkdörrarna så att jag inte kunde gå ut. Det kändes fruktansvärt. Jag grät högt hela tiden. Det enda som lugnade mig lite var att jag då trodde på reinkarnation och jag såg en liten rödhake sitta utanför kyrkfönstret och titta in, och jag inbilade mig att det kanske var så att morfars själ var i den fågeln nu. 

Jag var 17 år när min mormor dog, jag vägrade tro att min snälla mormor någonsin skulle dö. Det enda som gav mig tröst

var att hon nu skulle slippa sin eviga värk och sitt problem med att gå. Hon var en fin människa.

Ungefär i samma veva krockade min 21 åriga granne med en långtradare och dog på midsommarafton.

Hans mamma kom hem till oss och den första hon pratade med var mig:-...är död, sa hon. Jag fick en gråtattack utan dess like. Det var så overkligt. Jag tyckte så himla synd om hans mamma och syskon (hans pappa var redan död).

Sen när jag var i ca 20 års åldern fick jag veta att en gammal kompis trillat av en häst och dött,men det var inte fallet hon dog av utan hon hade haft hjärtfel utan att veta om det,hjärtat bara stannade. Jag tog även det väldigt hårt.

Sen har gammelmostrar och en syssling dött,flera av farmors och farfars syskon också. Kan någon överhuvudtaget överleva började jag tänka.

Sen när jag hade det som jobbigast när mitt ex bråkade jättemycket med mig så dog min kära farmor.

Jag minns klart och tydligt sista gångerna jag var hos henne.Allra sista gången åt vi jordgubbar och glass,drack saft och kaffe,hon pussade min yngsta dotter på kinden när hon satt i hennes knä en stund. Jag minns klart och tydligt den dagen vi skulle till hennes lägenhet och packa ihop alla saker. Jag blev lämnad själv en stund, och kallsvetten rann. Det kändes väldigt jobbigt.

Sedan dog pappan till mitt syskonbarn, och hans kompis (en kille jag kände), och efter det dog en av mina bästa killkompisar jag haft sen tonåren. De påstod att han tog livet av sig. Jag tror inte på det. Han var en sån glad människa ju.

Jag tog detta väldigt hårt.

Sen dog en kille som jag och min syster kände och som hade kört mig på studenten, av hjärtattack när han var utomlands.

Slutar aldrig folk att dö tänker jag.

Sen kom den värsta smällen hittills. Så fruktansvärt. För några år sedan så körde min systerson ut sent på kvällen med sin bil. Ingen vet vart han skulle eller vad han hade gjort. Det enda var att han länge hade lidit av sömnlöshet. Det var mitt i vintern och han körde ute på landet. Det var troligtvis halkigt och brukade komma dimmtjok . En långtradare kom mötande och bländade honom. Han krockade med långtradaren och dog. :(  Jag ville bara gå ut i skogen och skrika :Nej! Varför! 

Detta tog jag enormt hårt. Jag hade många gånger passat honom när han var liten  Han var en god människa. Han var 

så snäll och rolig. Jag minns när jag gick in i kyrkan och ett tag efter jag hade sättit mig så såg jag att någon hade sättit upp en bild på honom framför kistan. <det var morbidt. Jag grät så att jag skakade väldigt länge.  Jag gick in i ensvår

depression fastän jag inte själv fattade att det var en depression, men psykiatrikerns diagnos var att jag led av svår depression. Vissa faser satt jag uppe maniskt och skrev till alla som kände honom för att trösta dem, på så sätt glömde jag tillfälligt av min egen sorg. det värsta kom när jag slutade med det. Perioder låg jag sömnlös. 

Jag tyckte så synd om min syster och gör ännu, samtidigt som jag var och är väldigt ledsen själv. Det var jobbigt att veta vad man skulle säga till min syster. Jag ville ju bara att hon skulle å bra. Jag ville ju bara att min systerson skulle leva igen.

En period lade jag skulden på mig själv bara för att jag som synsk som känt på mig att detta skulle hända,borde kunnat hindra det på något sätt. I 3 veckor innan så grät jag hejdlöst och var stressad och orolig över honom, men visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte hans nya portkos så jag kunde inte hälsa på honom impulsivt heller.  Från och till så får jag ännu plötsliga gråtattacker när jag tänker på min systerson. 

<3 Vila i frid <3

Likes

Comments

Hej . Välkommen till min blogg. Om ni gillar att läsa och kanske bäst bearbetar er sorg på det sättet

så kan ni läsa min blogg.

<3

Likes

Comments