Innan har jag alltid tänkt att jag ska lyckas, på ett sådant vis som gör andra avundsjuka. Jag skulle bli rik, ha en dyr bil, bo i det finaste huset. För ett tag sen stannade jag upp i allt detta, jag såg människor runt om mig som var det jag velat va och jag kunde inte förstå hur jag kunnat ha en tanke på att bli som dom.

Tomma samtal genom botoxade läppar, brist på empati och kunskap.

Jag är en person som bryr sig om sina medmänniskor. Jag vill göra skillnad och försöka påverka folk på ett vis som gör att framtiden blir bättre.

Jag vill vara med och skapa ett samhälle där rättvisa existerar och ett samhälle där vi behandlar alla med respekt, oavsett hudfärg, religion, ickereligion, kön, icke kön osv.

För vi är ändå inne på år 2017 och vi har inte kommit längre?

Jag vill vara med och göra skillnad

Jag har en helt annan framtidssyn nu. Jag vill exempelvis bo ute på landet. Ha barn och familj i tidig ålder och utbilda mig till något som ger mig något, en mening.

Men jag vill också ge tillbaka.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ibland känns det som att små bitar av mig faller på plats och det känns bättre. Nu på senare tid har jag fattat många beslut där jag känt "nej, det här är inte jag" och så har jag lagt det åt sidan. Jag har känt mycket att jag hela tiden måste bevisa för alla andra att allt är bra och att jag ständigt ska prestera. 

Det är mitt liv och jag ska leva det genom mig. Det är dags nu. För det är ju trotts allt jag som ska leva med min kropp, mina karriärsval, mina beslut, mitt liv är mitt. 

Så vad vill jag? 

Jag vill hitta mig själv​

Likes

Comments

När vi blev tillsammans var jag trasig. Jag är inte trasig längre men full av ärr, synliga men mest sådana på insidan. Ibland var jag ledsen och grät i timmar men så tyst att du inte hörde. Även fast du låg bredvid mig var jag endamast i världen. Ofta tröstade du mig när jag inte kunde andas och du andades åt mig. Ibland när jag sprang in på toaletten för att jag ville vara ifred så ville du stoppa mig, en av gångerna höll du i dörren och mig. Allt svartnade och när jag fick tillbaka mitt medvetande var min nagel borta och du berättade senare att jag hade gjort allt för att föröka slita mig loss. Jag slog dig, jag skrek och fick panik. Det var inte meningen och jag visste inte ens om att jag hade gjort det. Efter det lärde du dig att det inte fungerade att hålla fast mig. 

Jag litade på dig med min mörkaste hemlighet och du visste vad dåligt jag mådde. 

Jag önskar att du aldrig hade tvingat mig berätta för min mamma för att du ville få fram att jag också undanhöll saker. Jag var inte redo för det. Det skulle varit mitt beslut. 

Jag önskar också att du aldrig hade sagt " så det blir inget sex? " efter att jag haft panikångest i timmar innan. 

Jag önskar att du hade vetat hur det fick mig att känna. Det var nästan värre än själva våldtäkten, för du var någon som faktiskt älskade mig. 

Likes

Comments

En dag fick jag nog. Så arg jag va då hade jag nog aldrig varit innan. Jag skrev till dig och berättade hur jag kände och vad du hade gjort. (som om jag egentligen skulle behöva berätta det för dig). Du svarade inte på länge och sedan ringde du. Jag visste att om jag skulle prata med dig skulle du bara få mig att tro att jag missförstått alting och att det var mitt fel, så jag svarade inte. Du skriver då att du trodde att jag ville och jag svarar att jag sa nej hur många gånger som helst.

Du hade inte hört det.

I ett helt tyst rum hörde du mig inte säga nej...

eller var det bara så att du inte brydde dig?

Du frågade om jag inte kunde förlåta dig för min skull, det skulle nog vara bra sa du, så att jag kunde gå vidare. Men det var snarare du som fick panik och kanske, men bara kanske lite dåligt samvete.

Stackars dig, stackars, stackars våldtäktsman

Likes

Comments

Jag åkte igenom din hemstad för en tid sedan. Den ser ut som vilken stad som helst, villor radhus, mysiga lekparker. Jag undrar...

Vart gick det snett för dig?

Var de redan när du gick på dagis? Var det någon som sa att det var okej att krama den lilla söta flickan för att " å va söta ni är ge henne en kram" även fast hon uppenbarligen inte ville. Eller var det i mellanstadiet när du fick lära dig att det var helt okej att köra över tjejerna för att "det är så killar är". Eller var det i högstadiet när du inte fick som du ville och kallade tjejen för hora. Eller på festen när du smög upp handen under kjolen för att du tyckte att det var din rätt att göra så.

Eller är det bara kanske så att du tycker dig äga rätten till allt det där för att du lever i en mansdominerad värld.

För att du vet att risken att bli straffad är så oerhört liten. Det är ingen som frågar dig vad du hade på dig, hur full du var, om du sa nej, om du kom, om du kanske vilseledde någon att tro att du ville.

Från start borde du fått lära dig att behandla andra med respekt oavsett om personen är en han, hon eller hen. Att det inte är okej att bete sig hur som helst bara för att du är en helt vanlig "bråkig kille".

Jag är inte ensam. Det vet jag, jag känner sex kvinnor.

sex kvinnor jag gått i samma klass med från högstadiet till gymnasiet.

Det är sex helt olika fall men alla har något gemensamt - Det är INTE deras fel, någon annan bär ansvaret för det de går igenom nu.

Vilka är dessa män då? är alla " killar med annan tro/kultur"

Nej. ingen utav dom faktiskt.

Det är: pojkvänner, släktingar, barndomsvänner och andra populära trevliga killar

1. Det borde vara klart från start att vi alla är lika mycket värda och att vi SKA behandla alla med respekt

2. Sexuella trakasserier, våldtäkter och annat SKA INTE inträffa... ALDRIG

3. Så länge det gör det ska man bemötas med respekt av de instanser som ska finnas där för att skipa rättvisa, poliser ska inte få säga saker som "vad hade du på dig?" "är du säker att han visste att du inte ville, för det blir ju synd om honom om han inte vet att han gjort fel?" "du verkar inte vara en sådan tjej som springer runt mycket om du förstår vad jag menar så jag ser dig som trovärdig"

Det här är inget jag hittat på, jag har hört det med mina egna öron.




Frågan ska inte vara "sa du nej?"

Frågan ska vara "Sa hon/han/hen ja?"








Likes

Comments

Jag har vid ett flertal tillfällen haft tanken att ta mitt liv. En gång när det blev väldigt påtagligt var när jag och min pojkvän hade bråkat och jag gick på en promenad för att lugna ner mig. Jag gick längs en snårig skogsstig och hörde tåget en bit bort. Jag följde ljudet och det gav mig på något vis ett lugn och det kändes som att det var något som drog mig dit. Det var som att allt som tyngde mig började lätta och jag kunde andas igen.

Jag vet inte om det var att jag hade möjligheten att avsluta mitt liv eller om det var tanken på att dö som gjorde mig lugn. Jag gick fram emot kullen som sluttade ner emot spåren och där stod jag och bara andades. Allt var tyst och lugnt det var som att gå ner där var min räddning. Men när jag står där kommer min pojkvän springande och frågar vad jag gör.

Det undrade jag med men vad skulle jag svara.

Tanken har slagit mig fler gånger än den, jag har googlat på det minst smärtsamma sättet att ta livet av sig. Jag ville inte att någon annan skulle bli lidande som inte hade med mig att göra. Jag hade med andra ord aldrig kunnat förstöra livet för en tågförare eller liknande. Men jag kom fram till där och då att tabletter skulle vara det bästa. Jag skrev till och med ett avskedsbrev till min familj. Jag ville inte att dom skulle tro att det var deras fel. Men tanken på att dom skulle komma hem och hitta det brevet fick mig att bli arg igen.

Det är inte jag som gjort något fel, det var inte mitt fel det var du. Du som tog mitt människovärde och livslust ifrån mig.

Ska jag ta livet av mig och bära med mig skammen i graven för något som du bör bära på tills den dagen du dör.

Det borde stå i din panna, alla borde veta.

Jag undrar vad din mamma hade tyckt om dig om jag hade berättat. Jag undrar också om du hade haft en sambo idag. Jag vill så gärna att alla skulle veta vad du gjort, men för dom kanske du redan har förklarat mig som ett psykfall.

Det finns inga bevis, och de vet du. Det är ditt ord mot mitt. Hade du inte blivit dömd hade jag garanterat tagit mitt liv. Det är också därför jag aldrig anmälde dig. För att det skulle bli jag som får sitta där under förhör och rättegång och överbevisa dig. Du har alltid och kommer alltid att ha övertaget i den frågan.

Det jag hopppas att jag slutligen kan ta ifrån dig är mina tankar. För jag hoppas att jag en dag inte ägnar dig en enda tanke. För det är du inte värd.


Likes

Comments

Jag träffade senare killen som jag hälsade på, på Ica den dagen när "han" ringde mig. Jag hade inte tänkt mig att få några känslor, jag ville inte det. Jag kände mig för sårbar och rädd. Men dom smög sig på allt eftersom jag började känna mig tryggare. Men jag kunde inte lita på någon och detta gjorde det såklart svårt för oss, väldigt svårt stundtals.

Såren på mina armar blev allt fler och en natt vaknade jag av att han höll i min arm. Jag hörde att han grät och han smörjde in såren med salva. Jag låtsades som att jag sov för att jag fick panik. Ingen visste om mitt självskadebeteende utom jag och min vän. Jag skämdes så. Dagen efter var jag livrädd att han skulle ta upp det. Jag kände mig inte redo för det.

Vissa saker kunde göra så att jag fick små "flashbacks" till själva våldtäkten. Det kunde vara att jag hade sex med min pojkvän. Att jag stod på vissa ställen i mitt rum. Vissa dofter och smaker gav mig ångest. Men hela tiden försökte jag trycka undan detta. Jag möblerade om mitt rum. Bytte ut alla svarta möbler mot vita, jag bytte ut min favoritparfym. Jag försökte ta bort allt som fick mig att tänka på det.

Jag låg och grät på nätterna med min pojkvän bredvid och en natt fick jag panikångest och kunde inte andas. Då vaknade han och försökte lugna ner mig. Jag berättade senare vad som hade hänt. Det var min mörkaste hemlighet och största skam. Det var då det blev verkligt även för mig. Att säga det högt är det jobbigaste som finns.

Det var då jag förstod varför jag mådde så dåligt.

Skammen är det som tynger mig mest. Jag skäms över att jag blev våldtagen, jag skäms över att jag ibland har sexlust, jag skäms över mig själv. Jag skäms så mycket att det tar det roliga ur allt.

Men ibland så tar ilskan över och jag är SÅ arg

Arg på dig som gjorde såhär mot mig, arg och förbannad på att det inte är du som mår dåligt, att det inte är du som har panikångest över vad du har gjort. Jag är arg över att det inte är du som skäms. Jag är hatisk mot dig för att du lever vidare som om att inget hänt. Det DU gjorde har bara förstört MITT liv.

Jag lever med konsekvenserna av det du gjorde



Likes

Comments

Under flera veckor efter var det som att det inte hänt. Jag mådde inte bra men jag förstod inte varför och jag levde i förnekelse. Jag började stanna hemma från skolan för att jag inte orkade kliva upp ur sängen. Mina vänner var arga på mig för att dom tyckte att det var så ansvarslöst att jag bara sket i allt sista tiden innan vi skulle gå ur nian. Men dom hade inte en aning. Jag kände mig tom, äcklig och vilsen. Jag duschade mycket och länge men jag kände mig aldrig ren. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan, jag kunde inte sova och en dag bara brast det. Jag skrek hysteriskt och grät. Jag grät i tre timmar, så mycket att det inte fanns några tårar kvar. Jag fick ingen luft och det kändes som att jag skulle dö.

Där låg jag i fosterställning och var redo att dö. Det hade inte gjort något, jag bara väntade på att allt skulle ta slut. Det var då jag tog fram saxen och det var början på mitt självskadebeteende. Det är svårt att förklara för någon som inte vet hur det känns och varför man gör det.

Ingenting betydde något längre och sådant som jag hade blivit glad av innan fick jag låtsas bli glad av så andra inte skulle misstänka något. Jag döljde mina skärsår med armband och en klocka.

Prinsen hade planer på att flytta till min hemstad och han pratade om mig som att jag vore hanns ägodel.

” När jag har fått min lägenhet kommer jag att ha dig hängandes naken på väggen så att alla mina vänner kan se dig”

Och vad tyckte jag om detta?

Ingenting, som med allt annat.

Att han hade våldtagit mig var inget jag ville inse. Det skulle ju förstöra allt, allt jag drömt om.

Han ringde mig en dag, när jag stod inne på Ica.

” Hej! Du, jag kan inte flytta tyvärr”

Jag visste inte vad jag skulle svara på det så jag bara fick ur mig nått i stil med ”eh aha okej, kan jag ringa sen? ”

Samtidigt får jag syn på en annan kille jag haft kontakt med och skriker hej och hanns namn. Prinsen hör detta och jag lägger på. När jag kommer hem är jag lättad, men jag vet inte varför. Vi hade lite kontakt men inte mycket.

En månad senare hade vi en klassfest, och det var min första fylla. Efter några cider känner jag hur jag börjar få ångest (visste inte att det var det jag hade då). Jag går och sätter mig under ett träd och en utav mina killkompisar kommer dit och frågar hur det är.

Jag önskar så att jag hade sagt vad det var men innan jag visste ordet av kom en annan vän och tog tag i mig.

Senare den kvällen hade jag sex med en person jag känt nästan hela mitt liv. Det var inget jag ville men han tvingade mig inte. Jag kände bara inte att jag hade rätt att säga nej eller ens att jag bestämde över min egen kropp. Mig kunde man göra vad man ville med.

Jag önskar så att du, DU som frågade mig efteråt:

”Va de skönt eller?”

Du som tittade på mig som att jag nu var en hora i dina ögon hade frågat mig igen hur det var och hur jag mådde.

Jag tänker på dig ofta, ibland för att jag skulle vilja förklara för dig varför jag gjorde som jag gjorde och ibland för att jag är så oerhört arg på dig för att du sa som du sa.

Det du sa gjorde det officiellt, jag var det du tyckte att jag var:

En äcklig, värdelös hora


Likes

Comments

Det skulle bli dagen då jag skulle träffa min prins. Han som jag skrev om när jag var i 10 års åldern. Han var blond, hade blåa ögon, var muskulös och hade dialekten jag tyckte var så snygg. Hans leende gav mig fjärilar i magen. Alltså wow… Att jag inte lyfte. Jag trodde att han var den jag väntat på så länge.

Hur träffade jag då denna prins?

Jo, av en ren slump faktiskt. Jag skulle sova över hos min vän. Vi började kvällen med att gå ut och äta. Vi hade det jätte trevligt och plötsligt fick hon en notis.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om hon inte hade fått den notisen. Jag brukar drömma om det. Hade jag varit lycklig eller hade jag träffat en annan prins?

"Min kompis frågar om vi vill träffas, han har en kompis med sig! Och han är SKIT snygg!?"

Som alla gör så var det första vi gjorde var att söka upp honom på Facebook och ja, han var snygg. Likesen talade också för att han var populär. Nog för att han var ifrån en storstad men ändå. Jag blev nervös på en gång men jag tänkte bara ”du måste våga någon gång”.

Där har jag också stannat upp och tänkt...

Hade jag mått såhär om jag hade sagt:

"Vi struntar i dom. Vi går och tar en glass istället!"

Men vi träffade dom och vi gick hem till min vän. Väl där satte vi oss ner vid TV:n och pratade. Jag märker att han försöker lägga armen om mig men jag vrider mig snabbt åt andra hållet. Efter ett tag ville jag byta om till mina träningskläder, det är dom jag trivs bäst i så jag gick iväg till hallen. Nu tänker ni säkert ” Det är nu det händer” men nej, inte än.

Jag byter min blus till en hoodie och mina jeans till mina tajts och genom de frostade glasen ser jag en skugga. Det är han och han har skymtat min rumpa innan jag i panik hunnit dra upp tajtsen. Hela hanns sätt, utseende och hur han pratar gör att man förstår att han brukar få det han vill ha när han vill ha det. Det gillade jag samtidigt som det gav mig panik för jag hade aldrig ens kysst någon.

Vi går in till tv rummet igen och sätter oss ner. Efter ett tag vänder jag mig emot honom och plötsligt kändes allt rätt. Allt gick så fort och helt plötsligt kysser vi varandra. Det var min första kyss och shit jag trodde att jag skulle dö. Det var underbart. Jag hade svårt att sova den natten för att jag var som i ett rus.

Han åkte till sin hemstad och vi började skriva till varandra. Vi kom överens om att han skulle resa hem till mig över en natt och det gjorde han. Dagarna innan valde jag noga ut vad jag skulle ha på mig och vilka underkläder jag skulle ha. Minns det som att det var igår. Två uppsättningar av underkläder, vilken outfit jag skulle ha och hur jag skulle ha håret. Jag frågade till och med mina vänner om råd. Det skulle vara nu jag fick min pojkvän och det var han jag skulle förlora min oskuld till. För mig kändes det som något speciellt (sett väääldigt mycket romantiska filmer)

Vi hämtade upp honom på stationen och han smörade in sig hos mina föräldrar direkt, dom älskade honom.

Han var trevlig, charmig och hade humor och visste hur han skulle göra för att bli omtyckt. Mamma pratade om honom i evigheter efter det. Hon hade inte en aning. Inte en aning att den trevliga killen som hon tyckte så mycket om hade våldtagit hennes dotter.

Dagen efter och nej det hände inte på natten. Kvällen och natten var underbar, vi lyssnade på Håkan Hellström som jag aldrig hade hört förut. Vi bara var, det var som taget ur en film. Jag låg på hanns bröst och vi bara pratade i timmar.

Dagen efter på morgonen förändrades hela mitt liv. Han hade tjatat dagen innan och hela morgonen och tillslut valde han att få som han ville. På en sekund förändrades hela mitt liv, bara mitt.

Det skedde inte i någon mörk gränd, jag var inte berusad och han hade inte utländsk bakgrund.

Det skedde i mitt hem, i mitt rum och han skulle kunna vara vem som helst av dedär charmiga och populära killarna på gymnasiet.

Nu vet jag att det finns många som tänker:

”Sa du nej? Skrek du? Varför skrek du inte? Du kände ju honom inte? Vad trodde du skulle hända?”

Ja jag sa nej, 1000 gånger. Men han kunde inte ta ett nej.

Det var som att tiden stannade och som att jag befann mig utanför min kropp. Som om att jag stod där och ropade på hjälp. Jag vet att den som stod där sedan försvann i panik och kvar fanns bara ett skal av den jag en gång var.

Jag vet inte hur länge det pågick men det kändes som en evighet.

Jag var annars en sådan man inte kunde köra över, jag sa alltid emot när jag tyckte att något var fel. Men det var som att i den sekunden som han valde att våldta mig försvann jag. Den personen jag var innan fanns inte kvar.

Prinsen jag hade träffat var bara en dröm. Den jag hade skrivit på min lista när jag var 10 år blev min våldtäktsman.

När han klev på bussen hem åkte han iväg med mitt liv, som han tagit ifrån mig och jag kunde inget göra.

Likes

Comments