Åter på Lombok. Denna gång med en annan tjej och en annan kille. Sammanlagt är vi fyra personer så jag har därtill med mig samma kille som sist. Men under tiden min vapendragare är i Bima tar vi andra en minisemester på Lombok, närmare bestämt Kuta. Jag ogillade ju Kuta på Bali ganska mycket. Molnigt, jobbiga försäljare och bedbugs bland annat. Kuta Lombok gillar jag dock desto mer! Här är det väl ungefär samma typ av turister, surfare som håller på att lära sig. Men turister som söker sig till ett lite annat ställe än Bali, lite mer nytänkande kanske då Bali är ganska exploaterad och turistanpassad. Där möter du fler turister än lokala, typ. Här är det tvärt om. Positivt enligt mig, och vi har hittills åkt en ganska bra bit upp och ner för backarna för att komma till en stor strand. Dit åkte jag utan solskydd. Summan av det överlåter jag till er att klura ut själva då jag tror att ni fortfarande har hjärnor (vilket jag antog redan i förra inlägget). Igår år vi sushi. Första gången för en av herrarna men det blev succé! Det var riktigt gott och kostade cirka 40 spänn för 8 stora bitar med både lax, rom och lite annat gott och blandat. Så ett tips till er som får för er att åka hit, kolla in sushirestaurangen, Its a must!

Vi har även ätit på två olika "warunger", en i kuta och en i mataram. Älskar indonesisk mat. Billigt och väldigt gott.

Som ni själva märker är detta ett helt vanligt jävla inlägg utan särskild eftertanke eller ansträngning textmässigt. Men så får det vara ibland, och idag är ibland. Så nu tänker jag slänga in lite bilder och som ni ser är bekymmersrynkan min med även här i Indonesien. Cant live without it.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är mycket med Gili som skiljer sig från Linköping och Sverige. Alla självklara anledningar avstår jag från att dela med mig av, ni har egna hjärnor. Men här tänkte jag nu då istället dela med mig av lite påhitt som kanske inte är särskilt självklart för er där hemma, som ni mycket möjligt aldrig tidigare sett eller hört om.
•••••••••••
Skulle det vara så att du blir påkommen med att stjäla straffas du på så sätt att du får bära en skylt och gå runt hela ön. Självklart ska det stå klart och tydligt att du är en tjuv på skylten också, alla måste få veta!


Här ligger ditt take away-kaffe i en liten påse av plast mellan restaurangen och hemmet. Sen väljer du självklart själv om du vill spara disk men samtidigt utmana ödet och dricka ur påsen, eller safe:a och hälla över det i en mugg. Up to you!


Vi har hemma i Sverige fågelholkar och vattenbad för fåglarna på trädgården. Här gör man istället små skålar av tomma petflaskor och sätter upp på träden. Fyller skålarna med vatten och låter sin Geckoödla som bor högt uppe i trädet, njuta av sitt dricksvatten utan att behöva lämna hemmet.

Turist på vift! Är det jobbigt att simma och ölen redan är uppstucken(som du självklart sitter med i vattnet). Då kan du alltid använda ölflaskan till att ösa vatten på dig själv med. Så har du helt plötsligt fått dubbel användning av flaskan!

Detta är egentligen inte annat än en konstig men god frukt. Ser ut som ett drakägg.

Likes

Comments

En varm förmiddag. Det är i början på september och den torra värmen trycker på. Högsäsongen är inne på sista månaden men trots detta fylls gatorna dagligen av förväntansfulla backpackers och semesterfirare. Det gröna Gili som vi i våras lämnade liknas nu vid filmen Lejonkungen, då när hyenorna tar över. Flera gånger om dagen måste marken vattnas och slangen med det salta vattnet dras fram. Det är så vardagen ser ut, det dagliga jobbet. Det är något helt annat än hemma. Stress existerar inte. Men denna förmiddag blir allt annat än lugn för en av våra vänner.

Medans vi ligger på våra rum och njuter av vår air condition kör han moppe längst med de krokiga vägarna på Lombok. Kanske åker han via monkey forest, där aporna tar din vattenflaska eller försöker sno moppenyckeln när du stannar för att fota dem. Kanske åker han upp och ner för backarna som ger dig en otrolig vy över havet, då du till och med kan se alla Gili öar innan horisonten tar vid. Kanske åker han någon annan väg. Men så möter han en bil. Och blir påkörd. Vår vän skadar sig så pass mycket att hans familj får åka från Bima, som ligger på en ö längre bort där de bor, för att vara med honom medans hans ben läker. Längst med hela låret har han flertalet stygn efter operationen och framför honom väntar veckor, kanske månader med rehabilitering och sjukhusbesök. Något som absolut inte är positivt för den redan dåliga ekonomin.

Den vardag vår vän har här på Gili Trawangan är svår att ta sig an på kryckor. Ner och upp i båtar, ner och upp i sin bungalow. Att ens gå på Gilis gator med kryckor blir en pers. Det vi ser i hans ögon den dagen vi åker för att hälsa på honom är inte bara fysisk smärta. Han ler en gång och sitter tyst resten av tiden vi spenderar vid hans rum. Till Lombok har vi tagit oss med våra killar två veckor efter olyckan. Vi ville överraska honom då vi anade att hans psykiska mående inte var på topp efter att behöva sitta ensam på ett rum, på en ö, utan sina vänner eller möjlighet att röra på sig..

Med ett fast grepp omkring Polles mage satt jag på moppen han hyrde till ett billigare pris, en turist får nämligen hyra både båt och moppe dyrare än lokala. Vi swishade förbi monkey forest där vi blev av med vår vattenflaska till en bättre behövande apa. Oron att faktiskt själv råka ut för en olycka på moppen fanns inte. Detta trots min mammas visdomsord ekandes i huvudet när vi fick reda på att det var moppe också vi skulle färdas på. Här växer de nämligen upp på moppar. De börjar köra redan innan alla mjölktänder har vuxit ut. Med en lillebror eller syster nere vid fötterna eller hela familjen på fem personer ihoptryckta. Jag har till och med sett mammor sitta med nyfödda bebisar hängandes oroväckande löst i något tygstycke framme vid bröstet. Men oron infann sig ändå inte hos mig.

Vi spenderar ett dygn på Lombok. Åker till Mataram och hälsar på vår vän, vi bjuder på frukter i mängder och småsnackar med honom. Mest sitter jag och Nikki och fnittrar då vi inte förstår Indonesiskan de mest pratar. Senare blir vi bjudna på dejt av våra killar. Vi får prova en riktig traditionell Indonesisk maträtt som heter Bakso. Det är kokade biffköttbullar i någon soppaktig variant, tillsammans med två olika sorters nudlar, en bit tofu och lite köttbitar. Jag som väldigt okräsen person tyckte att det var gott, Nikki? Not so much.

Båtturen tillbaka var tagen direkt från en skräckfilm. Den korta sträckan från Lombok till Gili trawangan kändes som en evighet. Illamåendet tryckte på i halsen och jag spände käkarna allt hårdare. I takt med vågorna gungar vi höger och vänster. Någon skriker till och vi blir helt plötsligt dyngsura. Så händer det om och om igen. Helt plötsligt far jag fram längst med träsitsen vi alla fyra sitter på. Alla passagerare i båten vänder snabbt blicken framåt och skrattar när jag som i slow motion glider med benet rakt ut till andra långsidan mitt emot. Jag försöker skratta jag också men jag kan inte öppna munnen och prata, eller göra något annat ljud med munnen. "Jag måste bita ihop annars kanske jag spyr", tänker jag samtidigt som jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna vara framme på fast mark.

Så tillslut sätter jag ner mina nakna tår på Trawangans mjuka sand. Visserligen fortfarande lite svajig och med tjockt saliv som bieffekt av illamåendet. Mina kläder är jätteblöta och allt jag vill är att komma hem till rummet och lägga mig horisontalt för att rätta till rubbningarna på balansen. 

Det är alltid roligt att ge sig ut på dagsturer och övernattningar, men känslan att faktiskt känna att man kommer hem igen när man landar på Gili Trawangan är oslagbar. Jag har två hem och det är en lyx som är få förunnad. Jag känner mig tacksam.








Likes

Comments

Kära dagbok. Sist jag skrev hade jag precis tränat och fått träningsvärk. Det har jag fortfarande. Smärtan håller i sig och den är ju där för att intala mig att jag måste träna mer. Men det går inte. Jag lever i en kropp tillhörande en 80 åring just nu. Skulle jag ens ge mig på ett försök till burpee hade antagligen lårbenet gått av eller jag få en kronisk muskelsträckning. Om det ens är något man kan få. Även om det inte är något man kan få så skulle jag ändå få det. Så illa är min träningsvärk. Värre blir det när jag dagligen trampar runt på en cykel i tuff terräng (obs gatorna på gili t är inte att leka med). Det är sicksack mellan hästochvagn och förvirrad-turist-som-inte-fattar-vänstertrafik. Vi har blivit riktiga turist-locals* nu. Med det menar jag att vi svär åt andra turister som (vi inte för det första har en aning om hur länge de varit här) går lite för långt ut på gatan, på fel sida, för sakta, inte kan cykla normalt, inte vet vad en plingklocka är, inte vet hur man går, stannar mitt i vägen, cyklar i bara bikini (täck dig kvinna du är på en muslimsk ö), inte cyklar, sitter i en hästochvagn (sluta vara lat och låt hästen va!!) men har två ben... etc.
Vi ser oss själva som perfekta. Vi vet nämligen hur man plingar när man behöver cykla förbi, hur man cyklar på vänster sida, att man faktiskt cyklar när man cyklar och att man absolut inte åker hästochvagn. Om inte detta låter som ena riktiga turist-locals för dig så vet jag inte vad du har för krav på en turist-local.

Här kommer lite mer vad vi gör som vi tycker är coolt men som utifrån sett egentligen inte är så himla coolt.
beställer på indonesiska.
tackar på indonesiska.
hänger med locals. bara.
har locals som känner igen oss sen i våras och därför också hälsar på oss som om vi kände varandra.
säger locals på engelska. också i skrift.
åker båt som en local (ber en local köpa biljett till en så får man det billigare).
local local local... en till: local!
åker över till grannön för att hälsa på våra kompisar. ja, du hade rätt, locals!

Något annat som är kroniskt, utöver muskelsträckningen, så är det skiten under mina fötter. Vart jag än sätter mig så tar jag av mig skorna, sen är det kört. Skiten går inte tvätta bort. Jag har svarta fotsulor 24/7 och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få bort det. Jag tvättar och tvättar men det händer ingenting. Och skulle det bli rent så blir det skitigt så fort jag går utanför dörren. Mig gör det inte så mycket, men folk omkring mig börjar tjata. Och det får mig att känna mig som ett barn. Jag är alltså ett barn i en 80årings kropp. Vad har hänt med 27åringen som faktiskt skulle åka hit till Indonesien? Jag må vara äldst i gruppen men det är Nikki som delar ut alla piller och plåster, som ger alla tips om hur ett sår ska skötas eller knut knytas. Men nu när jag tänker efter är det faktiskt jag som är den enda (mest) nyktra när vi festar. Ofrivilligt dock då alkohol inte verkar ta på mig. Jag är den som går rakt hem och inte har skallebang dagen efter. Det måste ändå räknas som väldigt tjugisjuårigt? Eller?




*turistlocal = en person som tycker sig ha varit länge väl på en plats för att inte längre "bara vara en turist" utan också acklimatiserat sig till de lokala boende på det särskilda stället.




Likes

Comments

Om det är någonting jag verkligen vill göra annorlunda denna resa så är det mängden träning. Det lär inte bli svårt att överträffa förra resans träningspass som bestod utav en 15minuters snabbgenomkörare av kroppen i ett varmt hotellrum på en av alla Thailands öar. Jag har redan lyckats nämligen. Det började med vad jag skulle vilja kalla "uppvärming". Har man inte tränat sedan ca ett år tillbaka (den 15minutaren räknas inte) så kan man behöva en mjukstart. Denna "uppvärmning" bestod av en liten promenad upp för Gili Trawangans högsta och enda berg, topp, kulle, upphöjnad... you name it. I flipflops och med två rätt motstridiga, blonda tjejer bakom mig gav jag mig upp för backen. Svetten rann (inte ovanligt). Hjärtslagen ökade i takt med att kullens lutning, lika så avståndet mellan mig och de två blonda tjejerna.

Mitt mål är att få med dessa två till berget Agung på Bali om någon månad eller två och det kräver att vi knallar några gånger upp för den där jäkla backen.

Detta lilla träningspass var inte helt utan anledning då solnedgången väntade på oss. Mest motstridig var min kära vapendragare Nikki. Vederbörande är inte heller ett stort fan av solnedgångar och jag kan därtill ha en viss förståelse för att vägen upp kändes lite tyngre för henne.

Planen är nu att fortsätta gå upp för backen, några gånger i veckan helst. Försöka att inte bli en förslappad flodhäst på stranden. Resans andra pass skedde igår. Då slängde jag på mig sporttoppen och drog av mitt första träningspass på rummet. Det fick jag dock sota för idag. Benen är möra som aldrig förr och ju längre in på dagen vi kommer desto fler muskler förstår jag att jag har att träna upp iochmed smärtan som ökas successivt.

Det är en lång väg att gå men med mig har jag Paulo Roberto och hans bästa träningstips (nej inte bokstavligt, mer bok-stavligt, hehe, see what I did there?!). Så om tre månader är det mig ni ser gör en flygande italienare i solnedgången på Gili Trawangans högsta topp.

Observera att den mellersta bilden är tagen av en viss Nikki... bildtexten...


Likes

Comments

Vår "semester" börjar närma sitt slut och vi har sett till att göra vårt allra yttersta för att vara riktiga turister. Vi har gjort en "thailandresa med familjen" och skaffat varsin håraccessoar. Det är tråd i olika färger, lindat och flätat kring vårt egna hår blandat med random pärlor och avslutat med en liten härlig, bohemisk fjäder. Nu är vi ultimata Gili-tjejer. Alla har åtminstone en dreadlock (jag har dock löpt linan lite längre och gått till svensk frisör i Stockholm för fem stycken långa) samt nu en flätagrejimoj. Det kan inte bli bättre.

Och idag har vi blivit ena rediga Gili-bor (läs med östgötsk dialekt) och köpt varsin egen, heeeelt sprillans ny cykel. Direkt importerad från Matram på Lombok. Vi betalade 1,9 miljoner och 75 tusen för ett lås. Så nu äger vi alltså cyklar på Gili. Det var inget jag trodde för ett halvår sedan. Vad väntar härnäst?

Likes

Comments

Enligt våra visumpapper ska vi bo på Rumah Purnama. Stället vi avslutade vår förra Gili-vistelse på. Detta är ett homestay med fina rum och stora "altaner". Men när vi, nu ovana flipflop användare, trampat oss framåt med två stora ryggsäckar var och svetten porlandes ned för våra kroppar, kommer fram till Ruma Purnama får vi ett svar att de bara har två rum. Vi behöver tre. Vi inser att det har blivit fel i kommunikationen mellan oss men kämpar istället vidare rakt över gatan till ett annat ställe vi tidigare också bott på.

Här får vi ett supererbjudande. Vi som behöver tre rum får en bungalow, ett standard rum och det allra största rummet, för 300 000 var. Under riktiga högsäsongen var priset 900 000. Lugnet infinner sig och vi gör oss hemmastadda. Så börjar kaoset...

Vi har i skrivandes stund varit på Gili i en vecka. Kaoset börjar med att Felicia får bedbugs efter att ha sovit i Ottilias nya rum. Ottilia och Felicia är en bra kombination många gånger, men inte när något oväntat händer. Den ena stressar upp den andra och "att göra en höna av en fjäder" passar väldigt bra in på denna duo. Jag och Nikki är vana bedbugsinformatörer nu efter vår egna incident den där varma dagen i Seminyak för några månader sedan. Vi har sedan dess spridit vår nyvunna kunskap om dessa små inkräktare och hur man bäst gör sig av med dem samt tacklar sin egen panikångest. Så också denna gång. Harmoniska och säkra på vår sak, sprider vi vår kunskap vidare till puff&puff och gör allt som står i vår makt för att försöka lugna ner duon, utan vidare framgång dock. Men med hjälp av den fantastiska personalen på D'gilian bungalows får Ottilia hjälp med att sanera rummet. Hon samlar ihop sina tillhörigheter i en liten påse, med sig såklart också hunden Casper. Lämnar sitt handbagage inne på min toalett, och håller sig borta från rummet resterande tiden av dagen.

Vad som hänt därefter skall jag här kort berätta för er.
- magproblem hos oss alla där intag av fel typ av bajspiller skett minst en gång.
- extrem fylla.
- miss av rumsbokningar vilket ledde till hemlös Rakel en natt samt hemlös Nikki tre nätter.
- vattenbrist i havet (lågvatten ända sedan vi kom).
- manetskador på ben (dem dyker upp i lågvatten tydligen).
- ännu mer magproblem...bajs är nu för tiden vårt främsta samtalsämne.
... och massor mer som jag faktiskt inte kan dela med mig av här, men tro mig, det är väldigt speciella grejer.

När man bor på en så kallad party-ö kommer man får vara med om ett och annat. Om det så inte handlar om en själv (vilket det oftast inte gör) så om någon annan i din närhet. Många gånger är det bara roliga saker men det händer också ett och annat allvarligt. Tack då att vi är ett gäng tjejer som ställer upp för varandra. Så detta är ett meddelande till alla föräldrar som nu läst detta blogginlägg och blivit nervösa. Var inte de, vi klarar oss tillsammans och jag är faktiskt 27 nu så jag försöker vara så mogen som min ålder säger. Om tre år är jag faktiskt 30, ha det i åtanke. Då är man ju verkligen vuxen.

Sampai jumpa nanti!

Likes

Comments

"Hittills har det ju gått helt smärtfritt", säger Nikki lättat och Ottilia håller med. Vi sitter i en snoozelounge på Singapores flygplats och väntar in vårt sista plan. Och ja, resan hade verkligen gått helt smärtfritt. Jag sov i princip hela långflyget mellan Helsingfors och Singapore och ingen av oss satt bredvid någon som luktade vårdcentral blandat med gammal gubbe. Till och med alla barn som strategiskt placerats väldigt nära oss, var lugna med undantag för ett utbrott. Ett väldigt långt dock. 


Men när man uttalar att något gått väldigt smärtfritt är det som bäddat för katastrof. "Ropa inte hej förens du kommit över bäcken" passar väldigt bra in på denna historia. För efter en omgång yatzy där Ottilia vann överlägset satte vi av mot vår gate. Lite smått hungriga, men vi valde att vänta med att köpa med något för vi kunde ju faktiskt ha turen att få mat på planet. De nästan 13 timmar vi dödat på flygplatsen var där med avklarade och vi snart på slutdestination Indonesien. Men så...

Väl inne i gaten väntar vi inte särskilt länge innan det är dags att gå ombord. Glada och peppade kliver vi på, sätter oss på våra platser där vi sedan spänner ögonen i en kines (alltså, jag vet verkligen inte om han var det egentligen) som försöker trycka in sin väska framför våra väskor och därmed kanske förstöra något som är vårt. Tillslut sitter alla ner och är fastspända. Tröttheten börjar komma ikapp oss och vi inväntar start.

Någon av oss har somnat, en annan lyssnar på podcast och en tredje sitter med blicken i fjärran och tankarna på mental charter. "Nu har vi suttit här bra länge", tänker jag och skruvar lite på mig. Vi har hunnit backa en bit med planet, för att sedan åka in mot gaten igen. "Det är något som inte stämmer", fortsätter mina tankar. Nikki tar ur en snäcka ur örat och låter irriterad när hon undrar va tusan de håller på med. Alldeles snart får vi reda på att det är något fel på motorn. Den startar inte.

Tre försök och tjugo minuter senare meddelas i högtalarna ett besked att vi skall kliva av flyget då flygmekanikerna behöver lite tid att få igång skiten. Det är nu tre tjuriga tjejer som kliver av flyget, åter på Singapores flygplats. Hungriga och stressade,då vi har en båt att passa på Bali, sätter vi oss på marken och försöker hålla minen god. Så väntar vi...

Piloten kommer ut med ett negativt besked, han ber oss vänta lite till och om det inte löser sig så finns det fler flyg som går till Bali under dagen (kom ihåg här nu att vi har väntat i 13 timmar, klockan närmar sig sju på morgonen). Vi är inte längre pigga och peppade. I ilfart ger vi oss av för intag av någon typ av mat. Jag vet hur Nikki blir utan näring nämligen. Been there, done that. När hungern ropar vet jag av erfarenhet att det enda rätta är att hitta något ätbart att trycka in i munnen på henne, mest för min egen överlevnad.

Timmarna går, jag tror vi satt nästan två stycken där i gaten. Piloten kommer ut igen och vi blir nervösa. Positivt besked hör vi och vi springer in i flyget med armbågarna vässade likt en fashionista på Chanelrean. Så äntligen var vi på väg!

Jag vet att detta öde mötte oss på grund av Nikki och Ottilias hejrop innan vi var över bäcken. I just know it. Men som tur var löste allt sig och nu nästan en vecka senare är minnet av flygresan näst intill bortblåst.

Den sista etappen av resan gick bra, jag blev dock åksjuk på båten och intog en ännu vitare hudnyans. Men har man åkt buss ner från Cameron Highlands klarar man allt, som jag brukar säga.

Vi hörs snart igen. Keep yourself updated!

Likes

Comments

Tydligen ska det 27de året vara ditt snyggaste. Det fick jag höra av en bekant för några månader sedan. Kanske för att lugna mig i min åldersnoja eller för att pika mig, för inte tycker jag mig se någon större skillnad i spegeln. Rynkan mellan ögonbrynen är kvar, om så lite djupare till och med. Jag känner mig som en rebell när jag fortfarande åker som ungdom på pendeln. Varje gång konduktören kommer fram och ska blippa kortet slår hjärtat snabbare, kinderna blossar och jag övar mina bortförklaringar i huvudet. Ännu ej påkommen!
När en av mina största idoler dog var hon 27. Ni vet Amy Winehouse. Undrar om hon kände sig som snyggast det året..?Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag känner angående åldern. Jag frågade mamma när man ska känna sig vuxen. Om det är meningen att man ska göra det vid 27 liksom. Det som (oftast) är så bra med min mamma är att hon alltid svarar något jag bör få höra, så även denna gång. Jag kan lugna mig med att man inte ens känner sig vuxen när man fyller 51 tydligen.

Jag har iallfall tänkt spendera några av mina första månader som 27åring på Indonesisk mark. Det har varit en mödosam väg so far men flygbiljetten är bokad, lägenheten uthyrd och visumet förhoppningsvis snart tryckt i mitt pass. Jag har gått berserk inne på apoteket hjärtat och till och med mitt i all shoppinghets blivit medlem. Så nu är jag medlem på vartenda apotek i stan. Det kan nog vara bra i framtiden, tänkte jag och upprepade mitt telefonnummer för kassörskan "600 54..." "två nollor?" "ja, precis", svarar jag henne och tittar på klockan lite stressad. Jag vet inte varför jag gör det för jag vet om att visarna är för otydliga för mig att se utan glasögon. Men jag ska vidare till nästa jobb och vill gärna hinna sätta mig på cafét som ligger det snett mittemot. Det är andra dagen i rad jag väljer att spendera min timmes långa rast med att stirra på kvällens arbetsplats.

Med Indonesien i hörsnäckan och något te som enligt titelt skulle smaka typ skog slår jag mig ned med apoteketpåsen mitt emot mig. Jag tänker att det faktiskt är riktigt mysigt, och att det känns som om jag för en gång skull gör något av dagen som inte är jobbrelaterat. Denna sommar har jag nämligen jobbat dubbla jobb. Nästan varje dag. Min enda lediga helg var jag magsjuk och jäklar vad jag spydde. Men det kan vi ta en annan gång... Jag vet att det är mina vänner som fått komma i andrahand denna sommar, jag saknar er men jag hoppas och tror att ni förstår mig (insert fjortishjärta <3).

TIll Indonesien reser jag med samma sällskap som sist, ni vet tjejen med hörnan. Hon med de få orden (åtminstone här i bloggen). Med oss har vi vårt lilla blindtarmsbihang Ottilia. Det blonda bombneslaget vi lärde känna av en slump när vi övernattade i Mataram på Lombok efter några helskottasdygn farandes tvärs över sydostasien. Ni kanske kommer ihåg trippen till Fillippinerna (som jag förövrigt glömt bort hur man stavar till). Henne får vi iallafall med oss tillbaka och väl i Indonesien kommer vi spendera vår mesta tid på Gili-öarna. Stället vi till en början hatade på grund av allt regn men som sedan växte sig fast i våra små hjärtan. Där befinner sig även ytterligare en tjej, Felicia, som vi tillsammans med bildar en tjejgrupp vid namn Gili Girlz. Vi sjunger indonesiska folkvisor på svenska och till det dansar en koreografi vi snodde från en av Katy Perrys dansare (väldigt internt, tror ingen fattar, eller?). Nej, men skämt å sido, Felicia heter hon och henne gillar vi också! Jag tänkte att jag inte skulle behöva förklara att vi gillar Ottilia med tanke på att vi tänker spendera ett antal timmar tillsammans på flyg och flygplats, och det gör man ju inte gärna med någon man ogillar. Låter det vara så osagt som det blev...ändå inte...ja ja!

Denna gång kommer jag ta med mig datorn, med det sagt vill jag att ni ska förstå att det inte blir några länkar på facebook varje gång jag uppdaterar bloggen, för det kommer vara oftare. Jag har gjort en liten länk till något som heter typ *blogkeen* till vänster i bloggens färdriktning. Där kan man prenumerera (svårt ord att stava till) på bloggen. Ni hittar även länk till min instagram, youtubekanal (kan kanske komma upp något kul där), spotify med mera.

Jag varnar för att jag inte heller vet hur ofta jag kommer lyckas få tag på Nikki och uppdatera hennes hörna, men var så säker på att den dyker upp!

Uppdatering angående resan kommer inom kort, jag ville bara väcka bloggen till liv. Föra fram att vi har landat på svensk mark, varit här ett tag men också snart lämnar det igen. Håll er uppdaterade, eget ansvar denna gång gänget, kom ihåg det! Sampai jumpa!

Varför en bild på min mamma? Ja, dels är hon med i inlägget men också väldigt fin på denna bild. Hittade ingen på mig som gör åldern 27 rättvis.

Likes

Comments

Ja, jag vet. Det är alldeles för dålig uppdatering här. Men se det som positivt. Vi har livets tid. För tillfället ligger vi och solar våra ryggar som är aningens blekare än våra framsidor. Vi hänger på stranden Coral beach där våra vänner Ade och "Jibong" (oklar stavning) jobbar. Här är vi varje dag och svettar ner deras bambubäddar. Några kvällar i rad har vi dessutom suttit här även kvällstid. Igår drack vi öl och lyssnade på gitarrspel (samt sjöng lite). Kvällen innan drack vi indonesisk vin/öl/whatever som man shottar. Jag fick dessutom en glittrande plankton utkletad i ansiktet.

Vår kortlek vi har haft användning för tidigare under resans gång ligger numer orörd någonstans på rummet. Det finns liksom ingen dötid längre. Det enda vi gör på vårt hostel är sova, duscha och powernapa. Hur ska vi kunna lämna denna ö? Med en och en halv vecka kvar på resan närmar sig separationsångesten med rask takt. Jag vill inte hem. Jag vill inte resa någon annanstans heller för den delen. Jag vill stanna här. Med Nikki. Och våra nya kompisar. Alla är så glada för att vi hjälper till att städa och att vi är "snälla" mot locals och behandlar dem med respekt. För oss är det inget speciellt eller konstigt med det. Vi umgås ju bara med människor vi gillar och plockar upp skräp från havet. Vem skulle inte göra det?

Vi tillhör nu också en stor familj av lokala reggaekillar. "You guys are our family now", fick vi höra häromdagen av både den ena och den andra dreadhåriga knäppis. Tacksamt! Det är enkelt att döma ut en människa vid första anblick. Jag vet, vi alla gör det. Vi gjorde det även med vissa av dessa killar. Men nu när vi har spenderat tid med dem, lyssnat på dem, sett hur de är mot sina vänner och andra människor, har våra ögon vidgats och vi insett hur fina de faktiskt är.

• Jag har också fyra dreadlocks nu... fortsättning följer.
• Min fot börjar sakta men säkert bli bättre. Det är fortfarande en liten extra knöl över den vanliga knölen. Och jag kan varken sitta i skräddarställning eller sträcka ut foten lika mycket som tidigare. Men den blir bättre för varje dag. Hoppas jag...
• Vi har lärt känna en härlig tjej från Göteborg vid namn Ottilia! Ett blont bombnedslag som har lika mycket otur som mig när det kommer till skador.
• Vi har börjat lära oss Indonesiska. Det ska allt bli människor av oss också!
• Idag tog jag ett djärvt beslut att dricka fanta istället för Cola light. Det gör jag aldrig om. Det visade sig vara fanta jordgubb & inte den vanliga... problemen man har här alltså...

🍑🍑🍑 N i k k i s h ö r n a 🍑🍑🍑
Jag gav Nikki telefonen för att hon skulle få skriva i sin lilla hörna alldeles själv. Men fick den snabbt tillbaka.
"Jag vill inte skriva i hörnan för du skriver den mycket bättre", sa hon då. "Jaha", tänkte jag. Det kan bero på att jag inte bara skriver vad hon säger utan också delar med mig av hur hon agerar under tiden hon berättar vad hon vill ha nedskrivet. Och det är väl det som är mest intressant kan jag tycka. Ta till exempel just nu i detta ögonblick. Hon sitter och stirrar på två små barn som pillar på en iPad. Nu sipprar hon på sin Sprite och säger att jag skriver mycket. "Jag vet inte ens vad jag vill säga", kläcker hon ur sig. Hon fyller i med att jag dessutom har fått en vagel på ögat, eller en finne. Det var tydligen svårt att veta. Förstrött tittar hon ut mot vägen. Vi har nu tagit skydd mot regnet som vi tror kommer anlända inom en väldigt snar framtid. "Jag går ut och hämtar våra saronger", säger hon och far iväg mot våra bambusängar. Det blir nog inte mycket av denna hörna, tänker jag då. Hon sa tidigare till mig att hon saknar sina tjejer väldigt mycket hemma. Så det kanske jag bör framföra. Också "no offense till dig", (alltså mig) vilket hon sa till mig innan hon berättade just detta. Nej, no taken. Jag saknar mina också. Nu börjar det blåsa väldigt mycket. Man kan ju fortsätta skriva blogg fastän det blåser men jag drar en parallell till Phoebe i vänner "sorry I'm late, I didn't wanna come", alltså förlåt om jag avslutar här men jag ville egentligen inte ens skriva något. "Vill du säga hej då eller någonting?", frågar jag Nikki nu. "Vadå? Jag har inte fått säga något ju!", svara hon. Jag tittar på henne lite snett och tänker att det har du visst lilla gumman. Du skulle bara veta.

Enda bilder jag har på mobilen som kan vara intressanta just nu. Den första är en printscreen som föreställer hur man fixar en dreadlock. Nu när jag är en rastawoman menar jag.

Likes

Comments