Jag fick ett besked om begravning av mina föräldrar. Bokade ett flyg hem till Sverige och ett tillbaka till Bali. Jag kände mig otrolig tacksam som fick möjligheten att åka hem samt chansen att åka tillbaka för ytterligare tre veckor på Gili för att fullfölja min resa. Lugnet spred sig inom mig och jag gjorde mig redo på onsdagen. Packade lilla väskan med kläder jag tröttnat på och några böcker jag läst ut/eller helt enkelt inte kommer läsa. Polle och jag gick iväg mot hamnen för att checka in mig vid Eka Jayas kontor. Ska man åka till Bali på eftermiddagen är Eka Jaya absolut bästa alternativet då vågorna är större men båten likaså. Jag kände mig vemodig, jag visste vad jag åkte hem till och trots att jag var glad över att då åka och komma tillbaka var jag ledsen. Ledsen för anledningen till att jag åkte. Glad för att få träffa min familj som jag saknade mer än någonsin under dessa veckor. Ledsen för att lämna Polle, trots att jag då visste att en vecka senare skulle jag vara på väg till honom igen. Men ni vet hur det är att vara kär.

Efter försening ser vi båten på avstånd, närma sig sakta. Jag kunde inte riktigt titta på Polle, inte heller prata på grund av klumpen i halsen. Försökte övertala både mig själv och honom att jag skulle iväg på en ”mission” och umgås med familjen, sedan komma tillbaka och då känna mig lugn och inte lika ledsen som innan. Jag vet att jag de senaste veckorna varit ett litet vrak, reagerat starkt på småsaker, gråtit väldigt ofta och varit extremt sentimental. Så tanken och förhoppningen var att jag skulle känna att resan hem skulle ge mig ny energi. Vilket den också gjorde.

Nu har jag varit hemma en vecka ungefär. Jag är otrolig glad och tacksam att jag åkte hem, och fick vara med på begravningen. Träffa min familj och umgås med dem. Men jag är också redo att åka tillbaka för att avsluta med tre veckor innan jag åker hem för julen och tillbaka till jobb.

Men så hände vulkansituationen. Den som vi väntat på i flera månader nu. Såklart ska detta ske när jag är i behov av att flyga. Jag har fått ett flyg inställt, sitter nu i Stockholm hos Ulrika och hoppas att flyget går ikväll men om inte annat att jag får boka om mig och flyga till Jakarta istället och därifrån ta mig till Lombok. Jag hoppas, hoppas att Qatar Airways är medgörliga och låter mig flyga en annan rutt om Denpasar flyget faktiskt blir inställt även ikväll (vilket jag tror).

Jag lämnade större delen av min packning på Gili, typ min dator. I annat fall får tjejerna kanske klämma ner några viktiga grejer när de åker hem, om inte annat får Polle dra med sig det när han kommer hit till Sverige, när det nu blir. Så sakerna är minsta problemet. Men jag vill verkligen åka nu! För mig är julafton årets viktigast dag, så det finns inte på kartan att jag ska missa det. Därtill är min vistelse på Gili tidsbegränsad till ca 3 veckor. Jag känner mig därför stressad och tänker också att ju längre tid som går och jag är i Sverige, desto dyrare blir min sista tid på Gili innan jag tillslut isåfall åker hem. Iom att flygbiljetten redan är betald och dagarna blir färre och färre, ni förstår nog hur jag menar. Därför är det viktigt för mig att snarast få ge mig iväg, skulle de dröja fler dagar kommer jag inte kunna åka. Och då lämna många frågetecken hos mig... när får jag se Polle igen? När ska börja jobba? Ska jag boka om resan till efter jul? Kan jag jobba en månad och sedan vara ledig tre veckor till? Vad ska jag göra med lägenheten?

Det är jobbigt att vara vuxen och ta beslut tycker jag. Men jag får se det som att universum håller på med en plan till mig, och jag får helt enkelt bara luta mig tillbaka och lita på att det som händer är meningen av olika anledningar som jag så småningom om kommer förstå. Som Polle alltid säger till mig ”dont panic and think positiv, be patience”. Allt jag då istället gör är att panika, blir negativ och har dåligt tålamod...

Men detta blir ju också en upplevelse som ger mig erfarenheter inför framtiden. Tänk positivt!

#jävlavulkan

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är ofta jag undrar vad gubben uppe i moskén varje dag håller på att tjata om. Han sjunger och babblar om vartannat. När jag är medveten om nuet hör jag honom, klart och tydligt. Det finns dock dagar då tankarna är på annat håll och ljudet från moskén inte stör. Det här är dock sådant jag absolut inte borde säga högt enligt mina troende vänner. Men jag har pratat mycket om religion med Polle. Berättat att jag tycker det är orättvist att en religion är så vokal utåt, hörs så mycket liksom. Han förstod vad jag menade och berättade då också att gubbarna i just dessa två moskéer ibland pratar ”crazy”.

För mig har verkligen denna resa och den människan öppnat mina ögon. Jag är inte jätte påläst när det handlar om religioner utan precis som så många andra, läst vad media delar. När det då delas om islam och muslimer är det sällan i positiv anda i och med terrorism, extremister och särskilt Isis. Men jag är tacksam för mitt öppna sinne och att jag inte är överdrivet trångsynt. Trots att det är mycket inom islam som jag kanske inte håller med om så finns det mycket fint med religionen. Speciellt hur människorna jag känner här, utövar den. De tror starkt på att inte ljuga, att tala enbart gott om människor när de inte hör, det är också fint att de faktiskt (utifrån en person som inte är jätte troende i sin egen religion) tror på ett liv efter döden. Jag önskar att jag verkligen trodde på det. Det skulle lindra min starka dödsångest tror jag.

Vad jag inte håller med om inom tron är bland annat halal-slakt. Och det är väääldigt svårt här att undgå mat (kött) som inte är halal-slaktat. Jag håller mig mest till skaldjur dock, bäst skulle ju en helvegetarisk kost vara. Dock står det till och med ”halal” på kakförpackningar vilket lämnar mig lite förvirrad. Men det finns säkert en bra förklaring till det också.

Likes

Comments

Förlåt. Men jag måste få skriva. Jag är ledsen. Och jag är väldigt ensam trots att jag har vänner omkring mig hela tiden. Men jag tror att ni förstår. Jag är glad att jag ändå är på en plats där jag har människor som älskar mig, som jag känner mig trygg med och som kan vara substitut till den familj jag har hemma. Som jag saknar fruktansvärt mycket just nu.

När dur blir till moll och taggarna på rosorna kommer fram. Det gör ont. Det får göra ont har jag fått sagt till mig. Så därför måste jag få skriva.

•••••••

Det var tidig förmiddag. Luften låg som ett tungt täcke och lämnade svettpärlor att singla ned för våra pannor. Vi sitter på verandan, den som Polle varje dag sopar men som ändå oftast är täckt av damm. Vinterhalvåret närmar sig och här märks det genom det gröna som börjar växa igen efter torrperioden. Sakta tittar en växt fram och atmosfären blir mer levande samtidigt som de täta grupperna av turister som varje dag kliver av båtarna minskar.

Vi sitter och pratar. En fjäril seglar i vinden, ned framför våra ögon. Hon bär en klar brun nyans på sina vingar och stannar en kort stund på den torra marken precis intill oss. En varm känsla smyger fram i bröstet på mig. Jag vet inte om det är positivt eller inte. Jag kan inte tolka det jag känner. Min blick är fäst på fjärilen. Jag tänker, ”aldrig någonsin har jag sett en fjäril här”. Det som berör mig mest med denna fjäril att den ser ut precis som de vi har i Sverige. Som jag så många gånger lagt märke till när jag på sommaren suttit med mina bara ben i gräset hemma, eller med fötterna i vattnet hängandes ifrån bryggan i Fjälla. Jag och Nikki tittar på varandra. Vi säger först inget. Seda utbrister Nikki något som jag precis satt och hade inom mig, men inte kunde forma orden till. Jag vet att det hon säger är sant och jag vet att det är mig det handlar om. Hon kanske inte vet det. Men jag vet, för jag kände det direkt när fjärilen kom. Den kom inte hit till verandan och visade sig för mig utan anledning. Inte denna fjäril.

Dagen går och jag kan inte släppa tanken på fjärilen. Jag är nervös och lite rädd. Orolig för att min mobil ska ringa, men jag tittar hela tiden på skärmen. Önskar att telefonen ska fortsätta vara tyst och dementera det jag trodde imorse. Jag vill att det ska bli så. Att det inte ska ske. Hoppas inte telefonen ringer!

På stranden har vi satt oss med varsin kaka. Kakorna ligger på tunga glastallrikar och vi skrattade när vi klev ut från La boulangeri. Oh, det är något av det godaste jag har smakat. En choklad-eclait, helt perfekt saftig med mörk choklad både inuti och utanpå. Men jag spar en bit som jag kan ta med hem till Polle, han bad om att få smaka. ”Bara lite räcker”, sa han och tittade på mig med sina fina, bruna ögon likt en hundvalp. Min telefon ringer. Jag hade nästan glömt bort! Hjärtat bultar i bröstet och jag får en knivvass känsla i halsen när jag försöker svälja. Det är min pappa som ringer. ”Det är nära nu, vi alla håller vak”. Min värld faller samman, jag flackar med blicken och tårarna rinner snabbt, snabbt nedför mina kinder. De hinner ikapp varandra och bildar stora tårhav som samlas vid mina käkben, några fortsätter ner på halsen medans andra droppar mot bordet där min kaka ligger och väntar på att bli uppäten. Jag kan inte andas längre. Nikki föser mig ned till strandkanten och jag sätter mig på en solstol. Det bränner överallt. Kinderna blossar, halsen gör ont, ögonen svider men mitt hjärta det brinner redan.

Så väntar jag igen. Jag håller i min telefon genom två hela nätter trots att jag vet allt om strålning och exploderande iPhones. Jag bryr mig inte längre. Denna väntan är hemsk, för jag vet vad det är jag väntar på. Det är ännu ett samtal, ett samtal som kommer dra bort marken under mina fötter. Ett samtal som förändrar min värld och lämnar mig i sorg och saknad. Jag vill bara skrika rakt ut, jag vill slå på något och jag vill skada mig själv när jag ser min pappas namn på mobilskärmen. För det gör så ont när telefonen väl ringer. När inga ord kan trösta och ingen beröring hjälpa. Det gör så ont. Så slutar jag blinka, jag stirrar rakt ut och tårarna rinner ännu en gång längst mina kinder. Men jag stirrar och jag tror för en stund att jag drömmer. ”Det här är inte min verklighet, vakna!”, vill jag skrika till mig själv. Men jag fortsätter stirra. Min ena näsborre är fylld av snor och jag får det svårt att andas. Jag känner mig så ensam och så skamsen. Hur kan detta ske när jag är så långt hemifrån, tänker jag och tittar upp mot himlen och sedan ut mot havet.


Jag åker hem, lägger mig i fosterställning på den tunna madrassen och Polle håller om mig. Jag vet att hans hjärta brister för han går igenom precis samma sak. Jag vet hur jobbigt han tycker det är att se mig gråta och veta anledningen. Att det snart är han som gråter och jag som håller hårt om honom. Bara för att finnas. Nikki knackar plötsligt med sin knutna hand på sidan av dörren, det är en tyst knackning men den väcker mig ur mitt apatiska tillstånd. ”Jag vill bara berätta att vi såg fjärilen”, hon är glansig i ögonen när hon säger det. Jag hör vad hon menar. Jag förstår det direkt. Jag vet också att fjärilen kom hit igen av en anledning. Allt är bra nu äntligen. Nu får hon sova och bli sig själv. Återgå till den mormor jag växt upp med, som jag så innerligt älskar. Och som jag saknar. Som jag alltid kommer sakna. Men jag glömmer dig aldrig mormor, i varje fjäril finns du. Jag vet att det är så och jag älskar dig ännu mer för det.



••••

Jag är i en väldigt jobbig fas just nu. Där jag inte vet vad som förväntas av mig, vad jag ska göra. Vad jag själv vill. Vad jag kommer ångra om jag inte gör. Men det kanske inte ens är en tvekan. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är ledsen. Men tacksam att jag får ta in det som hänt i en miljö där jag kan slappna av. Jag behöver inte gå till ett jobb, där människor förväntar sig saker av mig som proffesionell. Jag kan ta det i min takt. Jag kan lyssna på havet och njuta av den tid som jag har kvar här. Då jag inte alls vet när det blir färd hemåt för mig längre. Jag vet inget, inte när, om eller hur.

Men jag har två jättefina vänner här att tacka (och en pojkvän).

Nikki som varit en riktig stöttepelare. Jag minns. Det var inte länge sedan hon ringde mig och vi hade ett långt samtal om livet och döden. Och jag fick leda henne att se ur ett perspektiv som tårar ofta gömmer när man är i sorg. På samma sätt som hon nu fick leda mig att inte tappa fotfästet när samma situation hände mig. ••• Den syster jag aldrig fick.

Och Ottilia. Som jag bara haft i mitt liv en väldigt kort period. Men den har varit intensiv och vi, alla tre, har redan gråtit och skrattat otaliga gånger ihop. Om jag och Nikki är systrar är Ottilia den lilla sladdisen som fortfarande försöker hitta sig själv men som samtidigt ibland förvånar och mer känns som en storasyster. ••• Visa, lilla Lia med det stora hjärtat.

Och tillslut Polle som jag så länge vägrade inse att jag var kär i. ”Inte ännu ett distansförhållande!”. Det var det sista jag villa komma hem med från förra resan. Men hur jag än försökte undvika så letade han sig ändå in i mitt hjärta. Och han är helt fantastisk. Det gör mig ont att inte veta när jag måste lämna honom. Ovetandes om nästa gång vi ses.

Likes

Comments

Jag är tillfällig sambo med killen jag är kär i. Då min budget är snäv blev homestay ett för dyrt alternativ för mig. Jag vet inte vad som hände med planeringen av pengar men trots väldigt lite festande och förtäring av nästan enbart lokalmat, så har pengarna försvunnit snabbare än väntat. Så nu bor jag i hans bungalow. För att spola i toaletten måste man ösa vatten, och jag duschar i saltvatten. Vi delar på en decimeterhög madrass cirka 80 cm bred. Eller nej, vi delar inte om jag ska vara helt ärlig, det är jag som har madrassen. Polle sover på golvet.

En vanlig morgon ser ut som så att jag vaknar i svett på grund av en liten fläkt som enda luftkonditionering. Sedan cyklar polle iväg till närmsta ”kiosk” för att köpa ägg och 3 in 1 kaffe (smakar inte ett dugg kaffe, men jag har vant mig nu). Därefter åker han vidare till en warung (liten familjedriven restaurang) & ber att få koka äggen och låna/köpa varmvatten till kaffet. Sedan cyklar han vidare hem, oftast med ett glas i handen då kvinnorna i närmsta warungen inte har take-awaypåsar. Så sitter jag på verandan och äter mina ägg (som oftast är så lösa att jag får shotta från skalet), dricker mitt kaffe och njuter. För jag har det faktiskt jättebra här, i allt det enkla. Trots saltvattnet och ösningen i toan, och att jag alltid vaknar av de galna tupparna utanför. Men jag antar att det är så man ska vakna egentligen. Bara det att tupparna är har lite svårt att hålla tiden, det är liksom inte kl 7 de gal utan mer hela natten och hela dagen... det är mindre kul. Men sånt man får ta när man bor i djungeln helt enkelt.

Likes

Comments

"Upstairs, upstairs", ropar kvinnan som efter varje stopp noga sett till att dörren till övre plan på båten varit stängd. Efter Lombok skulle vi få gå upp på däck hade jag hört henne säga tidigare till ett par killar som promt ville upp på direkten. Men så äntligen tillät hon oss gå upp för trappan och ut till friska luften. Nere i båten sitter folk med filtar och huttrar. "Like Europe", skojjar en kille från besättningen till en stackars tjej som ligger som en frusen liten burrito på sätet. För mig som åksjuk är luft prio ett när jag åker båt, så ut vill jag. Och ut kom jag. Direkt när kvinnan ropat åt oss knuffar jag mig fram och blir först ut. I det stilla lugnet som sedan omfamnar mig inser jag vilken hetsig aura jag hade omkring mig innan jag visste att vi tre skulle få en plats. Jag skäms lite då jag alltid tycker att folk som tränger sig fram i köer och skyndar på är pinsamma. Nu är jag alltså en av dem. Efter några minuter i tystnad och skam släpper jag tanken och njuter av luften. Vi köper in varsin Bintang och låtsas att vi är backpackers igen, på väg till en ny plats och ett nytt äventyr.

Så sätter båten av i fart och vinden tar så starkt att både ögonlock och fransar fladdrar så mycket att jag inte ser ett skvatt. Jag tar av mig linnet, sätter igång musiken i hörlurarna jag tagit på mig, sluter ögonen och låter tiden gå.
Väl framme på Bali inser vi att tiden är knapp. Vår redan betalda shuttlebuss ska ta oss 3 timmar och därmed förkorta anledningen till att vi faktiskt åkte, shopping. En särskild butik stänger klockan 18 och vi behöver hinna dit i tid. Svettiga och med fulla blåsor väljer vi det dyrare alternativet som vi så hårt tidigare försökt att undvika. Vi betalar 400 000 extra för en privat chaufför, sedan 5000 för att få kissa i ett hål rakt ner i marken. Det är inte det allra lättaste som tjej att pricka rätt i en sådan toalett, en håltoalett alltså. Så att betala pengar för att nästan kissa på sig själv är inte en ultimat utgift. Men så fick det bli och till Kuta Bali kom vi cirka en timme senare.


Iväg till en musikaffär då instrument ska inhandlas, sedan huvudattraktionen: ett shoppingcenter. Vi går loss inne på h&m och pull&bear (vissa mer än andra). Med påsar fyllda och tomma magar tar vi en Blue Bird-taxi till Seminyak för att förtära Asiens godaste hamburgare. Förra resan gjorde jag och Nikki en studie om Asiens bästa hamburgare där Wacko Burger i Seminyak vann. Så det finns inget annat alternativ än att åka dit även denna gång, tredje gången gillt. In beställes mac n' cheeseballs, onionrings, vitlöksbröd och sedan hamburgarna. Mätta, belåtna och mycket trötta åker vi tillbaka till Kuta för att ha slumber party och sedan sova.


Morgonen efter åt vi alla pannkakor och väntade otåligt på vår shuttlebuss som skulle ta oss tillbaka till hamnen, båten och slutligen Gili Trawangan. Efter en 15 minuters försening anländer bussen och vi inser att vi kanske kommer bli ensamma. Därefter kör vi en liten bit och hämtar en till tjej. "Inga problem med det", tänker jag och fortsätter äta mina cha cha's. De är nästan exakt som m&m's, finns med både jordnötter och utan, de är dessutom beroendeframkallande. Så kör vi en bra bit. Men står mest still. I köer. Och väntar. Nervositeten trycker på, hinner vi med båten? Bussen hämtade oss kvar över 10, på båtbiljetten står det avgång 11. Klockan blev kvart i elva och vi vet inte vart vi är. Så frågar Nikki chauffören när båten går. Hans svar gör oss lugna då det visar sig att båten inte går förens klockan 14. Men ont i rumpan får vi då färden denna gång faktiskt tog 3 timmar. Mitt i allt stannar han dessutom och säger att vi ska byta buss. Detta är alltså minibussar jag pratar om. I en vägkant stannar han och ber oss gå ut medans den andra tjejen stannar kvar. Vad som möter oss är en buss med tre tjejer i, två lediga platser kvar. Först trycker vi in all packning och sedan oss själva. Nikki och Ottilia hamnar på en plats, och jag på en annan. Det är verkligen en backpackerkänsla som har infunnit sig hos oss nu när vi förutom att känna oss som packade makrillar, också får näring genom snacks i form av choklad och chips. "Detta har jag inte saknat", säger Nikki från baksätet och jag kan inte annat än att hålla med.


Efter den obligatoriska väntan på båten får vi äntligen hoppa på och återigen inväntar vi att dörrarna upp ska öppnas och luften även denna gång hjälpa mig med åksjukan. Som vanligt känns tillbakavägar snabbare och äntligen ser vi vårt kära Trawangan på håll. Det pirrar i min mage precis som om vi varit borta i flera månader och ska få träffa alla igen, fastän det bara gått ett par timmar. Båten stannar och vi tar oss försiktigt ner för de extremt konstiga trappstegen till sanden. Sanden som varje gång får mig att känna tacksamhet för att jag har hittat ett till hem långt ifrån hem-hemma.

Bilderna både uppe och nere är tagna av mig & Nikki.

Likes

Comments

Jag börjar med en ursäkt. Jag har varit allt för usel med uppdateringar här. Men det har sina förklaringar. Dels har jag varit sjuk i mer än en vecka men också utan vidare bra wi-fi. Det som har hänt är en kort visit på Lombok/mataram för förlängning av visum. Då passade vi också på att äta burger king samt shoppa matvaror i en riktig matbutik á la maxi-isch. Livet flyter på här och det ska egentligen vara regnperiod nu men vi väntar fortfarande på att regnet ska anlända. Mest för att lätta på trycket i lyften. Jag försöker hitta wi-fi bra nog att öva på låtar hemifrån inför Beyonce-tribute-konserten jag ska sjunga på i vår. Det går inget vidare bra med det. Pga wifiet då.


Bilderna nedan visar:

1. Min båtbiljett till mataram. Rachel. Inte Rachel som i hon i vänner utan tänk ”raschel”... det är så de säger mitt namn här. Vet inte vad jag tycker om det uttalet faktiskt.

2. Ottilias pizza. Hon beställde en vegetarisk Hawaii. Fick en med salami på. Skickade tillbaka och fick då en vegetarisk pizza. Efter en uppäten bit kommer personalen helt plötsligt tillbaka till vårt bord och tar ifrån henne tallriken med pizzan. Byter den mot den som bilden visar. En vegetarisk Hawaii. Kruxet är då att vi senare ser en man få hennes pizza som hon redan har ätit på... indoneser alltså...

3 och 4. Mataffären i mataram. Typ allt var i ”plock-form”.

5. Jag på vårt förra homestay. Med kniven i högsta hugg glad för vårt kök. Som vi efter en vecka lämnade på grund av bedbugs, inte i köket dock utan mer i sängen.

6. Jag i min immigration-outfit. Ny regel är att man måste täcka axlar och knän, klä sig propert. Tjejerna skrattade dock åt min outfit då de tyckte jag såg väl ”muslim-inspirerad”-ut. Jag själv fattade inte där och då hur fin outfiten faktiskt var så jag gick då snällt in och bytte till något så vanligt som en blå t-shirt.

7. Den här bilden borde vara högst upp då den föreställer våra vänner och bärhjälp till vårt ”förra-nya-boende” (det med bedbugs). Dit anlände vi en morgonen och fick sedan vänta i 6 timmar på att få våra rum då personalen tydligen hade åkt på bröllop.

Likes

Comments

Åter på Lombok. Denna gång med en annan tjej och en annan kille. Sammanlagt är vi fyra personer så jag har därtill med mig samma kille som sist. Men under tiden min vapendragare är i Bima tar vi andra en minisemester på Lombok, närmare bestämt Kuta. Jag ogillade ju Kuta på Bali ganska mycket. Molnigt, jobbiga försäljare och bedbugs bland annat. Kuta Lombok gillar jag dock desto mer! Här är det väl ungefär samma typ av turister, surfare som håller på att lära sig. Men turister som söker sig till ett lite annat ställe än Bali, lite mer nytänkande kanske då Bali är ganska exploaterad och turistanpassad. Där möter du fler turister än lokala, typ. Här är det tvärt om. Positivt enligt mig, och vi har hittills åkt en ganska bra bit upp och ner för backarna för att komma till en stor strand. Dit åkte jag utan solskydd. Summan av det överlåter jag till er att klura ut själva då jag tror att ni fortfarande har hjärnor (vilket jag antog redan i förra inlägget). Igår år vi sushi. Första gången för en av herrarna men det blev succé! Det var riktigt gott och kostade cirka 40 spänn för 8 stora bitar med både lax, rom och lite annat gott och blandat. Så ett tips till er som får för er att åka hit, kolla in sushirestaurangen, Its a must!

Vi har även ätit på två olika "warunger", en i kuta och en i mataram. Älskar indonesisk mat. Billigt och väldigt gott.

Som ni själva märker är detta ett helt vanligt jävla inlägg utan särskild eftertanke eller ansträngning textmässigt. Men så får det vara ibland, och idag är ibland. Så nu tänker jag slänga in lite bilder och som ni ser är bekymmersrynkan min med även här i Indonesien. Cant live without it.

Likes

Comments

Det är mycket med Gili som skiljer sig från Linköping och Sverige. Alla självklara anledningar avstår jag från att dela med mig av, ni har egna hjärnor. Men här tänkte jag nu då istället dela med mig av lite påhitt som kanske inte är särskilt självklart för er där hemma, som ni mycket möjligt aldrig tidigare sett eller hört om.
•••••••••••
Skulle det vara så att du blir påkommen med att stjäla straffas du på så sätt att du får bära en skylt och gå runt hela ön. Självklart ska det stå klart och tydligt att du är en tjuv på skylten också, alla måste få veta!


Här ligger ditt take away-kaffe i en liten påse av plast mellan restaurangen och hemmet. Sen väljer du självklart själv om du vill spara disk men samtidigt utmana ödet och dricka ur påsen, eller safe:a och hälla över det i en mugg. Up to you!


Vi har hemma i Sverige fågelholkar och vattenbad för fåglarna på trädgården. Här gör man istället små skålar av tomma petflaskor och sätter upp på träden. Fyller skålarna med vatten och låter sin Geckoödla som bor högt uppe i trädet, njuta av sitt dricksvatten utan att behöva lämna hemmet.

Turist på vift! Är det jobbigt att simma och ölen redan är uppstucken(som du självklart sitter med i vattnet). Då kan du alltid använda ölflaskan till att ösa vatten på dig själv med. Så har du helt plötsligt fått dubbel användning av flaskan!

Detta är egentligen inte annat än en konstig men god frukt. Ser ut som ett drakägg.

Likes

Comments

En varm förmiddag. Det är i början på september och den torra värmen trycker på. Högsäsongen är inne på sista månaden men trots detta fylls gatorna dagligen av förväntansfulla backpackers och semesterfirare. Det gröna Gili som vi i våras lämnade liknas nu vid filmen Lejonkungen, då när hyenorna tar över. Flera gånger om dagen måste marken vattnas och slangen med det salta vattnet dras fram. Det är så vardagen ser ut, det dagliga jobbet. Det är något helt annat än hemma. Stress existerar inte. Men denna förmiddag blir allt annat än lugn för en av våra vänner.

Medans vi ligger på våra rum och njuter av vår air condition kör han moppe längst med de krokiga vägarna på Lombok. Kanske åker han via monkey forest, där aporna tar din vattenflaska eller försöker sno moppenyckeln när du stannar för att fota dem. Kanske åker han upp och ner för backarna som ger dig en otrolig vy över havet, då du till och med kan se alla Gili öar innan horisonten tar vid. Kanske åker han någon annan väg. Men så möter han en bil. Och blir påkörd. Vår vän skadar sig så pass mycket att hans familj får åka från Bima, som ligger på en ö längre bort där de bor, för att vara med honom medans hans ben läker. Längst med hela låret har han flertalet stygn efter operationen och framför honom väntar veckor, kanske månader med rehabilitering och sjukhusbesök. Något som absolut inte är positivt för den redan dåliga ekonomin.

Den vardag vår vän har här på Gili Trawangan är svår att ta sig an på kryckor. Ner och upp i båtar, ner och upp i sin bungalow. Att ens gå på Gilis gator med kryckor blir en pers. Det vi ser i hans ögon den dagen vi åker för att hälsa på honom är inte bara fysisk smärta. Han ler en gång och sitter tyst resten av tiden vi spenderar vid hans rum. Till Lombok har vi tagit oss med våra killar två veckor efter olyckan. Vi ville överraska honom då vi anade att hans psykiska mående inte var på topp efter att behöva sitta ensam på ett rum, på en ö, utan sina vänner eller möjlighet att röra på sig..

Med ett fast grepp omkring Polles mage satt jag på moppen han hyrde till ett billigare pris, en turist får nämligen hyra både båt och moppe dyrare än lokala. Vi swishade förbi monkey forest där vi blev av med vår vattenflaska till en bättre behövande apa. Oron att faktiskt själv råka ut för en olycka på moppen fanns inte. Detta trots min mammas visdomsord ekandes i huvudet när vi fick reda på att det var moppe också vi skulle färdas på. Här växer de nämligen upp på moppar. De börjar köra redan innan alla mjölktänder har vuxit ut. Med en lillebror eller syster nere vid fötterna eller hela familjen på fem personer ihoptryckta. Jag har till och med sett mammor sitta med nyfödda bebisar hängandes oroväckande löst i något tygstycke framme vid bröstet. Men oron infann sig ändå inte hos mig.

Vi spenderar ett dygn på Lombok. Åker till Mataram och hälsar på vår vän, vi bjuder på frukter i mängder och småsnackar med honom. Mest sitter jag och Nikki och fnittrar då vi inte förstår Indonesiskan de mest pratar. Senare blir vi bjudna på dejt av våra killar. Vi får prova en riktig traditionell Indonesisk maträtt som heter Bakso. Det är kokade biffköttbullar i någon soppaktig variant, tillsammans med två olika sorters nudlar, en bit tofu och lite köttbitar. Jag som väldigt okräsen person tyckte att det var gott, Nikki? Not so much.

Båtturen tillbaka var tagen direkt från en skräckfilm. Den korta sträckan från Lombok till Gili trawangan kändes som en evighet. Illamåendet tryckte på i halsen och jag spände käkarna allt hårdare. I takt med vågorna gungar vi höger och vänster. Någon skriker till och vi blir helt plötsligt dyngsura. Så händer det om och om igen. Helt plötsligt far jag fram längst med träsitsen vi alla fyra sitter på. Alla passagerare i båten vänder snabbt blicken framåt och skrattar när jag som i slow motion glider med benet rakt ut till andra långsidan mitt emot. Jag försöker skratta jag också men jag kan inte öppna munnen och prata, eller göra något annat ljud med munnen. "Jag måste bita ihop annars kanske jag spyr", tänker jag samtidigt som jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna vara framme på fast mark.

Så tillslut sätter jag ner mina nakna tår på Trawangans mjuka sand. Visserligen fortfarande lite svajig och med tjockt saliv som bieffekt av illamåendet. Mina kläder är jätteblöta och allt jag vill är att komma hem till rummet och lägga mig horisontalt för att rätta till rubbningarna på balansen. 

Det är alltid roligt att ge sig ut på dagsturer och övernattningar, men känslan att faktiskt känna att man kommer hem igen när man landar på Gili Trawangan är oslagbar. Jag har två hem och det är en lyx som är få förunnad. Jag känner mig tacksam.








Likes

Comments

Kära dagbok. Sist jag skrev hade jag precis tränat och fått träningsvärk. Det har jag fortfarande. Smärtan håller i sig och den är ju där för att intala mig att jag måste träna mer. Men det går inte. Jag lever i en kropp tillhörande en 80 åring just nu. Skulle jag ens ge mig på ett försök till burpee hade antagligen lårbenet gått av eller jag få en kronisk muskelsträckning. Om det ens är något man kan få. Även om det inte är något man kan få så skulle jag ändå få det. Så illa är min träningsvärk. Värre blir det när jag dagligen trampar runt på en cykel i tuff terräng (obs gatorna på gili t är inte att leka med). Det är sicksack mellan hästochvagn och förvirrad-turist-som-inte-fattar-vänstertrafik. Vi har blivit riktiga turist-locals* nu. Med det menar jag att vi svär åt andra turister som (vi inte för det första har en aning om hur länge de varit här) går lite för långt ut på gatan, på fel sida, för sakta, inte kan cykla normalt, inte vet vad en plingklocka är, inte vet hur man går, stannar mitt i vägen, cyklar i bara bikini (täck dig kvinna du är på en muslimsk ö), inte cyklar, sitter i en hästochvagn (sluta vara lat och låt hästen va!!) men har två ben... etc.
Vi ser oss själva som perfekta. Vi vet nämligen hur man plingar när man behöver cykla förbi, hur man cyklar på vänster sida, att man faktiskt cyklar när man cyklar och att man absolut inte åker hästochvagn. Om inte detta låter som ena riktiga turist-locals för dig så vet jag inte vad du har för krav på en turist-local.

Här kommer lite mer vad vi gör som vi tycker är coolt men som utifrån sett egentligen inte är så himla coolt.
beställer på indonesiska.
tackar på indonesiska.
hänger med locals. bara.
har locals som känner igen oss sen i våras och därför också hälsar på oss som om vi kände varandra.
säger locals på engelska. också i skrift.
åker båt som en local (ber en local köpa biljett till en så får man det billigare).
local local local... en till: local!
åker över till grannön för att hälsa på våra kompisar. ja, du hade rätt, locals!

Något annat som är kroniskt, utöver muskelsträckningen, så är det skiten under mina fötter. Vart jag än sätter mig så tar jag av mig skorna, sen är det kört. Skiten går inte tvätta bort. Jag har svarta fotsulor 24/7 och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få bort det. Jag tvättar och tvättar men det händer ingenting. Och skulle det bli rent så blir det skitigt så fort jag går utanför dörren. Mig gör det inte så mycket, men folk omkring mig börjar tjata. Och det får mig att känna mig som ett barn. Jag är alltså ett barn i en 80årings kropp. Vad har hänt med 27åringen som faktiskt skulle åka hit till Indonesien? Jag må vara äldst i gruppen men det är Nikki som delar ut alla piller och plåster, som ger alla tips om hur ett sår ska skötas eller knut knytas. Men nu när jag tänker efter är det faktiskt jag som är den enda (mest) nyktra när vi festar. Ofrivilligt dock då alkohol inte verkar ta på mig. Jag är den som går rakt hem och inte har skallebang dagen efter. Det måste ändå räknas som väldigt tjugisjuårigt? Eller?




*turistlocal = en person som tycker sig ha varit länge väl på en plats för att inte längre "bara vara en turist" utan också acklimatiserat sig till de lokala boende på det särskilda stället.




Likes

Comments