Tydligen ska det 27de året vara ditt snyggaste. Det fick jag höra av en bekant för några månader sedan. Kanske för att lugna mig i min åldersnoja eller för att pika mig, för inte tycker jag mig se någon större skillnad i spegeln. Rynkan mellan ögonbrynen är kvar, om så lite djupare till och med. Jag känner mig som en rebell när jag fortfarande åker som ungdom på pendeln. Varje gång konduktören kommer fram och ska blippa kortet slår hjärtat snabbare, kinderna blossar och jag övar mina bortförklaringar i huvudet. Ännu ej påkommen!
När en av mina största idoler dog var hon 27. Ni vet Amy Winehouse. Undrar om hon kände sig som snyggast det året..?Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag känner angående åldern. Jag frågade mamma när man ska känna sig vuxen. Om det är meningen att man ska göra det vid 27 liksom. Det som (oftast) är så bra med min mamma är att hon alltid svarar något jag bör få höra, så även denna gång. Jag kan lugna mig med att man inte ens känner sig vuxen när man fyller 51 tydligen.

Jag har iallfall tänkt spendera några av mina första månader som 27åring på Indonesisk mark. Det har varit en mödosam väg so far men flygbiljetten är bokad, lägenheten uthyrd och visumet förhoppningsvis snart tryckt i mitt pass. Jag har gått berserk inne på apoteket hjärtat och till och med mitt i all shoppinghets blivit medlem. Så nu är jag medlem på vartenda apotek i stan. Det kan nog vara bra i framtiden, tänkte jag och upprepade mitt telefonnummer för kassörskan "600 54..." "två nollor?" "ja, precis", svarar jag henne och tittar på klockan lite stressad. Jag vet inte varför jag gör det för jag vet om att visarna är för otydliga för mig att se utan glasögon. Men jag ska vidare till nästa jobb och vill gärna hinna sätta mig på cafét som ligger det snett mittemot. Det är andra dagen i rad jag väljer att spendera min timmes långa rast med att stirra på kvällens arbetsplats.

Med Indonesien i hörsnäckan och något te som enligt titelt skulle smaka typ skog slår jag mig ned med apoteketpåsen mitt emot mig. Jag tänker att det faktiskt är riktigt mysigt, och att det känns som om jag för en gång skull gör något av dagen som inte är jobbrelaterat. Denna sommar har jag nämligen jobbat dubbla jobb. Nästan varje dag. Min enda lediga helg var jag magsjuk och jäklar vad jag spydde. Men det kan vi ta en annan gång... Jag vet att det är mina vänner som fått komma i andrahand denna sommar, jag saknar er men jag hoppas och tror att ni förstår mig (insert fjortishjärta <3).

TIll Indonesien reser jag med samma sällskap som sist, ni vet tjejen med hörnan. Hon med de få orden (åtminstone här i bloggen). Med oss har vi vårt lilla blindtarmsbihang Ottilia. Det blonda bombneslaget vi lärde känna av en slump när vi övernattade i Mataram på Lombok efter några helskottasdygn farandes tvärs över sydostasien. Ni kanske kommer ihåg trippen till Fillippinerna (som jag förövrigt glömt bort hur man stavar till). Henne får vi iallafall med oss tillbaka och väl i Indonesien kommer vi spendera vår mesta tid på Gili-öarna. Stället vi till en början hatade på grund av allt regn men som sedan växte sig fast i våra små hjärtan. Där befinner sig även ytterligare en tjej, Felicia, som vi tillsammans med bildar en tjejgrupp vid namn Gili Girlz. Vi sjunger indonesiska folkvisor på svenska och till det dansar en koreografi vi snodde från en av Katy Perrys dansare (väldigt internt, tror ingen fattar, eller?). Nej, men skämt å sido, Felicia heter hon och henne gillar vi också! Jag tänkte att jag inte skulle behöva förklara att vi gillar Ottilia med tanke på att vi tänker spendera ett antal timmar tillsammans på flyg och flygplats, och det gör man ju inte gärna med någon man ogillar. Låter det vara så osagt som det blev...ändå inte...ja ja!

Denna gång kommer jag ta med mig datorn, med det sagt vill jag att ni ska förstå att det inte blir några länkar på facebook varje gång jag uppdaterar bloggen, för det kommer vara oftare. Jag har gjort en liten länk till något som heter typ *blogkeen* till vänster i bloggens färdriktning. Där kan man prenumerera (svårt ord att stava till) på bloggen. Ni hittar även länk till min instagram, youtubekanal (kan kanske komma upp något kul där), spotify med mera.

Jag varnar för att jag inte heller vet hur ofta jag kommer lyckas få tag på Nikki och uppdatera hennes hörna, men var så säker på att den dyker upp!

Uppdatering angående resan kommer inom kort, jag ville bara väcka bloggen till liv. Föra fram att vi har landat på svensk mark, varit här ett tag men också snart lämnar det igen. Håll er uppdaterade, eget ansvar denna gång gänget, kom ihåg det! Sampai jumpa!

Varför en bild på min mamma? Ja, dels är hon med i inlägget men också väldigt fin på denna bild. Hittade ingen på mig som gör åldern 27 rättvis.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Ja, jag vet. Det är alldeles för dålig uppdatering här. Men se det som positivt. Vi har livets tid. För tillfället ligger vi och solar våra ryggar som är aningens blekare än våra framsidor. Vi hänger på stranden Coral beach där våra vänner Ade och "Jibong" (oklar stavning) jobbar. Här är vi varje dag och svettar ner deras bambubäddar. Några kvällar i rad har vi dessutom suttit här även kvällstid. Igår drack vi öl och lyssnade på gitarrspel (samt sjöng lite). Kvällen innan drack vi indonesisk vin/öl/whatever som man shottar. Jag fick dessutom en glittrande plankton utkletad i ansiktet.

Vår kortlek vi har haft användning för tidigare under resans gång ligger numer orörd någonstans på rummet. Det finns liksom ingen dötid längre. Det enda vi gör på vårt hostel är sova, duscha och powernapa. Hur ska vi kunna lämna denna ö? Med en och en halv vecka kvar på resan närmar sig separationsångesten med rask takt. Jag vill inte hem. Jag vill inte resa någon annanstans heller för den delen. Jag vill stanna här. Med Nikki. Och våra nya kompisar. Alla är så glada för att vi hjälper till att städa och att vi är "snälla" mot locals och behandlar dem med respekt. För oss är det inget speciellt eller konstigt med det. Vi umgås ju bara med människor vi gillar och plockar upp skräp från havet. Vem skulle inte göra det?

Vi tillhör nu också en stor familj av lokala reggaekillar. "You guys are our family now", fick vi höra häromdagen av både den ena och den andra dreadhåriga knäppis. Tacksamt! Det är enkelt att döma ut en människa vid första anblick. Jag vet, vi alla gör det. Vi gjorde det även med vissa av dessa killar. Men nu när vi har spenderat tid med dem, lyssnat på dem, sett hur de är mot sina vänner och andra människor, har våra ögon vidgats och vi insett hur fina de faktiskt är.

• Jag har också fyra dreadlocks nu... fortsättning följer.
• Min fot börjar sakta men säkert bli bättre. Det är fortfarande en liten extra knöl över den vanliga knölen. Och jag kan varken sitta i skräddarställning eller sträcka ut foten lika mycket som tidigare. Men den blir bättre för varje dag. Hoppas jag...
• Vi har lärt känna en härlig tjej från Göteborg vid namn Ottilia! Ett blont bombnedslag som har lika mycket otur som mig när det kommer till skador.
• Vi har börjat lära oss Indonesiska. Det ska allt bli människor av oss också!
• Idag tog jag ett djärvt beslut att dricka fanta istället för Cola light. Det gör jag aldrig om. Det visade sig vara fanta jordgubb & inte den vanliga... problemen man har här alltså...

🍑🍑🍑 N i k k i s h ö r n a 🍑🍑🍑
Jag gav Nikki telefonen för att hon skulle få skriva i sin lilla hörna alldeles själv. Men fick den snabbt tillbaka.
"Jag vill inte skriva i hörnan för du skriver den mycket bättre", sa hon då. "Jaha", tänkte jag. Det kan bero på att jag inte bara skriver vad hon säger utan också delar med mig av hur hon agerar under tiden hon berättar vad hon vill ha nedskrivet. Och det är väl det som är mest intressant kan jag tycka. Ta till exempel just nu i detta ögonblick. Hon sitter och stirrar på två små barn som pillar på en iPad. Nu sipprar hon på sin Sprite och säger att jag skriver mycket. "Jag vet inte ens vad jag vill säga", kläcker hon ur sig. Hon fyller i med att jag dessutom har fått en vagel på ögat, eller en finne. Det var tydligen svårt att veta. Förstrött tittar hon ut mot vägen. Vi har nu tagit skydd mot regnet som vi tror kommer anlända inom en väldigt snar framtid. "Jag går ut och hämtar våra saronger", säger hon och far iväg mot våra bambusängar. Det blir nog inte mycket av denna hörna, tänker jag då. Hon sa tidigare till mig att hon saknar sina tjejer väldigt mycket hemma. Så det kanske jag bör framföra. Också "no offense till dig", (alltså mig) vilket hon sa till mig innan hon berättade just detta. Nej, no taken. Jag saknar mina också. Nu börjar det blåsa väldigt mycket. Man kan ju fortsätta skriva blogg fastän det blåser men jag drar en parallell till Phoebe i vänner "sorry I'm late, I didn't wanna come", alltså förlåt om jag avslutar här men jag ville egentligen inte ens skriva något. "Vill du säga hej då eller någonting?", frågar jag Nikki nu. "Vadå? Jag har inte fått säga något ju!", svara hon. Jag tittar på henne lite snett och tänker att det har du visst lilla gumman. Du skulle bara veta.

Enda bilder jag har på mobilen som kan vara intressanta just nu. Den första är en printscreen som föreställer hur man fixar en dreadlock. Nu när jag är en rastawoman menar jag.

Likes

Comments

Nikkis hörna uteblev av vissa oförklarliga anledningar på förra inlägget. Så här kommer det i ett helt eget inlägg. Hon har till och med skrivit det själv! 😮😉
🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑🍑

Så... vi har ju trasslat till det lite med att lämna Indonesien. Mest pågrund av att (som alla vet) Svenska UD avråder turister från att vara i Filippinerna, så vi åkte dit för att vända.
Istället blev det två nätter i Kuala Lumpur och nu tillbaka till kära Indonesien.
Jag är förälskad i Gili Öarna, utan tvekan. De har det mesta, lugnet men ändå festen. Det är egentligen bara att välja rätt ö för rätt stämning.
Och så gillar jag alla lokals såklart, så himla trevliga människor! Här vill jag bo! Tror jag. Eller på Koh Lipe, oklart det där. Jag kanske eller kanske inte blev lite lätt förälskad också, men det har nog (snart) gått över, oklart där också...
Rakel och jag har även fått en helt ny nivå på vänskap här, vi funkar bäst tillsammans. Hon är fan i mig bäst - det är inte alls oklart! Vi har fortfarande inte bråkat (förutom ett smått missförstånd som vi löste snabbare än någonsin) så inga problem där inte. Vi har redan börjat få ångest för att inte vara med varandra varje 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet... Dessutom bor vi inte ens i samma land när vi kommer hem! Herregud hur ska det gå?! Men iallafall - vi har det så himla himla bra. Så enkelt är det! Frågor på det? Nej.

Denna hälsning går till mina damer i Norge - HEJ MINA KYCKLINGAR! Trots att jag lever i en dröm nu så saknar jag er såklart! Vi ska återgå till de omtalade gossipkvällarna så fort jag kommer hem!

Likes

Comments

Den senaste tiden har varit lite rörig. Inte nödvändigtvis för oss men i text kan jag tänka mig att det kan låta förvirrande. Så jag ska försöka hålla mig inom ramarna och inte sväva iväg för mycket. Jag tänker att det blir enklare att hänga med då. Vi sitter nu på flygplatsen i Kuala Lumpur. Här har vi de senaste dagarna varit förbi tre gånger. Vårt visum i Indonesien gick ut och planen var att åka till Filippinerna för att spendera sista månaden där. Vi hade längtat och det var verkligen en av höjdpunkterna med resan. Vi visste dock sedan innan att UD avrått resor till vissa områden, dock skulle vi inte till de platser dit man avråddes att åka så läget var lugnt. Men så några dagar innan vårt flyg från Lombok läste jag om en händelse på turistorten Bohol i Filippinerna. Där hade man gått in och dödat en ledare för någon typ av terrororganisation. Vilket ju är positivt, men leder också till oroligheter. Vad som sker är att någon organisation i Filippinerna tar turister som gissla och antingen mördar direkt (för att visa att de har makt) eller kidnappar under längre tid. Tidigare fall innefattar ett tyskt par som blivit kidnappat varpå kvinnan blev mördad direkt och mannen fångatagen ett halvår för att för någon månad sedan bli halshuggen. Samt ett annat fall med en norsk journalist och två medresenärer. Mannen satt fångatagen nästan ett år och släpptes för inte så länge sedan, men de andra två mördades direkt på plats. Med detta i bakhuvudet och nu oroligheter på Bohol som tidigare varit en säker plats för turister, gick vi loss på internet och googlade. Men som planerat tog vi flyget från Lombok till Kuala Lumpur i torsdags. Bytte och tog ytterligare ett flyg till Manila där vi sedan tog ännu ett flyg vidare till ön Palawan och platsen Puerto Princesa. Här låg vi på hotellrummet och läste oss till att vår försäkring inte skulle gälla i landet då UD avrått resor som inte är nödvändiga. Vi läste att man som turist ska avstå från att vara på offentliga platser där många andra turister samt lokalbefolkning befinner sig. Vi skulle dessutom undvika kollektivtrafik. Enligt UD gällde allt detta nu också platser som vi hade planerat att besöka så som tidigare nämnt Bohol samt Cebu. Vi kände oss inte säkra.


Efter samtal till alla mammor och pappor så beslöt vi oss för att göra vad vi båda nog redan hade tänkt, men som våra föräldrar bad oss göra direkt, att lämna landet. Vi åt en middag, tröstade oss med några donuts och bokade biljett tillbaka till Kuala lumpur.


Dagen efter åt vi en jättekonstig frukost som bestod av ris och biff typ. Packade våra väskor och åkte tillbaka till flygplatsen i Puerto princesa. Vilken kan vara världens minsta flygplats som ser ut att vara någons gamla garage. Åkte till Manila och bytte vidare plan till Malaysia. Vi båda var lite flygrädda innan vi åkte på denna resa men nu håller vi inte varandra i händerna när vi lyfter längre. Vi kan till och med titta ut när det är dags att landa och jag vet också att turbulens inte är samma sak som att vi snart ska störta. Vi är helt enkelt väldigt härdade och har konstant lock för öronen.


Vart ska vi spendera sista månaden nu då? Jo, eftersom vi tidigare varit i Kuala Lumpur, men bara på flygplatsen och busscentralen, så valde vi att ta en hel dag där. Så igår vaknade vi på ett väldigt centralt hostel som ligger precis på Bukit Bintang, vilket är en väldigt populär och stor väg (samt en öl i Indonesien...) i KL. Mitt över gatan hade vi flera köpcentrum samt ett skiiitstort som kan vara ett av de största jag sett (var i ett gigantiskt i Paris som jag tror är snäppet större) med massa affärer vi ville gå in i. Så trots att vi fick lägga en ganska stor utgift på flyg till Filippinerna och retur, så valde vi att dränka våra sorger i shopping. Vi gick till petrona towers (två jävla torn man ska ha sett) och tog ett turistigt foto på dem. Därefter hittade vi ett kinesiskt matställe som heter Hakka. På håll såg det ut som ett riktigt hak och Nikki kläckte ur sig att "är vi de enda där så går vi någon annanstans"... vi var inte ensamma. Det var jag, Nikki och säkert ett 40 till 50 kineser. Vi blev hetsigt visade till bords. "Beer, what beer you want?" frågade en stackars servitris i en vit, ganska osmickrande klänning med Carlsbergloggan i tryck stort på magen. Nej, öl skulle vi inte ha. Men mat gärna! Vi beställde in massa olika förrätter i form av vårrullar, räkor, kyckling och biff med ris till. Väldigt gott och en intressant upplevelse. Sen tillbaka till vårt hostel för packning av väska och sömn.


Och nu sitter vi på flyget tillbaka till Lombok där vi ska spendera en natt. Imorgon tar vi båten till Gili Air för att ge den ön vi kom att hata, en andra chans. Vädret ska vara bättre nu och vi är inga tjejer som hatar...egentligen.


Back to Indonesia & Gili Islands! Det känns som vi är på väg hem. Vilket känns skönt. Gili for life, skiter i att det är "originellt" som min lillebror pikade oss för. OBS. han var ironisk. Jag tycker man ska följa sitt hjärta och vara på platser man tycker om och vi lyckades få in någon typ av vardagsrutin på Trawangan. Vi cyklade vant från ena stället till det andra. Inget tveksamt längre, inga osäkerheter. Vi vet vart man äter bäst mat, local som västerländsk. Vi vet vart man hittar bäst wi-fi, finast solnedgång, snyggast killar, godast soya latte, bäst strandhäng, bäst cykel (matt Office!!) och vi vet hur man undviker svenskjävlar (eller SJ som vi brukar förkorta det när vi inte vill att någon ska förstå). Och en SJ är då en svensk som är, precis som oss, på Trawangan men har också varit på Aiya napa, Magaluf, Koh Pangan osv. (jag tror ni förstår). En som heter typ Joakim och brölar så fort han druckit för många öl. Som tar av sig tröjan och skriver sitt nummer på ryggen. En SJ kan också heta Lisa och vara superblonderad med ett par blekta, riiktigt korta Levis jeansshorts (vi har lärt oss en lek av vår nya vän Martin. Den heter shorts eller Trosa?!) Hon har ofta en ganska bra bränna och gillar att gå på summerburst med sina tjejer, dricker cider men kan shotta om det behövs. Blir ofta väldigt full. Detta gäller dock både Joakim och Lisa. Det gäller faktiskt alla SJ. Det är en av kriterierna för att passa in som SJ nämligen. Lisa är självklart en wooo-girl (kort klänning, klackskor, mycket smink, woo-ar med sina tjejkompisar och dansar inte för att det är kul utan för att andra ska titta). Och Joakim är förmodligen en gammal hockey-kille, nu tränar han mest på gym dock.


Anywaayyys... nu flöt jag iväg ändå. Fan, jag visste't. Händer mig alltid. Jag kan inte hålla mig varken kort eller tillräckligt informativ utan ska alltid skriva för mycket om allt och inget.

Likes

Comments


Partyön nummer ett. Ön utan lagar. Paradis ö. Vi har hört mycket om dessa små öar som går att cykla runt på mindre än sextio minuter. Mina förväntningar var ganska höga och vi längtade så mycket till sandstrand och havsbad. Vilket det blev. En dag.

Utanför oss öser regnet ner vilket det har gjort i princip varje dag sen vi äntrade Gili öarnas värld. Det är ångestframkallande att vara på en så kallad paradis ö men inte kunna utnyttja det alls. Gili air är platsen vi är på nu. Grannö till Trawangan med Gili Meno mellan de båda. Air ska enligt rykten vara den finaste ön av dessa tre. Jag längtar tillbaka till Trawangan. För när det regnar på detta sätt och man inte har något att val än att vara inomhus. Då är det så mycket roligare när det finns människor att titta på. Där skaver det lite när det kommer till Air. Det är så tomt på folk här. Det är som om ön har gått i ide.

Vårt flyg från Lombok går den 13 och landar i Manila den 14. Så fram tills dess ska vi alltså "döda" vår tid här i Indonesien med regnet som i sin tur "dödar" vår semesterglädje. Jag tycker att det är väldigt tråkigt att nästan en hel månad har bestått av regn och vi är på ett så (egentligen) fantastiskt ställe som Indonesien men inte får se det från sin rätta sida. Därför måste vi åka tillbaka någon gång. Inte mer än så. Idag sade en lokalkille till oss att det inte brukar regna i april. Varför gör det det ändååå dååååå?!?? Har så mycket ilska inom mig att jag vill ta upp en kudde och skrika in i det mjuka tyget. Vilket vi faktiskt har fått varit med om i Seminyak. Det var en kille som skulle bo i vårt rum som tydligen blivit av med något mycket "viktigt" (knark tror vi efter lite avlyssnande) och då skrek och grät på ett otroligt intressant men ändå lite läskigt sätt, in i kudden. Han verkade vara helt omedveten om vår existens när vi satt där bara någon meter ifrån och bevittnade denna händelse. Men så skulle jag vilja göra nu. In med ilskan, ångesten och depressionen i kudden. Hatar regn. Hatar det så mycket.

På Trawangan kan man lätt döda en dag på ett café med lite wi-fi, kaffe och studerande av människor. Man kan heja på någon av alla locals som fortsätter vandra på the mainstreet trots regnet. Sen kan man lätt gå och käka en hamburgare på le petit grill om man inte väljer att göra det på natten istället, efter festen på reggaebaren Sama sama.

På Gili air kan man ligga i sitt rum med dörren på halvglänt då strömmen gått och dagsljuset är det enda som gör att man ser vad man har framför sig. Höra ljudet av det avskyvärda regnet, gå på toa och få regnet på sig då vår toalett är utan tak. Sen helt plötsligt när man skriver ett argt blogginlägg sätter den där jäkla (förlåt) killen i moskén igång och sjunger sin ramsa som vi verkligen börjar tröttna på att höra varje natt, flera gånger om dagen osv osv. Och är det inte en gubbe i en moské som stör så är det de där galna tupparna som inte förstår att deras huvuduppgift är att väcka folk klockan sju och inte mitt i natten eller resterande tid på dygnet. Kuckeliku klockan är sju! Den ramsan kan ju inte va från ingenstans eller hur?! Eller gäller den bara svenska tuppar kanske. Anyways. Imorgon åker vi tillbaka till Trawangan för att åtminstone få titta på lite folk. Kan också vara så att jag may or may not ha blivit "förtjust" i ännu en local. Det är något fel på mig. Jag ska verkligen gå i terapi när jag är back on track med pengar (då jag antagligen kommer vara helt pank första veckorna i Sverige. Hint till alla kompisar, ni får bjuda på kaffe om ni vill ses! 😽) Så nu måste jag alltså flytta till både Georgetown i Malaysia samt Gili Trawangan här i Indonesien. Jag känner mig splittrad.

Häromdagen åt vi en jättegod Nasi goreng (fried rice) vilket var första lokalmaten vi har ätit sen Nikki fick den där konstiga grejen i sin mat på Langkawi.

Dessutom lyckades jag vakna med ett igensvullet öga i förrgår. Direkt när jag vaknade kände jag att något var tokigt med ögat. Jag klev upp ur sängen, lugn som en filbunke, och fick se en otroligt snygg tjej möta mig i spegeln. Ida hintade om en liknelse till Quasimodo som jag tror att ni alla vet vem det är. Vet ni inte så är det iallafall han med puckeln och det konstiga ögat i Ringaren från Notre dame eller vad den nu heter och hur det nu stavas. Och mycket riktigt så såg jag ut nästan precis så, minus puckelryggen. Jag väckte Nikki med orden att något var fel på ögat. Hon började som vanligt när jag skadar mig, att skratta. Jag förstår att det måste vara hennes sätt att visa kärlek. Kul att jag kan glädja någon med min otur iallafall. Dagen gick och jag kan väl inte säga att jag klagade jättemycket, för det brukar jag inte göra. Men när kinden, hakan och ner mot halsen började svullna upp så blev jag nervös. Nikki gjorde en manöver och ringde sin sjuksköterska till syster (för femtioelfte gången) och frågade om råd. Vi har hittills lyssnat på hennes ord när det kommer till mina skador och sjukanfall, och så även denna gång. Så iväg till närmsta clinic och fick där betala 800 000 indonesiska pengar för få tre piller att ta tre gånger dagligen och några jävla ögondroppar som jag tvingar Nikki att köra upp i ögat på mig. Idag syns ingenting. Så jag är inte döende.

Vi kommer åka till Lombok efter helgen och avsluta näst sista delen på resan där. Jag återkommer med ytterligare ett blogginlägg då men pga tjat från er så gjorde jag nu något helt nytt och bloggade fastän vi inte är "färdiga" med platsen vi befinner oss på. Eller ja, fri tolkning med om vi är "färdiga" eller färdiga med Indo efter detta inlägg. Nu ska jag göra som Nikki och försöka sova bort dagen.

🍑🍑🍑 N i k k i s H ö r n a 🍑🍑🍑
"Sover du?" Frågar jag Nikki som ligger i fosterställning bredvid mig i sängen. Hon har det vita lakanet lindat omkring sig med ansiktet vänt åt andra hållet.
⁃ Neeej.
Hon svarar kort och monotont.
"Har du något att säga till din hörna?" Frågar jag då henne och möts av en lång paus innan hon andas ut och samtidigt svarar att hon hatar regnet. Jag frågar om hon vill säga något mer.
⁃ Vilka ställen är det om?
"Trawangan och air", svarar jag och i och med kraftansträngningen jag hör att Nikki gör förstår jag att det nu kommer en längre utläggning. Så jag förbereder mig på att sätta fart på tummarna.
⁃ Om man nu lyckas åka hit när det inte regnar så är ju Trawangan mycket bättre. Det är alltid något att göra där. Air är då stället på jorden som är dött (när hon säger detta låter hon väldigt deprimerad). Det är vackert och så men...jag vet inte vad. Man får säkert en helt annan bild av det när det inte regnar.
Hon gäspar stort och jag frågar om det är något mer hon vill säga eller om hon känner för att avsluta.
⁃ Nej, svarar hon kort och en lång paus följer.
⁃ Jag är bara deprimerad nu.
Nikki vrider lite på sig och jag låter henne vara. Det är dags för en nap har jag förstått och då gör jag bäst i att bara låta det naturliga ske, vilket betyder att hon snart ligger och drömmer. Kanske en snark eller två vilket hon alltid vill veta om hon har gjort när hon vaknat till.

Tack för oss. Hoppas nästa inlägg blir lite positivare. Puss!

Likes

Comments

Det är tyst. Fågelkvitter och vind är allt som hörs. De annars så livfulla gatorna på Bali vilar från bilar och människor. Ingen musik får spelas, inga lampor får vara tända och det patrullerar vakter på gatorna för att säkra att alla, inklusive turister, håller sig inomhus.

Det kallas Nyepi och är hinduernas "nyår" här på Bali. Till och med flygplatsen är stängd och vi alla har fått köpa på oss mat och nödvändigheterna vi behöver. Från 6 på morgonen till 6 nästa morgon skall detta hållas. Hinduerna har förberett i flera dagar. Ända sedan vi först kom till Bali för ungefär två veckor sedan har ceremonier hållits på gatorna. Silent day, som det också kallas, inleds med en lång parad av människor som igårkväll gick längst med gatorna. De har byggt demoniska statyer av papper och bambu, också kallade Ogoh Ogoh. Dessa symboliserar onda andar och eldas sedan upp för att "bränna upp det onda". I en längre del av paraden offrar de också en gris. Detta missade vi, vilket vi är väldigt glada för.

Vår Bali-resa började i den turisttäta delen Kuta där backpacker trängs med "aussies" och unga resande partygäng. Vi hamnade på ett hostel där vi möttes av en stupfull balinesisk man med jättemånga tänder och extremt markerade kindben. Trots vår besvarade mailkontakt om vår sena ankomst verkade han förvånad av att se oss där mitt i natten. Vi fick vänta på våra sängar och när vi väl fick dem var Nikkis säng inte renbäddad. Trötta men med ett förvånansvärt gott humör, lade vi oss för att ta itu med problemen dagen efter.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att resa vidare, om så en väldigt kort sträcka, då vi inte gillade varken hostelet eller känslan Kuta gav oss. Med oss tog vi inte bara vårt pick och pack utan också bedbugs. Det går att ifrågasätta om detta följde oss som dålig karma då vi vid utcheckningen inte betalade för oss (mannen var så full när vi kom att han glömde att vi inte ännu betalat). Vi tyckte dock att det var mest skönt att slippa betala, men det fick ju ett annat pris senare som sagt.

Den lilla sträckan Ubern tog oss till ledde till den lite lyxigare delen av Bali. Seminyak! Här kan man festa på La favela som är ett häftigt inrett ställe med restaurang dagtid, bar på kvällen och klubb på natten. Det finns "dyrare" affärer och bra restauranger i högre prisklasser. Vi hamnade på ett jättebra hostel med pool och trevlig personal. Trots detta lyckades jag bli sjuk och för mig håller en förkylning ganska länge. Den är inte jätteextrem men väldigt envis. Nikki fick vid några tillfällen underhålla sig själv då jag valde att ligga i min lilla låda och kurera. Trots detta gjorde vi några väldigt trevliga besök på nya favoritställen. Vi käkade frukost och drack en god cold brew Ice-latte på ett ställe som heter The Koop samt åt väääldigt goda hamburgare på Wacko burger. Vi träffade också ett gäng svenska tjejer (som vi redan hade stött på på ett hostel på langkawi). De talade väldigt gott om staden Canggu så efter några nätter tog vi våra belongings och drog vidare.

••• Uber funkar inte jättebra här på Bali. Det är bråk mellan uber och deras taxi (blue birds) av en anledning jag inte orkar ta upp här. Så på vissa ställen kan man inte bli upphämtad av uber men däremot avsläppt. Så det har blivit lite dyrare taxiresor bara därför. En taxiresa brukar kosta oss 150 000 (indonesiska pengar) medans samma sträcka med uber skulle gå på runt 40 000. Gaaanska stor skillnad och väldigt frustrerande. •••

Väl i Canggu har vi bott på två olika hostel. Det första var ett jättestort hus och heter The temple. Här fick vi uppleva Balis tredje största jordbävning vilket nu i efterhand är coolt. I stunden fattade vi inte vad det var som hände. Vi låg i våra övervåningssängar och sov när allt helt plötsligt börjar skaka. Jag sätter mig upp och ser att tjejen snett emot mig också att satt sig upp i panik. Vi möter varandras blickar och säger förvånat "what the fuck". Utan vidare aning om vad som faktiskt precis hände, lägger vi oss ner och fortsätter sova. Senare under dagen får vi reda på vad som faktiskt hänt. Många googlingar om tsunami och liknande följer därefter. Vi blir lite oroliga men lugnar oss framåt eftermiddagen. Tydligen ska man springa ut ur huset om det sker en jordbävning. Detta gjorde alla indoneser men inte vi inte. Dumma turister!

Vi tyckte sådär om det the temple då det låg på "fel sida canggu". Så vi hittar ett annat hostel vilket vi fann på appen jodel. Detta hostel var helt fantastiskt!! Vi hade en bra pool, köksutrymme samt ett otroligt rum som luktade inredningsbutik. Hostelet var väldigt nytt och vi var där innan "högsäsongen" vilket gav oss rabatt (hur bra!).

Canggus mat är på en helt annan nivå än tidigare ställen. Jag skulle kunna bo där bara på grund av maten. Här fann jag gröt på typ alla ställen och världens godaste hamburgare på stället Pit stop. Vi hade liksom inte ens tid att äta på alla ställen vi ville! Dessutom gjorde vi som alla andra (tydligen) och besökte utestället Old man's. Alldeles för folktätt för min smak. Däremot fann vi en ny favorit i stället Pretty poison. Här sitter man runt en tömd pool och dricker öl. Låter kanske inte särskilt roligt men fyller man poolen med duktiga skateare ökar roligheten helt plötsligt. Om jag dessutom berättar att 80 procent av alla killar var extremt snygga höjs roligheten ännu mer. Detta ställe gillade både jag & nikki av just den anledningen. He he he. I toakön fick man dessutom underhållning i form av tatueringsmålande och piercande.

Mindre roligt i Canggu var det att min sjukdom sökte sig till Nikki. Efter en riktigt god frukost på Shady shacks får hon helt plötsligt feberanfall och blir sängliggande i två dygn. Så samma sjuka men olika sätt att visa sig. Hennes var kort och riktigt hårt medans min längre och lite mjäkig. Men nu är vi relativt friska igen!

Efter Canggu drog vi tillbaka till Seminyak för att ta en utgång på La favela med Nikkis kompisar från Borensberg. Vi fick dessutom sällskap av ett gäng jobbiga danska killar (nyss fyllda 20). Det enda positiva med dem var att de absolut inte trodde att jag var 26 (pga såg så ung ut), skönt att min envisa bekymmersrynka inte alltid avslöjar mig.

Och nu är vi instängda på hostelet med snacks för en livsstid!


Vi har till 15 april på oss här i Indonesien och under den tiden tänker vi besöka två Gili öar samt Lombok. Jag kommer nog göra uppdatering på bloggen efter varje ö. För att spara på såhär många ställen som jag gjort inför detta inlägg, är inte ultimat. Det är för mkt att skriva och alldeles för mycket att komma ihåg. Så detta gör jag inte om och ber dessutom om ursäkt för det dåliga och tråkiga språket i detta inlägg. Vet inte alls hur kul det har varit att läsa men nu blev det så och man kan inte alltid göra bra infrån sig. PS. Hoppas på bra innehåll i Nikkis hörns istället. Håll tummarna!

🍑🍑🍑N i k k i s h ö r n a 🍑🍑🍑
Nikki - Ok. Jag har typ haft hela dagen att tänka men jag har inte gjort det.
Nikki - Eeeh
Nikki -*gäsp*
Nikki - Att... jag... gillar Bali jättemkt!
Nikki - Eeeh.
Nikki - Däremot! *paus* Så känns det väldigt trendigt att åka hit och...
Rakel - vänta! (Skriver för fullt!)
Nikki - det känns lite mer som att folk åker hit för att det är "Bali" och inte Indonesien. Det är trendigt liksom. Och det känner man av. Så är man inte surfare eller skatear, eller typ tatuerad, så är man väldigt utanför. För att det är precis det som innehållet av den här ön ger. Men den är faktiskt också jättevacker och kul. Men det ska bli gött med sandstrand och havet och solen.
Nikki - *Gäsp*
Nikki - Ah, det blir bra. Hej då!

  • Bali

Likes

Comments

Slutet av mars 2017.
Total mörker. Luften omkring mig är behaglig. En alldeles lagom temperatur lägger sig som ett skyddande täcke över min kropp. Det är så jag knappt känner luften. Jag kan inte säga om den är varm eller kall. Den bara är. En mjuk doft fångas i min djupa inandning. Den känns lätt och igenkännande. Ovanför mig är oändligheten. Det vackraste man kan skåda och som inte går att jämföra med något annat. Något som är så mycket större än en jämförelse. För den går inte att jämföra. Inte med något. Ofattbar och magnifik. Närmsta liknelse är det innerliga som finns i ögonen hos den du älskar. Så ligger jag där. I den luften jag inte kan känna och andas dofter jag inte kan beskriva. Ovanför mig har jag svaret på alla frågor. En stjärnhimmel utan slut. Aldrig någonsin har jag sett så många på en och samma gång. Men aldrig tidigare har jag varit lika medveten som nu. Så minns jag.

Slutet av mars 2014.
Stranden låg varm under min kropp och vilade efter dagens varma solstrålar. De små, små fina kornen sipprade mellan mina fingrar och landade perfekt i små högar vid sidan om min höft. Jag tittar upp och ovanför mig har jag ett konstverk. Det är helt svart omkring mig på stranden. Alla lampor är släckta, allt liv från dagen är som bortblåst och alla skällande hundar sover. Det enda som hörs är mina andetag i takt med hans. Bakom oss sjunger en syrsa och jag vet att himlen är där för vår skull. Jag lever i en magisk bubbla där inget känns på riktigt fastän inget var menat att vara annorlunda än det här. Det var precis detta som skulle ske. Jag kan nästan inte se honom men hans närvaro känns så bekant att inget oroar mig. Inget kommer någonsin oroa mig igen. Hans hand i min och vi säger ingenting. Vi tittar på samma himmel. Den himmel med stjärnor som fört oss samman. Som visste från början att vi skulle hitta dit.

Tidig vinter 2015.
Ännu en gång blickar jag upp mot himlen. Det jag ser är alltid ovanför mig men det är inte varje natt jag påminns. För jag tittar så sällan. En stjärnhimmel syns inte alltid. Det måste vara mörkt och man måste veta att den är där för att få se den. Men jag ser den. Runt omkring mig ligger snön krispig. Mina andetag syns i luften. Det är lätt att andas trots smärtan som kommer till mig när jag ser stjärnorna. Hugget i magen och den starka känslan av ett brustet hjärta. Vi är under samma himmel, han och jag. Den himmel med stjärnor som förde oss samman men som vi nu bara delar på håll. Mina ögon tåras men jag vet att också detta var menat. Vi träffades där på stranden för att det var meningen. Men vi skulle inte dela livet mer än vad vi gjorde. Vi har lärt oss tillräckligt av varandra och något annat behövs i våra liv. Mina läppar mjuknar upp i ett försiktigt leende och tårarna hittar tillbaka till kanalen vid ögats innerkant.

Slutet av mars 2017

Så nu när jag minns. Alla de gånger jag tittat upp mot stjärnorna och återkopplat det till honom. Nu när jag minns och ser den största och mer stjärntäta himmel av alla gånger. Då förstår jag att ingen vet vad livet bär med sig men allt jag får till mig är menat. Det känns fint att veta att till och med ett brustet hjärta läker. Och att under den himmel som jag så länge kopplat till mitt möte med honom. Under den finns så mycket mer.

Likes

Comments

Då så! Min tur igen.
Tänkte sammanfatta Malaysia samt Singapore som vi rullade genom på 15 dagar!

Till en början Malaysia.
Vi har tagit oss genom detta land med färja, van, buss. Det värsta för oss båda var absolut den långa långa lååååånga bussresan till och från Cameron Highland. Herregud. Det var upp och ner och höger och vänster för att ta oss upp på berget (hälsning till pappa och Lotta: perfekt för att åka motorcykel med andra ord). Påvägen ner till Kuala Lumpur spydde även tjejen framför oss, det var ju mysigt. Väl nere fick jag hålla hennes hår inne på tjejtoan... hoppas på fet karma alltså.
För att återgå till Penang/Georgetown som vi var i innan Cameron Highland så var det mysigt på alla sätt man kan tänka sig, framförallt för Rakel som blev kär i både det ena och det andra, härliga tider för henne!
I min mening gillade jag nog Langkawi bäst och det grundar jag enbart på en specifik eldshow på stranden med en jättesnygg kille - enkelt.
Maten i Malaysia är väl inget speciellt, då var Thailand mycket bättre. Här fick vi bland annat något som såg ut som en liten liten penis i min Goreng, slutade äta och kommer aldrig glömma den lilla ljusrosa biten som låg och nästan stirrade på mig.....(!). Rakel fick sedan ett par dagar senare en helt rosablodig kyckling på sitt fat, inte så himla mysigt det heller.
Summan av det hela är absolut väl godkänt dock, Malaysia har så fin kultur och natur. Alla är så himla snälla och hjälpsamma (förmodligen för att vi är rätt så förvirrade) men ändå!
Vi avslutade med att spendera 2 timmar på bussterminalen i Kuala Lumpur för att ta en buss som rullade mot Singapore.

Nu till Singapore.
Vi ankom sent på kvällen snudd på natten till Singapore och vårat hostel.
Vi tog oss över gränsen och genom tullen med att Rakel blev totalt utfrågad av en herre i tullen som inte tyckte hon såg speciellt pålitlig ut. Spännande.
Singapore var magiskt, så städad och ren stad. Vi fick tillsägelse direkt om att inte tugga tuggummi vilket var intressant.
Vi besökte Universal Studios (såklart) det var det bästa någonsin, framförallt för att det fanns snygga killar som jobbade där. Så vi ska nog söka jobb där ser det ut som.
Men det bästa av allt med hela Singapore var IKEAS KÖTTBULLAR!!!!! Inga ord behövs.
Vi var bara i Singapore i två dagar för att avsluta med 5 timmar på flygplatsen där vi roade oss med pianospel och chokladshopping.

För att summera har vi haft 15 intensiva och fantastiska dagar alltså. Vi har fortfarande inte bråkat förutom att jag blev arg över vem som skulle bära bollen (i Thailand köpte vi en liten grön boll som vi kastar runt på stranden, mest för att få en jämn bränna) Jag hade inte sovit på tre nätter och förmodligen inte Rakel heller. Så en liten irritation uppstod. Men det löste sig med en vänskaplig kram och ett vackert förlåt. (Jag tog bollen med nu har Rakel den) Bollen kommer nog alltid att vara ett problem. Vi återkommer nog till den.

När folk frågar oss vart vi kommer ifrån så brukar vi (när vi kommer ihåg) säga "guess?" Vi har fått massa olika land.
Jag får såklart oftast Sverige för jag ser ut som alla andra resande svenskar, blont hår och ljusa ögon... skit tråkigt egentligen. I övrigt har det varit allt från Irland, USA, Canada och Norge.
Rakels dröm är att höra att hon ser Fransk ut, men ikke. Hon får oftast (läs: alltid) höra att hon ser tysk ut - hon är inte nöjd med det. Annars är det samma där. USA, Canada, Irland och inte minst nu senast Australien - det är coolt.

Denna hälsning går till syrran i Stockholm. Hej!! Saknar dig. Jobba inte ihjäl dig och njut av livet. Puss.

Tack för mig. Hej.

Likes

Comments

Detta inlägg skrivs inte alls när det skulle ha skrivits. Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt motiverad. Avskedet från George town måste ha tagit musten ur mig. Så det är inte alls den 15 mars när jag nu skriver detta. För här sitter jag på The koop. Ett café på Bali där baristan nästan rört Nikki till tårar efter att hon kom med isvatten medan vi tittade på menyn. Men nog om Bali. Det blir ett helt annat inlägg.

Jag slår ihop sista etappen på Malaysia med Singapore då vi spenderade två nätter på vardera ställe.

Cameron Highland.
Vi färdades med buss från ön Penang till CH. Det var en ganska smärtfri busstur då jag sov mesta delen av tiden. När vi började närma oss destinationen fick vi en fantastisk vy utanför våra fönster. Det var stora théplantage som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Klara, gröna nyanser i rader av perfekta små buskar som kan bli upp till 3 meter höga. Men då är dem inte skördbara så de uppnår sällan den höga höjden.

Detta och litet till fick vi reda på under vår halvdagstur runt Cameron Highlands främsta turistattraktioner. Det var dels Mossy Forrest, där vi fick gå på en träbana och lyssna till vår guide som berättade om de olika växterna. I CH är mossa något helt otroligt och han pratade på om det där i vad som kändes som en evighet. Dock insåg både jag och Nikki där och då att vi människor är usla varelser som förstör så mycket av jorden. Lite mer lokalt och i mindre form var det förstörandet av mossan som gjorde oss ilskna. När turistjävlar inte kan hålla sina fingrar i styr och måste pilla på mossan så att den blir brun. Vet ni hur lång tid det tar för mossa att växa? Nej. Inte jag heller för just det antalet har jag glömt, men jag kommer ihåg att det var sjukt lång tid. Och med sjukt lång tid menar jag typ flera hundra år.

Vi fick också lära oss att en köttätande växt inte äter människor utan livnär sig på insekter som fastnar i gapet på växten. Vi fick också se en växt som var kvinnlig Viagra. Tydligen väldigt stöldbegärlig, så den informationen viskade vår guide fram och såg till att ingen utomstående passerade oss då han visade oss den helt vanligs växten (till synes). När jag och Nikki sedan fick "fri lek" och skulle gå tillbaka och fota denna mycket hemliga växt kunde vi inte alls hitta den. Så väldigt bra gömma på den liksom!

Turen fortsatte till théfabrik, théplantage, théaffär, thédrickande... så mycket thé!

Resten av vår vistelse i Cameron highland kommer nog snart lämna mitt minne. Det kändes som att döda tid i ett Malaysiskt Mjölby. Något som jag dock kommer komma ihåg är bussresan tillbaka. Och när jag då tänker på den kan jag för mitt liv inte förstå hur jag kunde sova mig igenom resan upp. Det var två timmars färd som i en cylinder. Vi åkte runt och runt och runt och runt. Både jag och Nikki hade glömt våra åksjuketabletter långt ner i väskan, så det var fokus med blicken och försöka hålla sig från att kräkas. Så fortsatte vi nedåt, runt och runt, runt. Sen spydde tjejen framför oss. Tack vare information vi senare fick tilldelad oss vet vi att doften som spred sig var jordgubbar (tilläggas bör att det inte bara finns théplantage i CH utan också jordgubbsplantage). Vi båda klarade oss genom hela bussresan från att själva spy men om det är någon gång under resan jag väldigt gärna velat göra det, så var det absolut då.

Bussturen tog oss till Kuala Lumpur. Där vi turistade på busscentralen i väntan på fortsatt bussåkande till fantastiska Singapore.

Singapore.
En stad/land/whatever(..?) jag tidigare vetat väldigt lite om (vet nog inte mycket mer nu dock). Jag visste att något firade 50 år 2015 (?) men vad det var som firades visste jag inte (och är fortfarande osäker). Efter rekommendationer bosatte vi oss i Chinatown. Trots att vi efter en och en halv månad på tur nu insett att kineser är väldigt speciella och ganska irriterande (försöker att inte generalisera men alltså... majoriteten vi mött iallfall). Bra läge på vårt hostel, vi tog oss enkelt runt med tunnelbana och våra fötter.

update på min fot när vi väl pratar om fötter: den gör inte ont längre, svullnaden på foten har släppt men jag har en hård knöl ovanför min vanliga knöl. Dock inte heeeelt hård för med lite kraftansträngning går den liksom att forma. Mycket konstigt tillstånd.

Första dagen gjorde vi sightseeing runt vattnet. Men det absolut bästa var vår trip till Ikea. Där gick vi bananas och köpte köttbullar. Man fick femton stycken, vilket är ett antal som jag aldrig tidigare har ätit. Mängden potatismos går att diskutera men vi kompenserade med extra sås. Kändes som om vi var på helt rätt plats och alla andra på fel. Fortsatte vår tur ute i shoppen där vi handlade marabouchoklad.

Dagen efter gjorde vi Universal studios efter Nikkis predikan. Det är inget jag tidigare har intresserats av men nu i efterhand är jag mycket glad att vi gick in. Kanske inte särskilt intresserad av själva studion men det fanns ju vissa "skådespelare" som istället tog upp mycket av både min och Nikkis uppmärksamhet.

Så... det var inte mycket mer som gjordes i Singapore & nu är vi i Bali. Vi längtar efter sol och bad då vi känner oss fruktansvärt vita (trots att vi båda egentligen vet att fallet inte är så).

• det är mycket vännersnack (alltså serien) mellan mig och Nikki. Vi har någon gång under resan fått likna oss vid någon/några av karaktärerna. Vi kom fram till att Nikki är en blandning av Monica och Rachel (ordningssam och har koll men samtidigt ganska förvirrad). Min liknelse är Phoebe & Joey (tankspridd, konstig och ständigt på jakt efter snyggingar).

• Nikkis hörna uteblir då hon återigen får ett helt inlägg för sig själv där hon kommer berätta om Malaysia och Singapore.

Tack & hej! Vi hörs i slutet av Bali (innan vi åker till öarna i Indonesien).

Likes

Comments

Vi har varit på ön Penang och delen Georgetown i tre nätter och lämnar idag för Cameron highlands. Här har vi bott på ett hostel vid namn House of Journey. Detta hostel har vunnit pris två gånger för att vara Malaysias bästa hostel och vi håller med. Det har varit superfräscht, bästa läget, fint "badrum" och mysigt osv. Minus för dåligt wi-fi. Men man kan ju inte få allt.

Efter att ha frågar lokalbo efter lokalbo har vi fått information att man antingen kan titta på tempel, åka till en apstrand eller sova på dagen och sen äta streetfood och dricka cocktails (köp en och få en gratis) för att vid två gå till coffe, tea or me. Av detta har vi bara gjort kvällsaktiviteterna. Och hittat två shoppingmalls. En med h&m och en annan med en jäkla massa kinesiska affärer där kläderna är i storlek "alldeles för små" och snacksen "alldeles för konstiga" för vår smak.

Det jobbig med att vara mig är att jag fäster mig så fort vid människor och platser och därför också lider av en extrem separationsångest. Som jag nu också förstår att jag kommer behöva söka hjälp för när jag kommer hem. Detta kan inte vara normalt. Så fastän vi inte har gjort särskilt mycket här gillar jag ändå denna plats såå mycket. Man kan gå överallt, det är coola caféer och streetart. Alla är bra på engelska och de flesta är trevliga. Så jag tycker det ska bli lite trist att åka men det har jag tyckt om nästan alla platser vi varit på innan också. Och kommer säkert tycka om nästan alla kommande platser med. The life with separationsångest. Men jag skulle absolut kunna tänka mig att bo här (om man får åka till havet någon helg och sola och bada)

Vi har ju då iallafall ätit streetfood, vilket ska vara typ Malaysias bästa streetfood. Första kvällen gick vi till en vagn där man fick ta ett spett med någon typ av mat på. Varje spett hade en färg målad (vilket visade priset). Så åt man några spett (fanns bland annat dumplings (man fick ångkoka själv), springrolls, spett med broccoli, sushi, bacon (?) och så vidare. Det var hetsigt och konstigt iochmed att man endast fattade vad typ 10 procent av allt faktiskt var. Svårast för Nikki som inte äter fläsk heller. Vi käkade också vår nya favorit som är någon typ av ofriterad vårrulle med tofu, något krispigt och någon stark sås. Helt otroligt gott. Det blev vår favoritmat. Vi hängde också mycket på ett café som heter mugshot, där vi drack soya-islatte, sååå god! Nikki har också tvingat mig sjunga inför hela bargatan. Någonstans på Koh mook lovade jag visst henne att ställa upp och sjunga nästa gång hon bad mig om det. Vilket då skedde nu. Så med hjälp av ett liveband som brukar spela där, skrek jag mig igenom Rolling in the deep (Adele) vilken var typ den enda låt som bandet kunde spela och som jag ville sjunga. Hörde inte ett smack av mig själv då musiken var så hög så nöjd är jag då inte men...Yolo!

Vi har då också suttit på en bar, där blev jag kär i en malaysisk kille. Sen har vi dansat och då blev jag ännu mer kär men nog om det här snacket. Han är glömd snart. Been there before liksom. Nikki leder hittills i att bli kär, hon blev kär i princip alla killar i hela Thailand. Återkommer med uppdatering.

Vi har tittat på streetart, som är väldigt populärt här. Igårkväll åt vi pizza, faktiskt gott och trevligt med lite omväxling. Nu sitter vi och väntar på vår buss som ska ta oss till lite kyligare klimat där vi ska titta på jordgubbsodlingar & théplantage.


🍑🍑🍑 N i k k i s h ö r n a 🍑🍑🍑

Nikki - jag gillar Georgetown jättemkt. Vi bodde så bra tycker jag! Bra läge till allt. Bästa var pizzan!! Och... och... (tänker och skrattar) ... Aah jag vet inte, jag orkar inte, det blir bra så. Hej då!

Likes

Comments