Tävla, Fiat

När vi började prata om arbetsplatsens initiativ om en stegtävling på lunchen och min chef ropade "for fucks sake, read your Foucault", så ville jag så gärna hålla med. Men jag vet faktiskt inte vad hon menade med det och då har jag ändå läst Foucault. Eller i alla fall bläddrat i Sexualitetens historia inför någon Genus-tenta för femton år sedan. I alla händelser så höll jag med om hennes ogillande min - för fan, jag gillar inte alls när det ska vara någon påtvingad mysstämning kring gemensam träning på arbetsplatsen. Särskilt inte när det spänner över fler avdelningar än vår - som ju ändå är en avdelning jag tycker om.

Men.

Men. Jag behöver komma igång, och jag hatar att vara the odd one out (även om jag ohjälpligt alltid kommer vara det, så kan jag ju i alla fall försöka inkludera mig), så jag sade ja. JA jag är med i vår avdelnings lag och jag ska försöka få upp mina sjutusen steg om dagen till tiotusen. Trots att jag är på tok för lättkränkt för att vara med i sammanhang där man lätt jämförs med andra, och snarare blir obstinat än sporrad av tävlingar. Heja mig!


En bild som inte har något alls med tävling att göra, i brist på annat.

Likes

Comments

Icke-träning, Fiat

Jag märkte mig för livet. Igen. Inte som en anledning att inte träna, men det kändes ju himla fint att ha något att skylla på en vecka. Något annat än omotivation. Men underbart är kort. Nu är tatueringen läkt och jag måste börja träna igen. Verkligen så måste jag det, om jag inte vill leva ett liv i en sjukpensionerad kropp.

Att träna är för mig att lida. Det handlar inte så mycket om att jag hatar tränandet i sig så mycket, som att jag hatar själva principen. Och min kropp som tar ett halvt sekel på sig att svara på träning över huvud taget? Den hjälper ju inte till om en säger. Men skam den som ger sig. Jag är för dum för att ge upp. Nu ska jag börja igen och jag ska tydligen blogga om det också. Kanske mest för mig själv,men ändå. Je suis träningsbloggare 4-ever.

Likes

Comments