Herregud hörrni, det har redan gått nästan en vecka sedan jag skrev sist. De sista två veckorna har verkligen rusat förbi.

Efter utflykten till Khokana förra torsdagen blev jag magsjuk efter frukosten på fredagen. Ingen aning om vad eller vem boven i dramat var men det gick över hyffsat fort. På fredagen, 24 februari, var det Maha Shivaratri, en festival för Shiva. Jag fick berättat för mig att det skulle vallfärda hinduer från Indien och hela Nepal för att fira guden Shiva vid Pashupatinath i Kathmandu. Pashupatinath är det tempel där man dagligen utför flera kremeringar bland annat och jag hade ännu inte besökt det. På fredag morgon, efter frukosten (som jag av nån anledning blev sjuk av) och efter att magen hade fått lugna ner sig igen, tyckte jag att det var en jättebra idé att ta bussen in till templet för att uppleva festivalen, men det skulle visa sig vara ett riktigt dåligt beslut. För att göra en lång historia kort så innebar det enorma folkmassor, trängseln var på en helt ny nivå för mig och på två sekunder befann jag mig i mitten av en stor gata, fastklämd i ett folkhav som knappt rörde sig framåt. Mitt i denna folkmassa stod det en man och försökte sälja glass, jag fastnade dock mellan mannens lilla vagn och alla människor och det slutade med att jag fick bryta mig loss och tränga mig ut och klättra över ett staket för att komma iväg. Jag gick sedan raka vägen till bussen och åkte hem. Min mage började dessutom åter kivas på kvällen så jag tog det lugnt resten av dagen och skakade av mig upplevelsen från dagen. Hela helgen var jag fortsatt magsjuk så jag höll mig inom husets fyra väggar.

I måndags, 27 februari, tog jag åter bussen till Pashupatinath för att undersöka området, eftersom jag aldrig fick den chansen på fredagen. Festivalen var över men det var ändå fullt med folk. Jag gick dock aldrig in på tempel- området, jag har ända från början varit tveksam till att besöka just detta tempel då människor har begravningsceremonier för sina anhöriga där med allt vad det innebär (tvätta kroppen i Bagmati floden, kremering etc), men Pashupatinath listas som ett ställe man bara måste besöka när man är här som turist och därför tog jag mig ändå dit. Men vid ingången, när jag såg röken stiga bakom tempelbyggnaderna och förstod att en kremering var i gång och samtidigt såg "balkongen", en utkiksplats på andra sidan uppe på en kulle, där det var fullt med fotande turister kände jag bara att nej, det ville jag inte bevittna. Något så privat, så känsligt... varför ska jag stå där som turist och se på det? Så jag vände på klacken och gick vidare, hela vägen till ett annat tempel faktiskt. Boudhanath Stupa var en fantastisk plats, stupan är enorm och man kan gå upp på den och gå runt den. Just denna dag var det festligheter vid stupan så äldre män och kvinnor var klädda i gamla traditionella kläder och dansade och sjöng tillsammans, det var SÅ fint! Dom skrattade hela tiden och verkade tycka om den stora skara turister och lokalbefolkning som nyfiket tittade på. Mycket fint alltihop och detta besök uppskattade jag verkligen.

På tisdagen vaknade jag med trötta ben men var fast besluten att ta mig till Kopan Gomba, ett kloster i Kathmandu välkänt för sin trädgård och sin tystnad. Jag tog först bussen till Ratna Park, en busspark i Kathmandu nära turistområdet Thamel. Därifrån visste jag att jag kunde ta en annan minibuss till Kopan Village, området där kloster ligger. Jag började leta och fråga varenda minibuss om dom skulle till Kopan. Jag irrade runt i ca 40 minuter, fram och tillbaka, provade olika gator för att hitta rätt buss men förgäves. Tillslut knackade någon mig på axeln, bakom mig stod en ung kille klädd i kostym och han frågade med lugn, vänlig röst "Where are you going", jag svarade kort bara "Kopan" och han berättade sedan mycket pedagogiskt för den stackars turisten vart hon skulle gå. Han hade nog sett mina försök och förbarmade sig över mig, vilket jag uppskattade mycket eftersom jag just då hade börjat ge upp och funderat på att gå dit istället. Tack och lov, och tack vare hans instruktioner, hittade jag sedan direkt rätt minibuss och ca 30 minuter sedan klev jag av i Kopan Village. Jag åkte med den lilla minibussen så långt den gick innan den vände tillbaka, vägarna var dom skumpigaste och hoppigaste jag någonsin har åkt på, små smala jordvägar med sten och stora hål. Men det är en del av charmen med det hela och jag hade bra sittplats på ett riktigt säte. Jag började sedan vandringen upp mot klostret, det var en lång och seg uppförsbacke innan jag nådde trapporna som skulle leda mig sista vägen upp. Jag fick vila flera gånger längs trapporna, och jag ler när jag tänker på det, för när jag sitter där och tar igen mig så passerar äldre kvinnor mig vid ett flertal tillfällen. En av dom var en mycket gammal dam, men hon verkade van vid trapporna. Hon stannade och tittade på mig en stund, log ett stort varmt leende och vinkade. Via kroppsspråk förstod jag att vi båda var överens om att det var svettigt och jobbigt att gå uppför dessa trappor. Men jag kan lova att det var så väl värt det! Kopan är mitt favoritbesök här. Helt klart. Den känslan som fann sig i mig när jag smög omkring på lätta fötter inne i trädgården den är obeskrivlig. Munkar i alla åldrar gick omkring, vissa jobbade i trädgården, vissa rundade runt stuporna och templen och bad, vissa bara umgicks med varandra. Jag mötte två munkar som förvånade mig dock. Dom var båda mycket, mycket vänliga och hade varma, inbjudande, lugna ögon. Det som förvånade mig var att dom båda var västerländska kvinnor i 50-60 års åldern, i traditionell röd och orange klädsel för munkar, med en 'mala' (böne/meditations band) i handen och helt snaggat hår. Det hade jag inte förväntat mig och jag funderade mycket kring deras resa genom livet hit under mitt besök. Hur kommer det sig att de har rest till Nepal och funnit sin väg i livet som munk på Kopan? Kopan var helt sagolikt för mig, jag satt en lång stund i trädgården och skrev, andades och försökte landa i mig själv. Mediterade helt enkelt. Hela atmosfären där är på något sätt magiskt och jag fann ett lugn i kropp och sinne som nådde ner på ett djupare plan. Trädgården, och hela området, var fullt av växter och blommor av en mängd olika slag, hela tiden såg jag något nytt och oväntat växa. Det var helt tyst där, förutom flygplanen som passerade. Utsikten var även den fantastisk men det var själva atmosfären som verkligen talade till mig. Ett definitivt måste om man är på besök i Kathmandu!

Vidare till onsdagen då! Onsdagen tog jag åter igen på mig skorna (dessa stackars skor alltså) och begav mig ut på en promenad till Taudaha Lake en bit utanför Patan. Taudaha Lake når man genom att korsa Ring Road, Bagmati floden, svänga vänster och sen bara följa vägen i alla dess kurvor och upp- och nergångar. Det var en otroligt dammig och svettig promenad som tog mig genom flera mindre samhällen och även genom tallskog vilket var underbart. Tallskogen, som påminner så mycket om mitt Småland, var en underbar överraskning och jag njöt av att se den. Taudaha Lake är en ganska liten, men helig sjö. Det sägs att vattnet i sjön är det vatten som är kvar från den enorma sjö som låg i dalen innan den befolkades. Det finns en lång historia om detta som jag inte riktigt kan återberätta på ett rättvist sätt, men jag märkte att den är betydelsefull då man hade lagt gula blommor till att flyta på vattenytan och stänkt röd och gul färg som vid templen. Jag satt länge vid sjön och bara njöt, matade fiskar med medhavt bröd samt skrev ner känslor och tankar i min bok. Det var underbart att sitta i lugn och ro mitt i naturen med bergen som bakgrund. På vägen hem tänkte jag haffa en lokal buss för att slippa gå, men tji fick jag så det blev promenad hem också vilket i och för sig bara var skönt.

Idag, torsdag 2 mars, vaknade jag med en blåsa under foten, en sträckt lårbensmuskel och en ömmande ankel. Jag hade tänkt ge mig ut på vidare äventyr idag men bestämde mig för att låta kroppen vila. Det har varit mycket, mycket promenerande och många trappor och uppförsbackar senaste tiden så vilan är välförtjänt. Ikväll vankas pizza på Roadhouse med mina roomies på gästhuset som en slags avskedsmiddag, det ser jag fram emot.

Morgondagen, min sista hela dag i Nepal, är fortfarande ett oskrivet blad och vi får se vad som händer!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag är det då prick en vecka kvar på detta äventyr. Det är en märklig känsla eftersom jag har varit här så länge, och ändå är två månader varken särskilt lång tid, eller tillräckligt med tid för att riktigt känna sig som hemma. I alla fall inte för mig. Jag har vant mig vid mycket av det som för en månad sedan var så främmande, men det känns inte som hemma. Varje timme spenderad utanför husets väggar är som en explosion av intryck och upplevelser och det tar på energin och kräver mycket eftertanke. Det betyder dock inte att jag inte uppskattar det, tvärtom. Detta dammiga, smutsiga, högljudda kaos som är gatorna i Kathmandu och Patan är verkligen en upplevelse, och jag vet inte varför jag ändå känner en dragning till det. Kanske för att det på många sätt är så okomplicerat och fritt. Jag vet att det låter konstigt, men livet är liksom enkelt här, det bara är på många sätt. Folk är vänliga och hjälpsamma, alltid varma och leende, nyfikna och vill prata och veta vem man är, vad man gör här, hur länge man är här, hur man mår, vart man bor osv. osv. Men det är genuint, inte baserat på artighet utan man frågar för att man verkligen vill veta och för att man bryr sig.

Härom dagen, i torsdags, gick jag på en längre promenad, en mini hike, till utkanten av Patan. Khokana var målet och det nådde jag med råge. Det var då ett bra tag sedan jag gjorde en sådan utflykt och det hade skavt i mig, det kröp i hela kroppen av nyfikenhet och längtan efter att få utforska och dessutom gå en längre promenad ut från stan. När jag började gå kände jag mig som en kalv på vårbete! Jag nästan skuttade fram i början, i alla fall gjorde jag det inombords. Solen stod högt på himlen som var klarblå, klockan var elva och temperaturen hade landat på ca 23 grader. Det blåste ovanligt mycket (i relation till att det oftast är vindstilla då), men det var bara skönt för vindarna var varma, behagliga och precis lagom starka. Mina ben tog mig ner till Ring Road, som jag korsade lätt nu när jag med vana kan manövrera mig själv genom den susande trafiken, vidare ner till Bagmati, floden som vid detta tillfälle verkligen led under torkan då det inte var mycket till flod att tala om, mest sopor. Efter floden var allting redan annorlunda, trafiken minskade, palmer dök upp här och var och det var allmänt lugnare. Några långa, sega uppförsbackar senare där jag, liksom diverse bussar och lastbilar, kämpade för att ta oss upp (lastbilarna var endast snäppet snabbare än mig), svängde jag höger in under ett stort valv gjort av rött tegel för att komma ut ur stan. Här försvann trafiken helt, någon enstaka moped puttrade förbi ibland men förutom det var det helt tyst. Alltså, kan ni förstå känslan att uppleva sådan tystnad när man har spenderat de senaste veckorna i konstant sus och brus, tutande och allmänt högljudd tillvaro? Tystnaden och det faktum att trädens blad faktiskt var gröna, och inte bruna av smuts, var tillräckligt för att göra mig rörd. Antar att jag har saknat det mer än jag trodde. Jag älskar ju skogen, naturen och den lugn och ro som man får där. Jag började åter igen, mest mentalt, skutta och kände mig som ett barn på julafton. Jag vet att det kanske låter överdrivet, men herregud, det var ingen smuts, luften var ren, träden var gröna, jag såg palmer och dessutom började vyerna breda ut sig. Till höger kunde jag nu se bergen närmare än tidigare, torra risfält bredde ut sig nedanför och ända bort till vägen där jag stod. Jag fortsatte vandra med små (nej, egentligen stora!) glädjebubblor som en efter en bubblade upp i bröstkorgen, det var det här jag hade längtat efter!

Jag följde vägen och tillslut tog asfalten slut och vägen var istället gjord av grus och jord. Nedförsbacken jag nu stod på var lång och jag kunde skymta öppna fält nedanför. När jag stod och tittade på en palm som bar en stor kokosnöt såg jag också den första fjärilen. Väl nedanför backen bredde risfälten ut sig som ett hav och de små, enkla jordbrukshusen låg som små bojar här och var. Ett hus fastnade jag extra mycket för, det låg vid vägen, var mycket litet och enkelt men hade en prunkande, grön och välskött trädgård. Denna lilla lott låg som en oas bland de torra, bruna risfälten och bredvid låg en bit åkermark där en man gick runt och skötte grödorna. Även åkermarken var grön och stack ut mitt i allt det bruna, beiga och torra. Men det som stack ut mest var denna man, som troligtvis bor i det lilla huset med trädgården. Från att jag hade närmat mig huset, tills dess att jag valde att gå vidare, så stod han med blicken ut över dalen. Jag undrar vart hans tankar bar honom. Jag begrundade honom en stund innan jag gick vidare. Längs denna grusväg fick jag sällskap av fjärilar i alla färger, trollsländor och fåglar. Alltså, bara det att få höra fågelkvitter! Så efterlängtat! Människor stod längs vägen emellanåt och tittade med nyfikna blickar på mig, helt ogenerat, medan jag kom och gick. Vid ett tillfälle satt jag på huk och tog ett kort på en ko på ett fält, då kom en gammal, skrynklig, ihopsjunken man fram till mig med ett stort leende och säger "Namaste didi (Hej syster), it's a cow" och pekade på kossan. Han fortsatte "Do you see? It's a cow. Take photo, it is a nice cow" innan han tyst gick vidare, fortfarande med leendet på sina läppar.

Risfälten var helt torra, istället odlades det raps. Rapsens välbekanta doft följde med hela vägen och det förhöjde känslan av sinnesro. Att stå i solen mitt bland dessa fält, se människor jobba i lugn och ro på åkrarna, höra ingenting förutom vinden och fågelkvitter, andas frisk luft och vara alldeles själv i detta, det var helt fantastiskt. Det fick mig också att längta hem ännu mer, men att få längta är en positiv och viktig känsla. Vilken tur jag har som har så många saker att längta efter! Det betyder ju att jag har många värdefulla saker, händelser och människor i mitt liv som jag saknar och ser fram emot att återförenas med. Vetskapen om detta just där och då fick mig att le och uppskatta den stunden ännu mer. Tragiskt vore det om jag inte längtade hem, tänker jag.

Efter att jag hade gått, eller snarare strosat, hela grusvägen fortsatte den som en lång uppförsbacke upp till ett mindre samhälle som var fullt av ankor. Det var verkligen ankor överallt! Nepals Ankeborg kanske, vad vet jag. Efter att ha gått genom detta samhälle och uppför en sista seg uppförsbacke fann jag tillslut skugga under ett träd med utsikt över dalen. Där satt jag, andades ut andfåddheten och andades in atmosfären och vyerna. Alla sinnen fick chansen till en nystart denna dag och det gav mig en mycket efterlängtad ro i själen och kroppen. Ibland slår det mig fortfarande, så även när jag satt under trädet, vart jag egentligen är. Att här sitter jag, JAG, av alla människor, under ett träd i Nepal. Det känns fortfarande ibland overkligt. Tänk att jag har fått spendera en del av mitt liv här. Vilken otrolig tur jag har som får leva och växa här.

Jag påbörjade tillslut vandringen hemåt, vid det laget var jag trött i hela kroppen och jag gick sakta den långa raksträckan hem. Väl tillbaka i trafiken och stadens sorl längtade jag redan ut igen, men jag fortsatte njuta av dagen genom att duscha av mig allt damm och svett, göra mig en fruktsallad och bara göra det som föll mig in resten av eftermiddagen och kvällen.

Nu längtar jag mer än någonsin efter våren i Sverige, utflykter, skogspromenader både i bokskogen i Skåne men också i mina Smålandsskogar, picknick vid vattnet, fredagsmys och grillkvällar i Källarhult, min egen lägenhet, att få tvätta mina kläder (!), att få krama och bli kramad, sitta uppe sent och spela spel och skratta tills magen gör ont, att få återse människor som jag älskar, äta brunch på min balkong, få sjunka ner framför tv:n och se favoritserier, laga efterlängtad mat i mitt eget kök (har så många maträtter på min lista nu så det är nästan löjligt) och bara allmänt att få befinna mig hemma.

Men! En vecka kvar, och det innebär fler utflykter! Och mer tid till att bara vara, slappna av, andas, spendera mer tid med mig själv. Så värdefullt ❤

Likes

Comments

Som ni märker så blir det inte så många inlägg skrivna i den här bloggen. Jag tänker att ni kan se det som ett bevis på att jag har det bra och är i full färd med att dels utföra det jag kom för att göra, och dels uppleva landet! En av anledningarna till att jag inte skriver så mycket är nog också att jag är så full av intryck och uppelevser vilket gör att det är lite svårt att sätta sig ner och liksom sortera allt. Det är verkligen proppfullt inuti och det fylls ändå på varje dag. Men hur ska jag kunna sätta ord på allting?

Med mindre än två veckor kvar här (ja, det gick så fort!), så är det dags för mig att börja knyta ihop säcken. I förra inlägget skrev jag lite om studien, jag vill gärna uppdatera er lite kring hur det har gått. Jag har besökt två organisationer; Sana Hastakala och KTS. Båda organisationerna är knutna till World Fair Trade Organisation och jobbar därmed utifrån de 10 grundprinciperna i Fair Trade.

Jag började med att besöka Sana Hastakala, en organisation som grundades 1989 för att stärka och förbättra den ekonomiska situationen för kvinnor. Sana Hastakala, som betyder "small handicrafts"/"små hantverk", har en lång historia av att producera hantverk som grundar sig på traditionella uttryck som återfinns i olika etniska grupper i Nepal. Dessa uttryck tas tillvara på och olika kollektioner skapas utifrån dem. 60 produktionsgrupper över hela Nepal är knutna till Sana Hastakala och i samma byggnad (i Patan) där deras butik/showroom och huvudkontor ligger jobbar också 22 producenter. Dessa producenter är alla kvinnor, i olika åldrar och med olika bakgrunder. De jobbar med textil och skapar kläder, väskor, dukar, mössor och vantar som säljs i deras butik/showroom samt exporteras till olika kunder runt om i världen. 80% av Sana Hastakals vinst kommer från just exporten till andra länder.

Jag har intervjuat totalt 12 (vid två olika tillfällen) av de 22 producenterna på Sana Hastakala i Patan. Några av dessa var döva och kunde inte prata, vilket skapade ytterligare en språkbarriär. Jag fick då ställa frågorna till Sima, som tolkade till nepalesiska till en kvinna som sedan tolkade till teckenspråk. Och sen tillbaka igen. Jag undrar hur mycket av svaren som försvann där emellan. Jag vet att man får räkna med ett visst "svinn" när man inte behärskar språket och måste använda tolk, personliga uttryck, ord och beskrivningar går ofta förlorade då. Men att dessutom behöva tolka två gånger, det innebär extra svinn tänker jag. Jag önskar jag kunde ha pratat direkt med varje person, men är ändå tacksam för att ha fått möjligheten att intervjua dessa kvinnor också då de tillförde ytterligare en dimension till min förståelse.

Någon dag senare besökte jag Kumbeshwar Technical School, också i Patan, och genomförde där 6 intervjuer med de producenter som jobbar i huset. KTS grundades 1983 för att stötta och stärka socio-ekonomiskt utsatta familjer, de driver, förutom Fair Trade produktion, även barnhem, grundskola, barnpassning samt läs- och skrivutbildning för vuxna. De utbildar kvinnor och män i snickeri, stickning och mattvävning och erbjuder sedan möjligheten att jobba i KTS som producent. KTS riktar sig främst till de människor som tillhör det lägsta kastet i det Hinduiska kastsystemet, nämligen shudras. Shudras är hårt diskriminerade och får endast jobb som tjänare, gatusopare och bönder. Det hinduiska kastsystemet är oerhört komplext men jag kan försöka förklara det lite i ett annat inlägg. Mattillverkningen var intressant att få se och jag är glad att jag fick prata med olika kvinnor som jobbar med de olika processerna i tillverkningen av en matta; karda och spinna ullen, färga, förbereda, väva... det finns många steg.

Med hjälp av en tolk, Sima, har jag ställt samma typ av frågor till samtliga producenter, det är frågor som berör hur deras liv såg ut innan de blev anställda inom Fair Trade, hur livet har förändrats sen dess (ekonomiskt och socialt) och hur de ser på framtiden. Det har varit utmanande att genomföra intervjuerna, dels på grund av språkbarriären, dels på grund av att vissa frågor har varit känsliga och väckt minnen och känslor och dels på grund av att det såklart är en obekväm och utsatt situation att bli intervjuad av en människa man inte känner vilket innebär blyghet och tveksamhet inför att svara. Alla har varit mer eller mindre pratglada och intresserade.

Tanken var att jag skulle genomföra totalt 24 intervjuer med producenter på fyra olika ställen, dock uppstod olika hinder som satte käppar i hjulet för mig i min plan och jag har fått anpassa mig så gott jag kunde. Jag hade hoppats på att kunna genomföra ett set till (med 6 intervjuer) på en tredje organisation men då jag har haft svårigheter att få kontakt med dom har jag fått lägga det på hyllan. När nu min tolk dessutom meddelade mig idag att hon måste åka bort så var det liksom det som avgjorde det hela. Jag stannar på 18 intervjuer, vilket fortfarande är ett bra urval och tillräckligt för min studie så det är ingen ko på isen. Jag väljer att istället ägna mina sista två veckor åt att njuta av tillvaron så mycket jag kan och bara utforska och uppleva för glatta livet.

En sak är i alla fall säker, och det är att jag kommer bära med mig dessa möten mycket, mycket länge. Jag var känslosam i flera dagar efter sista intervjuerna då deras historier, berättelser, erfarenheter och ja... LIV, berör så otroligt mycket och så himla djupt. Det är historier om sorg, förtvivlan, utanförskap, fattigdom och diskriminering men också om hopp, glädje, samhörighet, närhet, värme och humor. Två saker som togs upp flera gånger var, för det första; framtidstron gällande sina barn. Detta togs upp av alla. Att ha möjligheten att skicka sina barn till skolan, och att själv kunna betala för det utan tillskott eller hjälp från andra, sattes en stor ära i. När jag frågade en av kvinnorna varför det var viktigt för henne att skicka sina barn till skolan, svarade hon kort och gott "So that they will not have my life. They can have a better job and a better life".

Det andra var drömmen och hoppet om att en dag äga sitt eget hus. De få av kvinnorna som har möjligheten att spara undan pengar, de sa alla att det var till ett hus. Jag frågade varför detta var så viktigt, och samtliga svarade samma sak; frihet. Att få äga sitt eget hus, slippa vara beroende på en hyresvärd. Slippa vara rädd för diskriminering eller hyreshöjningar. Att äga sitt eget hus, det är framtiden. Ett hus som kan gå i arv, som säkrar kommande generationers tak över huvudet. Som ingen kan ta ifrån en. Otroligt viktigt, och jag förstår det.

Två av kvinnorna var lika gamla som jag, och jag kunde se mig själv i dom men samtidigt ändå inte. Jag påmindes åter igen vilken tur jag har haft som föddes i Sverige, och att jag lika gärna kunde ha blivit född ute på landet i Nepal, utan möjlighet till skolgång, för att sedan få tyfoid feber och bli döv, för att sedan jobba i en kal betongfabrik med att färga ull för att försörja mig själv, två barn och en man som dricker bort sin lön. Där min dröm hade varit att barnen ska få bra jobb och att få råd att köpa ett eget hus. Och här sitter jag, väletablerad och priviligierad västerlänning mitt i allt detta och ska försöka på något sätt att förhålla mig till allt jag upplever och lär mig. Jag har känt, och känner ibland fortfarande, stor frustration inför den uppenbara maktlösheten jag besitter. Jag vill hjälpa, förändra, förbättra. Men det är inte min sak att göra, inte på denna resan i alla fall. Min uppgift här är att samla in deras berättelser, deras röster, deras kunskap, och forma det till något som kan göra nytta i framtiden. Deras vittnesmål om livet tillför nånting, och jag är otroligt ödmjuk inför dels möjligheten att få möta dessa kvinnor, men också inför min kommande uppgift att göra dem rättvisa. Att föra deras röster vidare för att bidra till debatten om Fair Trade, om dess påverkan, om hur verkligheten kan se ut. På sikt är det ett bidrag till framtida policys och regler.

Det känns konstigt att tänka på att jag snart ska åka hem. Jag är så kluven. Jag har ju lagom blivit van vid min vardag här. Jag kan gatorna och behöver inte använda karta (om jag inte ska ut på okänd mark förstås), jag vet hur trafiken funkar, jag vet vilka affärer som har det jag behöver, vilka varor jag kan köpa och vilka jag bör undvika, jag känner igen ljud och dofter, jag känner igen människor jag möter, jag känner mig mer och mer hemma för varje dag som går. Men, home is where the heart is. Och även om jag älskar att få uppleva världen och kommer fortsätta göra det, så är min hemlängtan stark och jag ser fram emot att få åka hem.

Men än har jag tid kvar att spendera! Och imorgon ska jag ta bussen till Kathmandu för att vandra runt och leva, lära och fylla på minnesbanken.


Likes

Comments

Idag är det lördag, 11 februari, och jag har lagom återhämtat mig från en brutal matförgiftning. I tisdags firade jag att min datainsamling officiellt hade börjat genom att äta middag med en nyfunnen vän på Red Mud som ligger en gata bort från där vi bor. Det blev ett beslut som kostade mig mer än de 700 rupies (ca 58kr) jag betalade för middagen, det kostade mig också en massa tid. Tid som jag noggrant hade planerat och schemalagt för att genomföra majoriteten av intervjuerna. Onsdag-fredag gick åt till återhämtning, dagar som jag skulle ha ägnat åt intervjuerna. MEN, inget ont som inte har något gott med sig. Förskjutningen möjliggjorde att jag hann få värdefull feedback på en tenta jag lämnade in i torsdags som nu gav mig möjligheten att använda lördagen (idag) åt att reflektera ett varv till kring mina intervjufrågor etc.

Imorgon, söndag, ska jag till Sana Hastakala, första organisationen av fyra, där jag ska träffa och intervjua producenter som tillverkar hantverk i textil. Jag besökte dem i tisdags och fick snabbt även träffa några av producenterna. Det var en snabb visit och även om vårt möte inte innebar mer än kommunikation genom kroppsspråk, ögonkontakt och hälsningsfrasen "​Namaste​" som för att bekräfta varandras närvaro utan att för den skull vara för påträngande, så var detta ett otroligt kraftfullt möte för mig. Inom forskning finns det ett otroligt viktigt begrepp som kallas 'reflexivity' på engelska, reflexivitet på svenska. Att vara reflexiv, och nu refererar jag till användandet inom forskning, innebär att man iakttar och granskar sig själv i förhållande till omvärlden, den kontext man befinner sig i här och nu samt den kontext man kommer utföra sin forskning inom. Det innebär att man analyserar sig själv, sin position som forskare, sin utgångspunkt, sin bakgrund, kultur, beteendemönster etc. för att förstå och kunna förhålla sig till hur man genomför forskningen och därmed kunna öka den etiska kvaliteten. Genom att vara medveten om hur jag är, var jag kommer ifrån, med vilka ögon jag ser världen, vilka värderingar och normer som styr mig i mina antaganden, vilka referenser jag bär med mig, vilka erfarenheter som formar min världsbild; allt detta hjälper till att skapa min identitet. Och jag måste vara medveten om detta samt på vilket sätt det påverkar mitt sätt att ställa frågor, vilka frågor jag väljer att ställa, vilka bakomliggande antaganden som finns, vilket kroppsspråk och andra signaler jag använder mig av för att kommunicera, vilka förväntningar jag har, hur jag tolkar de svar jag får och vad jag läser in i det. Allt detta grundar sig i det jag precis har nämnt, och det gäller därför att vara så medveten som möjligt för att kunna vara så öppen som möjligt för andra världsbilder, värderingar, normer etc. Det är enormt viktigt att jag är reflexiv under hela forskningsprocessen, men framför allt i mitt möte med producenterna. Det finns en omedelbar maktobalans mellan oss där jag, som vit, ung forskare från 'The Global North' som det kallas, är den som sätter agendan och har makten över intervjuerna. Det skapar olika dynamiska processer i vårt möte som kommer påverka hur intervjun ter sig och vilka svar jag får. Att vara medveten om detta, att vara reflexiv, möjliggör för mig att anpassa mitt bemötande av producenterna på ett bättre sätt. Det är svårt att hela tiden tänka på hur och varför jag tolkar det som jag ser, hör, känner och på andra sätt upplever, det krävs övning och mycket fokus. Men genom mitt första möte med producenterna har jag förstått ännu mer hur viktigt det är hur jag väljer att positionera mig själv.

Jag har förberett mig så gott jag kan inför imorgon. Jag har en kvinnlig tolk, Sima, som kommer hjälpa mig under intervjuerna. Jag har skrivit ut min intervjuguide, enkäter samt medgivandeforumlär som producenterna som deltar ska skriva på. Formuläret för medgivande innehåller information om vem jag är, vart jag kommer ifrån samt i vilket syfte denna forskning görs. Den innehåller också information om vad deltagandet i studien innebär, hur det kommer gå till, hur datan kommer hanteras (anonymitet osv.) samt deras rättigheter som deltagare (att de kan dra sig ur när som helst, välja att inte svara på frågor osv.). Detta formulär är viktigt ur en etisk synpunkt för att säkerställa att deltagarna vet vad dom deltar i och att dom är medvetna om vad deras deltagande innebär. Jag har utöver att fixa utskrifter även tvättat kläder inför imorgon, rensat mobilen så det finns gott om utrymme för röstinspelningen (varje intervju kommer spelas in) samt köpt nya pennor och block.

Jag känner mig spänd, förväntansfull och nervös men redo, nu är det bara att tuta och köra och hoppas på att inga fler oförutsedda saker hindrar mig denna gång.

Håll tummarna för mig!


Likes

Comments

Ja, vad är det egentligen jag gör här?

Till skillnad från vad man kan tro så är jag inte här på semester, även om det känns så ganska ofta (vilket är oerhört välbehövt).

För er som inte vet så studerar jag på Lunds Universitet, på ett master program som heter International Development and Managemet (Lumid). Det är ett två- årigt program där första året är campus baserat med kurser och andra året är förlagt på praktik, fältstudie samt uppsatsskrivning. Jag började hösten 2015 och är nu alltså inne på min sista termin (!!).

Den 16 juni 2016 satt jag i bilen på väg upp till Småland för att hälsa på mamma och pappa, jag hade lagom avslutat en otroligt intensiv vårtermin och sommaren väntade med jobb och förberedelser inför höstterminen (praktik). Solen sken och samtidigt som vi svängde in i en rondell någonstans i Småland så öppnade jag min mail på mobilen, och där låg ett besked från Sociologiska Institutionen i Lund om att jag hade tilldelats ett stipendium från Sida.

Jag hade egentligen gett upp hoppet om att få ett positivt besked på min ansökan men där satt jag nu och bölade som ett barn och läste det bifogade beslutet om och om igen. Detta markerade starten på alla förberedelser som var nödvändiga innan avresa och plötsligt var allt helt verkligt. Stipendiet gjorde det möjligt för mig att genomföra det jag nu är här för att göra; en fältstudie.

Fältstudien innebär att jag ska samla in ”data”, som det heter, som kommer vara grunden i min uppsats. Med data menar man information som sedan analyseras i uppsatsen. I mitt fall innebär det intervjuer och genomgång av litteratur, relaterade dokument och tidigare forskning.

Så vad ska jag skriva om?

Efter många turer fram och tillbaka och efter att ha skrivit flera forskningsplaner om olika ämnen, men som av olika anledningar inte har hållit hela vägen fram, har jag nu äntligen landat i ett ämne som är spännande, givande och faktiskt genomförbart att samla in data kring. Jag kommer skriva om Fair Trade i förhållande till hur en anställning som producent under Fair Trade faktiskt och signifikant påverkar producenternas individuella liv på ett socioekonomiskt plan, om och hur det stärker deras position i samhället och hushållet tillexempel genom att undersöka om det stärker deras förmåga och möjlighet tillbeslutsfattning, om det jämnar ut de existerande maktförhållandena etc.

Jag kommer intervjua mellan 24-30 kvinnor som producerar hantverk. Dessa kvinnor är anställda under fyra olika medlems organisationer, samtliga lokaliserade i Patan. Det kommer vara en jämn fördelning mellan producenter som jobbar hemma (home- based production) och de som jobbar i organisationernas lokaler (in- house production). Producenterna är också aktiva inom olika produkt kategorier, till exempel; trä, keramik, textil och ull, papper, smycken, skinn och läder, och livsmedel. Det är ett medvetet val att variera urvalet på detta sätt eftersom det kommer göra det möjligt för mig att jämföra deras upplevelser och analysera utifrån det.
Jag kommer även intervjua representanter från de fyra olika organisationerna samt en representant för den nationella paraplyorganisationen Fair Trade Group Nepal som medlemsorganisationerna ligger under.

Syftet är att få fram hur producenterna upplever att deras anställning inom Fair Trade produktion påverkar deras liv. Fair Trade innebär att producenterna bland annat ska få skälig lön samt andra förmåner som till exempel pension, möjlighet till mammaledighet, skolgång för barnen etc. etc. Vilka förmåner som ges verkar variera mellan olika organisationer och därför är det intressant att undersöka om producenterna delar uppfattning eller om de upplever helt olika förmåner, vilket i så fall påverkar deras liv på olika sätt. Det är också intressant för det väcker frågan om producenter inom Fair Trade behandlas lika och får tillgång till samma resurser och förmåner eller om det varierar, och om det gör det; är det i så fall fortfarande rättvis produktion? Eller är det så att de olika förmånerna väger upp varandra? Den springande punkten här är; vad anser producenterna? Vad är deras upplevelse? Vad är deras perspektiv?

Jag vill också undersöka huruvida producenterna är medvetna om deras mänskliga rättigheter, vad Deklarationen för Mänskliga Rättigheter innebär för dom, om dom har fått någon utbildning i detta etc. Detta är intressant eftersom en medvetenhet om sina rättigheter är vitalt för att minska risken att bli utnyttjad. Även om Fair Trade är ett väletablerat och välfungerande koncept så betyder det inte att det automatiskt är perfekt. För att stärka producenterna i deras förmåga och möjlighet till inkludering, slippa könsdiskriminering, och för att skapa en långsiktig påverkan i samhället för att bekämpa diskriminerande normer och värderingar, är det viktigt att deras kunskaper om de mänskliga rättigheterna stärks och säkerställs.

Anledningen till att jag intervjuar representanter för organisationerna samt går igenom litteratur och tidigare forskning på samma ämne är för att det är viktigt att verifiera resultatet jag får fram. Detta kallas ”triangulation”, triangulering, och syftar till att stärka validiteten av studien. Jag kommer ställa frågor till representanterna som liknar frågorna till producenterna för att fånga deras perspektiv, men jag kommer också ställa mer institutionella frågor som berör deras organisation, hur de jobbar, vad de erbjuder producenterna, hur processerna inom organisationen ser ut osv. Genomgången av litteratur/tidigare forskning syftar till att antingen stärka de resultat jag får fram, eller så kommer det bidra med andra perspektiv till analysen, vilket väcker frågor som t.ex varför har vi fått fram olika resultat? Vad kan det bero på? Vad innebär det? Osv.

I dagsläget jobbar jag främst med min intervju guide, detta är ett dokument där jag skriver ner vilka frågor jag vill ställa, vilka ämnen som är viktiga att beröra osv. Själva intervjuerna kommer vara så kallade ”semi- structured” vilket innebär att jag kommer ha med mig min intervju guide som kommer leda mig genom intervjun, men samtidigt kommer intervjuerna vara flexibla vilket innebär att det är möjligt att följa även andra intressanta spår som kommer upp under tiden. Det finns en hel vetenskap bakom hur man genomför kvalitativa intervjuer inom social sciences, och jag läser på om detta också.

Jag hoppas på att starta min datainsamling/intervjuerna nästa vecka. Men det hänger på när producenterna är tillgängliga samt när tolken har möjlighet att jobba. Gällande tolken så letar jag fortfarande men har några på tråden, jag har medvetet valt att använda mig av en kvinnlig tolk då närvaron av en manlig tolk troligtvis hade påverkat intervjun negativt, till exempel genom att kvinnorna inte hade vågat uttrycka sig ordentligt på grund av kulturella normer. Det finns många aspekter att tänka på i en forskningsprocess, men jag börjar känna mig redo att bara köra igång. Och DET, mina vänner, är en skön och tacksam känsla!


Likes

Comments

Jag har om några dagar varit här i fyra veckor, alltså halva tiden. På denna tiden har jag gjort flera insikter, varav en av dessa kommer jag skriva om i det här inlägget, nämligen; barnarbete.

Varje dag, överallt, ser jag barn som jobbar. Unga pojkar, i 10 års åldern och uppåt, som outtröttligt jobbar längs vägarna med att skyffla grus, jord och sten. Oändliga högar vid vägkanterna skyfflas upp i säckar eller på bilflak för att transporteras bort (fråga mig inte hur eller varför det kom dit från första början, jag har ingen aning). Jag ser dom även göra detsamma där hus har rivits, dom skyfflar jord och grus och plockar tegelsten bland resterna. Ibland ser jag dom plocka sopor längs gatorna, eller lägga gatusten för att skapa trottoarer. Detta arbete innebär en utsatthet för trafikfaror, ljud- och luft föroreningar, stor fysisk påfrestning och allmänt negativ påverkan på deras hälsa då de sliter i många timmar.

En annan arena för barnarbete upptäckte jag härom dagen. Unga pojkar på 13 år och uppåt jobbar i lokaltrafiken i Kathmandu och Patan som 'hjälpredor'. Det var härom dagen då jag insåg att dessa killar är så unga, dels genom egen observation när jag har åkt med minibussarna men också genom en nyhetsartikel i en lokal tidning. De är för unga för att köra, istället är de ansvariga för att folk kliver på just deras minibuss, detta gör dom genom att i farten öppna sidodörren och hoppa ut, gå/springa längs bussen medan de ropar, visslar och slår på minibussen för att dra uppmärksamheten till den för att locka så många passagerare som möjligt till att kliva på. Konkurrensen är stenhård då likadana minibussar trängs på gatorna. Chauffören stannar tillslut till för att släppa av- och på passagerare och börjar sedan trilla iväg igen, varpå hjälpredan hoppar på i farten och ofta hänger ut genom dörren under färd för att ropa och vissla till sig fler passagerare. Detta är uppenbarligen enormt farligt i sig, men lägg då till den lokala trafiksituationen där trafikregler verkar vara mer eller mindre icke- existerande samt att vägarna är i enormt dåligt skick. Som hjälpredor är de även ansvariga för att samla in pengar för biljetterna samt städa fordonet, de jobbar oftast från fem på morgonen till åtta på kvällen och är under hela arbetet utsatta för enorma ljudnivåer, avgaser och andra föroreningar, starka vibrationer och skakningar från fordonet men även psykiska- samt sexuella övergrepp är vanligt förekommande.

Enligt en studie som gjordes för 10 år sen använder hälften av all lokaltransport i Kathmandu sig av barnarbete. 85% av dessa barn hade ögonproblem, 58% led av svår huvudvärk pga avgaserna/föroreningarna/dammet och 29% hade andningssvårigheter. Barnen som var inkluderade i studien jobbade 12 timmar om dagen och tjänade ca 98 Rs om dagen, detta motsvarar ca 8 svenska kronor. 74% av dessa barn var även utsatta för övergrepp av olika slag samt även ansvariga för att bidra med ekonomiskt stöd till familjen. Det var 10 år sedan, jag är skeptisk till att det har skett någon markant positiv förändring.

Flickor är också involverade i barnarbete, jag ser dom hjälpa till med försäljning av grönsaker och annat längs gatorna, sittandes på marken en till två meter från trafiken (behöver inte ens förklara för er vilka ljud- och luftföroreningar de utsätts för), de städar och sopar och hjälper till med produktion av hemmagjorda smycken etc. till försäljning. I det huset jag bor i kommer en städerska var och varannan dag för att sopa alla golv, moppa, diska, städa badrummen etc. Varje gång är hennes dotter med, hon är kanske 14-15 år. Ibland kommer dottern själv. Dom är båda mycket, mycket trevliga och vi brukar samtala kort när vi ses.

Enligt FNs organ för internationellt arbete (International Labour Organization) så är ungefär 11-13000 flickor i Kathmandu dalen involverade i nöjesbranschen, eller "the night entertainment industry" som det kallas. Detta innebär att de jobbar på klubbar, dansställen, barer, massagesalonger och restauranger, de är extra sårbara för att utsättas för trafficking och är ofta tvingade till att utföra sexuella tjänster. Uppskattningsvis introducerades hälften av dessa arbetare till denna industri innan de var 18 år.

Och trots att antalet barn i arbete har gått ner genom tiderna, så var 1,5 miljoner barn i åldern 5-14 år i arbete 2008. Medan siffrorna gick ner för denna åldersgruppen, ökade antalet barn i arbete i åldern 15-17 år under samma period. Och medan vissa branscher minskade i mängden barnarbete så växte nya fram, bland annat aktiviteter som relaterar sig till just sexuella tjänster/nöjesbranschen samt konstruktion, försäljning och reparation.

Så varför pågår detta?

Svaret på denna fråga är inte enkel. Den är oerhört komplex och har oändligt med dimensioner. Men för att kortfattat säga något om det så ligger förklaringen i bristen på kunskap och medvetenhet om samhället i stort, dess strukturer och processer, vilka lagar och regler som gäller, vilka rättigheter vs skyldigheter man har. Extrem fattigdom, bristen på utbildning, bristen på rättsligt- samt socioekonomiskt stöd, bristfälliga arbetsstrukturer- och förhållanden samt olika kulturella och traditionella värderingar som dominerar i samhället och i hushållen är också grundläggande orsaker. Bristfälliga regelverk gällande barnarbete och sociala rättigheter i stort samt bristfällig implementering- och kontroll av de lagar och regelverk som finns är också en stor faktor.

Nyckeln ligger i medvetenhet kring ens enskilda rättigheter och skyldigheter, och existerande lagar. Men framför allt också i inkluderande utbildning och ökad förståelse för varför utbildning ska prioriteras för barnen framför inkomstbringande aktiviteter, olika kulturella trosföreställningar och traditionella roller kan stå i vägen, inte för att föräldrarna är onda eller dåliga människor, men pga djupt rotade normer och värderingar samt brist på medvetenhet och kunskap kring långsiktig vs kortsiktig påverkan. Det blir en ond cirkel av fattigdom. Utbildning är den absolut viktigaste nyckeln för att bryta ur detta, men det är inte självklart för alla. Igen; medvetenhet och kunskap är A och O. Skyddet och främjandet av socioekonomiska rättigheter och bekämpning av den extrema fattigdomen som tvingar familjer att ta till extrema metoder för att överleva är också vitalt.

Det här ämnet är såklart oerhört komplext, men genom att vara här och med egna ögon bevittna detta, läggs mer bränsle på till min inre glöd som brinner för just detta; mänskliga rättigheter, socioekonomisk utveckling och synen på människan i den utsatta situationen som inte bara passiva offer man ska tycka synd om utan som en aktiv deltagare som under bättre förutsättningar (utbildning, kapacitetsutveckling, ökad medvetenhet om rättigheter etc etc) och genom att stärka deras position i samhället är kapabla att ändra sin situation. 

Förutom att det är komplext, så berör detta ämnet mig oerhört djupt. När jag nu har skrivit om det känner jag hur frustrationen bränner inombords, ögonen bränner faktiskt också.

Ljuset faller även på min egna priviligerade situation, det är omöjligt att blunda för det. Men jag är tacksam för det, för det känns viktigare än någonsin förut, att jag använder min position i världen till att göra gott, till att hjälpa och stötta de människor som inte har haft samma tur som jag, till att bekämpa orättvisor i världen, till att jobba med- och för människor för att främja deras jämställdhet och frihet. Friheten att kunna göra aktiva val gällande ens eget liv, friheten att leva i dignitet och värdighet, friheten att kunna göra medvetna val i livet baserat på kunskap, friheten att utnyttja- och kräva sina mänskliga rättigheter. Denna friheten har jag, och ni som läser likaså. Denna frihet... jag är fast besluten att jag ska göra rätt för den. Jag ska använda den för att hjälpa de som inte har den. Det är mitt uppdrag i livet.


Likes

Comments

Bild 1-8: Dhobighat road påväg mot Ring Road

Byggnadsställningar görs av bamboo och rep

Önskar vi smyckade våra lastbilar på liknande sätt i Sverige, hade varit så mycket roligare!

Kirtipur i bakgrunden

En pojke som gärna ville posa när jag skulle fota :)

Buffel offras ofta vid templen

Bagh Bhairab

Närmare titt på Kirti Mata, "The mother of Kirtipur"

Bild 19-21: Uma Maheshwar temple

Templet har fyra gudar avbildade bakom fyra olika dörrar, detta är ett exempel. Varje gud står för olika saker. Suman försökte förklara men det är verkligen komplicerat, precis som med de flesta religioner

Uma Maheshwar temple. Klockan tillverkades i England och gavs som en gåva till Nepal. I denna klocka ringer man kl.04 på morgonen första gången för att väcka folk, sen igen 04:15 och en sista gång vid 05:00. Vid det laget ska man ha tagit sig till templet för morgonbön. Man ber även vid olika "mandalas" som finns här och var som stensymboler i marken. Suman förklarade alla olika sätt man ber på, vilka tider och varför men jag kommer tyvärr inte ihåg det. Det var iaf otroligt intressant att lyssna på just då.

"Temple of Education", det riktiga namnet minns jag inte. Hit går man för att be om lycka i sina studier.

Var bara tvungen att visa detta; det är en bana för övningskörning (Dhobighat road)! Så roligt! Bilen längst bort övade på stopp och start i uppförsbacke.

Likes

Comments

I söndags, 22 januari, tog jag på mig mina skor, fyllde vattenflaskan och begav mig ut på äventyr. Målet var ett område i Kirtipur som jag hade spanat in tidigare på google maps. Området skulle ha åtminstone tre stupas/tempel som jag ville se. Inte visste jag när jag gick ut genom dörren vilken promenad som väntade!

Kirtipur är en urgammal stad/samling av byar som ligger ca 5 km utanför Kathmandu och Patan. Staden är en av fem "huvudstäder" i Nepal tillsammans med Kathmandu, Lalitpur/Patan (där jag bor), Bhaktapur och Madhyapur Thimi. Namnet Kirtipur betyder 'Glory City' i sanskrit (kirti = glory, pur = city) och har en historia som sträcker sig tillbaka till 1099 e.Kr. Åt ena hållet ser man Himalaya som syns som vita bergstoppar och åt andra hållet ser man vidsträcka risfält inom dalen.

Då Kirtipur ligger på andra sidan Bagmati floden förväntade jag mig att det skulle ta ett tag att gå dit, och det gjorde det också men kanske mest pga att jag hela tiden stannade och tittade på saker, folk, hus, djur eller alla olika sätt som den nepaleiska kulturen manifesterar sig på. Första delmålet var i alla fall att korsa Ring Road för att kunna ta mig ner till floden. Ring Road är en något bredare väg som går, precis som det låter, typ som en ring runt Kathmandu och Patan. Jag har försökt korsa denna tidigare men då inte lyckats pga för mycket trafik. Men nu så! Nu gick det, utan varken förskräckelser eller skador på varken mig, djur eller fordon.

Vägen till både Ring Road och floden var en enda lång raksträcka som ändå var mycket trevlig att gå och som bjöd på många olika intryck. Inte som raksträckorna i Sverige som jag oftast ogillar då det lätt blir enformigt. Här går raksträckan upp och ner och bjuder på vyer ut över bergen men längs vägen ser man också långa, långa tvättlinor fulla med tvätt, gatuhandlare, barn som leker, murare och målare som jobbar på husen, kossor och höns samt människor som tvättar både sig själva och sina kläder i gemensamma dammar där regnvatten samlas.

Floden korsade jag genom att försiktigt gå över en vinglig hängbro med läckande vattenrör och fantastisk utsikt över berg och stad.

Sista sträckan till Kirtipur var en lång, lång uppförsbacke där vägen just nu var under konstruktion och därmed mer eller mindre endast ett enda stort dammoln. Men, damm och smuts är ju ingen nyhet här så det var lugnt. Det fanns mycket att se längs vägen och jag var varm och svettig när jag klev in i Kirtipur.

Jag irrade runt ett bra tag utefter gps:en på mobilen i ett försök att lokalisera de tre tempel/stupas som var utmarkerade på kartan. För att göra en lång historia kort så fick jag oväntat tillslut (efter 30-45 min ensam rundvandring) hjälp från Suman, en man som började gå med mig (det var ju övertydligt att jag var en vilsen turist) och som guidade mig i över en timme runt i Kirtipur, berättade om deras cermonier, byggnader, historia, traditioner, religion, tempel och sig själv. Han visade mig flera tempel som jag aldrig hade hittat på egen hand, så jag var tacksam! Bland annat ett tempel som låg på Kirtipurs högsta höjd på 1414 m. Självklart förstod jag tidigt att han ville ha betalt för sin tid, och det fick han också. 1000 nepalesisla rupies fick han när vi skildes åt, det motsvarar ca 90 svenska kronor. Lite pengar för mig men mycket pengar för honom. Jag var nöjd och det tror jag han var också.

Jag promenerade hem lugnt och stilla, benen bar knappt då jag vid det laget hade varit ute och gått i ca 3,5 timmar och avverkat typ en miljon trappsteg. Hela Kirtipur ligger på en höjd och det är branta trappor överallt. Det innebär dock också fantastiska vyer över Kathmandu!

Jag kom hem efter ganska prick 4 timmar, var rejält hungrig när jag kom hem då jag hade gett mig iväg på en skål havregrynsgröt och ett äpple. En dusch och lite kvällsmat gjorde dock susen :) I tisdags var jag på ytterligare utflykt till Swayambhunath och Thamel, men mer om det i ett annat inlägg!

Ring Road (med blicken i riktning mot Kathmandu)

Dhobighat road (min gata), där den tar slut vid Ring Road.

Kossor är en vanlig syn

Djupa hål markeras oftast med flaggor

Gemensam damm för att duscha och tvätta kläder

Kläder på tork. Ofta läggs kläder också på tork ovanpå buskar eller rakt på marken.

Bönefärg och blomblad på ett träd. Rött och saffransfärg är de mest heliga färgerna. Ska skriva mer om detta nån dag.

Gångbron över Bagmati

Utsikt mot Kathmandu och Patan från gångbron

Utsikt åt andra hållet från gångbron

Vägen mot Kirtipur

Kirtipur vid första anblick

Trappor i Kirtipur

Bagh Bhairav temple, the Tiger Temple

The Queens Palace, där drottningen en gång bodde. Mycket gammalt hus, framför ligger en damm med regnvatten som är central vid festivaler då man bland annat offrar djur där samt dansar runt dammen vid såna tillfällen

Bagh Bhairav temple

Kirti Mata, "The mother of Kirtipur". Den viktigaste och mest heliga figuren i hela Kirtipur, modern som föder. Lokaliserat vid Bagh Bhairav

Utsikt från Uma Maheshwar templet, den högsta punkten i Kirtipur

Suman på väg ner efter rundturen

Likes

Comments

Föreslaget soundtrack till denna måndag (det har i alla fall varit mitt): https://www.youtube.com/watch?v=iQrhEnWb42s

Att kliva ur sin comfort zone. Som ett slag på käften. Man kan förbereda sig hur mycket som helst, men känslan av att helt plötsligt upptäcka sig själv ett stort kliv utanför det man är van vid, det är omvälvande. Det skakar om mig ända in i grunden, jag känner hur jag skälver och huvudet och kroppen balanserar så gott det går. Men det ska skälva, det ska skaka, det är förändringen som växer. Det är den nya versionen av mig som bryter genom och det känns. Det är lätt att bli rädd och känna att allt är övermäktigt, men med andning kommer man långt. Och med god musik i lurarna. Och med fokus.

Något annat som är bra är att hitta ett ställe där man känner sig bekväm och trygg, mitt ställe heter Café Soma och ligger på promenadavstånd från där jag bor (5-10 min) på en gata som heter Jhamsikhel. Soma har jag endast besökt två gånger, varav den andra gången är just nu när jag skriver detta, men jag känner mig hemma här. Det är västerländskt, har böcker längs väggarna, trevlig service med en ägare som entusiastiskt frågar alla som verkar vara nya vart man kommer ifrån, hur länge man stannar och vad man ska göra i Nepal. Maten är fräsch och supergod, atmosfären är lugn och bra, och dom har en värmefläkt så det är behagligt att sitta här. Detta är mitt tillhåll där jag känner mig lugn och trygg, vilket betyder oerhört mycket. Här kan jag på lite avstånd njuta av allt som är Patan.

Men tillbaka till ämnet om comfort zones. Jag tror att den här resan kommer ha så stora konsekvenser, mycket större än att jag skriver en uppsats och tar en examen. Den här resan, den förändrar mig. Ända in i grunden. Det kanske låter dramatiskt, men helt ärligt, det är så det är. Men så är det ju med livet, varje upplevelse som inte är bekväm, som är ny, den ombildar oss, lägger till något till den person man redan är.

För hur växer man? Jo, genom att vattna och ge näring till nya egenskaper, nya kunskaper, nya insikter. Genom att bredda sin världsbild och uppleva nya saker. Genom att utmana det man vet, det liv man är van vid. Och det är skrämmande, men det är helt okej.

Jag ser framför mig en larv som går igenom olika stadier av utveckling innan den flyger iväg som en fjäril. Genom livet skalar vi av oss gamla lager av oss själva, för att kunna leva ett tag som en annan version av den människa man är. Utveckling. Vi är ständigt i förändring, ibland mindre och ibland mer. För min del, just nu, definitivt det senare!

Jag är just nu på en plats där allting är främmande och jag kan liksom blicka till sidan och nästan vinka till min comfort zone som hänger i luften som en bubbla där borta nånstans. Jag saknar den och vill ibland bara kasta mig mot den och låta den omsluta mig igen, tillbaka in i den välbekanta tryggheten. Men här sitter jag, med bubblor av ängslan och tvivel i kroppen som ibland spricker men för det mesta med en bröstkorg full av tillförsikt, hopp, nyfikenhet och lugn. Jag tror inte det är konstigt att jag har dessa känslor, det är första gången jag utmanar mig själv på det här sättet. Och det är såklart krävande och utmanar mig på olika nivåer fysiskt och mentalt.

Jag pushar mig själv att fortsätta omfamna detta. Instinktivt vill jag rygga tillbaka, men bit för bit blir dofterna, smakerna, ljuden, atmosfären, kulturen mer bekant. Jag omfamnar och håller tag även när jag är osäker och obekväm. Men inte alltid förstås, ibland gömmer jag mig i mitt rum under täcket och försöker skärma av allt utanför. Det känns viktigt att tillåta det också.

Men en sak är jag hundra på; detta kommer vara så värt all tillfällig ängslan och obehag som jag möter nu, i det långa loppet kommer jag vinna så stort på den här resan. Det är nödvändigtvis ingen lätt utmaning eller en lätt väg att välja att gå. Men om det är lätt är det inte utmanande, och att växa - det är fantamig något av det största och viktigaste i livet.


Likes

Comments

... och saker man tar för givet.

Kathmandu har några förstklassiga bakterier och virus har jag fått berättat för mig av flera olika personer. Och nog är det så, och trots att jag har varit noga med handhygien osv så blev jag ändå sjuk. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på den omställning kroppen ska göra. Hoppas den är färdig med det nu, att ställa om sig alltså.

Efter att ha haft halsont sedan andra dagen fick jag plötsligt feber förra söndagen. Jag däckade på kvällen och låg och febersnurrade i sängen hela natten och fram till onsdag-torsdag ungefär. Därefter släppte febern och kvar är nu bara den eviga tröttheten så fort man rör sig samt hostan. Men jag känner mig i alla fall som en människa igen och är så glad över att vara på benen igen! Att ha influensa är aldrig någon hit, men dock har det känts aningen jobbigare än vanligt då de bekvämligheter jag är van vid inte finns tillgängliga här. Till exempel:

Vatten

Under måndag och tisdag fanns det inget vatten i huset under stora delar av tiden. Alltså inte ens kallvatten. Det berodde på ett fel i ett av badrummen som gjorde att toan sakta men säkert tömde reservtanken. Inget vatten innebär ingen dusch. Alla vet vi hur skönt det är att få duscha av sig bakterierna, svetten och allt annat när man är sjuk. Men nehej, bara att glömma. Det innebär också att man inte kan diska ordentligt, vilket innebär att disk blir stående och nästa stackare som kommer ner för stt laga mat (läs: jag) har svårt att hitta rena kolkärl, tallrikar etc. Man får vara kreativ, det går, men det är inte kul. Inget vatten i kranen innebär också att det är svårt att tvätta händerna, då man måste manövrera en flaska med dricksvatten samtidigt som man försöker att inte smutsa ner eller på annat sätt kontaminera den. Tvätta sina nersmittade och nernysta kläder? Nope, inte utan vatten. Och för övrigt, inget jag orkade göra förrän igår då det inte är lika enkelt som hemma. Eftersom vi inte har en tvättmaskin får man ta ett tvättkärl och tvätta för hand sittandes på huk. Lite för krävande för min febersjuka kropp men igår fick jag undan lite tvätt i alla fall.

Värme

Ingen värme i huset, det visste jag sen innan men det är extra obekvämt med en iskall toasits och kall luft i allmänhet när kroppen är sjuk och liksom skriker vid minsta beröring. Nerverna är känsliga och den kyliga luften mot huden känns jobbigare än vanligt. Jag är ju van vid att kunna dra upp värmen om jag fryser hemma, alternativt öppna och vädra när jag har svettningar och är varm. Här finns bara ett läge. Så det har varit mössa, vantar, två lager byxor, fyra lager tröjor (fleece och underställ inkluderat) samt två lager strumpor (värmesockor bla) under sovsäck samt täcke. Och då menar jag helt under täcket, där har jag legat och muttrat och tyckt synd om mig själv haha.

Mat

Ja, jag tänker att jag ofta tar för givet att skafferi, kyl och frys oftast är välfyllt och att man kan överleva en mindre istid på det jag har hemma i normala fall (hemma i Sverige alltså). Här hade jag inte riktigt hunnit bygga upp ett skafferi med mat ännu innan jag blev sjuk. Jag hade dock en del hemma och har levt på havregrynsgröt med mosad banan, te och smörgås samt pasta med veg/tomatsås på burk. Men då det började bli tomt på min hylla var jag så illa tvungen att ta mig till affären. Saleways är den supermarket som ligger närmast men har mycket sämre utbud än Big Mart. Big Mart ligger inte så mycket längre bort och tack vare att dom nyligen har lagt asfalt på gatan som leder dit så var det inte särskilt jobbigt att gå dit. Jag hittade inte allt, men hittade däremot oväntade saker. Som Knorr Broccolisoppa och Creamy chicken soup! Ja, tack! Jag laddade upp med soppor och annat som är lätt att förbereda (läs: nudlar och ägg) och levde rätt bra på det ändå. Men ja, jag saknade det jag är van vid. När jag är sjuk är jag nog extra kräsen och kinkig, och sånt jag är van vid att lätt kunna handla finns inte, eller så är det märken jag inte känner igen eller så är jag inte säker på att jag kan äta/dricka allt än. Som mjölk t.ex, har inte fått i mig några mjölkprodukter sen flyget till Dubai. Pålägg är en annan sak, liksom.. det finns inte. Jo, nutella osv men nej tack. Leverpastej, skinka, ost osv har jag inte hittat. Eller jo, ost, men det är samma som med mjölken; jag har inte vågat smaka än. 
Det är en ny värld av produkter och märken att lära sig, men babysteps.. jag vänjer- och lär mig allt eftersom.

Nåja, jag är i alla fall på benen igen och nu hoppas jag att kroppen har kommit över chocken över att vara här med allt vad det innebär. Mentalt har jag nog börjat landa här, men mer om den mentala biten en annan dag.

Likes

Comments