Föreslaget soundtrack till denna måndag (det har i alla fall varit mitt): https://www.youtube.com/watch?v=iQrhEnWb42s

Att kliva ur sin comfort zone. Som ett slag på käften. Man kan förbereda sig hur mycket som helst, men känslan av att helt plötsligt upptäcka sig själv ett stort kliv utanför det man är van vid, det är omvälvande. Det skakar om mig ända in i grunden, jag känner hur jag skälver och huvudet och kroppen balanserar så gott det går. Men det ska skälva, det ska skaka, det är förändringen som växer. Det är den nya versionen av mig som bryter genom och det känns. Det är lätt att bli rädd och känna att allt är övermäktigt, men med andning kommer man långt. Och med god musik i lurarna. Och med fokus.

Något annat som är bra är att hitta ett ställe där man känner sig bekväm och trygg, mitt ställe heter Café Soma och ligger på promenadavstånd från där jag bor (5-10 min) på en gata som heter Jhamsikhel. Soma har jag endast besökt två gånger, varav den andra gången är just nu när jag skriver detta, men jag känner mig hemma här. Det är västerländskt, har böcker längs väggarna, trevlig service med en ägare som entusiastiskt frågar alla som verkar vara nya vart man kommer ifrån, hur länge man stannar och vad man ska göra i Nepal. Maten är fräsch och supergod, atmosfären är lugn och bra, och dom har en värmefläkt så det är behagligt att sitta här. Detta är mitt tillhåll där jag känner mig lugn och trygg, vilket betyder oerhört mycket. Här kan jag på lite avstånd njuta av allt som är Patan.

Men tillbaka till ämnet om comfort zones. Jag tror att den här resan kommer ha så stora konsekvenser, mycket större än att jag skriver en uppsats och tar en examen. Den här resan, den förändrar mig. Ända in i grunden. Det kanske låter dramatiskt, men helt ärligt, det är så det är. Men så är det ju med livet, varje upplevelse som inte är bekväm, som är ny, den ombildar oss, lägger till något till den person man redan är.

För hur växer man? Jo, genom att vattna och ge näring till nya egenskaper, nya kunskaper, nya insikter. Genom att bredda sin världsbild och uppleva nya saker. Genom att utmana det man vet, det liv man är van vid. Och det är skrämmande, men det är helt okej.

Jag ser framför mig en larv som går igenom olika stadier av utveckling innan den flyger iväg som en fjäril. Genom livet skalar vi av oss gamla lager av oss själva, för att kunna leva ett tag som en annan version av den människa man är. Utveckling. Vi är ständigt i förändring, ibland mindre och ibland mer. För min del, just nu, definitivt det senare!

Jag är just nu på en plats där allting är främmande och jag kan liksom blicka till sidan och nästan vinka till min comfort zone som hänger i luften som en bubbla där borta nånstans. Jag saknar den och vill ibland bara kasta mig mot den och låta den omsluta mig igen, tillbaka in i den välbekanta tryggheten. Men här sitter jag, med bubblor av ängslan och tvivel i kroppen som ibland spricker men för det mesta med en bröstkorg full av tillförsikt, hopp, nyfikenhet och lugn. Jag tror inte det är konstigt att jag har dessa känslor, det är första gången jag utmanar mig själv på det här sättet. Och det är såklart krävande och utmanar mig på olika nivåer fysiskt och mentalt.

Jag pushar mig själv att fortsätta omfamna detta. Instinktivt vill jag rygga tillbaka, men bit för bit blir dofterna, smakerna, ljuden, atmosfären, kulturen mer bekant. Jag omfamnar och håller tag även när jag är osäker och obekväm. Men inte alltid förstås, ibland gömmer jag mig i mitt rum under täcket och försöker skärma av allt utanför. Det känns viktigt att tillåta det också.

Men en sak är jag hundra på; detta kommer vara så värt all tillfällig ängslan och obehag som jag möter nu, i det långa loppet kommer jag vinna så stort på den här resan. Det är nödvändigtvis ingen lätt utmaning eller en lätt väg att välja att gå. Men om det är lätt är det inte utmanande, och att växa - det är fantamig något av det största och viktigaste i livet.


Likes

Comments

... och saker man tar för givet.

Kathmandu har några förstklassiga bakterier och virus har jag fått berättat för mig av flera olika personer. Och nog är det så, och trots att jag har varit noga med handhygien osv så blev jag ändå sjuk. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på den omställning kroppen ska göra. Hoppas den är färdig med det nu, att ställa om sig alltså.

Efter att ha haft halsont sedan andra dagen fick jag plötsligt feber förra söndagen. Jag däckade på kvällen och låg och febersnurrade i sängen hela natten och fram till onsdag-torsdag ungefär. Därefter släppte febern och kvar är nu bara den eviga tröttheten så fort man rör sig samt hostan. Men jag känner mig i alla fall som en människa igen och är så glad över att vara på benen igen! Att ha influensa är aldrig någon hit, men dock har det känts aningen jobbigare än vanligt då de bekvämligheter jag är van vid inte finns tillgängliga här. Till exempel:

Vatten

Under måndag och tisdag fanns det inget vatten i huset under stora delar av tiden. Alltså inte ens kallvatten. Det berodde på ett fel i ett av badrummen som gjorde att toan sakta men säkert tömde reservtanken. Inget vatten innebär ingen dusch. Alla vet vi hur skönt det är att få duscha av sig bakterierna, svetten och allt annat när man är sjuk. Men nehej, bara att glömma. Det innebär också att man inte kan diska ordentligt, vilket innebär att disk blir stående och nästa stackare som kommer ner för stt laga mat (läs: jag) har svårt att hitta rena kolkärl, tallrikar etc. Man får vara kreativ, det går, men det är inte kul. Inget vatten i kranen innebär också att det är svårt att tvätta händerna, då man måste manövrera en flaska med dricksvatten samtidigt som man försöker att inte smutsa ner eller på annat sätt kontaminera den. Tvätta sina nersmittade och nernysta kläder? Nope, inte utan vatten. Och för övrigt, inget jag orkade göra förrän igår då det inte är lika enkelt som hemma. Eftersom vi inte har en tvättmaskin får man ta ett tvättkärl och tvätta för hand sittandes på huk. Lite för krävande för min febersjuka kropp men igår fick jag undan lite tvätt i alla fall.

Värme

Ingen värme i huset, det visste jag sen innan men det är extra obekvämt med en iskall toasits och kall luft i allmänhet när kroppen är sjuk och liksom skriker vid minsta beröring. Nerverna är känsliga och den kyliga luften mot huden känns jobbigare än vanligt. Jag är ju van vid att kunna dra upp värmen om jag fryser hemma, alternativt öppna och vädra när jag har svettningar och är varm. Här finns bara ett läge. Så det har varit mössa, vantar, två lager byxor, fyra lager tröjor (fleece och underställ inkluderat) samt två lager strumpor (värmesockor bla) under sovsäck samt täcke. Och då menar jag helt under täcket, där har jag legat och muttrat och tyckt synd om mig själv haha.

Mat

Ja, jag tänker att jag ofta tar för givet att skafferi, kyl och frys oftast är välfyllt och att man kan överleva en mindre istid på det jag har hemma i normala fall (hemma i Sverige alltså). Här hade jag inte riktigt hunnit bygga upp ett skafferi med mat ännu innan jag blev sjuk. Jag hade dock en del hemma och har levt på havregrynsgröt med mosad banan, te och smörgås samt pasta med veg/tomatsås på burk. Men då det började bli tomt på min hylla var jag så illa tvungen att ta mig till affären. Saleways är den supermarket som ligger närmast men har mycket sämre utbud än Big Mart. Big Mart ligger inte så mycket längre bort och tack vare att dom nyligen har lagt asfalt på gatan som leder dit så var det inte särskilt jobbigt att gå dit. Jag hittade inte allt, men hittade däremot oväntade saker. Som Knorr Broccolisoppa och Creamy chicken soup! Ja, tack! Jag laddade upp med soppor och annat som är lätt att förbereda (läs: nudlar och ägg) och levde rätt bra på det ändå. Men ja, jag saknade det jag är van vid. När jag är sjuk är jag nog extra kräsen och kinkig, och sånt jag är van vid att lätt kunna handla finns inte, eller så är det märken jag inte känner igen eller så är jag inte säker på att jag kan äta/dricka allt än. Som mjölk t.ex, har inte fått i mig några mjölkprodukter sen flyget till Dubai. Pålägg är en annan sak, liksom.. det finns inte. Jo, nutella osv men nej tack. Leverpastej, skinka, ost osv har jag inte hittat. Eller jo, ost, men det är samma som med mjölken; jag har inte vågat smaka än. 
Det är en ny värld av produkter och märken att lära sig, men babysteps.. jag vänjer- och lär mig allt eftersom.

Nåja, jag är i alla fall på benen igen och nu hoppas jag att kroppen har kommit över chocken över att vara här med allt vad det innebär. Mentalt har jag nog börjat landa här, men mer om den mentala biten en annan dag.

Likes

Comments

Hur ska jag kunna beskriva min upplevelse här? Det har jag funderat på ända sen jag kom. Av någon anledning har jag svårt att formulera längre meningar, jag antar att mitt "upplevelsekonto" är ganska så överfullt vid det här laget vilket gör det lite svårt att urskilja saker att skriva ner och berätta om. Men jag börjar så sakta komma in i en vardagslunk här. Jag sover ganska länge om dagarna då jag är väldigt trött, men det hänger säkert ihop med all intryck som hela tiden liksom bombar mig. Jag har inte ännu kommit igång med min datainsamling, vilket är helt i sin ordning då jag den första tiden ska landa i att ens vara här. Imorgon ska jag ha första samtalet med Keshab, programkoordinatorn på IM, vi får se vad det ger.

Just i skrivande stund borras det upp en nygammal "gas geyser" i mitt badrum som ska se till att jag har varmvatten. Igår fick jag för första gången sen jag anlände en varm dusch, det var nog dock mer tur än något annat. Vattnet värms upp av solceller på taket som fungerar lite som dom själva känner för, alternativt värms vattnet av en gas geyser.

Vad mer kan jag säga?

Patan, där jag bor, är vackert i allt sitt kaos och damm. Jag har promenerat väldigt mycket sen jag kom för att utforska, lära mig hitta till närmsta supermarket, ATM osv. Har nu lärt mig hitta i mitt område, lärt mig vissa genvägar och kunnat skapa något slags lokalsinne. Det är ständigt dammigt och grusigt, kläderna blir smutsiga direkt och jag måste ha en andningsmask på mig när jag går ut för att slippa det värsta av avgaserna och dammet. Allt i mitt rum blir dammigt, jag ska försöka städa idag. Man får liksom försöka hålla det så hygieniskt det går men det är lika bra att acceptera direkt att saker är smutsiga och ett lager av damm (alltså inte damm som i dammråttor utan grus från vägarna) täcker det mesta. Handhygienen är viktigast.

På dagtid hör jag trafik (tutande mest), byggarbete från ett hus här i närheten, mopeder, gatuhundar som skäller och andra ljud som hör till vardagen. På kvällen tonar det ner sig, istället blir luften ofta full av doften från vedeldning och hasch. På natten hörs mest bara flygplanen som lyfter eller landar, och därmed passerar hyffsat lågt, samt gatuhundar som skäller och bråkar. I övrigt är det tyst på natten. På morgonen vaknar jag ca 06:30 av ljudet från DAV College som ligger bredvid, samtliga eleverna verkar vara ute på skolgården och pratar för fullt. Jag hör också papegojor och andra fåglar från det närliggande zoo:t varje morgon, det är ganska mysigt. Jag hör ljud från zoo:t under dagen också men det dränks ofta av andra ljud.

Jag har lärt mig ta mig runt i trafiken. De första dagarna stod jag mest och väntade för att kunna gå över gatan, det innebar att jag mest blev stående. Genom att observera andra samt genom instruktioner från Fransisco så har jag nu lärt mig att lugnt och stilla helt enkelt gå ut i trafiken när det finns en minimal lucka. Sen får man gå några steg, stanna och vänta, gå några steg, stanna igen osv. Har man tur räcker det med att liksom lugnt gå ut och halvt springa över så hinner man. Men det gäller att ha is i magen och inte stressa, vilket inte är det lättaste när vägarna är fulla av olika motorfordon som kastar sig fram.

Och tutandet... alltså... ja. Tutar gör varenda motorfordon, i stort sett så fort föraren ser ett annat motorfordon. Taxibilarna tutar dessutom så fort dom ser en potentiell kund, vilket är hela tiden. Man tutar för att säga typ "här kommer jag!" alternativt "flytta på dig du står i vägen". Så tutandet verkar vara ett sätt att kommunicera när det typ inte finns några trafikregler att förhålla sig till annat än att det är vänstertrafik. Jag vet inte om man vänjer sig, fråga mig om en månad så får vi se.

Människorna är vänliga. Vissa ser med konstiga blickar på mig, troligtvis för att jag är vit och turist. Man har hela tiden blickar på sig. Men folk hälsar vänligt 'Namaste' när man går förbi och är hjälpsamma.

Idag är bara min femte dag här, men än så länge så trivs jag. Min lilla sidogata som jag bor på är lugn för det mesta, luften är klar och bra här till skillnad från 50 meter härifrån där den stora gatan är. Utsikten över Himalaya är fantastisk. Att få stå på taket och hänga tvätt med en sådan utsikt är världens lyx. Nätterna är kalla men med rätt klädsel och sovsäck plus täcke går det bra. Jag har haft rivig hals med tillhörande hosta i några dagar nu, det är antagligen en kombination av avgaserna/dammet och de kalla nätterna. Kroppen ska vänja sig och det tar lite tid.

Nu är det iaf superskitigt i mitt badrum så jag måste städa. Jag har i alla fall fått en fungerande "gas geyser" så nu ska jag ha tillgång till varmvatten hela tiden. Men man vet aldrig.. när jag vaknade imorse fanns det inget vatten i hela huset så ;)

Nu ska jag städa och sen koka mer te. Vi hörs!

Likes

Comments

Dagen innan avresa, alltså den 1 januari, slog nerverna ner som en bomb. Jag var en hög av känslor men samtidigt helt tom på tankar. Från att ha varit helt lugn men grubblat, tänkt och planerat så mycket, så var det nu tvärt om. Det var en annorlunda känsla.

2 januari kom och gick förhållandevis snabbt. Jag reste från Kastrup i Köpenhamn till Dubai för att där övernatta i väntan på nästa flyg 13 timmar senare. När jag väl kom fram till mitt hotell, efter en kortare tågresa genom flygplatsen (ja, den är enorm) tillsammans med en vänlig kille från hotellet som väntade på mig när jag ankom, tog jag en välbehövlig varm dusch och somnade sen ganska omgående. Sov dock fruktansvärt dåligt, vet inte om det var nerver eller kuddarna som ställde till det. Antagligen lite av båda.

3 januari checkade jag ut ca nio på morgonen och tog bussen till terminal 2. Bussresan tog ca 40 minuter (jag sa ju att flygplatsen är enorm) med utsikt över ett varmt, disigt och dammigt Dubai. Mest såg man flygplatsen men en och annan glimt utanför fick jag också, palmer och allt. Nåja, som nästan enda turist (vad jag kunde se) baxade jag in mig i ett mindre flygplan, hade fönsterplats med utsikt över vingen. Jag somnade innan vi hade lyft, vaknade lagom när vi skulle lätta från marken och sov sen av och till hela färden.

Landade i mörkret, fick se solnedgången ovanför molnen innan vi började gå ner för landning. Det som slog mig först när jag klev ur planet var att det luktade väldigt bekant, det var en doft som fyllde luften som jag kände igen, nämligen rök från vedeldning. Det luktade som hemma hos mamma och pappa när vi eldar i brasan, jag hade inte förväntat mig det men det gav mig ett lugn troligtvis eftersom det var så välbekant.
Passet stämplades, väskorna scannades och efter en lång väntan vid bagagebandet kom äntligen min väska. Dock med ett hjul mindre än vad den hade när jag lämnade in den. Förvånansvärt många platt- tv lådor cirkulerade på bandet, jag räknade till 6-7 stycken. Känns rätt vanskligt att låta en tv gå igenom bagagehanteringen men visst. Väl ute möttes jag av en vän/klasskamrat, Francisco, som hjälpte mig att med taxi ta mig till 9 Rooms, det gästhus som jag ska bo i under min vistelse. Vi gick senare ut och åt oss mätta och glada på naanbröd och vegetarisk gryta med ostkuber.

9 Rooms ligger tack och lov på en liten sidogata i Dhobighat, Patan, så det är nästintill ingen trafik på den gatan vilket gör att luften här är klar och bra. Så fort man kommer ut på den större vägen så är det en helt annan femma. Jag somnade i alla fall till ljudet av skällande gatuhundar och lågtflygande flygplan som lyfter eller landar och sov sen gott min första natt i Kathmandu.

Likes

Comments

Idag är det prick en vecka kvar till avresa! Om en vecka precis så sitter jag på flygplanet och har ca 1 timme kvar till mellanlandningen i Dubai.

Jag har en välbehövlig julledighet just nu som jag spenderar tillsammans med min familj ❤ Den kantas dock ändå av förberedelser och planering.

Jag har gjort en tidsplanering för min tid i Nepal idag. Den gjorde det klart för mig att jag måste skala ner mitt fokus och mina frågor för att hinna genomföra datainsamlingen. Eller ja, som min handledare sa "It's doable" och går absolut att genomföra, men då jag har så pass lite erfarenhet och dessutom åker ut på detta sättet för första gången så vill jag vara snäll mot mig själv. Tänker att jag inte ska vara för ambitiös, bättre tänka i mindre skala men göra det riktigt bra. Jag vill ju kunna göra så mycket och inkludera så mycket men man måste också inse sina begränsningar (både egna och tidsmässigt) och när jag insåg hur jäkla lite tid två månader egentligen är så var det ganska självklart för mig att skala ner. Det är enormt tidskrävande att genomföra en studie och inget som man bara kan haffsa ihop. Dessutom är det mer regel än undantag att något går snett längs vägen så saker tar längre tid, måste flyttas om eller inte går att genomföra alls så man måste tänka nytt eller hitta lösningar. Och två månader är allt annat än lång tid. Men jag ser fram emot att lära mig alla trix och fix kring fältstudier och dess genomförande så att jag nästa gång har mer kött på benen i form av praktisk erfarenhet och inte bara teori.

I tidsplaneringen så ingår knappt två veckor i början för att landa, känna in kultur och kontext, lära mig, möta människor osv. Det ser jag fram emot. Ska gå mycket, äta god mat och prata med människor jag möter. Det ingår också totalt tre fältbesök i Muchchok, en kort (1-2 dagar) och två längre (en vecka i stöten) där själva datainsamlingen kommet ske. Sen är det viktigt att lämna utrymme för eftertanke och reflektion där emellan, men också lite utrymme så att fältbesöken kan förskjutas framåt eller bakåt i tiden vid behov. Och poff! så var två månader över.

Så imorgon ska jag skala ner samt läsa mer om teorier och frameworks. Jag måste också börja göra min intervjuguide. Ja, det är kort om tid att få saker gjorda, men det är så här det är. Som jag skrev tidigare, forskningsprocessen är levande och föränderlig, jag är fullt medveten om det. Men jag hoppas hinna landa i några bra frågeställningar och medföljande intervjuguide till det samt vilka teorier och frameworks som ska användas i analysen av materialet sen, innan jag åker.

Allt det praktiska som rör fältbesöken kommer jag få lösa på plats. Det är en boll jag har fått tvinga mig själv att sluta stressa över, vilket är svårt då jag är så pass mycket en kontrollmänniska och gärna vill ha allt klart i förväg. Det går dock inte, så inte lönt att stressa. Flexibilitet och ett öppet sinne, och fokus, det kommer ta mig långt.

Men tänk ändå... snart, snart, snart är jag där!

Likes

Comments

Såhär sex (!!) veckor innan avresa sitter jag fortfarande och funderar kring ämnet på min uppsats. Uppsatsskrivandet och forskningsprocessen är verkligen levande och allt annat än statiskt. I dagsläget har jag lyckats skala ner och fokusera ämnet som jag ska skriva om och jag har formulerat frågor att utgå från när jag ska genomföra datainsamlingen. Det känns skönt men det är svårt att landa i det, svårt att känna sig nöjd och liksom klar med det. För så läser jag någon artikel eller får input från något annat och så börjar jag fundera igen på hur och vad jag ska göra. Jag tror dock att jag egentligen är mer färdig än vad jag själv tror, men det är lätt att komplicera saker mer än nödvändigt och liksom snurra in sig själv i olika ämnen, vinklar, teorier, metoder och frågeställningar. Det är viktigt att kunna avgränsa och hitta ett snävt fokusområde, och jag tror faktiskt att jag har lyckats med det när jag tänker efter.

Men det är främmande mark för mig det här och jag ger mig ut i någonting som jag aldrig har gjort förut. Det innebär att jag inte har några referensramar ännu, inga tidigare erfarenheter som talar om för mig vad som kommer ske eller hur saker och ting kommer utveckla sig. Men det är ju också det som är hela grejen! Att få kliva ut i något nytt och växa! Och jag litar på min magkänsla, jag vet att det kommer ordna sig. Jag vet också att det kommer vara en upplevelse som kommer göra mig tusen gånger rikare, och det ser jag så oerhört mycket fram emot.


Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg!

Här kommer du kunna läsa om mina tankar och funderingar, stora som små, om mina nya upplevelser och erfarenheter jag samlar på mig under min resa till Nepal!

Vad ska jag göra där? Jo, jag ska under två månader genomföra en fältstudie där jag ska samla in data/material till min master uppsats. Detta kommer främst att ske genom intervjuer och samtal med lokalbefolkning och anställda vid en NGO (non- profit organization). Mer om detta i ett annat inlägg dock där jag kan förklara närmare vad, hur och varför jag ska göra detta.

Det som kan vara bra att veta är att den här bloggen i första hand är till för mig själv, för att kunna dokumentera min resa och mina nya upplevelser, insikter och reflektionerna kring dessa. Ett sätt att samla ihop mina minnen och tankar alltså, ungefär som en dagbok. Bloggen kommer också fungera som ett forum där jag kan reflektera kring- samt bearbeta intryck och händelser under resans gång.

Bloggen är också till för min familj 💗 och mina vänner (och andra som är intresserade) för att ni ska kunna följa mig i min vardag i Kathmandu.

I dagsläget är jag i full färd med praktiska och akademiska förberedelser, det finns otroligt mycket kvar att göra! Men avresedatumet närmar sig och pirret i magen växer för varje dag.!

/Maria - nervös men förväntansfull

Likes

Comments