Idag är det lördag, 11 februari, och jag har lagom återhämtat mig från en brutal matförgiftning. I tisdags firade jag att min datainsamling officiellt hade börjat genom att äta middag med en nyfunnen vän på Red Mud som ligger en gata bort från där vi bor. Det blev ett beslut som kostade mig mer än de 700 rupies (ca 58kr) jag betalade för middagen, det kostade mig också en massa tid. Tid som jag noggrant hade planerat och schemalagt för att genomföra majoriteten av intervjuerna. Onsdag-fredag gick åt till återhämtning, dagar som jag skulle ha ägnat åt intervjuerna. MEN, inget ont som inte har något gott med sig. Förskjutningen möjliggjorde att jag hann få värdefull feedback på en tenta jag lämnade in i torsdags som nu gav mig möjligheten att använda lördagen (idag) åt att reflektera ett varv till kring mina intervjufrågor etc.

Imorgon, söndag, ska jag till Sana Hastakala, första organisationen av fyra, där jag ska träffa och intervjua producenter som tillverkar hantverk i textil. Jag besökte dem i tisdags och fick snabbt även träffa några av producenterna. Det var en snabb visit och även om vårt möte inte innebar mer än kommunikation genom kroppsspråk, ögonkontakt och hälsningsfrasen "​Namaste​" som för att bekräfta varandras närvaro utan att för den skull vara för påträngande, så var detta ett otroligt kraftfullt möte för mig. Inom forskning finns det ett otroligt viktigt begrepp som kallas 'reflexivity' på engelska, reflexivitet på svenska. Att vara reflexiv, och nu refererar jag till användandet inom forskning, innebär att man iakttar och granskar sig själv i förhållande till omvärlden, den kontext man befinner sig i här och nu samt den kontext man kommer utföra sin forskning inom. Det innebär att man analyserar sig själv, sin position som forskare, sin utgångspunkt, sin bakgrund, kultur, beteendemönster etc. för att förstå och kunna förhålla sig till hur man genomför forskningen och därmed kunna öka den etiska kvaliteten. Genom att vara medveten om hur jag är, var jag kommer ifrån, med vilka ögon jag ser världen, vilka värderingar och normer som styr mig i mina antaganden, vilka referenser jag bär med mig, vilka erfarenheter som formar min världsbild; allt detta hjälper till att skapa min identitet. Och jag måste vara medveten om detta samt på vilket sätt det påverkar mitt sätt att ställa frågor, vilka frågor jag väljer att ställa, vilka bakomliggande antaganden som finns, vilket kroppsspråk och andra signaler jag använder mig av för att kommunicera, vilka förväntningar jag har, hur jag tolkar de svar jag får och vad jag läser in i det. Allt detta grundar sig i det jag precis har nämnt, och det gäller därför att vara så medveten som möjligt för att kunna vara så öppen som möjligt för andra världsbilder, värderingar, normer etc. Det är enormt viktigt att jag är reflexiv under hela forskningsprocessen, men framför allt i mitt möte med producenterna. Det finns en omedelbar maktobalans mellan oss där jag, som vit, ung forskare från 'The Global North' som det kallas, är den som sätter agendan och har makten över intervjuerna. Det skapar olika dynamiska processer i vårt möte som kommer påverka hur intervjun ter sig och vilka svar jag får. Att vara medveten om detta, att vara reflexiv, möjliggör för mig att anpassa mitt bemötande av producenterna på ett bättre sätt. Det är svårt att hela tiden tänka på hur och varför jag tolkar det som jag ser, hör, känner och på andra sätt upplever, det krävs övning och mycket fokus. Men genom mitt första möte med producenterna har jag förstått ännu mer hur viktigt det är hur jag väljer att positionera mig själv.

Jag har förberett mig så gott jag kan inför imorgon. Jag har en kvinnlig tolk, Sima, som kommer hjälpa mig under intervjuerna. Jag har skrivit ut min intervjuguide, enkäter samt medgivandeforumlär som producenterna som deltar ska skriva på. Formuläret för medgivande innehåller information om vem jag är, vart jag kommer ifrån samt i vilket syfte denna forskning görs. Den innehåller också information om vad deltagandet i studien innebär, hur det kommer gå till, hur datan kommer hanteras (anonymitet osv.) samt deras rättigheter som deltagare (att de kan dra sig ur när som helst, välja att inte svara på frågor osv.). Detta formulär är viktigt ur en etisk synpunkt för att säkerställa att deltagarna vet vad dom deltar i och att dom är medvetna om vad deras deltagande innebär. Jag har utöver att fixa utskrifter även tvättat kläder inför imorgon, rensat mobilen så det finns gott om utrymme för röstinspelningen (varje intervju kommer spelas in) samt köpt nya pennor och block.

Jag känner mig spänd, förväntansfull och nervös men redo, nu är det bara att tuta och köra och hoppas på att inga fler oförutsedda saker hindrar mig denna gång.

Håll tummarna för mig!


Likes

Comments

Ja, vad är det egentligen jag gör här?

Till skillnad från vad man kan tro så är jag inte här på semester, även om det känns så ganska ofta (vilket är oerhört välbehövt).

För er som inte vet så studerar jag på Lunds Universitet, på ett master program som heter International Development and Managemet (Lumid). Det är ett två- årigt program där första året är campus baserat med kurser och andra året är förlagt på praktik, fältstudie samt uppsatsskrivning. Jag började hösten 2015 och är nu alltså inne på min sista termin (!!).

Den 16 juni 2016 satt jag i bilen på väg upp till Småland för att hälsa på mamma och pappa, jag hade lagom avslutat en otroligt intensiv vårtermin och sommaren väntade med jobb och förberedelser inför höstterminen (praktik). Solen sken och samtidigt som vi svängde in i en rondell någonstans i Småland så öppnade jag min mail på mobilen, och där låg ett besked från Sociologiska Institutionen i Lund om att jag hade tilldelats ett stipendium från Sida.

Jag hade egentligen gett upp hoppet om att få ett positivt besked på min ansökan men där satt jag nu och bölade som ett barn och läste det bifogade beslutet om och om igen. Detta markerade starten på alla förberedelser som var nödvändiga innan avresa och plötsligt var allt helt verkligt. Stipendiet gjorde det möjligt för mig att genomföra det jag nu är här för att göra; en fältstudie.

Fältstudien innebär att jag ska samla in ”data”, som det heter, som kommer vara grunden i min uppsats. Med data menar man information som sedan analyseras i uppsatsen. I mitt fall innebär det intervjuer och genomgång av litteratur, relaterade dokument och tidigare forskning.

Så vad ska jag skriva om?

Efter många turer fram och tillbaka och efter att ha skrivit flera forskningsplaner om olika ämnen, men som av olika anledningar inte har hållit hela vägen fram, har jag nu äntligen landat i ett ämne som är spännande, givande och faktiskt genomförbart att samla in data kring. Jag kommer skriva om Fair Trade i förhållande till hur en anställning som producent under Fair Trade faktiskt och signifikant påverkar producenternas individuella liv på ett socioekonomiskt plan, om och hur det stärker deras position i samhället och hushållet tillexempel genom att undersöka om det stärker deras förmåga och möjlighet tillbeslutsfattning, om det jämnar ut de existerande maktförhållandena etc.

Jag kommer intervjua mellan 24-30 kvinnor som producerar hantverk. Dessa kvinnor är anställda under fyra olika medlems organisationer, samtliga lokaliserade i Patan. Det kommer vara en jämn fördelning mellan producenter som jobbar hemma (home- based production) och de som jobbar i organisationernas lokaler (in- house production). Producenterna är också aktiva inom olika produkt kategorier, till exempel; trä, keramik, textil och ull, papper, smycken, skinn och läder, och livsmedel. Det är ett medvetet val att variera urvalet på detta sätt eftersom det kommer göra det möjligt för mig att jämföra deras upplevelser och analysera utifrån det.
Jag kommer även intervjua representanter från de fyra olika organisationerna samt en representant för den nationella paraplyorganisationen Fair Trade Group Nepal som medlemsorganisationerna ligger under.

Syftet är att få fram hur producenterna upplever att deras anställning inom Fair Trade produktion påverkar deras liv. Fair Trade innebär att producenterna bland annat ska få skälig lön samt andra förmåner som till exempel pension, möjlighet till mammaledighet, skolgång för barnen etc. etc. Vilka förmåner som ges verkar variera mellan olika organisationer och därför är det intressant att undersöka om producenterna delar uppfattning eller om de upplever helt olika förmåner, vilket i så fall påverkar deras liv på olika sätt. Det är också intressant för det väcker frågan om producenter inom Fair Trade behandlas lika och får tillgång till samma resurser och förmåner eller om det varierar, och om det gör det; är det i så fall fortfarande rättvis produktion? Eller är det så att de olika förmånerna väger upp varandra? Den springande punkten här är; vad anser producenterna? Vad är deras upplevelse? Vad är deras perspektiv?

Jag vill också undersöka huruvida producenterna är medvetna om deras mänskliga rättigheter, vad Deklarationen för Mänskliga Rättigheter innebär för dom, om dom har fått någon utbildning i detta etc. Detta är intressant eftersom en medvetenhet om sina rättigheter är vitalt för att minska risken att bli utnyttjad. Även om Fair Trade är ett väletablerat och välfungerande koncept så betyder det inte att det automatiskt är perfekt. För att stärka producenterna i deras förmåga och möjlighet till inkludering, slippa könsdiskriminering, och för att skapa en långsiktig påverkan i samhället för att bekämpa diskriminerande normer och värderingar, är det viktigt att deras kunskaper om de mänskliga rättigheterna stärks och säkerställs.

Anledningen till att jag intervjuar representanter för organisationerna samt går igenom litteratur och tidigare forskning på samma ämne är för att det är viktigt att verifiera resultatet jag får fram. Detta kallas ”triangulation”, triangulering, och syftar till att stärka validiteten av studien. Jag kommer ställa frågor till representanterna som liknar frågorna till producenterna för att fånga deras perspektiv, men jag kommer också ställa mer institutionella frågor som berör deras organisation, hur de jobbar, vad de erbjuder producenterna, hur processerna inom organisationen ser ut osv. Genomgången av litteratur/tidigare forskning syftar till att antingen stärka de resultat jag får fram, eller så kommer det bidra med andra perspektiv till analysen, vilket väcker frågor som t.ex varför har vi fått fram olika resultat? Vad kan det bero på? Vad innebär det? Osv.

I dagsläget jobbar jag främst med min intervju guide, detta är ett dokument där jag skriver ner vilka frågor jag vill ställa, vilka ämnen som är viktiga att beröra osv. Själva intervjuerna kommer vara så kallade ”semi- structured” vilket innebär att jag kommer ha med mig min intervju guide som kommer leda mig genom intervjun, men samtidigt kommer intervjuerna vara flexibla vilket innebär att det är möjligt att följa även andra intressanta spår som kommer upp under tiden. Det finns en hel vetenskap bakom hur man genomför kvalitativa intervjuer inom social sciences, och jag läser på om detta också.

Jag hoppas på att starta min datainsamling/intervjuerna nästa vecka. Men det hänger på när producenterna är tillgängliga samt när tolken har möjlighet att jobba. Gällande tolken så letar jag fortfarande men har några på tråden, jag har medvetet valt att använda mig av en kvinnlig tolk då närvaron av en manlig tolk troligtvis hade påverkat intervjun negativt, till exempel genom att kvinnorna inte hade vågat uttrycka sig ordentligt på grund av kulturella normer. Det finns många aspekter att tänka på i en forskningsprocess, men jag börjar känna mig redo att bara köra igång. Och DET, mina vänner, är en skön och tacksam känsla!


Likes

Comments

Jag har om några dagar varit här i fyra veckor, alltså halva tiden. På denna tiden har jag gjort flera insikter, varav en av dessa kommer jag skriva om i det här inlägget, nämligen; barnarbete.

Varje dag, överallt, ser jag barn som jobbar. Unga pojkar, i 10 års åldern och uppåt, som outtröttligt jobbar längs vägarna med att skyffla grus, jord och sten. Oändliga högar vid vägkanterna skyfflas upp i säckar eller på bilflak för att transporteras bort (fråga mig inte hur eller varför det kom dit från första början, jag har ingen aning). Jag ser dom även göra detsamma där hus har rivits, dom skyfflar jord och grus och plockar tegelsten bland resterna. Ibland ser jag dom plocka sopor längs gatorna, eller lägga gatusten för att skapa trottoarer. Detta arbete innebär en utsatthet för trafikfaror, ljud- och luft föroreningar, stor fysisk påfrestning och allmänt negativ påverkan på deras hälsa då de sliter i många timmar.

En annan arena för barnarbete upptäckte jag härom dagen. Unga pojkar på 13 år och uppåt jobbar i lokaltrafiken i Kathmandu och Patan som 'hjälpredor'. Det var härom dagen då jag insåg att dessa killar är så unga, dels genom egen observation när jag har åkt med minibussarna men också genom en nyhetsartikel i en lokal tidning. De är för unga för att köra, istället är de ansvariga för att folk kliver på just deras minibuss, detta gör dom genom att i farten öppna sidodörren och hoppa ut, gå/springa längs bussen medan de ropar, visslar och slår på minibussen för att dra uppmärksamheten till den för att locka så många passagerare som möjligt till att kliva på. Konkurrensen är stenhård då likadana minibussar trängs på gatorna. Chauffören stannar tillslut till för att släppa av- och på passagerare och börjar sedan trilla iväg igen, varpå hjälpredan hoppar på i farten och ofta hänger ut genom dörren under färd för att ropa och vissla till sig fler passagerare. Detta är uppenbarligen enormt farligt i sig, men lägg då till den lokala trafiksituationen där trafikregler verkar vara mer eller mindre icke- existerande samt att vägarna är i enormt dåligt skick. Som hjälpredor är de även ansvariga för att samla in pengar för biljetterna samt städa fordonet, de jobbar oftast från fem på morgonen till åtta på kvällen och är under hela arbetet utsatta för enorma ljudnivåer, avgaser och andra föroreningar, starka vibrationer och skakningar från fordonet men även psykiska- samt sexuella övergrepp är vanligt förekommande.

Enligt en studie som gjordes för 10 år sen använder hälften av all lokaltransport i Kathmandu sig av barnarbete. 85% av dessa barn hade ögonproblem, 58% led av svår huvudvärk pga avgaserna/föroreningarna/dammet och 29% hade andningssvårigheter. Barnen som var inkluderade i studien jobbade 12 timmar om dagen och tjänade ca 98 Rs om dagen, detta motsvarar ca 8 svenska kronor. 74% av dessa barn var även utsatta för övergrepp av olika slag samt även ansvariga för att bidra med ekonomiskt stöd till familjen. Det var 10 år sedan, jag är skeptisk till att det har skett någon markant positiv förändring.

Flickor är också involverade i barnarbete, jag ser dom hjälpa till med försäljning av grönsaker och annat längs gatorna, sittandes på marken en till två meter från trafiken (behöver inte ens förklara för er vilka ljud- och luftföroreningar de utsätts för), de städar och sopar och hjälper till med produktion av hemmagjorda smycken etc. till försäljning. I det huset jag bor i kommer en städerska var och varannan dag för att sopa alla golv, moppa, diska, städa badrummen etc. Varje gång är hennes dotter med, hon är kanske 14-15 år. Ibland kommer dottern själv. Dom är båda mycket, mycket trevliga och vi brukar samtala kort när vi ses.

Enligt FNs organ för internationellt arbete (International Labour Organization) så är ungefär 11-13000 flickor i Kathmandu dalen involverade i nöjesbranschen, eller "the night entertainment industry" som det kallas. Detta innebär att de jobbar på klubbar, dansställen, barer, massagesalonger och restauranger, de är extra sårbara för att utsättas för trafficking och är ofta tvingade till att utföra sexuella tjänster. Uppskattningsvis introducerades hälften av dessa arbetare till denna industri innan de var 18 år.

Och trots att antalet barn i arbete har gått ner genom tiderna, så var 1,5 miljoner barn i åldern 5-14 år i arbete 2008. Medan siffrorna gick ner för denna åldersgruppen, ökade antalet barn i arbete i åldern 15-17 år under samma period. Och medan vissa branscher minskade i mängden barnarbete så växte nya fram, bland annat aktiviteter som relaterar sig till just sexuella tjänster/nöjesbranschen samt konstruktion, försäljning och reparation.

Så varför pågår detta?

Svaret på denna fråga är inte enkel. Den är oerhört komplex och har oändligt med dimensioner. Men för att kortfattat säga något om det så ligger förklaringen i bristen på kunskap och medvetenhet om samhället i stort, dess strukturer och processer, vilka lagar och regler som gäller, vilka rättigheter vs skyldigheter man har. Extrem fattigdom, bristen på utbildning, bristen på rättsligt- samt socioekonomiskt stöd, bristfälliga arbetsstrukturer- och förhållanden samt olika kulturella och traditionella värderingar som dominerar i samhället och i hushållen är också grundläggande orsaker. Bristfälliga regelverk gällande barnarbete och sociala rättigheter i stort samt bristfällig implementering- och kontroll av de lagar och regelverk som finns är också en stor faktor.

Nyckeln ligger i medvetenhet kring ens enskilda rättigheter och skyldigheter, och existerande lagar. Men framför allt också i inkluderande utbildning och ökad förståelse för varför utbildning ska prioriteras för barnen framför inkomstbringande aktiviteter, olika kulturella trosföreställningar och traditionella roller kan stå i vägen, inte för att föräldrarna är onda eller dåliga människor, men pga djupt rotade normer och värderingar samt brist på medvetenhet och kunskap kring långsiktig vs kortsiktig påverkan. Det blir en ond cirkel av fattigdom. Utbildning är den absolut viktigaste nyckeln för att bryta ur detta, men det är inte självklart för alla. Igen; medvetenhet och kunskap är A och O. Skyddet och främjandet av socioekonomiska rättigheter och bekämpning av den extrema fattigdomen som tvingar familjer att ta till extrema metoder för att överleva är också vitalt.

Det här ämnet är såklart oerhört komplext, men genom att vara här och med egna ögon bevittna detta, läggs mer bränsle på till min inre glöd som brinner för just detta; mänskliga rättigheter, socioekonomisk utveckling och synen på människan i den utsatta situationen som inte bara passiva offer man ska tycka synd om utan som en aktiv deltagare som under bättre förutsättningar (utbildning, kapacitetsutveckling, ökad medvetenhet om rättigheter etc etc) och genom att stärka deras position i samhället är kapabla att ändra sin situation. 

Förutom att det är komplext, så berör detta ämnet mig oerhört djupt. När jag nu har skrivit om det känner jag hur frustrationen bränner inombords, ögonen bränner faktiskt också.

Ljuset faller även på min egna priviligerade situation, det är omöjligt att blunda för det. Men jag är tacksam för det, för det känns viktigare än någonsin förut, att jag använder min position i världen till att göra gott, till att hjälpa och stötta de människor som inte har haft samma tur som jag, till att bekämpa orättvisor i världen, till att jobba med- och för människor för att främja deras jämställdhet och frihet. Friheten att kunna göra aktiva val gällande ens eget liv, friheten att leva i dignitet och värdighet, friheten att kunna göra medvetna val i livet baserat på kunskap, friheten att utnyttja- och kräva sina mänskliga rättigheter. Denna friheten har jag, och ni som läser likaså. Denna frihet... jag är fast besluten att jag ska göra rätt för den. Jag ska använda den för att hjälpa de som inte har den. Det är mitt uppdrag i livet.


Likes

Comments

Bild 1-8: Dhobighat road påväg mot Ring Road

Byggnadsställningar görs av bamboo och rep

Önskar vi smyckade våra lastbilar på liknande sätt i Sverige, hade varit så mycket roligare!

Kirtipur i bakgrunden

En pojke som gärna ville posa när jag skulle fota :)

Buffel offras ofta vid templen

Bagh Bhairab

Närmare titt på Kirti Mata, "The mother of Kirtipur"

Bild 19-21: Uma Maheshwar temple

Templet har fyra gudar avbildade bakom fyra olika dörrar, detta är ett exempel. Varje gud står för olika saker. Suman försökte förklara men det är verkligen komplicerat, precis som med de flesta religioner

Uma Maheshwar temple. Klockan tillverkades i England och gavs som en gåva till Nepal. I denna klocka ringer man kl.04 på morgonen första gången för att väcka folk, sen igen 04:15 och en sista gång vid 05:00. Vid det laget ska man ha tagit sig till templet för morgonbön. Man ber även vid olika "mandalas" som finns här och var som stensymboler i marken. Suman förklarade alla olika sätt man ber på, vilka tider och varför men jag kommer tyvärr inte ihåg det. Det var iaf otroligt intressant att lyssna på just då.

"Temple of Education", det riktiga namnet minns jag inte. Hit går man för att be om lycka i sina studier.

Var bara tvungen att visa detta; det är en bana för övningskörning (Dhobighat road)! Så roligt! Bilen längst bort övade på stopp och start i uppförsbacke.

Likes

Comments

I söndags, 22 januari, tog jag på mig mina skor, fyllde vattenflaskan och begav mig ut på äventyr. Målet var ett område i Kirtipur som jag hade spanat in tidigare på google maps. Området skulle ha åtminstone tre stupas/tempel som jag ville se. Inte visste jag när jag gick ut genom dörren vilken promenad som väntade!

Kirtipur är en urgammal stad/samling av byar som ligger ca 5 km utanför Kathmandu och Patan. Staden är en av fem "huvudstäder" i Nepal tillsammans med Kathmandu, Lalitpur/Patan (där jag bor), Bhaktapur och Madhyapur Thimi. Namnet Kirtipur betyder 'Glory City' i sanskrit (kirti = glory, pur = city) och har en historia som sträcker sig tillbaka till 1099 e.Kr. Åt ena hållet ser man Himalaya som syns som vita bergstoppar och åt andra hållet ser man vidsträcka risfält inom dalen.

Då Kirtipur ligger på andra sidan Bagmati floden förväntade jag mig att det skulle ta ett tag att gå dit, och det gjorde det också men kanske mest pga att jag hela tiden stannade och tittade på saker, folk, hus, djur eller alla olika sätt som den nepaleiska kulturen manifesterar sig på. Första delmålet var i alla fall att korsa Ring Road för att kunna ta mig ner till floden. Ring Road är en något bredare väg som går, precis som det låter, typ som en ring runt Kathmandu och Patan. Jag har försökt korsa denna tidigare men då inte lyckats pga för mycket trafik. Men nu så! Nu gick det, utan varken förskräckelser eller skador på varken mig, djur eller fordon.

Vägen till både Ring Road och floden var en enda lång raksträcka som ändå var mycket trevlig att gå och som bjöd på många olika intryck. Inte som raksträckorna i Sverige som jag oftast ogillar då det lätt blir enformigt. Här går raksträckan upp och ner och bjuder på vyer ut över bergen men längs vägen ser man också långa, långa tvättlinor fulla med tvätt, gatuhandlare, barn som leker, murare och målare som jobbar på husen, kossor och höns samt människor som tvättar både sig själva och sina kläder i gemensamma dammar där regnvatten samlas.

Floden korsade jag genom att försiktigt gå över en vinglig hängbro med läckande vattenrör och fantastisk utsikt över berg och stad.

Sista sträckan till Kirtipur var en lång, lång uppförsbacke där vägen just nu var under konstruktion och därmed mer eller mindre endast ett enda stort dammoln. Men, damm och smuts är ju ingen nyhet här så det var lugnt. Det fanns mycket att se längs vägen och jag var varm och svettig när jag klev in i Kirtipur.

Jag irrade runt ett bra tag utefter gps:en på mobilen i ett försök att lokalisera de tre tempel/stupas som var utmarkerade på kartan. För att göra en lång historia kort så fick jag oväntat tillslut (efter 30-45 min ensam rundvandring) hjälp från Suman, en man som började gå med mig (det var ju övertydligt att jag var en vilsen turist) och som guidade mig i över en timme runt i Kirtipur, berättade om deras cermonier, byggnader, historia, traditioner, religion, tempel och sig själv. Han visade mig flera tempel som jag aldrig hade hittat på egen hand, så jag var tacksam! Bland annat ett tempel som låg på Kirtipurs högsta höjd på 1414 m. Självklart förstod jag tidigt att han ville ha betalt för sin tid, och det fick han också. 1000 nepalesisla rupies fick han när vi skildes åt, det motsvarar ca 90 svenska kronor. Lite pengar för mig men mycket pengar för honom. Jag var nöjd och det tror jag han var också.

Jag promenerade hem lugnt och stilla, benen bar knappt då jag vid det laget hade varit ute och gått i ca 3,5 timmar och avverkat typ en miljon trappsteg. Hela Kirtipur ligger på en höjd och det är branta trappor överallt. Det innebär dock också fantastiska vyer över Kathmandu!

Jag kom hem efter ganska prick 4 timmar, var rejält hungrig när jag kom hem då jag hade gett mig iväg på en skål havregrynsgröt och ett äpple. En dusch och lite kvällsmat gjorde dock susen :) I tisdags var jag på ytterligare utflykt till Swayambhunath och Thamel, men mer om det i ett annat inlägg!

Ring Road (med blicken i riktning mot Kathmandu)

Dhobighat road (min gata), där den tar slut vid Ring Road.

Kossor är en vanlig syn

Djupa hål markeras oftast med flaggor

Gemensam damm för att duscha och tvätta kläder

Kläder på tork. Ofta läggs kläder också på tork ovanpå buskar eller rakt på marken.

Bönefärg och blomblad på ett träd. Rött och saffransfärg är de mest heliga färgerna. Ska skriva mer om detta nån dag.

Gångbron över Bagmati

Utsikt mot Kathmandu och Patan från gångbron

Utsikt åt andra hållet från gångbron

Vägen mot Kirtipur

Kirtipur vid första anblick

Trappor i Kirtipur

Bagh Bhairav temple, the Tiger Temple

The Queens Palace, där drottningen en gång bodde. Mycket gammalt hus, framför ligger en damm med regnvatten som är central vid festivaler då man bland annat offrar djur där samt dansar runt dammen vid såna tillfällen

Bagh Bhairav temple

Kirti Mata, "The mother of Kirtipur". Den viktigaste och mest heliga figuren i hela Kirtipur, modern som föder. Lokaliserat vid Bagh Bhairav

Utsikt från Uma Maheshwar templet, den högsta punkten i Kirtipur

Suman på väg ner efter rundturen

Likes

Comments

Föreslaget soundtrack till denna måndag (det har i alla fall varit mitt): https://www.youtube.com/watch?v=iQrhEnWb42s

Att kliva ur sin comfort zone. Som ett slag på käften. Man kan förbereda sig hur mycket som helst, men känslan av att helt plötsligt upptäcka sig själv ett stort kliv utanför det man är van vid, det är omvälvande. Det skakar om mig ända in i grunden, jag känner hur jag skälver och huvudet och kroppen balanserar så gott det går. Men det ska skälva, det ska skaka, det är förändringen som växer. Det är den nya versionen av mig som bryter genom och det känns. Det är lätt att bli rädd och känna att allt är övermäktigt, men med andning kommer man långt. Och med god musik i lurarna. Och med fokus.

Något annat som är bra är att hitta ett ställe där man känner sig bekväm och trygg, mitt ställe heter Café Soma och ligger på promenadavstånd från där jag bor (5-10 min) på en gata som heter Jhamsikhel. Soma har jag endast besökt två gånger, varav den andra gången är just nu när jag skriver detta, men jag känner mig hemma här. Det är västerländskt, har böcker längs väggarna, trevlig service med en ägare som entusiastiskt frågar alla som verkar vara nya vart man kommer ifrån, hur länge man stannar och vad man ska göra i Nepal. Maten är fräsch och supergod, atmosfären är lugn och bra, och dom har en värmefläkt så det är behagligt att sitta här. Detta är mitt tillhåll där jag känner mig lugn och trygg, vilket betyder oerhört mycket. Här kan jag på lite avstånd njuta av allt som är Patan.

Men tillbaka till ämnet om comfort zones. Jag tror att den här resan kommer ha så stora konsekvenser, mycket större än att jag skriver en uppsats och tar en examen. Den här resan, den förändrar mig. Ända in i grunden. Det kanske låter dramatiskt, men helt ärligt, det är så det är. Men så är det ju med livet, varje upplevelse som inte är bekväm, som är ny, den ombildar oss, lägger till något till den person man redan är.

För hur växer man? Jo, genom att vattna och ge näring till nya egenskaper, nya kunskaper, nya insikter. Genom att bredda sin världsbild och uppleva nya saker. Genom att utmana det man vet, det liv man är van vid. Och det är skrämmande, men det är helt okej.

Jag ser framför mig en larv som går igenom olika stadier av utveckling innan den flyger iväg som en fjäril. Genom livet skalar vi av oss gamla lager av oss själva, för att kunna leva ett tag som en annan version av den människa man är. Utveckling. Vi är ständigt i förändring, ibland mindre och ibland mer. För min del, just nu, definitivt det senare!

Jag är just nu på en plats där allting är främmande och jag kan liksom blicka till sidan och nästan vinka till min comfort zone som hänger i luften som en bubbla där borta nånstans. Jag saknar den och vill ibland bara kasta mig mot den och låta den omsluta mig igen, tillbaka in i den välbekanta tryggheten. Men här sitter jag, med bubblor av ängslan och tvivel i kroppen som ibland spricker men för det mesta med en bröstkorg full av tillförsikt, hopp, nyfikenhet och lugn. Jag tror inte det är konstigt att jag har dessa känslor, det är första gången jag utmanar mig själv på det här sättet. Och det är såklart krävande och utmanar mig på olika nivåer fysiskt och mentalt.

Jag pushar mig själv att fortsätta omfamna detta. Instinktivt vill jag rygga tillbaka, men bit för bit blir dofterna, smakerna, ljuden, atmosfären, kulturen mer bekant. Jag omfamnar och håller tag även när jag är osäker och obekväm. Men inte alltid förstås, ibland gömmer jag mig i mitt rum under täcket och försöker skärma av allt utanför. Det känns viktigt att tillåta det också.

Men en sak är jag hundra på; detta kommer vara så värt all tillfällig ängslan och obehag som jag möter nu, i det långa loppet kommer jag vinna så stort på den här resan. Det är nödvändigtvis ingen lätt utmaning eller en lätt väg att välja att gå. Men om det är lätt är det inte utmanande, och att växa - det är fantamig något av det största och viktigaste i livet.


Likes

Comments

... och saker man tar för givet.

Kathmandu har några förstklassiga bakterier och virus har jag fått berättat för mig av flera olika personer. Och nog är det så, och trots att jag har varit noga med handhygien osv så blev jag ändå sjuk. Kanske inte så konstigt i och för sig med tanke på den omställning kroppen ska göra. Hoppas den är färdig med det nu, att ställa om sig alltså.

Efter att ha haft halsont sedan andra dagen fick jag plötsligt feber förra söndagen. Jag däckade på kvällen och låg och febersnurrade i sängen hela natten och fram till onsdag-torsdag ungefär. Därefter släppte febern och kvar är nu bara den eviga tröttheten så fort man rör sig samt hostan. Men jag känner mig i alla fall som en människa igen och är så glad över att vara på benen igen! Att ha influensa är aldrig någon hit, men dock har det känts aningen jobbigare än vanligt då de bekvämligheter jag är van vid inte finns tillgängliga här. Till exempel:

Vatten

Under måndag och tisdag fanns det inget vatten i huset under stora delar av tiden. Alltså inte ens kallvatten. Det berodde på ett fel i ett av badrummen som gjorde att toan sakta men säkert tömde reservtanken. Inget vatten innebär ingen dusch. Alla vet vi hur skönt det är att få duscha av sig bakterierna, svetten och allt annat när man är sjuk. Men nehej, bara att glömma. Det innebär också att man inte kan diska ordentligt, vilket innebär att disk blir stående och nästa stackare som kommer ner för stt laga mat (läs: jag) har svårt att hitta rena kolkärl, tallrikar etc. Man får vara kreativ, det går, men det är inte kul. Inget vatten i kranen innebär också att det är svårt att tvätta händerna, då man måste manövrera en flaska med dricksvatten samtidigt som man försöker att inte smutsa ner eller på annat sätt kontaminera den. Tvätta sina nersmittade och nernysta kläder? Nope, inte utan vatten. Och för övrigt, inget jag orkade göra förrän igår då det inte är lika enkelt som hemma. Eftersom vi inte har en tvättmaskin får man ta ett tvättkärl och tvätta för hand sittandes på huk. Lite för krävande för min febersjuka kropp men igår fick jag undan lite tvätt i alla fall.

Värme

Ingen värme i huset, det visste jag sen innan men det är extra obekvämt med en iskall toasits och kall luft i allmänhet när kroppen är sjuk och liksom skriker vid minsta beröring. Nerverna är känsliga och den kyliga luften mot huden känns jobbigare än vanligt. Jag är ju van vid att kunna dra upp värmen om jag fryser hemma, alternativt öppna och vädra när jag har svettningar och är varm. Här finns bara ett läge. Så det har varit mössa, vantar, två lager byxor, fyra lager tröjor (fleece och underställ inkluderat) samt två lager strumpor (värmesockor bla) under sovsäck samt täcke. Och då menar jag helt under täcket, där har jag legat och muttrat och tyckt synd om mig själv haha.

Mat

Ja, jag tänker att jag ofta tar för givet att skafferi, kyl och frys oftast är välfyllt och att man kan överleva en mindre istid på det jag har hemma i normala fall (hemma i Sverige alltså). Här hade jag inte riktigt hunnit bygga upp ett skafferi med mat ännu innan jag blev sjuk. Jag hade dock en del hemma och har levt på havregrynsgröt med mosad banan, te och smörgås samt pasta med veg/tomatsås på burk. Men då det började bli tomt på min hylla var jag så illa tvungen att ta mig till affären. Saleways är den supermarket som ligger närmast men har mycket sämre utbud än Big Mart. Big Mart ligger inte så mycket längre bort och tack vare att dom nyligen har lagt asfalt på gatan som leder dit så var det inte särskilt jobbigt att gå dit. Jag hittade inte allt, men hittade däremot oväntade saker. Som Knorr Broccolisoppa och Creamy chicken soup! Ja, tack! Jag laddade upp med soppor och annat som är lätt att förbereda (läs: nudlar och ägg) och levde rätt bra på det ändå. Men ja, jag saknade det jag är van vid. När jag är sjuk är jag nog extra kräsen och kinkig, och sånt jag är van vid att lätt kunna handla finns inte, eller så är det märken jag inte känner igen eller så är jag inte säker på att jag kan äta/dricka allt än. Som mjölk t.ex, har inte fått i mig några mjölkprodukter sen flyget till Dubai. Pålägg är en annan sak, liksom.. det finns inte. Jo, nutella osv men nej tack. Leverpastej, skinka, ost osv har jag inte hittat. Eller jo, ost, men det är samma som med mjölken; jag har inte vågat smaka än. 
Det är en ny värld av produkter och märken att lära sig, men babysteps.. jag vänjer- och lär mig allt eftersom.

Nåja, jag är i alla fall på benen igen och nu hoppas jag att kroppen har kommit över chocken över att vara här med allt vad det innebär. Mentalt har jag nog börjat landa här, men mer om den mentala biten en annan dag.

Likes

Comments

Hur ska jag kunna beskriva min upplevelse här? Det har jag funderat på ända sen jag kom. Av någon anledning har jag svårt att formulera längre meningar, jag antar att mitt "upplevelsekonto" är ganska så överfullt vid det här laget vilket gör det lite svårt att urskilja saker att skriva ner och berätta om. Men jag börjar så sakta komma in i en vardagslunk här. Jag sover ganska länge om dagarna då jag är väldigt trött, men det hänger säkert ihop med all intryck som hela tiden liksom bombar mig. Jag har inte ännu kommit igång med min datainsamling, vilket är helt i sin ordning då jag den första tiden ska landa i att ens vara här. Imorgon ska jag ha första samtalet med Keshab, programkoordinatorn på IM, vi får se vad det ger.

Just i skrivande stund borras det upp en nygammal "gas geyser" i mitt badrum som ska se till att jag har varmvatten. Igår fick jag för första gången sen jag anlände en varm dusch, det var nog dock mer tur än något annat. Vattnet värms upp av solceller på taket som fungerar lite som dom själva känner för, alternativt värms vattnet av en gas geyser.

Vad mer kan jag säga?

Patan, där jag bor, är vackert i allt sitt kaos och damm. Jag har promenerat väldigt mycket sen jag kom för att utforska, lära mig hitta till närmsta supermarket, ATM osv. Har nu lärt mig hitta i mitt område, lärt mig vissa genvägar och kunnat skapa något slags lokalsinne. Det är ständigt dammigt och grusigt, kläderna blir smutsiga direkt och jag måste ha en andningsmask på mig när jag går ut för att slippa det värsta av avgaserna och dammet. Allt i mitt rum blir dammigt, jag ska försöka städa idag. Man får liksom försöka hålla det så hygieniskt det går men det är lika bra att acceptera direkt att saker är smutsiga och ett lager av damm (alltså inte damm som i dammråttor utan grus från vägarna) täcker det mesta. Handhygienen är viktigast.

På dagtid hör jag trafik (tutande mest), byggarbete från ett hus här i närheten, mopeder, gatuhundar som skäller och andra ljud som hör till vardagen. På kvällen tonar det ner sig, istället blir luften ofta full av doften från vedeldning och hasch. På natten hörs mest bara flygplanen som lyfter eller landar, och därmed passerar hyffsat lågt, samt gatuhundar som skäller och bråkar. I övrigt är det tyst på natten. På morgonen vaknar jag ca 06:30 av ljudet från DAV College som ligger bredvid, samtliga eleverna verkar vara ute på skolgården och pratar för fullt. Jag hör också papegojor och andra fåglar från det närliggande zoo:t varje morgon, det är ganska mysigt. Jag hör ljud från zoo:t under dagen också men det dränks ofta av andra ljud.

Jag har lärt mig ta mig runt i trafiken. De första dagarna stod jag mest och väntade för att kunna gå över gatan, det innebar att jag mest blev stående. Genom att observera andra samt genom instruktioner från Fransisco så har jag nu lärt mig att lugnt och stilla helt enkelt gå ut i trafiken när det finns en minimal lucka. Sen får man gå några steg, stanna och vänta, gå några steg, stanna igen osv. Har man tur räcker det med att liksom lugnt gå ut och halvt springa över så hinner man. Men det gäller att ha is i magen och inte stressa, vilket inte är det lättaste när vägarna är fulla av olika motorfordon som kastar sig fram.

Och tutandet... alltså... ja. Tutar gör varenda motorfordon, i stort sett så fort föraren ser ett annat motorfordon. Taxibilarna tutar dessutom så fort dom ser en potentiell kund, vilket är hela tiden. Man tutar för att säga typ "här kommer jag!" alternativt "flytta på dig du står i vägen". Så tutandet verkar vara ett sätt att kommunicera när det typ inte finns några trafikregler att förhålla sig till annat än att det är vänstertrafik. Jag vet inte om man vänjer sig, fråga mig om en månad så får vi se.

Människorna är vänliga. Vissa ser med konstiga blickar på mig, troligtvis för att jag är vit och turist. Man har hela tiden blickar på sig. Men folk hälsar vänligt 'Namaste' när man går förbi och är hjälpsamma.

Idag är bara min femte dag här, men än så länge så trivs jag. Min lilla sidogata som jag bor på är lugn för det mesta, luften är klar och bra här till skillnad från 50 meter härifrån där den stora gatan är. Utsikten över Himalaya är fantastisk. Att få stå på taket och hänga tvätt med en sådan utsikt är världens lyx. Nätterna är kalla men med rätt klädsel och sovsäck plus täcke går det bra. Jag har haft rivig hals med tillhörande hosta i några dagar nu, det är antagligen en kombination av avgaserna/dammet och de kalla nätterna. Kroppen ska vänja sig och det tar lite tid.

Nu är det iaf superskitigt i mitt badrum så jag måste städa. Jag har i alla fall fått en fungerande "gas geyser" så nu ska jag ha tillgång till varmvatten hela tiden. Men man vet aldrig.. när jag vaknade imorse fanns det inget vatten i hela huset så ;)

Nu ska jag städa och sen koka mer te. Vi hörs!

Likes

Comments

Dagen innan avresa, alltså den 1 januari, slog nerverna ner som en bomb. Jag var en hög av känslor men samtidigt helt tom på tankar. Från att ha varit helt lugn men grubblat, tänkt och planerat så mycket, så var det nu tvärt om. Det var en annorlunda känsla.

2 januari kom och gick förhållandevis snabbt. Jag reste från Kastrup i Köpenhamn till Dubai för att där övernatta i väntan på nästa flyg 13 timmar senare. När jag väl kom fram till mitt hotell, efter en kortare tågresa genom flygplatsen (ja, den är enorm) tillsammans med en vänlig kille från hotellet som väntade på mig när jag ankom, tog jag en välbehövlig varm dusch och somnade sen ganska omgående. Sov dock fruktansvärt dåligt, vet inte om det var nerver eller kuddarna som ställde till det. Antagligen lite av båda.

3 januari checkade jag ut ca nio på morgonen och tog bussen till terminal 2. Bussresan tog ca 40 minuter (jag sa ju att flygplatsen är enorm) med utsikt över ett varmt, disigt och dammigt Dubai. Mest såg man flygplatsen men en och annan glimt utanför fick jag också, palmer och allt. Nåja, som nästan enda turist (vad jag kunde se) baxade jag in mig i ett mindre flygplan, hade fönsterplats med utsikt över vingen. Jag somnade innan vi hade lyft, vaknade lagom när vi skulle lätta från marken och sov sen av och till hela färden.

Landade i mörkret, fick se solnedgången ovanför molnen innan vi började gå ner för landning. Det som slog mig först när jag klev ur planet var att det luktade väldigt bekant, det var en doft som fyllde luften som jag kände igen, nämligen rök från vedeldning. Det luktade som hemma hos mamma och pappa när vi eldar i brasan, jag hade inte förväntat mig det men det gav mig ett lugn troligtvis eftersom det var så välbekant.
Passet stämplades, väskorna scannades och efter en lång väntan vid bagagebandet kom äntligen min väska. Dock med ett hjul mindre än vad den hade när jag lämnade in den. Förvånansvärt många platt- tv lådor cirkulerade på bandet, jag räknade till 6-7 stycken. Känns rätt vanskligt att låta en tv gå igenom bagagehanteringen men visst. Väl ute möttes jag av en vän/klasskamrat, Francisco, som hjälpte mig att med taxi ta mig till 9 Rooms, det gästhus som jag ska bo i under min vistelse. Vi gick senare ut och åt oss mätta och glada på naanbröd och vegetarisk gryta med ostkuber.

9 Rooms ligger tack och lov på en liten sidogata i Dhobighat, Patan, så det är nästintill ingen trafik på den gatan vilket gör att luften här är klar och bra. Så fort man kommer ut på den större vägen så är det en helt annan femma. Jag somnade i alla fall till ljudet av skällande gatuhundar och lågtflygande flygplan som lyfter eller landar och sov sen gott min första natt i Kathmandu.

Likes

Comments

Idag är det prick en vecka kvar till avresa! Om en vecka precis så sitter jag på flygplanet och har ca 1 timme kvar till mellanlandningen i Dubai.

Jag har en välbehövlig julledighet just nu som jag spenderar tillsammans med min familj ❤ Den kantas dock ändå av förberedelser och planering.

Jag har gjort en tidsplanering för min tid i Nepal idag. Den gjorde det klart för mig att jag måste skala ner mitt fokus och mina frågor för att hinna genomföra datainsamlingen. Eller ja, som min handledare sa "It's doable" och går absolut att genomföra, men då jag har så pass lite erfarenhet och dessutom åker ut på detta sättet för första gången så vill jag vara snäll mot mig själv. Tänker att jag inte ska vara för ambitiös, bättre tänka i mindre skala men göra det riktigt bra. Jag vill ju kunna göra så mycket och inkludera så mycket men man måste också inse sina begränsningar (både egna och tidsmässigt) och när jag insåg hur jäkla lite tid två månader egentligen är så var det ganska självklart för mig att skala ner. Det är enormt tidskrävande att genomföra en studie och inget som man bara kan haffsa ihop. Dessutom är det mer regel än undantag att något går snett längs vägen så saker tar längre tid, måste flyttas om eller inte går att genomföra alls så man måste tänka nytt eller hitta lösningar. Och två månader är allt annat än lång tid. Men jag ser fram emot att lära mig alla trix och fix kring fältstudier och dess genomförande så att jag nästa gång har mer kött på benen i form av praktisk erfarenhet och inte bara teori.

I tidsplaneringen så ingår knappt två veckor i början för att landa, känna in kultur och kontext, lära mig, möta människor osv. Det ser jag fram emot. Ska gå mycket, äta god mat och prata med människor jag möter. Det ingår också totalt tre fältbesök i Muchchok, en kort (1-2 dagar) och två längre (en vecka i stöten) där själva datainsamlingen kommet ske. Sen är det viktigt att lämna utrymme för eftertanke och reflektion där emellan, men också lite utrymme så att fältbesöken kan förskjutas framåt eller bakåt i tiden vid behov. Och poff! så var två månader över.

Så imorgon ska jag skala ner samt läsa mer om teorier och frameworks. Jag måste också börja göra min intervjuguide. Ja, det är kort om tid att få saker gjorda, men det är så här det är. Som jag skrev tidigare, forskningsprocessen är levande och föränderlig, jag är fullt medveten om det. Men jag hoppas hinna landa i några bra frågeställningar och medföljande intervjuguide till det samt vilka teorier och frameworks som ska användas i analysen av materialet sen, innan jag åker.

Allt det praktiska som rör fältbesöken kommer jag få lösa på plats. Det är en boll jag har fått tvinga mig själv att sluta stressa över, vilket är svårt då jag är så pass mycket en kontrollmänniska och gärna vill ha allt klart i förväg. Det går dock inte, så inte lönt att stressa. Flexibilitet och ett öppet sinne, och fokus, det kommer ta mig långt.

Men tänk ändå... snart, snart, snart är jag där!

Likes

Comments