Då var vi igång igen, efter ett par års paus. En paus som varit så välbehövligt och nyttig men också jobbig såklart. Eftersom det är första inlägget här så tänkte jag skriva lite kort om vart vi pausa ochvart vi börja igen, det kommer väl mer detaljerade inlägg om allt som varit så småningom.

2014 - det var då vi hade gjort alla provtagningar och undersökningar, förutom kontrastundersökningen av äggledarna, alltså äggledarspolningen. Ja, det var då jag satt och ringde till gynmottagningen på sjukhuset varje månad när mensen kom och det var då jag fick till svars varje månad "det blir inget denna gången, det är förmånga i kön". Sista gången jag ringde fick jag prata med en fruktansvärt otrevlig kvinna, denna gången svarade hon med att "du får vänta som alla andra, det kan ta sex månader om så vill sig", då hade jag bara förklarat mitt ärende. Där och då bröt jag samman, slängde på luren i örat på henne och ringde aldrig mer dit igen. Jag var slut.. så slut. Jag fick kort där efter diagnosen utmattningssyndrom.

I juli i år fick jag nys om en specialistmottagning i gynekologi, jag kontaktade dom, berättade vår historia och situation, de sa till mig att de inte fanns några tider innan sommaren men att de skulle göra allt de kunde för att trolla fram en tid åt oss. Efter bara några dagar fick vi ett brev på posten med remisser till provtagningar samt en tid att få komma till kliniken.

I juni var det dags för första mötet, där vi fick till oss hur allt skulle gå till och provsvar på proverna vi lämnat veckan innan., allt såg normalt ut även denna gång. De vaginala ultraljudet likaså.

Nu i september blev det tid för kontrastundersökningen av äggledarna, rättare sagt igår. Jag har läst så många upplevelser om det och förväntade mig enorm smärta. Dock var jag inte nervös över huvudtaget och det tror jag var tack vare kliniken. Två alvedon och en iprén en timma innan och sen var det dags. Först gjorde de bara en vanlig kontroll, ett vaginalt ultraljud. Sen var det in med katetern i livmodershalsen och visst, en uns menvärk fick jag när de blåste upp ballongen men inte mer än så men när de sprutade in kontrastet var det som en kraftig mensvärk. Jag var rädd att det skulle göra minst lika ont som min endometriosvärk, så för mig var smärtan hanterbar, helt klart. Undersökningen visade fri passage i båda äggledarna.

Det är där vi står idag,, oförklarigt barnlösa. Remissen är skickad till Sahlgrenska så nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. Kötiden just nu är ca 6-8 månader.

Jag har läst så mycket om att många har blivit gravida kort efter en äggledarspolning, efter många års försök att skaffa barn. Är det någon av er som fått erat efterlängtade plus som har erfarenhet av detta? Det är såklart man önskar att det faktiskt kan vara så att de kan hjälpa att spola igenom äggledarna.

Kommentera gärna om du också har en blogg om ofrivillig barnlöshet, jag söker fler bloggar att läsa. Alla jag följt har idag fått sitt efterlängtade plus eller till och med fött sitt älskade barn, vilket självklart är helt fantastiskt. Men som ni i samma sits vet, kan vara jobbigt att se och läsa när man själv kämpar ❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments