Alltså vilket jävla dygn vi haft. Något av en utmaning, kan man säga. Att det kunde ta så lång tid att transportera sig från Vietnam till Filippinerna...tog mer än ett dygn till och med.
Inte har vi kunnat sova någonting heller, eftersom det varit det ena stoppet efter det andra. Första flyget var försenat, så där satt jag och Ida på flygplatsen i en och en halv timme och skakade av nervositet över att vi skulle missa nästa plan. Den här gången var det ju inte bara att kliva av planet och kliva på nästa, direkt. Av planet, hämta ryggsäcken, springa till en helt annan terminal (var lagom svettigt i närmare trettio graders värme med 12 kilo på ryggen), checka in bagaget på nytt, passkontroll, säkerhetskontroll... ja, ni fattar. Men vi hann. Det var ju för jädra tur det. Väl på planet kunde man inte sova för att det pumpade runt så mycket adrenalin i kroppen...Men nu har vi gjort det också. Sprungit genom en hel flygplats i ren panik.
Någon timme senare landade vi iallafall i Filippinerna. Mitt i natten. Men tro inte att resan var slut där. Icke då. Där fick vi vänta totalt sex timmar på nästa flyg. Som även det var försenat. Underbart.
När vi VÄL landade på ön var det bara att vänta på en färja som skulle ta oss vidare till en ANNAN ö. På färjan somnade Ida, raklång över en bänkrad och jag skrattade lite åt henne i min ensamhet. Tio minuter senare låg jag helt däckad över en bänkrad jag också. Och jag som aldrig sover på flyg, buss, båt eller vad det nu må vara. Skrattar bäst som skrattar sist...
Hela 27 timmar tog det iallafall för oss att komma fram till boendet på den lilla ön (så liten är den inte). Idag har vi legat på stranden och halvsovit hela dagen. Efter att ha sovit som två stockar hela natten. Kanske inte så svårt att räkna ut. Ön är iallafall väldigt fin. Stor skillnad från öarna i Thailand, för här är det knappt några turister. Okej, en del turister finns det ju. Men långt ifrån Thailand-style. Skönt det.
När vi ändå spenderade hela vårt dygn på diverse olika färdmedel passade jag på att knåpa ihop en lista över alla destinationer vi har rest till på den här resan. Rätt sjukt när man ser det på papper. Aja, listan är inte slut än. Längre ska den bli minsann.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hoi An! Vilket otroligt jädra mysigt ställe!
Idag blev det en ofrivillig sovmorgon långt in på förmiddagen. Kanske inte så konstigt då vi sov nada på nattbussen. Oväntat...
Iallafall. Vi lånade cyklar på vårt boende och trampade iväg i regnet. Jag åt kyckling. Annars äter vi, nio utav tio fall, vegetariskt. Både jag och Ida käkar ju mycket vegetariskt hemma också, av den enkla anledningen att vi inte tycker om kött. Här nere har jag också varit lite rädd för att bli matförgiftad om jag äter så mycket annat (kalla mig mesig)...men matförgiftad blev jag ju ändå. Så. Min kropp fick sig lite extra protein idag. Kan den nog behöva efter all ris och nudlar. Folk säger förresten att det är billigt i Thailand? Då har dom fasen aldrig varit i Vietnam. En maträtt och en (gudomligt god) fruktjuice kostar mig cirka 15 kr. Det ni.
Vi trampande vidare in mot den gamla stadsdelen också, eller vad man ska kalla det. Herregud. Definitionen av pittoreskt med alla hundratals lampor som hängde mellan hustaken. Massvis av småaffärer med olika hantverk eller caféer och restauranger. Me gusta! Jag kände att det var helt rätt att köpa en kimono i Asien (Ida har förresten en otrolig talang av att stöka ner ett rum på 24 timmar, som ni kan se på bilden). Hoi An är verkligen ett så mycket mer lugnt ställe om man jämför med de andra stoppen vi har gjort i Vietnam. Lätt favoritstället i Vietnam för min del. Kan nog sträcka mig så långt som att säga att det är ett av mina favoritställen i Asien, än så länge.
Men imorgon lämnar vi faktiskt landet och flyger till...Filippinerna! Tjohooo. Allt detta resandet alltså...man börjar bli van. Men vi är taggade. Trots att det säkert blir en resdag på närmare ett dygn innan vi är framme. Massvis med sol och bad (hoppas vi). Och Vanessa!

Likes

Comments

Jag har officiellt gett upp mina försök att beställa in en alldeles vanlig kopp med svart kaffe här i öst. Det finns. Det är bara jag som misslyckas gång på gång. Brist på kommunikation kanske. Idag fick jag till exempel avnjuta (mer tvinga i mig) en espresso. Men gudarns, vad jag behövde koffeinet. Har varit den ena sömnlösa (typ) natten efter den andra sedan...Thailand. Skyller på discomusik fram till gryningen, hårda sängar, biltutor, snickare som renoverat omänskligt tidigt på morgonen, Ida som tjuvat allt täcke...ja, listan kan göras lång. Eller så är det bara jag som är extremt känslig...Nog babbel, Amanda.
Vi har flytt undan en smärre storm och sitter på ett café och ska spendera hela dagen på att vänta. På bättre tider. Haha, nädå.
Vi väntar på vår nattbuss som rullar mot Hoi An vid skymningen. Så. Nu när jag har en jädra massa tid att döda, tänkte jag göra ytterligare en lista. För listor är väl alltid kul? Den här gången listar jag fyra saker som karaktäriserar Vietnam. (Ta det med en nypa salt hörni, en är ju ingen expert bara för att en vistats i landet i en dryg vecka). Iallafall:
- Punkt nummer ett. Trafiken är KAOS. Alltså, jag menar KAOS. Sådan här brist på någon slags struktur över huvudtaget har vi aldrig skådat innan. Det finns faktiskt övergångsställen, tro det eller ej. Men de är mest ditmålade för syns skull. Tro inte att mopedisterna har någon plan på att stanna bara för att det finns några vita streck på marken.
- Punkt nummer två. Var beredd på att gestikulera mycket med händerna. Det är få personer som kan tala engelska. Även på de allra största turistorterna. I Thailand och Kambodja var jag ändå positivt överraskad över hur bra engelska lokalbefolkningen (som vi stötte på) talade. Men det fungerar rätt fint med lite charader också.
- Punkt nummer tre. Jag skämtade inte i mitt förra inlägg om ryssarna. Det är ryssar överallt. Helst med en vodkaflaska, någon typ av spritflaska iallafall, under armen. Och någon smärt liten ryska vid sina sida (vadå fördomar?).
- Punkt nummer fyra. Det kryllar inte bara av ryssar. Det finns massvis med caféer också. Tror det beror på delningen under Vietnamkriget och fransmännen. Men jag vågar inte uttala mig så mycket mer om det. Kan verkligen nada om Vietnams historia (sorgligt nog). I Ho Chi Minh hittar man iallafall fler kaffeställen än vad man hittar restauranger (det har Ida berättat, själv låg man ju då på ett hotellrum och spydde under hela vistelsen i Ho Chi Minh).

Med det sagt. Jag gillar verkligen Vietnam. Superduperfint land. Men jag är ungefär lika taggad på att åka buss hela natten som jag är på att komma hem till kylan i Sverige. Annars längtar man såklart hem lite. Särskilt när ens crew där hemma höll i årets fest inatt. Vet inte hur många födelsedagar jag har missat på de här tre månaderna? Både mammas, pappas och ett handfull vänners. Oh well. Hade jag haft plats i ryggsäcken hade jag köpt med presenter till hela högen. Men ni får väl nöja er med att jag kommer hem antar jag. Någon gång.
Att åka på en sådan här resa är lite som att stanna tiden. Här spelar det ju liksom ingen roll om det är september eller november. Men hemma var det ju för fasen grönt i trädgården när jag åkte...och nu skickar nära och kära bilder på första snön? Samtidigt går livet i hundratio kilometer i timmen. Elva (och en halv) veckor har aldrig gått så fort. Ida tror typ fortfarande att det är oktober månad.
Ja, man pendlar ju lite mellan att ha en brutal längtan efter att få lägga sig i soffan därhemma omgiven av familjen, samtidigt som man redan sitter och gör research och dagdrömmer om nästa äventyr...
Men det där får vänta. Först bär det av till Hoi An.

Förresten! Kul ändå att det är så många som orkar läsa mitt babbel! Hoppas att jag underhåller er ordentligt.

Likes

Comments

De senaste 48 timmarna har vi käkat mango i massor, bränt sönder vårt stackars skinn och nästan dött av fallande kokosnötter. Ja, det är sant. Sägs ju visst att det dör fler personer av att få en kokosnöt i huvudet än vad det gör i hajattacker...kan förstå det nu. Lät som två bomber som briserade jämte oss. Men i själva verket var det bara två kokosnötter som kraschade mot asfalten. Aja, nog om det.
Vi är i Nah Trang. Ryssarnas fäste. Det är verkligen bara ryssar här. Alla skyltar, alla menyer, allt står på ryska. Ryssarna dras till Vietnam på samma sätt som svenskar flyr till Thailand.
Tydligen ser jag rysk ut, för en handfull ryssar har redan kommit fram och ställt frågor (tror jag) på ryska. Måste vara pågrund av min stora näsa och icke existerande pigment i ansiktet...
Vi har mest hängt på stranden dessa dagar. Ätit frukost på stranden. Fått några smärre brännskador trots att det varit molnigt. Ja, sånt där ni vet.
Nu ska vi äta något. Har ett omänskligt sug efter tacos. Men det får väl bli nudlar eller ris. Inte mer än rätt.
Tjingeling!

Likes

Comments

Tjohoo. Igår blev det äntligen ett efterlängtat besök vid sanddynerna som finns här i Mui Ne. Naturen här är verkligen riktigt häftig. Påminner lite om Afrika tyckte Ida, som har varit där. Jag kan tänka mig det faktiskt.
När man vill till sevärdheter här i Asien är det absolut lättats att boka en grupptur. Vilket mest innebär att bli intryckt i baksätet på en minibuss tillsammans med ett tiotal svettiga turister. Men jag och Ida är så jädra trötta på det nu. Man kan ju liksom aldrig bestämma själv hur länge man vill stanna då. Så, vi gjorde det kanske något mer besvärligt för oss den här gången. Men det var det så värt. Och det blev inte dyrare heller. Det fick bli taxi till sanddynerna helt enkelt. Och vi kunde bestämma helt själva hur länge vi ville springa runt i sanden. Slutade nog på närmare två timmar.
Nämen, det var riktigt coolt måste jag säga. Kändes som om man befann sig i en öken. Ida fick en släng av solsting och gick tillbaka och satte sig i skuggan. Då passar jag på att hyra en fyrhjuling ett tag, tänkte jag. "Only you? Alone?" Frågade mannen och tittade lite skeptiskt på mig. Tackar som frågar men jag vet mycket väl hur man kör en fyrhjuling, sa jag irriterat när han upprepade frågan om och om igen. Men tro inte att jag fick köra iväg ensam för det, utan fick sällskap av en anställd där bak. Suck.
Lite omtänksamt var det väl (men det tänker jag inte erkänna). Det var ju inga små sanddynor. Och inga bra fyrhjulingar heller för den delen. Dom gick ju knappt framåt. Hade ju inte varit så kul att välta med den, alldeles ensam ute i öknen. Haha. Men det var kul ändå! Man är ju van vid vinterskogarna i Torsbo, men det här funkade fint det med.
Tills killen som tvunget hade följt med på fyrhjulingen ville att jag skulle ta honom mellan benen. Då skrek jag på honom, körde tillbaka och skrek lite till. Jag och Ida stod alltså och läxade upp sju vietnamesiska män om vad som är okej och inte okej att göra mot kvinnor. Inte fick jag mina pengar tillbaka för det. Men jag fick ju åtminstone skälla lite på dom.

Eftermiddagen och kvällen spenderades också bland massa sand. Fast på stranden då. Läste ut en bok lagom till att solen gick ner. Jag insåg att den bästa tiden på dygnet är timmen när solen går ner. Förutsatt att man befinner sig på en strand då. Helt magiskt.
Nu är det ny dag. Nya äventyr, likaså. Jag steg upp (hyfsat) tidigt för att gå ner till stranden på morgonkvisten och försöka fånga lite solstrålar. Köpte med mig frukost från ett fruktstånd. Bra idé. Har lärt mig att äta drakfrukt nu också. Lite smaklöst kanske, men rätt gott. Och billigt. Det man ser på bilden kostade mig kanske 12 kr.

Ja, vi har inte gjort så mycket mer än att hänga i sanden det senaste dygnet. Och nu sitter vi på en buss (med sovsäten igen) påväg till nästa ställe. Tjoho.

Likes

Comments

Jag är på benen igen. Oh yes.
Vi har varit väldigt mätta på stadsmiljö det senaste, det har varit stad efter stad efter stad nu. Så igår gjorde vi det enda rätta och begav oss norrut mot kusten. Jag misstänker att det kan vara svårt att hänga med var i världen vi befinner oss. Snäll som jag är laddar jag därför upp en bild från snapchatkartan. Så ni kan hålla lite koll på oss. (Ida beslöt sig visst för att stanna i Ho Chi Minh). 
Det blev en bussresa i världsklass iallafall. Sovsäten mitt på dagen. Även om man var lite för lång för att kunna ligga med benen utsträckta...
Vi kom fram till Mui Ne och...la oss i sängen. Gjorde inte ett skit. Både jag och Ida behöver nog återhämta oss från den senaste veckan. Haha.
Jämte vårt boende finns det iallafall en liten restaurang utan några kunder. Där har vi redan ätit flera gånger. Dom har en färskpressad passionfruktsjuice för 7 kr. Kan ni tänka er?? Vi sitter faktiskt här nu. Och käkar frukost. Någon som vågar gissa vad Ida har beställt?

Rätt svar: Ananaspannkakor och en ananas-smoothie.

Likes

Comments

Jahopp. Det här har man ju faktiskt gått runt och väntat på. Jag blev den första i duon att åka på en matförgiftning. Tror inte att ni vill ha några detaljer. Men jag kan ju avslöja så mycket som att det varit en...intressant natt. Att bli matförgiftad och ligga över toalettstolen på ett hostel med sju andra personer i rummet är väl inte det roligaste jag har gjort i livet. Stackars mina roomies alltså...
Killen som jobbade i receptionen var snäll och hjälte mig att byta boende idag till ett hotell på andra sidan gatan så jag kunde få ett eget rum (han är värd dagens ros). Och nu har Ida precis kommit över med vatten och lite mat (hon är också värd dagens ros). Första natten på 2,5 månader som vi sover ifrån varandra, jag och Ida. Det är en lite konstig känsla.

Men! Jag har massvis med andra, lite roligare, saker att babbla om. Egentligen är det inte alls mycket roligare...till och med snäppet jobbigare än att läsa om matförgiftning kanske. För två-tre dagar sedan (jag har faktiskt tappat räkningen) besökte vi The Killing Fields i Phnom Penh och fängelset S-21. Det kanske inte är många som har koll på Kambodjas historia, det hade inte vi heller. Men efter vår utflykt hit är vi något mer pålästa. Och den är mörk.
Vi började på Killing Fields. Det är precis vad namnet antyder. Ett läger, ett fält, där man massavrättade folk under Pol Pot regimen i slutet av 70-talet. Röda Khmererna, kanske någon har hört talas om. Om man ska göra en liknelse var Pol Pot som Hitler, och Killing Fields och S-21 var hans Auschwitz. Både jag och Ida har besökt både Auschwitz Birkenau och Auschwitz II Birkenau och det här var exakt samma känsla. Samma saker har hänt här. Slavarbete, tortyr och massavrättningar. Tre miljoner människor mördades på tre ynka år. För att sätta det i perspektiv dödade Hitler runt sex miljoner människor på tolv år. Sjukt.

När vi gick runt bland massgravarna och kollade ner mot marken kunde man, lite här och var, se rester av tygstycken som letade sig upp ur marken. Färgen satt fortfarande kvar. För det här skedde ju för bara drygt fyrtio år sedan. Fyrtio år. Mina föräldrar var ju för fasen tonåringar då.
Ser ni bilden på trädet, där besökare har hängt upp massvis med armband för att visa sin respekt. Där tog ibland vakterna ett spädbarn runt fötterna, kastade huvudet mot trädstammen så att skallen spräcktes och slängde sedan ner barnet i en grop. En massgrav. Röda Khmererna sköt aldrig ihjäl någon. Människorna blev slagna till döds. Kulor var för dyrbara. Hade man tur fick man sin hals avskuren av en gren från en sockerpalm (bild 4). Efter några timmar åkte vi vidare till S-21. Ett fängelseläger där människor som ansågs vara ett hot mot statet torterades. Jag fastnade av en slump i ett rum med några av faktatavlorna som satts upp på väggarna och stannade för att läsa. Och jag har aldrig skämts så mycket över att vara svensk som jag gjorde i den stunden. Det tog många år innan resten av världen fick nys om vad som pågick i Kambodja. Och när västvärlden väl fick reda på det, förnekade vi i Sverige att det skedde ett folkmord i Kambodja. Visste ni det? Två svenska vänsteranhängare, Gunnar Bergström och Jan Myrdal fick resa till Kambodja på ett studiebesök, kan man väl säga. Det enda landet i väst som hade tillåtelse att skicka observatörer. Pol Pot visade dom runt i Phnom Penh, visade de få delarna av staden som inte präglades av död och mord och hjärntvättade dom. Och när de reste hem till Sverige igen, sa dom inte bara att det inte alls sker något folkmord i landet, utan även att alla som påstod något annat ljög. Inte nog med det. När Vietnam (minnet sviker mig här, men jag är rätt säker på att det var Vietnam) gick in och försökte få bort Pol Pot från makten, fördröjdes hela processen pågrund av de här två gubbarna som stod på Pol Pot's sida. Fyfan alltså. Det var så fruktansvärt pinsamt att stå där och läsa dom orden. Usch, vad jag skämdes.
Sen blev jag mest frustrerad. Frustrerad över att det finns så många människor som inte vet om att det här har hänt. Jag var ju en av dom. Frustrerad över att dom aldrig kommer att förstå hur omfattande det här var. Om dom inte åker hit själva. Det här var precis lika illa som förintelsen i Tyskland. Så varför har vi inte fått lära oss om folkmorden i Kambodja i skolan? (Eller alla andra folkmord för den delen?) Herregud, det sker ju sånt här fortfarande.

Nä, det var en tuff dag rent mentalt. Och känslomässigt. Det viktigaste stoppet vi kommer göra på den här resan, utan tvekan.

Nu ligger jag här och är matförgiftad. I Vietnam. Ja, här gäller det att hänga med i svängarna. Vi kom igenom gränsen till Vietnam vi också, även om det var lite tveksamt där ett tag. Men den historien får jag ta en annan dag.

Likes

Comments

Från en stad till en annan. Vi har hamnat i Phnom Penh, Kambodjas huvudstad. Bussresan hit gick, den med. Även om jag på den senaste tiden har börjat tröttna på att spendera hela dagar på att sitta i en svettig buss och ha ont i rumpan. Men man ska inte klaga. Är numera rätt säker på att det var kambodjanerna (?) som myntade uttrycket "finns det hjärterum finns det stjärterum". Herregud. Har nog aldrig varit med om att en minibuss packats med så mycket varor och människor. Det fanns liksom knappt plats att sätta ner fötterna. Även rätt säker på att vi överskred den tillåtna totalvikten (eller vad fasen man nu säger) på det där fordonet. Men som sagt, man ska inte klaga.
Känns absurt att sitta och klaga över sådana saker när man tittar ut genom fönsterrutan och ser hur människorna bor. Hur barnen springer runt i trasiga kläder och leker i regn och lera. Aj, mitt hjärta.
Phnom Penh är en väldigt speciell stad. Väldigt, väldigt fattigt. Men också fin. Trots fattigdomen och korruptionen känner vi oss trygga när vi går på gatorna. På tal om korruption, nämnde jag att vi såg två kvinnor som utan några som helst problem mutade polisen vid gränskontrollen när vi skulle in i landet? Någon hundralapp och vakten brydde sig knappt om att ens öppna deras pass. Iallafall, vi känner oss trygga. Kanske är det mest tack vare människorna här. Dom är så vänliga och harmlösa. Har aldrig mött så många leenden hos främlingar. Och när man ser barnen som skrattar, vinkar eller säger "hello". Så glada, trots allt elände. Ja, då smälter man. Till och med Amanda Toresson. Skämt åsido. Ni som känner mig vet ju att jag egentligen ogillar barn och nästintill är rädd för dom. Men vi kan nog alla komma överens om att den tiden är förbi nu.
Här är iallafall några bilder från gårdagen. Det blev nog en mils promenad genom staden. Området runt det kungliga palatset och floden blev favoriten (vilket är otroligt fint och lyxig jämfört med andra delar av staden).Men också så lugnt och harmoniskt mitt i storstadsstressen. Massor med människor som låg utslagna på en liten (rätt stor) gräsplätt i kvällssolen. Och barn som lekte och skrattade. Ja, det är verkligen människorna här som gör det till en så fin plats minsann.

Likes

Comments

Hej hopp, vart några intensiva dagar nu.
Idas kollega, Arvid, lyckades tillslut hitta till vårt boende. Jag var hungrig (som vanligt) så vi gav oss direkt iväg med bestämda steg mot restaurang-och bargatan. Något kaotisk gata, men också väldigt mysig på kvällen. Hade en väldigt kul kväll tillsammans med Hofsnäs-duon med pizza, lite drinkar och dans. Det var kul att testa på lite fiesta här i Asien också. Människorna man möter är så himla snälla och glada (det är Ida och Arvid också såklart). Morgonen efter mötte vi upp ytterligare en kollega från deras jobb, Alice. Haha. Lite komiskt ändå! Hofsnäs-duon blev plötsligt en trio istället. Och så jag, såklart. Tillsammans tog vi en tuktuk (det var precis att vi fick plats) och besökte lite olika tempel i ruinstaden Angkor. Det är ett riktigt stort område. Och fanns en del häftiga saker att se. Däribland templet som heter Ta Prohm och har varit med i lite olika kända filmrullar. Det är ett stort jädra träd som har vuxit rakt genom templet och all sten. Fick inte till ett bra kort tyvärr, det var en himlans massa folk i vägen. Jag var dock, måste jag erkänna, lite sliten och kämpade på i värmen så gott det gick.
Trots en trött Amanda blev det iallafall några väldigt lyckade dagar! Himla kul att få träffa Idas kollegor.

Likes

Comments

Det regnade här igår. Och sen regnade det lite till.
Så vi gjorde vad vi alltid gör. Snörade på våra sneakers och började gå på gatorna utan något riktigt mål. Det är faktiskt riktigt uppskattat, man ser så himla mycket. Och här finns en hel del elände att se. Reser man såhär skulle jag definitivt rekommendera att försöka undvika att flyga så gott det går och ta buss och tåg istället. Man får se så mycket mer av länderna då. Och framför allt skulle jag säga att man inte ska vara lat och ta sig runt med en tuktuk-chaufför bara för att det är billigt, utan promenera istället. För det är då man möter människorna som bor här. Frågar om vägen när man går lite fel eller vinkar till barnen som bor på smågatorna. Tips från Amanda och Ida.
Vi hamnade på huvudgatan, tror jag. Jag hamnade på en salong och tänkte att jag kunde passa på att färga mina ögonbryn. "Färgar ni ögonbryn?" frågade jag. "Visst, visst. Det kan vi ordna" sa en kvinna och så fick jag sätta mig i en frisörstol. Ja, det gick ju sådär...hon tog fram en penna och fyllde bara i mina ögonbryn med lite smink. Kollade på mig som om jag vore dum i huvudet för att jag betalade för det här. Ja...det kan ju bli lite fel ibland. Men sånt får man räkna med. Med lika solblekta ögonbryn som innan, gick vi bakom ett skynke och hamnade mitt i en gömd marknad. Med frukt, grönsaker, kryddor...och grishuvuden som stirrade på oss med uppspärrade ögon. Då sprang vi därifrån. Sen hamnade vi på ett fint café och åt munkar. Ida hittade något som liknade wienerbröd med ananas på. Ananas, ja...vad annars. Hon kommer inte vilja äta ananas på ett halvår när vi väl kommer tillbaka till Sverige, så mycket ananas som konsumeras här borta. Visste ni förresten att Kambodja har varit en fransk koloni? Det visste iallafall inte jag. Men det har det, och därför finns det här en del caféer och restauranger med franska namn. Rätt sjukt.
Senare på kvällen hittade vi en nattmarknad. Nattmarknader är himla mysigt faktiskt. Skönt att strosa omkring bland alla prylar när luften är något svalare.

Vi bor förresten precis jämte en krokodiluppfödning. På riktiga turisthak finns det krokodilhamburgare på menyn, märkte vi första kvällen. Vi ser hela anläggningen, om man ens kan kalla det för en anläggning, från vår balkong. Det påminner väl mer om en ruin av någon gammal fabrik som blev bombad för tjugo år sedan....med massa strandsatta krokodiler som ligger huller om buller på varandra på cementgolvet.
Det var faktiskt krig här för tjugo år sedan, berättade en man när vi skulle korsa gränsen till Kambodja. Jag har också hört att Siem Reap ska vara något av Kambodjas stolthet. Himlen i helvetet, läste jag någonstans.
Ja, jag (och Ida) har nog ännu inte riktigt kunna smälta hur fattigt och eländigt det är här. Det var vi inte beredda på. Men det finns ingen annanstans jag hellre hade varit just nu. Inte hemma i min säng. Inte på någon paradisstrand i Thailand. (Möjligtvis på en surfbräda i Australien...) Skämt åsido.
Om några timmar ska vi möta upp Idas kollega, Arvid, som också reser runt här i Asien. Visade sig att vi skulle vara här i Siem Reap samtidigt. Kul, kul!

Likes

Comments