​Vi har fått hem papper, vi har fått startdatum för provera och således också startdatum för vårt tredje ivf-försök. Ivf nummer 3, sista betalda försöket. 

På skakiga ben och med ett hjärta som bultar i bröstet står vi här igen, blottade för framtiden, rädda för att misslyckas, förväntansfulla över att lyckas, livrädda för resultatet. 
Hur kommer kroppen reagera? Hur kommer vi orka? Vad händer om vi inte blir gravida nu heller? 

Tankarna är många och allt virvlar runt i huvudet som en enda sörja, som att någon hällt sirap där inne, så tankarna går lite långsammare, allt känns som slowmotion. 

Under hela ens uppväxt har man fått höra "skydda dig vid samlag, tänk på könssjukdomar men också att du kan bli ofrivilligt gravid". 
Visst har man varit rädd för att bli gravid i tonåren, jag är nog inte ensam om att ha ätit dagen-efter-piller eller varit orolig för att mensen kanske är lite sen. 

Jag minns en gång när jag och min sambo precis hade träffats, jag mådde lite små-konstigt och hade mellanblödningar. 
Jag hade spiral och ringde till en barnmorska, jag fick komma på ultraljud. 
Hon gjorde ett gravtest och lät det ligga en bra stund innan hon läste av det, då vred hon och vände på det, hon hummade lite för sig själv och gick tillslut fram till fönstret för att se det i ljuset. 

Efter, vad som kändes som en evighet, sa hon "nä, du är inte gravid enligt detta, men vi gör ett ultraljud" 
Hon gjorde ett ultraljud och tyckte min slemhinna var tjock och blev fundersam igen. 

Jag var inte gravid, för mensen kom efter någon dag, men där inne i det rummet hann jag tänka tusen tankar. Jag undrade hur det skulle kännas att vara gravid, att bo ensam, att inte veta vad min sambo (vi var inte sambos då, hade precis träffats) skulle säga? I samma andetag tänkte jag att jag inte kan behålla barnet, det är för tidigt i vårt förhållande. 
Tänk, tänk att jag där och då var "rädd" för att jag blivit gravid, idag hade jag gett allt för att bli gravid. 


Det finns så mycket vackert i livet, så mycket som är värdefullt för mig och oss. 
Men det känns inte som att det spelar någon roll längre, det känns inte som att vi orkar bry oss om något annat än den här resan fram till vårt efterlängtade mirakel. 

Aldrig tidigare i mitt liv har jag tänkt tanken, att jag ska stå här på skakiga ben och ge allt, ge hela livet, satsa allt jag har - för att lyckas bli gravid. 

Jag är så förtvivlat rädd att jag aldrig ska få bära ett barn, mitt biologiska barn, hälften mig och hälften min sambo, att vi aldrig ska få bli mamma & pappa till ett biologiskt barn. 
Tanken får mig att bli knäsvag, att må illa, allt snurrar och livet känns som en storm. 

Jag sitter, mitt ute på ett stormigt hav, i en liten båt, tillsammans med min sambo, 
Vi blundar, kramas och hoppas båten inte kantrar, för snart håller nog inte flytvästen oss flytande mer. 
Snart sjunker vi nog - bara hoppas vi orkar simma till ytan igen....

Likes

Comments

​Snart har det gått en vecka sedan vi fick vårt minus, en vecka sedan ivf2 var över, en vecka sen vi insåg att vi står på ruta 1 igen, livrädda men redo för sista försöket! 

Sista försöket alltså, eller iallafall sista försöket som vi inte behöver betala själva, det känns så sjukt, det känns overkligt. Hit skulle vi inte, här skulle vi inte hamna. 

Men nu står vi då här, redo för nästa försök, men samtidigt oroliga att det inte ska fungera. För vad gör man när man lämnar sitt livsöde i läkarnas händer och det gång på gång inte fungerar? Vad gör man när man bara kan titta på när läkarna "leker" med det som är vår största önskan och vår starkaste längtan? 

En vän har plussat, en "ivf-vän", och jag kan inte känna glädje, jag vill knappt träffa henne... jag får ont i hjärtat av tanken på att hon har lyckats och inte jag. För när lyckas jag? När ska jag få kräkas, sova dåligt, kissa på nätterna, oja mig över foglossning och andra krämpor? När ska jag få göra det? Kommer  jag få göra det? 

Jag är så trött, men jag är inte redo för en paus, vi har pratat och sagt att vi kör på så fort vi får och lyckas inte detta, DÅ tar vi en paus innan vi söker oss privat och betalar ur egen ficka. 

För just nu stressar en paus mig mer än vad det gör att dra igång ett tredje försök.. 

Jag hade inte ens i min vildaste fantasti kunnat föreställa mig att vi skulle vara i den här sitsen, för mig är det overkligt, orättvist och så jävla pissigt att vi har hamnat här. 

Jag. Är. Arg. 

Arg på livet som gör så här, arg på ödet som valde oss, arg på de andra som blir gravida, arg på att ivf inte fungerar, arg på mitt utomkvedeshavandeskap för att det fastnade där det gjorde och inte blev vårt efterlängtade mirakel, jag är arg. 

Vi har iallafall bestämt oss för att ge detta sista försöket alllt och lite till, det blir ändringar i kosten & jag ska börja på akupunktur, sen får vi se om det ger oss något! 

Jag är så trött, men när själen är trött hjälper det inte att sova.... 

Likes

Comments

Dagen efter testdag och alla känslor liksom ligger utanpå kroppen, jag är så innerligt ledsen, så trött. 

Idag har jag pratat med RMC om det sista försöket som vi får av landstinget. 
För det första ringde jag var 5e minut i tre timmar och tillslut kunde jag trycka på en knapp för att de skulle ringa upp och det gjorde dem också. 

Det var en barnmorska som ringde tillbaka, en barnmorska som inte hade svar på alla mina frågor och som inte kunde boka en telefontid med en läkare utan hon skulle vidare förmedla mina frågor till läkaren... 
Jaha?? Men tycker du att det är lämpligt? Det kan ju vara så att du omformulerar mina frågor eller kanske rent av glömmer bort att fråga något eller har missuppfattat mig när jag frågade och berättade. 

Ja så samtalet började inte särskilt bra som ni förstår. 

Jag berättade även att vi är uppgivna, förtvivlade, ledsna, rädda, oroliga och alla andra känslor där emellan. 
Hon sa (som alla svarar) "Jag förstår"... jo men det är ju enkelt att säga, att man "förstår". 
Fast frågan är om du verkligen förstår den här hopplösheten om man nu inte varit i samma sits själv. 

Jag frågade dem om provera inför nästa försök och det visste hon inte om läkten tänkte skriva ut... 
Nähä?? Men då svarade jag henne att om jag inte får provera räknar jag med att påbörja vårt sista försök i augusti, eftersom man ALLTID blir nekad första gången, sen andra gången kommer typ krocka med sommaren eftersom mina cykler är på upp emot 50 dagar utan stimulering så sen efter sommaren i augusti någon gång kommer vi alltså vara prioriterade. 

Hon försökte bortförklara det med att "man vet aldrig för än man ringer om vi har fullt eller inte". 
Fast JO det vet vi, varenda en som jag pratat med har blivit nekad första omgången hos RMC. 

Jag sa också att mitt psyke klarar inte av att vänta till augusti, då kan vi göra behandlingen på psyk, för det är där jag kommer hamna isåfall. 

Hon hade alltså inte så mycket svar på mina frågor men hon kunde iallafall berätta att den justeringen de gör till sista försöket är att byta ut Gonal-f till Menopur... JAHA??

Men bekymret har ju aldrig varit medicineringen sa jag då, utan vårt bekymmer är själva befruktningen... 
Mitt i allt detta frågar hon "Har ni diskuterat att stoppa tillbaka två?" 

WHAT?? Var kom den frågan ifrån, vi har fan bara fått ett enda befruktat ägg vid båda tillfällena, så NEJ vi har inte ens haft möjligheten att diskutera om insättning av två embryo. 

Dock tänker vi ta upp det till nästa gång, att om det blir fler ägg befruktade vill vi gärna ha två stycken, det är vårt sista försök och jag vill ge det allt.
Vi är beredda på tvillingar och tar tacksamt emot antingen det eller om bara det ena fäster och inte det andra. 

I nästa sekund kommer skräcken, skräcken över att jag kanske inte kan bli gravid, skräcken att jag kanske aldrig kommer få bära ett biologiskt barn... den skräcken äter upp mig. 
Jag vet att vi inte är där än, men det är samtidigt viktigt för mig att få lyfta tanken. 

Min blödning kom igång igår, tre timmar efter negativa tester och idag har jag mensvärken från helvetet och är så grymt trött. 
Sjukanmälde mig från praktiken och återigen önskar jag att det fanns en paus-knapp, ett sätt att pausa livet en stund, en stund så vi fick vila. Så min trasiga själ fick läka.

Nu är det dags att sova efter att ha fått kräka av mig lite...
Var rädda om er <3 

Likes

Comments

​Jag är inte gravid, jag ser bara svart! Inget annat!

Jag är helt tom! Helt matt! Och jag kan knappt andas!

Jag vill inte detta, jag orkar inte! 😢😢😢😢

❤❤

Likes

Comments

​Jisses! 
Ruvardag 13 och imorgon är det dags att testa, jag är så sinnessjukt nervös att jag snart spricker. 

Jag fortsatte svettas inatt (ursäkta infon) men jag vaknade av det rann svett mellan brösten på mig... blörk och örk tänkte jag, men tänkte samtidigt att om det nu är ett symtom är det ju bra att det fortsätter. 

Jag har typ brinnande bröstvårtor... hahaha, alltså här delar man med sig av allt ;)! 
Men det gör mindre ont i hela brösten, men det känns som en brännande känsla på bröstvårtorna. 

Molvärken fortsätter till och från, varken mer eller mindre än de andra dagarna typ. 
Nyss mådde jag så sjukt illa, men det hjälper om jag dricker typ ett glas saft eller juice eller något, så sambon åkte iväg och köpte hem 4 liter juice... hahaha, här ska vi INTE må illa inte!

Alltså jag är så äckligt nervös inför imorgon, jag vill bara vakna, kissa på stickan, blunda 5 minuter, titta och se ett fint "gravid" på digitala testet och två fina streck på stickorna. 
SÅ KOM IGEN NU DÅ!!! 

Älskade Lill-Bönan, du förstår inte hur mycket vi längtar, det är alldeles galet som vi längtar nu. 
Varenda dag pratar vi med dig där inne, fast att vi inte ens vet om du valt att stanna hos oss eller inte, men vi älskar dig redan, så innerligt, vi älskar dig fast att vi inte träffats. 

Så kom igen nu, ge oss ett positivt test imorgon, jag önskar inget annat här på jorden. 
Du, älskade Lill-Böna, du är allt som räknas <3

Likes

Comments

​Det blev inte mer bruna flytningar efter igår, men ni kan ju gissa hur mycket jag springer på toaletten för att kolla läget, jisses! 

Men inget mer änsålänge... 
Sist när det började med bruna spottings så kom mensen med buller och bång på natten, det var vid min proverakur jag åt innan jul när mensen kom för tidigt för att få påbörja en behandling. 

Idag mår jag illa, har svettats som en tok inatt, har liksom vaknat och varit helt blöt av svett. 
Kissar på nätterna sen några dagar tillbaka, men brösten gör mindre ont och nu sitter det ömma mer på och kring bröstvårtorna liksom... 

Jag vågar knappt känna efter vad jag känner längre, jag vågar knappt gå på toaletten, jag vågar inte undersöka mina symtom eller ens fundera i banorna att det skulle kunna ha gått vägen, jag vågar inte. 

Sist kom min blödning dagen efter testdag, vilket också är läskigt, för att jag är utan blod fram till söndag behöver inte betyda någonting alls. 
Men OJ vad vi hoppas <3 

Tiden går i snigelfart, det känns som att det var en evighet vi hade återföring och ändå tycker folk runt omkring att tiden rusar fram, såklart. 

Idag har jag skrivit på papper på en anställning som sjuksköterska på ett korttidsboende 5 minuter hemifrån. Jag börjar 19 juni och hoppas att jag kan arbeta september ut och sen gå på mammaledighet... känns helt galet att jag har fått en fast tjänst innan jag ens tagit examen. 
Nu hoppas vi att denna positivitet håller i sig helgen ut, så jag får avsluta med ett positivt test. 

Jag har kommit fram till att jag kissar på stickorna!! För vem nöjer sig med ett test? och sen lägger jag dem på vasken, lämnar badrummet 5 minuter och går in igen, jag klarar inte av att sitta där och glo på testerna, jag mår illa och det känns som jag ska kräkas bara av tanken...

Kom igen nu lilla bönan, du förstår inte hur mycket mamma och pappa längtar efter dig, du är så sjukligt efterlängtad i vår lilla familj <3
​Heja heja heja vårt mirakel!

Likes

Comments

​Ruvardag 11 idag! 

Som rubriken lyder satte jag hjärtat i halsgropen idag, tänkte att nu kommer det - blodet! 

Jag skulle kissa och i vanlig ordning analysera trosskydd & toalettpapper i mikroskop... Hahaha! Jag upptäckte till min förtäring att det var en brun fläck på trosskyddet, inte alls mycke typ i storlek med två ärtor... fast lite utdraget liksom! 

Jag tänkte att det skulle komma mer när jag torkade mig men inte en tillstymmelse till varken brunt, rosa eller rött! Snacka om att jag har sprungit på toaletten stup i kvarten sen, men det har inte kommit mer än det lilla, inte i trosskyddet och inte på pappret! 

Det molar på över livmodern och jag tycker fortfarande att det känns mer åt häger, neråt ljumsken men även över livmoder och äggstock liksom! 

Brösten är fortsatt ömma, men gör inte längre så där galet ont, så det är skönt på ett sätt samtidigt som jag "gillar" alla mina "symtom".... 

på praktiken har jag haft en hemsk sjuksköterska som handledare idag, min vanliga var sjuk. Hon har varit otrevlig, stressad och allmänt vimsig, det känns som att jag knappt vet vad jag har gjort eller om jag gjort saker och ting rätt :(, hemsk känsla att åka hem med! 

Efter denna dag på praktiken och upptäckten på toaletten kan ni nog ana hur nära mina tårar har varit, har febrilt försökt hitta en orsak till att sjuka mig och sticka hem!  Min klasskompis som är på samma praktik såg på mig att jag hade en tuff dag och innan vi skulle åka tåget hem köpte hon en chai-latte till mig och gav mig en väldigt välbehövlig kram ❤ 

Så nu är jag ledig till måndag och två morgnar utan test sen vet vi! 

Vilken jävla skräck ❤

Likes

Comments

​Ruvardag 10, tvåsiffrigt alltså! 

Inte så mycket nytt på symtomfronten, jag blir fort hungrig och får äta var tredje timme under dagen idag, men det kan ju lika gärna vara tillfälligt liksom! 

Brösten är inte riktigt lika ömtåliga idag, men så blir det ju när Ovitrelle lämnat kroppen, brösten gör fortfarande ont, men inte så sjukligt ont som för en vecka sen... 

det fortsätter mola på över livmoder och det är mer åt häger, fråga mig inte varför, men det känns mer åt höger sida, vet inte om det är bra eller dåligt! 

Idag har jag roat mig med att tapetsera, en fondvägg i rummet som vi tänker ska bli barnrum sen så vi kan bo på bottenvåningen i huset den första tiden. 

Tapetserade idag för att skingra tankarna lite, så det är ingen "barnrumstapet" men den skulle kunna funka som det också såklart. 

 Sambon jobbar som sagt kväll hela veckan och det drar rejält i tjuvtestarfingrarna. Men jag ska inte! 

Tre morgnar utan test, sen vet vi, sen har vi det svart på vitt - söndag, morgonen som skrämmer skiten ur mig! 

Snälla snälla sälla lilla böna - bara stanna där inne!!!!!         Vi längtar så innerligt efter dig ❤

Likes

Comments

​Sambon jobbar kväll så vi har inte träffats på hela dagen, längtar tills han kommer hem så vi kan få somna tillsammans iallafall! 

Idag är det Ruvardag 9 och jag är verkligen nervös vid varje toalettbesök, brösten är hårda och bröstvårtorna är känsliga! Jag har haft skallebank idag, ingen aning om det är ett symtom eller bara helt vanlig skallebank... man överanalyserar ju allt! 

Det molar och drar över livmodern, först på ena sidan sen på andra sidan och sen lite i mitten liksom, men fortfarande "värst" på höger sida... 

var på pilates idag, jag tog det väldigt försiktigt och ärade mina begränsningar så jag inte överansträngde mig! När vi låg på sidan så stramade det i midjan tyckte jag... på ungefär samma ställe som jag tidigare har haft mer ont under denna ruvning, samma dag på båda sidorna. 

Alltså, jag har en bra magkänsla för tillfället, men sen nästa sekund är jag nollställd och blank, vågar inte känna efter överhuvudtaget! 

Imorgon är det onsdag och en dag närmre söndag! Hur fan ska man överleva sekunderna tills man ser resultatet på testet på söndag? Jag kommer ju svimma!!! 

Nu blir det en dusch och sen krypa ner i sängen och vänta på min skatt som snart kommer hem ❤ 


Tack för alla tummar ni håller, för alla fina kommentarer och alla positiva glada hejarop, ni är guld! 

Likes

Comments

​Ruvardag 8 och skräckveckan är påbörjad, varje dag kan innebära slutet och blödning men varje dag utan blödning får oss att hoppas, tro, önska & vilja att allt ska gå vägen! 

Jag har fortsatt molande värk, framförallt till höger idag tycker jag, det kommer och går men blir fortfrande lite mer när jag sittet stilla & antagligen har tid att känna efter! 

Brösten gör ont fortfarande & igår kändes det typ som att det brände i bröstvårtorna... mindre trevlig känsla..haha! 

Vi räknar ner dagarna nu som sagt, söndag är testdag och i veckan ska jag beställa hem tester, har inte haft några hemma mer än digitala för då hade jag säkert tjuvtestat! 

Det är skönt med praktik nu så dagarna går! 

Kom igen nu lilla böna, stanna där inne och bygg ett bo i nio månader ❤

Likes

Comments