​Om tre dagar tar jag sista tabletten provera, sen får jag förhoppningsvis en blödning inom en relativt snar framtid. 
De senaste dagarna har jag mått skit rent ut sagt. Jag har mått illa, varit helt uppsvälld om magen och haft nästan som kramper i magen till & från. Jag har till och med träffat en läkare för jag trodde fasiken att något var allvarligt fel, satt på golvet helt kallsvettig och det flimra framför ögonen så ont jag hade. 
Helt fruktansvärt. 
Läkaren trodde det kunde vara en irriterad bukhinna eller min galla som spöka igen. 
Tydligen kan bukhinnan bli rejält irriterad av hormoner, så det är ju inte så konstigt isåfall. 

Idag är första dagen det faktiskt (peppar peppar) känns bättre, annars har det hållit i sig dygnet runt sedan i måndags...

Varenda morgon när jag tar min provera fylls jag av nervositet, jag tror jag är ganska avtrubbad, men jag inser där på morgonen hur förbannat mycket som står på spel. 
Ibland känns det som att jag är en robot, som äter mediciner för att få e blödning, ringer RMC, börjar med sprutor, går på ultraljud, spurtar lite till, plockar ägg, väntar på nervösa samtal osv. 
Så går liksom livet till just nu, allt annat runt omkring bara "är", det spelar liksom ingen roll vad som händer runt om mig, jag fokuserar bara på ett enda mål & en enda sak. 

Vårt tredje försök närmar sig med stormsteg. 
​Så. Fruktansvärt. Läskigt. 

Men vi är så grymt peppade nu, kom igen nu, ge oss många fina ägg och fler befruktade än 1. 
Vi ber för detta varje dag, att vi iallafall ska få mer än ett ägg befruktat. 

Kom igen nu! 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

​Ledig måndag idag. Väldigt skönt efter en tung dag igår med mycket könslor. 

Hur har ni gjort eller hur tänker ni? Har en vän som nyligen plussat efter ivf & när vi pratar med varandra och jag frågar hur hon mår får jag ALLTID höra om hur mycket hon kräks, hur trött hon är, att hon mest ligger på soffan och alla andra krämpor hon har fått. 

Jag försöker svara ganska kort & att jag önskar jag mådde som henne, men jag tror inte hon förstår att jag inte vill höra om det. Jag kanske behöver vara rak & ärlig men samtidigt vill jag inte såra henne på något vis. Men nu sårar jag mig själv istället... 

Igår var en tung dag, en dag med mycket känslor. Mest ilska faktiskt. 

I lördags började jag med provera & vi är officiellt igång med försök nummer 3, för vi är garanterade att börja nu när jag äter provera. Sjukt läskigt. Men jag är ganska nollställd, vågar knappt önska & hoppas men det gör jag ju såklart ändå. Jag hoppas på att få avslöja på min examensfest att vi äntligen lyckats. För tänk om, tänk om det blir tredje gången gillt för oss. Hur ska man annars orka? Om vi inte lyckas. Och varför lyckas vi inte, var brister det? 

Idag väntas tredje omgången med akupunktur, så himka skönt att vara där. Vetegrodsoljan dricker jag fortfarande. Jag tror på detta & bara det att jag tror kan som sagt säkert hjälpa.  

Nu ska jag dricka kaffe i soffan & kolla nyhetsmorgon som har besök av Markiz som berättar om ivf. Heja dem!

❤️ You've Gotta have the patient and believe you're gonna make it gotta hold on. I know you're crying on the inside but you fake it til you make it gotta hold on. I know you're tired of surviving but you gotta keep on trying gotta hold on. ❤️

Likes

Comments

​Tänk när vi får klä på vårt mirakel, denna är ju självklar! Ikväll är jag peppad inför nästa försök, ikväll är jag redo! 

Likes

Comments

​Idag kom vetegrodds-olja hem till mig på posten, ska tydligen hjälpa fertiliteten på traven! 

Innehåller mycke E-vitamin vilket tydligen kan påverka fertiliteten positivt! 

Sambon skojade lite och sa (efter att jag handlat massa pynt och fix till min examensfest i juni) att "snart kommer wish väll att skicka en livmoder från Filippinerna på posten som ska hjälpa fertiliteten på traven"...

Tur jag känner honom väl & vet att han gör det med glimten i ögat.

Jag har, mest för skoj skull, kört med ägglossningstest denna månaden, men cd 18 idag och inget utslag! Nu är stickorna slut så nu struntar jag i det!

Var på Apoteket och hämtade ut läkemedel idag, för ja!!! vi kör igång vid nästa blödning vilket borde vara om ungefär 3 veckor. Att vänta är som sagt inget alternativ just nu, så vi kör på, blundar och hoppas på det bästa! 

Livet rullar på, veckorna springer förbi när man har praktik, vilket är skönt. Nu vill man bara att tiden ska gå och att det blir dags för sista försöket, det försöket som får se till att bli vårt sista på ett tag. Det försöket som leder till vårt efterlängtade mirakel. ​

Likes

Comments

Ovisshet. Tårar. Förbannelse. Skrik. Smärta. Sorg. Längtan. Önskan. Hopp. Tro. Vilja. Styrka. Framtid. Ensamhet. Oro. Ork.

När man får beskedet om att "det kan nog bli lite svårt för er att bli gravida", när man får det beskedet stannar tiden en stund. Världens känns plötsligt overklig & stunden när du får beskedet känns evighetslångt.

När allt du önskar & längtar efter raseras, när du tror att läkaren sett fel, tagit fel på person eller helt enkelt bara känner att "dem ska jag nog skämta med". När du hoppas att det är ett sjukt skämt, du hoppas varje månad att NU, nu är det vår tur. Men så kommer den, mensen eller ännu värre för oss med PCO, vi hinner göra ett negativt test. Världen rasar igen.

Det är en kamp mot tiden, mot orken & mot världen känns det som ibland. Vissa dagar önskar jag att alla ska uppleva detta, andra dagar önskar jag att ingen ska uppleva det, inte ens min värsta fiende.

Sen kommer orättvisan, orättvisan att du blir gravid & inte jag, sorgen över din mage som växer & inte min. Ilskan över att du inte kan känna lyckan för andra som blir gravida. Men när man längtar efter något som känns helt omöjligt att uppnå är det svårt att känna glädje för någon annan.

Men det som äter upp mig & oss mest, det är ovissheten. Ovissheten över att inte veta när det blir vår tur & om det någonsin blir det. Men en sak vet jag, vi kommer aldrig ge upp & vi är så grymt sammanflätade jag & min sambo.

Inget kommer skilja oss åt, någonsin! ❤

Likes

Comments

Att vara ofrivilligt barnlös är lite som att inte få äta när man behöver, inte sova, inte dricka, inte gå på toaletten, inte träffa folk, inte prata, inte vara tyst, inte känna eller känna massor. 

Det är en enorm påfrestning på kroppen och man blir, mellan varven, på fruktansvärt humör... 

igår var en sån dag, igår på kvällen var jag en hemsk version av mig själv, jag var sur & tvär och allmänt gnällig. Gnällde på allt, på att det var stökigt hemma, på att vi borde dammsuga, på att vi hade tvätt som behövde hängas upp, på att jag mådde illa, på att livet i största allmänheten kändes ganska pissigt.... 

Jag är så förbannat trött på detta, på att gå runt & må så här, på att vara en sämre version av mig själv :( 

Likes

Comments

​Idag har jag investerat i mig själv och förhoppningsvis också i vår framtid. 

Jag bestämde mig för att testa akupunktur inför & under tiden vi genomför försök nummer 3 & efter lite tips från en kompis som genomgått IVF så kontaktade jag en kvinna i Lund. 

Idag var jag där första gången och det känns bra, hon är sjuksköterska i grund och botten så hon har även medicinsk kunskap vilket är en trygghet för mig. 
Hon satte 18 nålar i kroppen på mig. 

5 stycken i ena örat, 1 mitt på huvudet, 1 mellan ögonbrynen, 3 stycken över livmoder & äggstockar, 1 i vardera knäveck, 1 i vardera ankel och 1 i vardera fot. 
Sen låg jag där i 30 minuter och hade en värmelampa som riktades över livmodern & äggstockarna. 

Hade svårt att slappna av först, men efter en stund släppte det med, sen var det bara skönt. 

Jag hoppas och tror att jag gjort en god investering, har hört om många som haft positiv effekt av akupunktur. Så jag hoppas på detsamma. 

Är det någon av er som läser som testat akupunktur i samband med ivf? 

För övrigt är jag fortsatt trött, inatt sov jag 11 timmar och det var så galet välbehövligt. 
Men jag är trött nu igen, hade utan bekymmer kunnat lägga mig på soffan och sova en stund till... 

Var rädda om er, ni är värdefulla <3 

Likes

Comments

​Vi har fått hem papper, vi har fått startdatum för provera och således också startdatum för vårt tredje ivf-försök. Ivf nummer 3, sista betalda försöket. 

På skakiga ben och med ett hjärta som bultar i bröstet står vi här igen, blottade för framtiden, rädda för att misslyckas, förväntansfulla över att lyckas, livrädda för resultatet. 
Hur kommer kroppen reagera? Hur kommer vi orka? Vad händer om vi inte blir gravida nu heller? 

Tankarna är många och allt virvlar runt i huvudet som en enda sörja, som att någon hällt sirap där inne, så tankarna går lite långsammare, allt känns som slowmotion. 

Under hela ens uppväxt har man fått höra "skydda dig vid samlag, tänk på könssjukdomar men också att du kan bli ofrivilligt gravid". 
Visst har man varit rädd för att bli gravid i tonåren, jag är nog inte ensam om att ha ätit dagen-efter-piller eller varit orolig för att mensen kanske är lite sen. 

Jag minns en gång när jag och min sambo precis hade träffats, jag mådde lite små-konstigt och hade mellanblödningar. 
Jag hade spiral och ringde till en barnmorska, jag fick komma på ultraljud. 
Hon gjorde ett gravtest och lät det ligga en bra stund innan hon läste av det, då vred hon och vände på det, hon hummade lite för sig själv och gick tillslut fram till fönstret för att se det i ljuset. 

Efter, vad som kändes som en evighet, sa hon "nä, du är inte gravid enligt detta, men vi gör ett ultraljud" 
Hon gjorde ett ultraljud och tyckte min slemhinna var tjock och blev fundersam igen. 

Jag var inte gravid, för mensen kom efter någon dag, men där inne i det rummet hann jag tänka tusen tankar. Jag undrade hur det skulle kännas att vara gravid, att bo ensam, att inte veta vad min sambo (vi var inte sambos då, hade precis träffats) skulle säga? I samma andetag tänkte jag att jag inte kan behålla barnet, det är för tidigt i vårt förhållande. 
Tänk, tänk att jag där och då var "rädd" för att jag blivit gravid, idag hade jag gett allt för att bli gravid. 


Det finns så mycket vackert i livet, så mycket som är värdefullt för mig och oss. 
Men det känns inte som att det spelar någon roll längre, det känns inte som att vi orkar bry oss om något annat än den här resan fram till vårt efterlängtade mirakel. 

Aldrig tidigare i mitt liv har jag tänkt tanken, att jag ska stå här på skakiga ben och ge allt, ge hela livet, satsa allt jag har - för att lyckas bli gravid. 

Jag är så förtvivlat rädd att jag aldrig ska få bära ett barn, mitt biologiska barn, hälften mig och hälften min sambo, att vi aldrig ska få bli mamma & pappa till ett biologiskt barn. 
Tanken får mig att bli knäsvag, att må illa, allt snurrar och livet känns som en storm. 

Jag sitter, mitt ute på ett stormigt hav, i en liten båt, tillsammans med min sambo, 
Vi blundar, kramas och hoppas båten inte kantrar, för snart håller nog inte flytvästen oss flytande mer. 
Snart sjunker vi nog - bara hoppas vi orkar simma till ytan igen....

Likes

Comments

​Snart har det gått en vecka sedan vi fick vårt minus, en vecka sedan ivf2 var över, en vecka sen vi insåg att vi står på ruta 1 igen, livrädda men redo för sista försöket! 

Sista försöket alltså, eller iallafall sista försöket som vi inte behöver betala själva, det känns så sjukt, det känns overkligt. Hit skulle vi inte, här skulle vi inte hamna. 

Men nu står vi då här, redo för nästa försök, men samtidigt oroliga att det inte ska fungera. För vad gör man när man lämnar sitt livsöde i läkarnas händer och det gång på gång inte fungerar? Vad gör man när man bara kan titta på när läkarna "leker" med det som är vår största önskan och vår starkaste längtan? 

En vän har plussat, en "ivf-vän", och jag kan inte känna glädje, jag vill knappt träffa henne... jag får ont i hjärtat av tanken på att hon har lyckats och inte jag. För när lyckas jag? När ska jag få kräkas, sova dåligt, kissa på nätterna, oja mig över foglossning och andra krämpor? När ska jag få göra det? Kommer  jag få göra det? 

Jag är så trött, men jag är inte redo för en paus, vi har pratat och sagt att vi kör på så fort vi får och lyckas inte detta, DÅ tar vi en paus innan vi söker oss privat och betalar ur egen ficka. 

För just nu stressar en paus mig mer än vad det gör att dra igång ett tredje försök.. 

Jag hade inte ens i min vildaste fantasti kunnat föreställa mig att vi skulle vara i den här sitsen, för mig är det overkligt, orättvist och så jävla pissigt att vi har hamnat här. 

Jag. Är. Arg. 

Arg på livet som gör så här, arg på ödet som valde oss, arg på de andra som blir gravida, arg på att ivf inte fungerar, arg på mitt utomkvedeshavandeskap för att det fastnade där det gjorde och inte blev vårt efterlängtade mirakel, jag är arg. 

Vi har iallafall bestämt oss för att ge detta sista försöket alllt och lite till, det blir ändringar i kosten & jag ska börja på akupunktur, sen får vi se om det ger oss något! 

Jag är så trött, men när själen är trött hjälper det inte att sova.... 

Likes

Comments

Dagen efter testdag och alla känslor liksom ligger utanpå kroppen, jag är så innerligt ledsen, så trött. 

Idag har jag pratat med RMC om det sista försöket som vi får av landstinget. 
För det första ringde jag var 5e minut i tre timmar och tillslut kunde jag trycka på en knapp för att de skulle ringa upp och det gjorde dem också. 

Det var en barnmorska som ringde tillbaka, en barnmorska som inte hade svar på alla mina frågor och som inte kunde boka en telefontid med en läkare utan hon skulle vidare förmedla mina frågor till läkaren... 
Jaha?? Men tycker du att det är lämpligt? Det kan ju vara så att du omformulerar mina frågor eller kanske rent av glömmer bort att fråga något eller har missuppfattat mig när jag frågade och berättade. 

Ja så samtalet började inte särskilt bra som ni förstår. 

Jag berättade även att vi är uppgivna, förtvivlade, ledsna, rädda, oroliga och alla andra känslor där emellan. 
Hon sa (som alla svarar) "Jag förstår"... jo men det är ju enkelt att säga, att man "förstår". 
Fast frågan är om du verkligen förstår den här hopplösheten om man nu inte varit i samma sits själv. 

Jag frågade dem om provera inför nästa försök och det visste hon inte om läkten tänkte skriva ut... 
Nähä?? Men då svarade jag henne att om jag inte får provera räknar jag med att påbörja vårt sista försök i augusti, eftersom man ALLTID blir nekad första gången, sen andra gången kommer typ krocka med sommaren eftersom mina cykler är på upp emot 50 dagar utan stimulering så sen efter sommaren i augusti någon gång kommer vi alltså vara prioriterade. 

Hon försökte bortförklara det med att "man vet aldrig för än man ringer om vi har fullt eller inte". 
Fast JO det vet vi, varenda en som jag pratat med har blivit nekad första omgången hos RMC. 

Jag sa också att mitt psyke klarar inte av att vänta till augusti, då kan vi göra behandlingen på psyk, för det är där jag kommer hamna isåfall. 

Hon hade alltså inte så mycket svar på mina frågor men hon kunde iallafall berätta att den justeringen de gör till sista försöket är att byta ut Gonal-f till Menopur... JAHA??

Men bekymret har ju aldrig varit medicineringen sa jag då, utan vårt bekymmer är själva befruktningen... 
Mitt i allt detta frågar hon "Har ni diskuterat att stoppa tillbaka två?" 

WHAT?? Var kom den frågan ifrån, vi har fan bara fått ett enda befruktat ägg vid båda tillfällena, så NEJ vi har inte ens haft möjligheten att diskutera om insättning av två embryo. 

Dock tänker vi ta upp det till nästa gång, att om det blir fler ägg befruktade vill vi gärna ha två stycken, det är vårt sista försök och jag vill ge det allt.
Vi är beredda på tvillingar och tar tacksamt emot antingen det eller om bara det ena fäster och inte det andra. 

I nästa sekund kommer skräcken, skräcken över att jag kanske inte kan bli gravid, skräcken att jag kanske aldrig kommer få bära ett biologiskt barn... den skräcken äter upp mig. 
Jag vet att vi inte är där än, men det är samtidigt viktigt för mig att få lyfta tanken. 

Min blödning kom igång igår, tre timmar efter negativa tester och idag har jag mensvärken från helvetet och är så grymt trött. 
Sjukanmälde mig från praktiken och återigen önskar jag att det fanns en paus-knapp, ett sätt att pausa livet en stund, en stund så vi fick vila. Så min trasiga själ fick läka.

Nu är det dags att sova efter att ha fått kräka av mig lite...
Var rädda om er <3 

  • 1108 readers

Likes

Comments