Header

Hur kan man glömma att fästa ett korsband? Hur kan man glömma en sådan sak när man är utbildad kirurg? Hur kan man ge klartecken att spela fotboll till en korsbandsopererad över telefon? Hur kan man göra det utan att ens ha testat om knät håller? Hur kan det gå över ett år innan allt detta kommer fram?

Ja hörrni, det är så många frågor och funderingar som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag blir bara mer och mer förvirrad, inte ett dugg klokare. Allt det, som absolut inte får hända, har nu hänt mig. Idag besökte jag ortopeden för att titta på bilderna från min magnetröntgen jag gjorde av knät för någon vecka sedan. För första gången på riktigt länge hade jag en bra magkänsla, jag var nervös men ändå ganska säker på att jag skulle få bra besked.

​Jag kan säga som så att jag lurade mig själv - totalt. När jag kom dit fick jag ett värre besked än vad vi båda väntat oss från början. Anledningen till att mitt knä krånglat sedan förra operationen är för att dem som opererade inte genomfört den ordentligt. Dem har GLÖMT att fästa korsbandet i nedre änden, dessutom var kanalen som korsbandet ska löpa i otroligt dåligt gjord. Sen har jag knappt någon inre menisk kvar och yttre är ännu mer skadad, men det är mina minsta problem just nu.

MEN HUR KAN MAN MISSA EN SÅDAN GREJ?! Och hur kan man sedan säga till mig på telefon att mitt knä är helt innan dem ens testat?! Jag blir så frustrerad och ledsen och irriterad och alla sådana känslor man kan känna - på samma gång. För nu är tiden verkligen knapp, nu står min karriär på spel - PÅ RIKTIGT! Och jag kan själv inte påverka det minsta. Det som händer nu är att jag kommer få göra en ny operation, vilket kommer bli en dubbeloperation där man tar material från mitt friska ben eftersom det inte finns något kvar att ta ifrån i det ben som redan är opererat. 

Oavsett om jag ska kunna spela fotboll på samma nivå igen eller ej, så måste jag operera efter som knät inte funkar som det ska i vardagen ens. Det positiva är att jag kommer opereras av hockeylandslagets läkare, det negativa är att det finns en stor risk att jag sumpar mitt 100-procentiga collegestipendium beroende på hur lång den här processen kommer att bli. Det är bara att blicka framåt med full fokus så klarar jag nog även detta galant! Har jag tagit mig dit jag är idag kan jag ta mig ytterligare minst lika långt. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

För exakt två år sedan idag påbörjade jag min livs hårdaste resa, som skulle varit slut för länge sedan men som än idag inte ens tycks vara i närheten av slutet. Jag minns hur jag vaknade upp där efter en stor operation (där man åtgärdat korsband och menisker) och trots att jag mådde värre än någonsin fysiskt så kände jag ändå ett lugn. Värmen som spred sig inombords och lyckan över att nu, nu skulle det äntligen lösa sig, nu är jag på rätt väg igen, den var obeskrivlig.

Efter att redan ha rehabat drygt ett år innan operationen pga. ett flertal felbesked om vad jag hade för skada, så fortsatte jag rehaba knät ytterligare ett år. Som man ska efter en korsbandsoperation. Inget konstigt med det. Jag blev 'friskförklarad' efter drygt ett år och blev tillåten att gå tillbaka till att spela fotboll som vanligt igen, men blev ombedd att ta det lite försiktigt i början. Jag var lite skeptisk eftersom jag sagt att det kändes osäkert vid olika hopp-situationer men hade aldrig varit lyckligare än då så jag tänkte inte mer på det.

Det dröjde inte länge förrän jag fick mitt första bakslag, och tyvärr skulle det visa sig vara långt ifrån det enda också. Men när jag ringde om mina problem blev jag tillsagd att bara rehaba lite till och sedan försöka igen. Sagt och gjort. Men jag visste inte att "rehaba lite till och sedan försöka igen" betydde att jag skulle varva rehabilitering med nya försök i totalt ytterligare ett års tid utan framsteg. Jag vetinte hur många gånger jag har försökt få en ny röntgen för att se så allt verkligen ser bra ut där inne i knät men det har absolut inte kommit på fråga, "du är ju friskförklarad nu så du behöver ingen röntgen, bara att köra på" fick jag höra varenda gång.

Så jag körde på. Jag spelade och spelade, lite smärta har aldrig satt stopp för mig för min kämparglöd är starkare. Jag lyckades kämpa mig till en plats i Schweiz bästa lag och flyttade dit i Augusti förra året. Knät har smällt flera gånger och spelmässigt har jag endast gjort det jag kan och fortfarande lyckats prestera på en nivå som är tillräcklig. Men det har inte varit hållbart för mig, att hela tiden behöva göra det halvdant när jag vet att jag egentligen kan ge 110%. Jag hade gjort mycket för att få hjälp med knät i Schweiz och det har jag självklart också fått, så långt det går, men min försäkring har inte räckt till det resterande.

Nu befinner jag mig i Sverige för att spendera sommaren här, i största anledning för att få ordning på knät. Idag fick jag äran att låta en av knäspecialisterna till ett lag i allsvenskan undersöka mig. Efter att han fått höra min historia och dragit lite i mitt knä så ändras hans ansiktsuttryck markant, vilket såklart gör mig väldigt nervös.

Han säger: "Det är så typiskt, att dem som "hjälpt" dig tidigare har friskförklarat dig för att de varken vill ta ansvaret eller kostnaderna för att hjälpa dig vidare. Men istället behöver de ha på sitt samvete att dem har sabbat en väldigt lovande fotbollsframtid."

Jag hade svårt att förstå att det jag nyss hade hört inte var ett skämt och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag berättade för honom: "Jag vägrar acceptera att det här är slutet, det finns inte en chans att jag kämpat så hårt i över två år för att sedan få se det jag älskar, min största och enda dröm, bara gå i kras rakt framför ögonen på mig. För sanningen är att det spelar ingen roll vad det kommer att innebära för mig, hur svårt det än kommer vara så är jag beredd att slå det. Jag har mer att ge och jag kan inte se att det ska ta slut här."

Han svarade: "Andra personer hade bara lämnat det här, accepterat och försökt gå vidare men jag kan inte låta det hända med någon som gått igenom allt detta och fortfarande påstår att det finns mer att ge". Med dem orden väcktes hoppet hos mig som nyss hade släckts. Och för första gången på väldigt länge kände jag mig tagen på allvar.

Jag vet att många av er som läser detta skrattar åt mig och frågar sig varför jag inte bara ger upp. Det har ni gjort ända från start. Men jag är ledsen för er skull, för att ni inte fått känna hur det är att verkligen brinna för något - på riktigt. Det ni egentligen skrattar åt är ju faktiskt den bästa av alla mina egenskaper -envisheten och hur jag aldrig ger mig oavsett motgång. Det enda hos mig själv som jag är genuint stolt över.

För jag skulle aldrig låta någon annan berätta för mig när det är stopp, inte ens en proffsläkare. Det beslutet är det jag som tar. Nu har vi en plan och det känns äntligen som jag är i rätt händer. Det kommer bli svårt, hårt och totalt jävla odrägligt men också så fantastiskt jävla roligt. För jag ska tillbaka!

Likes

Comments

När jag kom till FCZ visste jag inte att dagliga grova kränkningar skulle ingå i spelaravtalet, verkligen inte som damspelare. Det hade liksom aldrig hänt i Sverige för där bryr man sig (tyvärr) inte om du är kvinna och spelar fotboll. Men här spelar det inte riktigt någon roll vilket kön du har sålänge du spelar för eller håller på "rätt" klubb. Jag vill se det som en positiv grej, för jämställdhetens skull men jag kommer aldrig se positivt på att bli påhoppad offentligt.

En skyldighet jag har är att bära mina vackra blåa kläder med klubbmärket på offentligt, inte alltid såklart men på vägen till anläggningen, under tiden jag befinner mig på anläggningen och när jag tar mig ifrån anläggningen. Jag kan hantera att folk, läs; fans till Grasshoppers, skriker saker efter mig när jag går förbi på gatan (typ enda gångerna man är tacksam över att man inte förstår språket). Det är känslor som hör till. Men nu har det gått över till att bli fysiskt och då börjar det faktiskt kännas obehagligt.

Idag efter träningen står jag lugnt och sansat på Zürich centralstation, dricker mitt kaffe och väntar på en kompis när två killar kommer fram och stirrar på mig en stund innan dem skriker "Fuck FCZ" följt av den ena killen som loskar mot mig (han missar tack och lov) och den andra killen spottar även han, prickar mig med sitt tuggummi rakt i ansiktet innan det studsar ner på golvet. Kvar står jag, chockad och totalt förnedrad medan killarna skrattar och halvspringer iväg. Det värsta i dessa situationer är att jag inte får tjafsa emot eller göra något som kan ställa till en scen då det kan göra att klubben uppmärksammas negativt i media.

Nej, jag får inte ens polisanmäla på egen hand utan klubbens hjälp. Vanligtvis är jag en person som säger ifrån när jag tycker något är fel, att gå från det till att bara behöva stå ut och ta emot skiten medan alla människor runtomkring ser på - Det är en stor skam. Det är inte förrän jag låser in mig på toan i panik eller springer in på första bästa butik för att köpa kläder och kepsar att byta till på plats, (fast jag inte behöver nya kläder egentligen), som jag förstår hur sjukt detta är. Det är kläder jag kan gömma mig i. Kläder som är neutrala. Kläder UTAN mitt klubbmärke på.

Varför är det JAG som skäms efter andra spottat på mig mitt i stan? Varför är det JAG som skäms när andra skriker brutala svärord efter mig på gatan? Varför är det JAG som skäms när folk bredvid mig på tåget viskar alldeles för högt för att jag ska höra? Varför ska jag behöva vara rädd för vad som ska hända på vägen till och från träningen varje dag? Varför ska jag inte kunna bära upp mitt klubbmärke med stolthet? Och vad händer härnäst? Jag skrämmer upp mig själv bara jag tänker på det.

Det här är inte idrott. Det här är att smutskasta fotbollen och dess supporterkultur. Jag är medveten om att rivaliteten mellan Grasshoppers och FCZ är brutal men då kan man leva ut det på arenorna under derbymatcherna och sedan lämna det där. Vilken idrott det än gäller. Jag är egentligen så jäkla tacksam och lycklig över allt roligt jag får göra i klubbens namn och jag har lärt mig sååå mycket på den här lilla tiden. Det vill jag aldrig behöva vara rädd för att visa, inte någonstans. Och till dem som kommer fram till mig och faktiskt är trevliga, ger komplimanger eller bara tjötar fotboll - Jag älskar er.

Likes

Comments

Q/ Jag undrar lite om din resa inom fotbollen och hur du tagit dig dit du är idag?

A/ Jadu, det vet jag knappt själv. Allt har gått av bara farten. Dock är jag väldigt stolt över att jag tagit mig dit jag är idag med fotbollen nästan HELT på egen hand. Jag har arbetat i total tystnad, inte bara för att jag velat utan också för att andra inte velat hjälpa mig. Just nu är jag knäskadad igen och väntar på min sista (förhoppningsvis) operation men det var när jag skadade mig sist som allt gick utför. Jag trodde verkligen att det var kört. För inte nog med att mina egna tränare och lagkamrater trodde att jag FEJKADE?!?! när jag slet av mig korsbandet, inre ledbandet OCH krossade båda meniskerna, för sen blev jag utfryst också. För att jag var skadad.

Jag mådde så jäkla dåligt över det att jag slutade gå på träningarna och tränade i min ensamhet på planen hemma där vi bor istället. Sedan bytte jag till ett nytt lag, som dessutom var bättre, som jag trivdes så jäkla bra i... när smällen kom att klubben skulle gå i konkurs och startas om på nytt. Detta ledde i sin tur till att laget jag spelade med behövde börja om från lägsta divisionen och spela sig upp. Då tog jag beslutet, tillsammans med tränarna, att byta klubb till ännu en högre division eftersom nivån jag låg på i denna stund var alldeles för hög för att jag skulle kunna utvecklas i lägsta divisionen. Tyvärr. Hade jag inte verkligen velat satsa på fotbollen så hade jag nog spelat kvar där, för jag trivdes så sjukt bra verkligen.

Så jag bytte klubb igen, det kändes superbra till en början men när jag skadade mig igen på en träning så ballade det ur helt. Jag fick tillbaka samma känsla som när jag varit utfryst när jag skadade mig första gången och bytte klubb nästa säsong igen. Där trivdes jag dock superbra. Det var laget jag spelade med innan jag flyttade. Hade aldrig bytt om det inte vore för flytten för jag hade så himla kul verkligen. Men för att svara lite kort så är det min enorma vilja och envishet igenom alla motgångar som tagit mig dit jag är idag. Det har aldrig varit lätt, verkligen inte. Men jag har varit fast besluten om vad jag ska göra med mitt liv.

Vissa tränare jag haft, speciellt mina skoltränare och möjligheten att träna på skoltid (jag gick ju ett idrottsgymnasium) har hjälpt mig otroligt mycket med skadorna och att komma tillbaka så snabbt som möjligt samt att jag skött allt med kontakter på egen hand och skitit i andra medan jag gått min egen väg är vad som tagit mig hit. Kanske inte riktigt det svaret du förväntat dig men praktiskt taget, utöver allt detta, så har jag ju bara fokuserat till 1000 och tränat tränat tränat - hårt hårt hårt, på både gym och allt fotbollsrelaterat. Och längre fram ska jag! Med eller utan hjälp spelar ingen roll.

bildkälla; google

Likes

Comments

Idag utsågs världens bästa fotbollsspelare 2016 och priset delades ut här i Zürich. (Självklart) gick bucklan till Cristiano Ronaldo, en av mina största förebilder, och om jag inte varit sjuk i feber hade jag suttit i samma lokal som honom ikväll. Hur sjukt är det inte? Jag kan knappt acceptera att jag missat ett av mina livsmål. Vi får hoppas fler chanser dyker upp! :(

// bilder lånade från Real Madrids officiella facebooksida.

Likes

Comments

WOW, vilken dag! WOW, vilken känsla! För det första är det väldigt överväldigande att folk överhuvudtaget bryr sig om vad jag har att säga. En halvskadad fotbollsmålvakt från Sverige, kvinna dessutom... Brukar tänka den dumma tanken att det enda jag har är ju min dröm, MEN det är ju en jävligt stor dröm. Och den har tagit mig dit jag är idag. Det var också lite det jag ville få fram idag... att bara modet till att våga drömma stort kan ta en långt på vägen till att förverkliga det man drömmer om! Å andra sidan är jag så jäkla glad och tacksam att jag ens får dessa möjligheter till att leva detta liv. Så jävla coolt verkligen!

TACK till FIFA world football museum som bjussat på en helt fantastisk upplevelse och TACK för all fin respons. Både från barn och vuxna, kvinnor och män! Dagens höjdpunkt var helt klart att få spela fotboll med dem små barnen och en helt fantastiskt mäktig kortfilm som visades på en 180 graders bioskärm. Den symboliserade verkligen att fotboll är så mycket mer än bara en stor och mycket vacker sport. Det är en hel livsstil! Inte bara för mig utan för många andra där ute.⚽️ Kom igen nu allihopa, vi alla kan åstadkomma i princip vad som helst här i livet så TRO PÅ ER SJÄLVA och GE ALDRIG UPP!!!

Likes

Comments

Även om jag inte lever drömmen riktigt på det sättet jag tänkt mig just nu, med knät och allt, så är det jäkligt nära inpå. Trots att det är det jag hatar, att alltid bara vara jäkligt nära, så vet jag att i slutändan kommer jag gå hela vägen och det får ta den tid som behövs. Gällande knät har det känts rätt hopplöst ett tag men det är inte likt mig att inte tänka positivt i varje jobbig situation vilket är exakt det jag välja att göra även nu. Till slut ska jag bli hel, oavsett vad som krävs på vägen dit! Jag är ändå jävligt lyckligt lottad som får vakna upp i Schweiz varenda morgon, med ett fotbollskontrakt som heter duga, komma till anläggningen, dricka morgonkoppen och hela tiden få möjligheten att göra mitt bästa under träning. Även om det just nu inte är tillräckligt mot vad jag förväntar av mig själv...

Ja, jag är så jävla glad att tränare, spelare och andra kan bortse från mina skadebesvär och fortfarande se potential i mig att bli något stort. Sedan blir jag ännu gladare när jag tänker att den enda jag har att tacka för det är mig själv! Någon gång hoppas jag kunna visa tillräckligt den tacksamhet jag känner för att jag fick komma till Schweiz, istället för att behöva vara kvar i Sverige där alla redan gett upp på mig för längesen. Folk måste förstå att en riktig vinnare inte är den som glider fram utan problem, det kanske ser ut så för stunden men i slutändan är det den personen som möter motgång efter motgång och kämpar till den krossat varenda en, som är den största vinnaren!

// Följ gärna min resa till toppen även på instagram @resantilltoppen

Likes

Comments

Många av er har, precis som jag, trott att jag varit helt återställd i knät. Men så är inte riktigt fallet. När jag opererade mig så fixade man bara korsband och menisker samtidigt som jag hade en liten skada på inre ledband som man inte gjorde något åt då. Anledningen var att den instabiliteten skulle kompenseras upp med muskelstyrka från de månaders rehab som väntade efter operation av korsband och menisker. Femton månader efter operationen är korsband och menisker hela och fungerar toppen men däremot glappar inre ledband mer än någonsin och jag börjar inse att om rehab inte hjälpt hittills kommer det inte heller göra det om jag fortsätter försöka med detta, eftersom jag även rehabat 1 och 1/2 år innan operationen. Visst kan jag spela med ett glappande ledband, men inte mer än en kvart innan jag måste gå av p.g.a. smärta, för att sedan kunna gå på igen 20 minuter senare när det avtagit. Det ser inte bra ut när man spelar på den här nivån och är på väg ännu högre upp.

Men man lagar inte ett ledband som inte är helt av. Det värsta med det är att jag alltså inte kommer få hjälp med mitt inre ledband om det inte slitits av helt. Vilket då innebär att jag själv måste göra det, på eget bevåg. Jag måste alltså slita sönder mitt eget inre ledband, med flit, för att få den sista lilla operationen som krävs för att mitt knä ska bli helt återställt igen. Kan ni förstå att jag måste riskera mina tidigare operationer och allt som redan lagats för att få den sista lilla hjälpen jag behöver? Kan ni förstå att jag måste förbereda mig mentalt på hur ont det kommer göra att ha sönder mig själv? Kan ni förstå att jag faktiskt överväger att detta kan vara värt det?

Så mycket betyder min dröm och fotbollsframtid för mig. Hittills har jag offrat allt och jag kommer fortsätta göra vad som krävs. Om det nu innebär att ha sönder sig själv, ja då vet jag iallafall att jag gjort allt jag kan. Och räcker inte det... så är det tyvärr slutet. Men jag vägrar tänka mig att det här är slutet, precis som jag hela tiden hittills har vägrat det. Jag har inte kämpat alla dessa år för ingenting och framförallt så valde jag inte att flytta till Schweiz och göra en satsning på fotbollen för att allt ska ta slut här. Jag har talang och framför allt hårt arbete som jag tänker få utdelning för innan den här resan är slut. Inget hinder har någonsin varit för stort för mig att ta mig förbi, inte heller denna gång. Kämpar jag för ingenting? Ja många av er kanske tycker det men jag skulle aldrig sluta kämpa för det som betyder allt för mig.

Likes

Comments

Bilder som får sammanfatta dagens träning...

Har tagit mig igenom en löptur på 50 minuter längs tobeln vilket var oerhört lättande på alla sätt och viss. Så stilla och tyst, mötte inte en enda människa och kunde bara fokusera på mitt eget. Höjden av harmoni! Slängde i mig lite Quicche lorraine-paj och drog sedan iväg på fotbollsträning, första riktiga träningen för mig efter bilolyckan och det första jag fick ge mig in i var målvaktsträning med herrarna. Inte riktigt vad jag väntade mig men gick överraskande bra med tanke på omständigheterna... Fortsatte träningen med laget och gick helt okej. Inte så märkvärdig prestation idag och på senaste tiden har det faktiskt känt som att jag stått helt still i utvecklingen. Men det är bara att köra på så släpper det snart! Nya tag imorgon. 

Likes

Comments

Q/ Ska du flytta till Schweiz i ett år och sedan till USA nästa år? Kan du inte skriva ett inlägg om dina framtidsplaner med fotbollen. Kram
A/
Ledsen för sent svar, helt glömt bort att jag fått denna kommentaren så det blir ett litet efterhandssvar men hursomhelst... Ja som ni kanske redan vet så har jag flyttat till Schweiz och kommer att bo här i ett år. Under tiden kommer jag att spela fotboll och vara Au Pair som är mina huvudsysslor. Nästa år flyttar jag, som det ser ut nu, till USA för att spela collegefotboll på stipendium vilket jag ser fram emot jättemycket. Detta året tror jag kommer utveckla och gynna mig jättemycket inför college och eftersom jag ska plugga i 4 år så vet jag inte riktigt hur planerna ser ut med fotbollen efter det men att spela professionell fotboll är såklart ett mål, helst i USA nära min pojkvän också. Kram

Likes

Comments