IVF

Den 6:e maj 2017 får vi äntligen börja med vår IVF behandling, 8 månader efter att remissen skickades in. Så detta var otroligt efterlängtat.
Behandlingen börjar med att jag ska få sprutor i magen och dem fyra första dagarna var det en spruta som skulle tas. Vår första injektionsdag var en lördag och första fina vårdagen. Vi tillbringade eftermiddagen i varsin solstol på terassen och firade att dagen för vår start äntligen var här med varsin drink. Jag mest för är lugna mina nerver, jag hade så sett fram emot denna dagen men det var med blandade känslor, jag hade nu ca 10 dagar framför mig med sprutor och det var något jag fasade för.
Sprutorna skulle tas på kvällen och gärna någorlunda samma tid varje dag, så efter anpassning med hemkomst från jobb så valde vi att ta sprutorna mellan halv åtta och åtta varje kväll.
Lördagskvällen slog halv åtta och Jacob förberedde sprutan. Jag la mig i soffan och ville absolut inte se varken sprutan eller själva injektionen. Första sprutningen gick bra, det gör inte på något sätt ont, jag tycker bara det är så fruktansvärt obehagligt.
Alla som tar dessa sprutor på sig själva har min största beundran. Jacob som gjorde denna process så smidig för mig och tog sprutorna på mig varje kväll utan några som helst problem är verkligen en klippa, att ta sprutor på någon annan som dessutom är väldigt nålrädd är inte det lättaste.
Efter dem fyra första dagarna med sprutan gonal-F, denna är för att kroppen ska börja producera massa ägg, var det dags för att lägga till en spruta Orgalutran. Denna hade jag (som allt annat) googlat och den skulle göra ont, så denna var jag inte så sugen på. I denna situationen har man inte så mycket val och Oralgutran gör så att kroppen inte släpper alla ägg utan ser till att dem stannar kvar och växer så det var bara att ta sprutan. Den var inte speciellt hemsk, det kliade en hel del efteråt men absolut inget som var något smärtsamt. Ett tips är googla inte en massa, alla upplever allting väldigt olika och det kommer inte bli bättre över att noja en massa innan för att man läst skräckhistorier på nätet.
Efter sju dagar med sprutor var det dags för första ultraljudet för att se hur äggproduktionen utvecklades. Ultraljudet tog 10 minuter och allt såg bra ut, kanske lite för bra där fanns väldigt många äggblåsor. Doktorn frågade mig om vår första läkare hade pratat om totalnedfrysning, och det hade hon inte. Totalnedfrysning är när alla befruktade ägg som blir efter ett äggplock fryses ner för att sättas in i en annan cykel, detta för att jag inte ska bli överstimulerad och väldigt sjuk. Om man fick ut mer än 15-20 ägg så blev det total nedfrysning. Vi skulle komma tillbaka för ett nytt ultraljud på söndagen för att se hur det fortsatte att utvecklas, fram tills dess skulle vi fortsätta med sprutorna som vanligt. Jag ville självklart ha många ägg men jag ville så gärna får tillbaka ett embryo i samma cykel för att slippa ytterligare väntan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • IVF

Likes

Comments

Barnlöshet, IVF

Vår packning till Dominikanska innehöll mer myggmedel än solkräm, vi var fast beslutna om att ett Zikavirus inte skulle få förlänga vår IVF start ytterligare. Så fort vi lämnade vårt rum var vi insmorda från topp till tå. Jag tror knappt att vi såg någon mygga på hela resan, kan vara vår starka doft av myggmedel som höll dem borta, så vi skonade resten av turisterna i vår närhet från myggbett i alla fall.
Efter två helt underbara veckor i Karibien kom vi hem, utan myggbett men vi skulle ändå testas. Vi var tvungna att vänta i två veckor innan detta testet kunde göras. Man testar via ett enkelt blodprov och vi tänkte att vi kunde få göra detta på vår vårdcentral i Falkenberg så kunde dem skicka upp proven till Sahlgrenska istället för att vi skulle behöva åka 20 mil för att ta vårt prov i Göteborg. Efter mycket strulande gick detta till slut att lösa och vår läkare på Sahlgrenska skickade en remiss till Falkenberg.
När vi kommer till vårdcentralen har sköterskan i fråga ingen aning om hur ett Zikavirus test ska tas, ja förslagsvis i armen och sen hamnar blodet i ett rör och du skickar det tillsammans med dem papperna vi har med oss till labbet i Göteborg. Efter att hon ringt x antal samtal kunde vi börja. Jacob lät mig börja då jag gärna får dessa prover överstökat så fort det bara går, sen fick jag gå ut och vänta på att Jacob skulle bli klar. Det tog en bra stund innan han kom ut, då med båda armarna omplåstrade. Tydligen hade sköterskan inte hittat rätt utan fått "gräva" runt för att få ut blod. I samband med detta kom hon åt och förstörde nerver i Jacobs arm så detta blodprov resulterade i två veckors sjukskrivning.
En vecka efter kontaktade jag Sahlgrenska för att kolla om våra provsvar hade kommit, problemet var då att våra prover inte fanns någonstans. Hur är det möjligt att prover bara kan försvinna? Efter några dagars samtal med olika personer i Falkenberg, Halmstad och Göteborg hittades äntligen proverna och några dagar senare fick vi svaret att vi inte hade drabbats av Zikaviruset.
Det här testet som egentligen skulle varit väldigt enkelt blev väldigt krångligt med många problem på vägen, och detta speglar den resan vi gjorde fram tills dess väldigt bra. Ingenting gick som det skulle och vi hade ingen större tilltro till sjukvården. Trots detta var vi ändå glada och hoppfulla, det var nu fritt fram att börja vår IVF behandling och experterna på Sahlgrenska kände vi oss väldigt trygga med!

Likes

Comments

IVF, Barnlöshet

I februari 2017 fick vi äntligen komma på ett möte och planera vår IVF behandling på Sahlgrenska. När vi tog steget in på läkarens rum så var det som att vi steg in i en annan värld. Där inne satt en läkare som hade svar på alla våra frågor, rätt svar visade det sig också. För oss var detta något helt nytt, vi fick äntligen träffa en människa som hade full koll på allt, hur vi skulle behandlas för att vi skulle få dem bästa möjligheterna för att uppfylla vår högsta önskan.
Det gjordes ultraljud och lämnades spermieprov, och en plan sattes upp för hur vår första IVF behandling skulle gå till.
Vi skulle börja med det korta protokollet vilket innebär att jag ska ta sprutor för att min kropp ska börja producera ägg. Jag hade från börjat hoppas på det korta protokollet då det andra alternativet var det långa och där försattes man först i klimakteriet genom att ta nässpray i några veckor och därefter fick man starta med sprutorna. Jag slapp alltså klimakteriefasen.
Vår behandling skulle börja någongång i slutet på april, detta lite beroende på när min mens kom då detta styrde när vi skulle börja med sprutorna.
Vi fick också träffa en otroligt gullig sköterska som visade hur sprutorna skulle tas. Normalt tar man sprutorna på sig själv, i vårt fall var detta inget alternativ. Jag är enormt rädd för nålar som ska stickas in i mig och jag vet inte om jag skulle klara att sticka mig själv, så detta fick bli Jacobs ansvar. Verkligen ingen lätt uppgift för honom men aldrig något han tvekade på att göra, min hjälte i spruthelvetet.
Glada över att vi äntligen hade fått en månad när vi skulle påbörja vår största chans att få barn är vi på väg att lämna läkaren när hon frågar vart var det ni skulle resa? (Vi hade berättat när vi skulle planera in vår IVF behandling att vi hade en resa bokad och därför skulle kunna planera in behandlingen efter det) Till Dominikanska republiken svara vi glatt, vi åker om lite drygt en vecka. Nej säger hon då, där finns Zikavirus. Mitt hjärta hoppar över några slag här. Hon berättar sedan att då måste vi boka in en tid två veckor efter att vi kommer hem för att testa så att vi inte blivit smittade för då får vi vänta med behandlingen i ett halvår.
På två sekunder förvandlas vår drömresa till en mardröm och vi kan inte avboka med så kort varsel. Vägen hem från Göteborg googlar jag spridningen av Zikavirus på dominikanska vilket visar sig inte vara så stort och UD har inga restriktioner på att åka dit. Trots detta beställer jag hem myggmedel som fått bäst i test på alla sidor jag kan hitta och Jacob får lova mig att vi inte ska lämna hotellrummet utan att vara insmorda från topp till tå.

Likes

Comments

Barnlöshet, IVF

I början på december 2016 hade det gått tre månader sedan vår remiss till Sahlgrenska hade blivit inskickad. Jag vet att jag på dagen ringde dit och att jag tänkte nu kommer dem skicka oss till en privatklinik, kanske hinner vi börja vår behandling redan innan jul.
Riktigt så fungerade det inte, det visade sig att den information vi fått av läkaren här i Falkenberg varit fel, landstingen samarbetade inte längre med de privata klinikerna så vi kunde inte få göra vår behandling där kostnadsfritt. Det vi kunde göra om vi inte ville vänta var att söka oss till ett annat landsting med kortare väntetid tex Linköping som bara hade tre månaders väntetid. Eftersom vi redan väntat i tre månader tänkte vi okej vi kör på Linköping, problemet var bara att då började vi om på noll, dem månader vi redan väntat räknades inte i ett nytt landsting och eftersom att Sahlgrenska hade en väntetid på 6-7 månader kunna vi lika gärna vänta i den kön eftersom att det var betydligt närmre för oss avståndsmässigt.
Efter detta samtal bröt jag ihop, vi hade nu försökt få barn i nästan två och ett halvt år, vi hade gått hos en läkare i ett och ett halvt år som gjort betydligt mer fel än rätt och när dagen som jag trodde att nu ska vi få komma till någon som kan hjälpa oss äntligen kom och det visade sig att vi måste vänta ytterligare minst tre månader så kände jag att vi kommer aldrig få den hjälp vi behöver.
Tre månader kanske inte låter så mycket men för mig så bara försvann tiden för oss, varje månad blev ett steg längre bort, ett nytt misslyckande, vi blev en månad äldre och fortfarande barnlösa. Hela denna resan bestod av väntan och jag orkade inte vänta mer.
Jag vet att denna dagen var en fredag, Jacob var iväg på en resa med jobbet och jag ringde och bara grät. Jacob var där den starka och såg mer positivt på saken än vad jag kunde göra, även om detta var ett bakslag så kommer vi få hjälp. När jobbiga saker händer så har hjärnan någon fantastisk funktion som gör att du tar dig igenom det, i hela denna process har min och Jacobs jobbat på detta i skift. När jag har varit som mest nere har han peppat mig och tvärtom.
Trots hans ord var jag otroligt ledsen och jag ringde till en av mina klippor här i livet, min mamma. Hon var där på en kvart och efteråt så kändes det jobbiga lite mindre jobbigt. Utan min familj hade jag aldrig klarat denna resa, jag berättade tidigt för dem att vi hade det här problemet och för mig har det varit otroligt viktigt. Alla människor är olika, jag och Jacob fungerar olika i detta. Det finns inget som är rätt eller fel, mitt tips till dem som är i samma situation är att göra det som fungerar för dig så att du på bästa sätt orkar ta dig igenom det.

Sandra

Likes

Comments

2017 blev för oss ett väldigt bra år. Vi började det med en fantastisk resa till ett utav mina drömresmål sedan långt tillbaka, Dominikanska republiken. Detta var ett land som vi älskade från första stund och Karibien är något vi absolut vill utforska mer av.

Det har blivit en hel del resor för oss dem senaste åren, dels för att vi älskar sol och bad, men också en flykt från all den stress och påfrestning som vår vardag inneburit dem tre senaste åren. När vi har åkt iväg så har det bara varit jag och Jacob, inga läkare, inga prover eller den ständiga påminnelsen om att vi är ett av få par vi vår bekantskapskrets som inte har några barn. Resorna har gjort att vi har kunnat slappna av samlat energi till att orka när denna resan varit som jobbigast men också ta hand om vår kärlek som tar otroligt mycket stryk i en sådan här process.

I april fick vi börja den viktigaste och mest efterlängtade resan i vår liv, nämligen vår första IVF resa. Inget som jag någonsin önskat att vi hade behövt göra men när det inte finns några andra alternativ så är man så otroligt tacksam att man får göra den.
Mer detaljer kring hela vår IVF behandling kommer att komma i separata inlägg.

Vår sista semesterresa för året gick till vår favoritland Grekland och ön Rhodos, vi åkte dit med vetskapen om att detta blir den sista barnafria resan på många år, och en bättre känsla en den hade vi aldrig kunnat drömma om.

Igår när vi stod och skålade in 2018 så var det med vetskapen om att vi har ett ännu mer fantastiskt år framför oss och jag har aldrig känt mig så förväntsfull för vad ett nytt år har att erbjuda! 2018 bring it on, vi är så redo!

Sandra

På Dominikanska fick vi uppleva turkosthav på riktigt

Vi fick även se valar på mycket nära håll

Simma i grottor och laguner

I april var det dags att börja med det vi längtat mest efter, IVF

Tack vare goda resultat blev det en sista barnfri resa till Rhodos.

Likes

Comments

Barnlöshet, IVF

När våren 2016 hade gått och vi fortfarande inte var gravida skulle vi båda på möte till läkaren för att prata om framtida behandling. Vi visste båda två vad som skulle föreslås, IVF eller provrörsbefruktning som det tidigare hette. Något som jag hade fruktat sen första stund vi sökte hjälp då jag visste att detta skulle innebära mer nålar som skulle stickas i mig, men just då så ville jag faktiskt inget hellre än att påbörja en behandling som skulle ge oss en ärlig chans att få barn. Mycket riktigt så var det det läkaren sa att vi skulle gå vidare med och vi fick välja om vi ville att hon skulle skicka en remiss till Malmö eller Göteborg då dessa var våra närmsta alternativ, eftersom att inga IVF behandlingar görs i Halland.
Vi valde Göteborg och efter sommaren skulle hon skicka in remissen för då hade vi försökt att få barn i två år som enligt henne va kravet för att få genomgå IVF. Observera att detta inte på något sätt är bekräftade uppgifter då denna läkare inte hade någon större koll på vilka regler som gällde.
Vi fick ta prover, andra prover än vad som tidigare tagits, för att se så vi var fullt friska, dvs att vi inte hade HIV, gonorre, klamydia, röda hund m.m. Dessa prover skickades in och skulle ta ett par veckor att få svar på.
Efter någon månad så kommer det ett brev från Sahlgrenska om att en remiss angående IVF hade skickats in och att vi skulle bli kallade när det var vår tur för att få börja planera vår behandling.
Eftersom vi ännu inte fått några provsvar men att en remiss skickats in så antog jag att vi var friska från dem sjukdomar som testas. Jag ville ändå kontakta vår läkare i Falkenberg för att fråga om vi var klara hos henne nu. När jag tillslut får ett telefonmöte med henne så vet hon inte ens att hon skickat en remiss, men vi kom fram till att om Sahlgrenska inte var synska och visste att just vi ville göra en IVF behandling så måste det varit hon som skickat in den. Jag frågade också om våra provsvar om dem såg bra ut förutom att jag hade ett lågt skydd mot Röda hund så det borde jag gå och vaccinera mig för. Den lilla detaljen tycker jag att vi borde få information om och inte något som hon nämner när jag frågar om det. Jag sa inget utan tänkte att detta är förhoppningsvis sista gången jag har ett samtal med dig och snart ska vi få komma till någon som kan hjälpa oss på riktigt. Hon informerade också om att väntetiden hos Sahlgrenska var väldigt lång och eftersom att IVF innefattas av vårdgarantin på tre månader så skulle vi med största sannolikhet få göra vår behandling på en privatklinik som har betydligt kortare väntetid. Tänk om denna kvinna kunde ha rätt i något hon sa.

Likes

Comments

Barnlöshet

Perioden från det att vi sökte hjälp fram tills vi till slut skulle börja med vår IVF behandling är inget som jag kommer ihåg helt glasklart. Det var en lång och krokig väg och när jag ser tillbaka på den här resan är denna perioden den absolut jobbigaste.
Det beror till stor del på den läkare vi hade, hon hade helt enkelt ingen koll. Jag kommer ihåg ett av alla samtal jag ringde till kliniken. Jag åt letrozol (detta för att få igång min ägglossning) för vilken gång i ordningen vet jag inte, och jag skulle boka in en tid för ultraljud för att se så där inte var för många ägg. Dessa ultraljud ska göras en speciell dag i cykeln och denna dagen fanns bara morgontiden kvar, vilket passar mig utmärkt, dock inte doktorn lika bra. Sköterskan säger i telefonen när jag bokar att jag kan få tiden klockan åtta, men att jag kanske kan få vänta en liten stund för att doktorn ibland kan vara lite sen. Lite sen i doktorns värld innebar 40 minuter. Inte konstigt att vi brukade få vänta i över en och en halv timme när vi hade eftermiddagstider om doktorn började sin dag med att vara 40 minuter försenad.
Det här säger inget om hennes yrkeskompetens men lite om hur mycket respekt hon visade för sina patienter.
Det som för oss var jobbigast var att vi aldrig fick svar på våra frågor eller vad nästa steg var i vår behandling. I denna redan ovissa period i vårt liv ville vi ha svar och trygghet av den person vi hade sökt oss till som skulle veta och kunna detta. Istället blev det en väntan på att hon skulle skicka oss en remiss till någon som faktiskt kunde ge oss svar och en plan hur vårt problem skulle lösas.

Likes

Comments

Graviditet

Det är med en härlig känsla vi firar jul i år. Jag har alltid älskat julen men dem senaste åren har det vi önskat oss allra mest inte funnits och det har påverkat allt vi gjort så även julen. I år ligger vår högsta önskan i magen och det är en helt fantastisk känsla att vi nästa år ska få fira jul med en ny familjemedlem! Ett kort inlägg denna gång som inte handlar om behandlingar eller läkare utan det fantastiska resultatet som det har gett.
God jul!

Sandra

Likes

Comments

Barnlöshet

Efter första läkarbesöket följer nu en tid av prover och undersökningar, och det är enbart jag som utreds och undersöks. Det är blodprov på exakta dagar i cykeln och det är gynundersökningar.
Mycket tester men väldigt få svar, äggledarna ska spolas. Efter spolningen är klar säger läkarn, det gjorde du bra förr sövde man folk innan en sån här behandling. Jag tackade för att hon inte berättade det innan vi började. Jag googlar och läser på familjeliv om alla som har gjort spolning, många har blivit gravida efter detta. Ett nytt hopp väcks, men nej inte heller det hjälpte.
En väldigt nära vän till mig gick på samma mottagning i ett liknande ärende, dem försökte få sitta andra barn men det ville sig inte. Hon hade påbörjat en behandling av tabletter som skulle hjälpa till med ägglossning. Denna behandling innebar också att hon var tvungen att ta blodprov en gång i månaden för att kolla så att kroppen verkligen producerade en ägglossning. När hon berättade om detta så tänkte jag, den behandlingen vill jag INTE ha.
Blodprov för mig är nämligen min största fobi. Jag brukar berätta det för den stackars människan som ska göra det på mig och dem kan svara med att ja det är inte så många som gillar det. Nej nu är det inte på den nivån att jag inte gillar det, jag gillar inte avokado heller men skulle jag behöva äta det får jag inte panik och kan emellanåt svimma. Ganska snabbt märker sköterskan att nivån inte gillar är passerad. Även om jag själv vet att detta inte på något sätt är hemskt eller farligt får jag en puls som motsvarar en timmes hård träning och i vissa fall kan jag även svimma, något som jag tycker att jag som vuxen människa borde kunna kontrollera och bete mig normalt men det går inte. Dem flesta sköterskor löser dessa situationer väldigt bra, några gör det tyvärr inte.
Efter månader av prover och undersökningar kommer det ett diffust resultat. Jag har nog antagligen något som heter PCOS, en sjukdom som gör att jag har väldigt mycket ägganlag men inte så regelbunden ägglossning. Behandlingen blir tabletter för att få igång ägglossningen, och blodprov en gång i månaden för att se så min kropp svarar.

Sandra

Likes

Comments

Barnlöshet

När sommaren 2015 började närma sig och vi fortfarande inte blivit gravida började vi prata om det vi in i det sista inte ville säga, tänk om vi inte kan få barn.
Det som hade börjat som en dröm som vi tagit för givet skulle sluta lyckligt, hade nu gått över i en psykisk stress. Ville vi ta hjälp, vad för resultat skulle vi få, om någon av oss inte kunde få biologiska barn hur gör vi då? Donation, adoption? Många frågor och vi hade långt alla svar klara, men en sak visste vi, vi skulle göra allt vi bara kunde för att vi skulle kunna få ett biologiskt barn.
Vi bestämde oss för att låta sommaren gå och var vi inte gravida efter det skulle vi söka hjälp, redan då visste vi nog hur det skulle bli, vi behövde få hjälp men vi ville låta sommaren gå utan att behöva tänka på det som vi nu såg som ett problem.
Mycket riktigt så tog sommaren slut och vi var fortfarande inte gravida. Vi kontaktade den enda gynekologmottagning som finns i den här staden.
Jag ringde och berättade om vår situation och fick en tid tre månader senare, jag skulle höra av mig om det var så att vi blev gravida under dessa tre månader och avboka vår tid, ingen risk tänkte jag, vi ses om tre månader.
Dagen kom och det var med otroligt blandade känslor vi klev in på mottagningen, rädda för vad som komma skulle men också förväntansfulla över att detta skulle kunna ge oss en chans att få bli föräldrar. Vi fick vänta en lång stund i väntrummet innan vi fick komma in. Jag fick gå in själv först till en sköterska och ta längd, vikt, blodtryck och ett stick i fingret. Jag fick en broschyr om barnlöshet och fick sitta ut i väntrummet igen tillsammans med Jacob innan doktorn skulle kalla in oss.
Jag kom ihåg att jag knappt kunde läsa den där broschyren, jag vet att där stod något om att utredningen bör vara klar inom en månad och inom ett halvår skulle en behandling har påbörjats. Ett halvår då var i min värld en evighet så jag tänkte att det där får inte bli vi, ibland är det tur att man inte vet vad som väntar.
Tillslut fick vi komma in till läkaren, en kvinna i övre medelåldern, som stod där och bad oss berätta varför vi var där. Vi berättade, om det som för oss var något av det jobbigaste vi gått igenom, för en människa som stod och stirrade in i en datorskärm. Jag tänkte att ska vi lägga vår största dröm i denna människans händer, en person som verkade sakna all form av empati. Min tanke var ändå att detta är något hon jobbar med dagligen och som är vardagsmat för henne, hon behöver inte visa oss någon medkänsla huvudsaken är att hon är duktig på det hon gör.
Vi fick bokat nya tider för olika provtagningar och vi gick därifrån ändå relativt hoppfulla över att första steget var taget till att förhoppningsvis få ett plus på stickan. Ingen av oss kunde inte i vår vildaste fantasi gissa att det var så många steg kvar.

Likes

Comments