I skrivande stund sitter jag i lobbyn på ett hotell på Zanzibar och suger in det sista av atmosfären innan det är dags att checka ut och påbörja den långa resan tillbaka till verkligheten.


Efter tre veckor på tanzaniska fastlandet och fem dagar på Zanzibar för att smälta allt har jag lärt mig massor och förmodligen växt en hel del som person.

Det är en svår resa att sammanfatta eftersom vi har sett och varit med om mer än en kan få med i ett blogginlägg och det känns som att den största kulturkrocken inte kommer när en kommer hit utan när en kommer hem. Vilka klasskillnader! Så mycket postkoloniala tendenser som syns överallt, så mycket fina och anspråkslösa människor och så fantastiska frukter och grönsaker! Så mycket dåliga vägar, fyndiga lösningar på saker och så mycket oväntade händelser och äventyr! Här är ingen dag den andra lik. Fastkörda bilar i leran och vandringar i hällregn, att bli strandsatt vid vägkanten i stekande sol, att se stjärnorna i föräldralösa barns ögon när de får hela och rena kläder, det senare kan jag leva på resten av tiden jag har kvar i den här världen. Innan vi åkte hemifrån samlade vi ihop kläder och saker från vänner och bekanta och en förstår först när en ser med egna ögon hur väl minsta lilla behövs!


Det är en märklig känsla att ena dagen fylla sin mage med smaklös majsgröt och andra dagen sitta på en restaurang och se på solnedgången över indiska oceanen med en fransk grönsaksgratäng och ett vinglas framför sig på bordet.

Afrika är en världsdel för sig och har du en gång varit här tar du med dig en liten bit av det hem och lämnar i utbyte en liten bit av ditt hjärta. Jag skulle vilja påstå att det är lite som att vara med i en hemlig klubb som utomstående inte kan förstå fullt ut.

Visst kommer hemlängtan när det blir konkret att en snart är påväg tillbaka till sin lägenhet, sitt klassrum, sitt jobb, sina vänner och sin egen mjuka säng men jag kommer sakna Tanzania något oerhört. Hit hoppas jag att jag kommer tillbaka.

Lika overkligt som Afrika kändes för en månad sedan känns det att det finns ett land långt borta som heter Sverige. Där kan en duscha när en vill, dricka kranvattnet och slippa elransonering och strömavbrott.

Hakuna matata mina vänner men om någon säger "goodi price for you my friend" en gång till finns en risk att jag ger vederbörande en smäll på käften.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Förlåt för dålig uppdatering, men det har nämligen varit så att vi har inte haft tillgång till internet den senaste veckan. Det har varit lite krångel med det fram och tillbaka, men nu är det löst. Lagom till att vi åker till Zanzibar imorgon 😊

Vi har nu avslutat vår praktik här nere i Arusha, Tanzania. Vi har som ni fått läsa tidigare varit på Faraja Orphanage, Pippi House och St. Elizabeth Hospital under dessa tre veckor och det har verkligen varit mycket att smälta och ta in. Vi upplever att det har behövts mest hjälp på Faraja Orphanage, så därför har vi tillbringat sista veckan där allihopa tillsammans. Vi har fått väldigt fina avsked genom sång från barnen, avskedsgåvor och mycket kärlek. Vi fick hålla tillbaka tårarna lite igår när vi lämnade barnhemmet. Men vi har fått se att trots deras livssituation så ser verkligen dom här barnen glädjen i livet. Så glada och fina barn trots hård uppväxt och fattigdom. Vi kommer verkligen sakna detta stället och alla barn vi fått träffa! ❤️

Idag tog vi ledigt då vi ville se det sista av vad staden har att erbjuda. Vi har gått omkring på massor av marknader och affärer samt ätit god lunch på ett favoritställe vi fått under vår vistelse här. När vi kom hem lade vi oss i solen en stund och senare började vi packa ihop våra väskor inför avfärden imorgonbitti.

Nu under kvällen har vi varit på avskedsmiddag tillsammans med de två andra volontärerna vi bott med, samt en fantastisk fin vän vi fått här - Hillary som har varit vår chaufför under dessa tre veckor. Han har verkligen hjälpt oss med mycket under vår tid här och är en så fruktansvärt fin människa som har gått igenom mycket under sitt 25-åriga liv. En person vi verkligen kommer sakna!

Men imorgon bär det av mot det sista äventyret innan hemfärd. Fyra nätter väntar på Zanzibar och detta har vi längtat efter. En mini-semester vi bokat in och betalt själva då vi känner att vi behöver det efter tre intensiva veckor här. Vi hoppas på att få snorkla med havssköldpaddor på Prison Island, skydiving, utforska Stone Town och massor av sol och bad varje dag. Vi kommer säkert skriva några inlägg medans vi är där, så fortsätt kika in om ni vill se vad vi hittar på där😊🌴☀️

/Erika

Likes

Comments

Jag och Erika har i veckan varit på St. Elisabeth's hospital. Vi började på barnavdelningen där vi fick gå med på ronden. Precis som Sabina och Jennie beskrev så har dem en helt annan syn på människor och utgår ifrån mammornas status när man gör en undersökning utav barnen. Dem var väldigt snabba med att ställa en diagnos utan någon djupare undersökning.

Vi har de andra dagarna fått vara med på mödravården där vi fick ta HIV-prover, Malaria-prover och Syfilis-prover samt känna på magen,lyssna på hjärtat och mäta magen.

När man tar dessa prover så använder man stickor som fungerar nästan som ett graviditetstest. Man sticker mammorna i ena fingret och placerar blodet i det runda området på stickan och droppar specifika droppar för varje prov. Visar det ett streck så är testet negativt, vid två så är det positivt.

Idag var vi med när de hade HIV-mottagning på mödravården. Här innebar det mycket pappersarbete, viktmätning utav både mammor och barn,blodtrycksmätning och endel undersökningar utav de gravida mammorna. Endel utav mammorna kom in och skulle få TT-vaccin.

Vår upplevelse har givetvis öppnat ögonen och en annan förståelse för hur bra vård vi faktiskt har i sverige men det har samtidigt varit väldigt lärorikt och roligt.

/Josefin

Likes

Comments

Under helgen har vi varit lediga och haft lite tid för turism. Efter att vi gick av praktiken i fredags så kom vi hem vid ungefär 13.00-tiden. Då var en kanadensisk volontär (Ryan) och en amerikansk tjej (Victoria) som vi bor med hemma, så vi satte oss ute i solen och pratade länge. När resten av gruppen kom hem blev det en helkväll ute på vår trädgård med gammal musik och lite dans. Det var välbehövligt efter en vecka med massor av intryck.

På lördagsmorgonen packade vi i ordning lite grejer då det var dags för oss att åka iväg på tvådagars safari. Detta har vi bokat in sen ett halvår tillbaka, så det är något vi har betalat ur våra egna fickor. Vi lämnade huset vid 09.00, då en jeep hämtade upp oss. Vi stannade vid en supermarket för att köpa med lite snacks och vatten att ha med på resan då man inte riktigt vet när man kommer få mat. Det är alltid bra att ha med lite extra energi med sig här.

Första stoppet var i nationalparken i Tarangire. Det var så häftigt för vi såg ganska många djur i den parken. Vi fick se impalas, apor, vårtsvin, elefanter, giraffer, vattenbockar och tillslut lejon. Lejonen såg vi inte förrän i slutet av lördagens safari. Men det märktes redan mitt i safarin att vår chaufför letade efter någonting, men han sa ingenting till oss då han förmodligen inte ville ge oss falska förhoppningar. Tillslut fann vi dom ute i det höga gräset, där de gömt sig. Det var så häftigt att se!!

När vi lunchade så stannade vi vid ett ställe i nationalparken det det fanns mycket apor runt omkring. Chauffören låste bilen så att inga apor skulle ta sig in och sno någonting. Och han berättade även att vi skulle vara försiktiga med maten på bordet då de kan hoppa upp och ta det dom vill ha. Vi trodde ju dock inte att de skulle hinna upp på bordet utan att vi skulle hinna märka något. Men oj vad fel vi hade. Det var som att aporna jobbade tillsammans, så när man hade fokus på en apa så kom en annan och snodde kex och bananer som vi hade på bordet. När vi skulle åka därifrån så tog en av aporna Johannas klubba, rätt ur handen. En annan apa försökte även ta Jennies kex ur hennes hand, så apan hänge sig i armen på henne. Haha, det var en väldigt lustig syn!

På kvällen kom vi fram till stället vi skulle bo på över natten. Det var väldigt mysigt och gulliga små hyddor/tält vi skulle få sova i. Däremot gillade inte jag, Sofie och Josefin att gå på toaletterna i vår hydda, då det var helt öppet för kryp, ödlor och andra smådjur att ta sig in där. Vi är alla tre väldigt rädda för småkryp, så vi följde alltid med varandra på toa och höll uppsikt åt den som var på toa.

Söndagen startade vi dagen med frukost kl. 06.30. Vi var trötta efter en natt med lite sömn, men var förväntansfulla över att få se djuren i Ngorongoros krater, ett av världsarven. Det tog ett tag för oss att komma dit, och redan vid avfärd så krånglade jeepen vi åkte i, så vi fick knuffa igång den efter att den dött på en mack. Men väl vid Ngorongoro så slog vi av en fantastisk syn. Vi stod vid en utsiktsplats och såg ut över hela kratern, där man visste att alla djuren gick men inte kunde se för vi var så högt upp i berget. Det var helt overkligt att se!

Väl nere i kratern fick vi se massor av djur. Vi såg babianer, bufflar, mer elefanter, lejon, en noshörning, massor av olika fåglar, flamingos på långt håll, massa zebror, flodhästar där vi lunchade och i slutet en hyena som låg och svalkade sig i en lerpöl på vägen. Vi fick se fyra av djuren som ingår i "The Big Five". Den enda vi inte såg var leoparden.

Det var väldigt häftigt och efterlängtat att få åka på safarin. Att stå där och verkligen få se alla dessa djuren var helt overkligt. Jag rekommenderar verkligen er som reser att om ni får chansen så ska ni åka på safari. Det är värt varenda krona!



/Erika

Likes

Comments

Vi har nu varit på ett sjukhus, St. Elizabeth hospital i fyra dagar. Vi har fått varit på olika avdelningar för att få en inblick i hur vården fungerar här i Arusha, Tanzania. Vården här är så långt ifrån den vård vi har i Sverige, vilken status du har i samhället avgör vilken vård du får. En mamma som var på sjukhuset med sin 2 månaders bebis fick ingen vård alls. Mamman hade ingen status alls i samhället, inga anhöriga, HIV och TB. Hon jobbade på en bar och lämnade bort ett barn då hon var 15 år. Nu får hennes nyfödda son ta straffet för mammans "synder". Barnet hade HIV, TB, lunginflammation och var svårt uttorkad. Sjukvårdspersonalen försökte inte rädda hans liv.

Vi har fått vara delaktiga i vårdbehandlingen av personer som drabbats av HIV. Varje dag besöker ca 200 personer med HIV sjukhuset för att söka vård och få de mediciner som gör att de kan leva ett livsdugligt liv med sjukdomen. De får också gå på regelbundna kontroller för att hålla koll på sjukdomens förlopp samt hur familjeplaneringen ser ut och hälsan i övrigt.

Barnen ser det lite annorlunda ut för, vilken vård ett barn får beror på vilken status mamman har i samhället. Det är mammans fel om barnet blivit sjukt, mamman ska minsann lära sig en läxa. De menar att sjukdomen är ett straff för mödrarnas "synder". Vi kan ta ett exempel; på en av avdelningarna fanns en liten kille på fyra månader med en cp-skada, epilepsi och TB, man menade att barnet fått en cp-skada för att mamman valt att skaffa barn i så hög ålder. De menade också att med cp har man inte heller någon framtid. Vi har ytterligare ett exempel där det handlar om en liten Masaiflicka som blivit omskuren vid 1 års ålder och fått en kraftig infektion i underlivet. Varken läkare eller sjukvårdspersonal ville beblanda sig med flickan och mamman för att undgå framtida konflikter. De förde ingen journal över barnet, allt för att ingen skulle kunna påvisa att de givit flickan vård.

Mediciner måste föräldrarna köpa med sig till sjukhuset själva vilket innebär att föräldrarna många gånger väljer en billigare variant för att de inte har råd. Mediciner som då ger oönskade biverkningar och utan effekt mot sjukdomarna. Biverkningen på ett av barnen blev svåra Epileptiska anfall och ett mjukt skallben. Barnet hade också stor brist på D-vitamin och kalcium, vitaminbristen gav barnet en låg tillväxt, svaga muskler och skört skelett.

Det tuffaste med vår vistelse på sjukhuset har varit personalens inställning till val av vård. Ett liv här är inte värt lika mycket som det är för oss.

//Sabina och Jennie

Likes

Comments

Idag på praktiken fick vi följa med till mt monroue sjukhus för att hämta hem en mamma och hennes nyfödda pojke. En jättegullig liten krabat :)

Efteråt åkte vi till springfalls för att ta ett dopp i varma källor. Hur fint som helst med klart vatten och apor som hoppade runt i träden ovanför oss :)

/ Sofie

Likes

Comments

Nu sitter jag, Josefin och Erika i huset och tar det lite lugnt efter praktikdag nummer två medans Jennie, Sabina och Sofie tar en promenad. Även om elen lägger av ibland har vi faktiskt internet i stort sett varje dag. Jag skulle vilja passa på att berätta om söndagskvällens äventyr. På förekommen anledning vill jag varna för ett långt inlägg med mycket text.

Nilitembea sana är en bra sammanfattning. "Jag gick mycket." Jo, jag försöker allt snappa upp lite swahili.

Vi besökte en masajby ett par timmars bilfärd från stan. Hur häftigt som helst! "Jo då, det finns en bra bilväg" fick vi höra. Jag är inte särskilt kinkig på den fronten men bra väg vette tusan. Två hjulspår i sanden, hålor och stora lavastenar. Redan när vi körde av landsvägen blev till och med optimisten Johanna skeptisk till om det skulle gå vägen. Med vanlig minibuss.


En liten bäck fick vi korsa också, det gick faktiskt bra. Det gjorde ont i mig varje gång underredet skrapade i stenarna. Vi åkte vidare i promenadhastighet och vägen blev inte bättre precis.

Till slut konstaterade ledarna att vi nog var tvungna att gå de sista kilometrarna. Vi lämnade bilarna, åt vår medhavda matsäck med en helt vidunderligt vacker utsikt i bakgrunden och började vandra.

I byn fick vi se deras hyddor, bjöds på te och välkomnades med sång och dans. Det var jätteroligt att få vara med själv också, även om det kanske inte var lika stiligt att se mina moves.


När kvällen kommer traskar djuren ner från bergen så vi såg till att börja gå tillbaka innan mörkret föll. Tanken var god men vi befinner oss i slutet av regnperioden också. Regnen kommer mest på kvällen och natten och när vi hade gått en liten bit började det droppa så smått. Någon minut senare öppnade sig himlen. Efter en halvtimmes dusch kom det dyblöta gänget tillbaka till bilarna, vissa med genomskinligare kläder än andra.

Skönt att komma iväg efter den här strapatsen, men tji fick vi. Sanden hade förvandlats till lera och vi tog oss inte en meter innan hjulen sjönk djupare och djupare för varje försök att ta sig loss. Jag har aldrig önskat mig en Lada Niva eller en Jeep mer än den kvällen!

Ja ja, vi tog på oss ryggsäckarna igen och fortsatte mot landsvägen medans Peter som vår samordnare heter ringde runt efter förstärkning. Vi gjorde vårt bästa i spöregn och halka, leran fastnade som cement runt skorna. På vägen mötte vi ett par masajer som hjälpte oss och vi reagerade på hur de verkligen ses som tredje klassens medborgare. Utbildningsnivån är låg och de tvingas ta riktiga skitjobb. De tilltalade dem "du där, Masaj" och de används som bärare, grindvakter och till att vakta bilar.

När regnet till slut dragit bort var det redan kolsvart sånär som på månen och stjärnorna. Det var länge sedan jag såg en så vacker stjärnhimmel. Om omständigheterna varit annorlunda hade jag stannat och tagit bilder i National Geographic-klass. Min swahili-kunskaper sträcker sig i stort sett till vad jag lärt mig från lejonkungen men jag förstod att de pratade om vilda djur. Lejon vill jag se men på behörigt avstånd eller alla fall med en glasruta emellan. Som tur var slapp vi handskas med det problemet.

När vi till slut kom upp till stora vägen var vi blöta och kalla, jag är beredd att påstå att äventyrsprogrammen på TV är en fis i rymden jämfört med det här.

I minibussen som så småningom kom till undsättning kopplade de något skärrade svenskarna bort och pustade ut. Att fordonet var tänkt för lite färre passagerare brydde vi oss inte om. De två timmarna hem kändes oändliga och när vi till slut rullade in värmde vi oss med en kopp te, plockade stickor ur fötterna och kastade oss i säng.

Jag tror inte jag någonsin har sett så bra sammanhållning i gruppen, vi hjälpte oss stöttade varandra och jag är så fantastiskt stolt över alla!

Som Josefin sa: "Jag är jätteglad att ha varit med om det men jag skulle aldrig i livet vilja göra om det!"


Fast det tror jag att jag skulle. Det är då en känner att en lever! This is Africa and I love it!


Likes

Comments

Som ni kan läsa här nedan i Erikas inlägg så började verkligen vår första dag med en stor kontrast emot vad vi är vana.

Medan Erika lagade frukosten igår efter tvättningen så fick jag gå med en ung kille som heter Peter som då är lärare åt barnen. Vi diskade och han berättade att han arbetat mycket med volontärer runt om på olika ställen och även lärt ut swahili i omgångar.

Sedan fick jag sitta med på hans lektion och det värmde ordentligt i hjärtat. För det första så var han otroligt omtyckt utav barnen, sen hans sätt att involvera alla barn och låta alla få gå fram för att rabbla upp siffror och bokstäver på både engelska och swahili på tavlan framför, vilket gjorde att ingen satt tyst eller blev bortglömd. För att sedan avsluta med att alla i kör sa "congratulations to you" när man hade varit framme och läst. Bara den synen var väldigt fin.

Idag var det min tur att göra frukost och jag fick hjälp utav två unga pojkar som var väldigt intresserade över att höra hur saker och ting fungerade i Sverige. När jag frågade vad dom ville göra när dom blev stora så svarade den ena att han ville bli rappare och den andra ville bli forskare.

Vart du än har gått dessa dagar så blir du alltid uppsökt utav en hand i din eller någon som kramar om dina ben.

Man märker verkligen hur lite de krävs för att ge kärlek till dessa barn för dom suger verkligen åt sig minsta lilla, om de så handlar om ett leende eller en kram.
I klassrummet så har jag alltid haft en liten i knät och blickar som söker upp en i följt utav ett leende.
Så underbara och fina barn. Det är ett fantastiskt jobb som dom för på Faraja. Att hjälpa barn med utbildning och mat dessutom för att förhoppningsvis kunna ge en bättre framtid.
Det värmer i hjärtat samtidigt som det brister när man tänker på hur många det är som lever såhär.

Det får en verkligen att tänka till...

/ Josefin

Likes

Comments

Jag och Josefin har idag gjort vår andra dag på vår praktikplats, Faraja Orphanage. Första dagen (igår) började med en rivstart. Vi fick direkt vi kom dit på morgonen hjälpa till att tvätta barnens kläder, myggnät och sängkläder. Man är ju själv van vid tvättmaskin, så det var en väldigt kontrast från vad man själv är van vid när vi stod där och handtvättade i en stor plåtbalja. När det var färdigt skulle man gå bort en bit och skölja ur kläderna under en vattenkran de har på gården. Sen hängde vi upp allt på muren som går runt barnhemmet, då det är den enda torkmöjligheten som finns där.

Sen visade barnhemmets grundare, som heter Faraja, mig runt på barnhemmet och innergården som tillhör. Han berättade för mig att han själv varit hemlös då han blev utstött från sin familj efter att hans mamma gifte om sig. Faraja sa att hans nya styvpappa hade skållat honom med hett vatten över ryggen en gång, och att han ofta blev slagen av honom. När Faraja växte upp bestämde han sig för att han ville hjälpa andra "street-kids" som han sa, då inga barn i världen ska behöva ha det så. 2008 startades Farajas Orphanage och nu nio år senare så bor det ungefär 200 barn där, hälften pojkar och hälften flickor.

Igår fick jag även hjälpa till att starta en eld och laga i ordning barnens frukost. Frukosten serveras vid 11.00 (när vi egentligen äter lunch typ), och består av en mugg "porradge" till de små barnen mellan 2-4 år. Sen hade barnen rast ett tag och då blev ju både jag och Josefin ompysslade så det slog härliga till. Vi satt i klassrummet och flickorna ville så gärna fläta vårt hår, vilket de såklart fick. De fick in ett par mini-flätor på oss som var väldigt svåra att få ur på kvällen när vi duschade. Tydligen var det såna som man gör när man ska skaffa dreads.. haha.

Efter rasten hade barnen sin sista lektion. De har en lärare som heter Peter som är riktigt duktig på engelska. Så han introducerar engelskan för barnen på ett väldigt bra sätt. De räknar, lär sig alfabetet och olika lätta ord att komma ihåg. Sen lär han dom förstås samma saker på deras språk (swahili) också.

Vår andra dag idag har sett ungefär likadan ut. Vi är väldigt nöjda och fästa vid barnen som bor där, och känner redan vad jobbigt det kommer bli när vi ska säga hej då till dom. En liten flicka som heter Carrin sa till mig idag: "You are my mom!". Där kan jag ju lätt säga att hjärtat tog sig en turn.

/Erika

Likes

Comments

Då var andra dagen på Pippi House Foundation avklarad för mig och Johanna. Pippi house är ett hem för flickor som hjälpts från gatan där många varit prostituerade eller flytt. Endel av flickorna är gravida när de kommer in och får föda barnen och bo med dem på pippi house.


De flesta barnen som bor där har varit i skolan under tiden vi varit på hemmet. Det vi har fått gjort är att följa några barn till skolan, samt att hämta dem igen. Under tiden de varit där har vi tagit hand om de barn som varit kvar. Vi har mestadels suttit och läst i böcker, men även hjälpt han som har huvudansvaret med lite datorsysslor :)

De har även lite höns och en kanin samt två hundar som går runt där :)

/Sofie


Likes

Comments