På 24 timmar har jag fått veta att jag är frisk, att jag är sjuk, att man inte vet och nu till sist att jag är frisk men att jag har chans att utveckla sjukdom med tiden.

Problemet var att gynokologen tolkade svarsresultaten på ett sätt, och specialistläkaren på annat. Önskar att gynokologen hört med specialisten innan hon skrev till mig om att hon trodde jag var sjuk.

Är helt slut. Fullständigt zombie-mode.
Men målmedveten.

Nu har läkarna pratat ihop sig, så skönt att de enats, och resultater låter ca så här:

Ja, jag har TPO anti-celler i min skjöldkörtel. Men det har ca 13% av alla kvinnor. Att jag har dem indikerar på att jag KAN utveckla t ex struma (som min mormor), men eftersom min ämnesomsättning är normal är det inget jag har nu.

Jag kan absolut åka till Ryssland (herregud vad skönt, och förvirrande samtidigt), och att jag gör det nu och inte väntar fler år är bara bra. För om jag utvecklar struma senare är det klurigt att få barn.

Så nu är det bara rakt fram som gäller.

Livet är en karusell!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Slagsmål mellan endokrinologen och gynokologen.

Inte riktigt... men de håller på och diskuterar om huruvida jag ska behandlas eller inte. Det är så himla konstigt allt. Det enda jag vill veta är om jag kan åka till Ryssland, och ingen kan ge mig tydliga svar. Ingen vet riktigt. 

Gynokologen tror att jag har något som heter Hashimotos, men den andre är inte säker och ska fråga kollegor. 

Jag är inte lika panikslagen som igår, ursäkta, speciellt till min syster som säkert blir orolig. Jag är alltså inte sjuk med något farligt. Ingenting hemskt kan hända, tror jag. Eller, allt kan hända. Men läkarna är förvirrade och måste utreda vidare : ) 

Jag vet att det låter märkligt, men det enda jag vill veta är om det kan påverka mina chanser att bli gravid i maj. Jag vill ju inte slösa embryon på en sjukdom och få spontana aborter. Jag vill inte att barnet ska påverkas negativt. Min egen hälsa känns så inom parantes. Vet att den också är viktig, men barnet är viktigare. Så känns det. Ger det mening..? Men Ryssland godkänner det inte om minsta lilla är fel. De har hög moral, vilket i och för sig är bra.


Nu ska jag bara vänta igen, på att de kloka får fatt i svaren. Och imorgon börjar jag ett nytt jobb. Det händer en del! :)


Likes

Comments

Mitt liv är märkligt, är det inte det?

Kommer hem och tror jag är frisk. Superfrisk! Jättefina tal!

Så får jag ett mail med några andra provsvar från min vanliga gyn-läkare, precis när jag kommer innanför dörren. Hon förklarar att jag HAR en autoimmun sjukdom trots allt, och inte i äggstockarna som de trott, utan en som påverkar min skjöldkörtel, och som heter Thyroid peroxidase. Det är så klart därför jag gått upp i 20 kilo i vikt (även om det klär mig!), och kan vara anledningen till alla andra problem jag har upplevt. Infertiliteten kan visa sig vara tillfällig helt plötsligt, eftersom det kan vara naturligt att reproduktionen går i vila, då den tror att den blir attackerad, vilket den också blir av sitt eget immunförsvar. Jag vet inte vad min kropp sysslar med. Kan den inte ge mig ett break? Kan det inte bara få fungera nu?

Läkaren skriver i mailet att det här ska behandlas fort och har jag hunnit träffa specialistläkaren? Ja... herregud, precis, ska jag nu dit igen..?

Får jag inte hjälp med ämnesomsättningen fort kan jag inte bli godkänd i Ryssland, eftersom en ämnesomsättningssjukdom är farligt för fostret och för mig vid graviditet. Då går allt förlorat.

Likes

Comments

Mötte en fantastisk ny läkare, och han gick igenom proverna med mig i nästan en timme. Blir lite rörd över hur duktig och snäll han var.

Alla mina prover, sedan jag startade mina hormoner, är fina nu. Misstanke om att jag har anticeller som angriper äggstockarna finns fortfarande kvar, men det är inte farligt och man kan heller inte göra ngt åt det. För övrigt är jag frisk som en mört. Alla prover perfekta. Inget fel på några organ som helst. De trodde innan att jag kanske hade fel på sköldkörteln eller andra organ, men det har jag inte.

Min infertilitet kan man inte riktigt förklara, antingen är det antikropparna som förstör dem, eller så är det ärftligt. Jag ska kollas för benskörhet, för det är något som börjar redan nu för mig. Men annars är allt ok!

Och nu är det fritt fram för Ryssland 😊

Likes

Comments

Nu sitter jag och väntar på att gå igenom mina blodprover på sjukhuset i Hvidovre, på en ny specialistavdelning. Jättenervös. Hoppas de har goda besked! Wish me luck.

Likes

Comments

Träffade min läkare idag för att diskutera min behandlingsplan från Ryssland och prata lite om när jag ska till besök på sjukhuset och möta några läkare i endokrologin (om det stavas så). De misstänker ju att anledningen till att jag fick skyhögt FSH, om ni minns, från 15 till 130 på ett halvt år (där 7 är normalt t. ex), kan vara att jag eventuellt (antagligen inte) har en "Autoimmun sjukdom."

Det verkar invecklat och jag förstår inte helt. Det är inte säkert och behöver i så fall absolut inte vara allvarligt och inte heller något som inverkar på min plan B i maj. Men det ska utredas. 

De menar att när man plötsligt går från en okej FSH till en märkligt onormal nivå kan det vara för att ens kropp skickar ut vita blodkroppar hej vilt.

Tror inte går in mer på det innan jag mött läkarna. Jag ska nog inte vara orolig. Och speciellt när man inget vet än.

Min läkare ville också idag att jag skulle ta blodprover i samband med min behandlingsplan, så nu lämnade jag åtta nya provrör. Var ju där i måndags haha.

"Hej hej, det är jag igen.." Det sa jag inte, men inte långt ifrån. Nu får det räcka med blodprover på ett tag :)

Tänker tillbaka på hur bitter jag var i början över att känna att jag inte fått hjälp. Nu måste jag säga att alla gör allt de kan och jag känner mig så gott omhändertagen både av ryssarna, läkaren och fertilitetskliniken /endo.kliniken.

Det är skönt att känna, att oavsett hur det går, kommer alla ha gjort allt de kan.



Likes

Comments

Inne och läser lite på olika forum skrivna av ofrivilligt barnlösa kvinnor som väntar på IVS-svar. De använder slang som tog ett tag att förstå. Nu har jag krypterat det.

Ruvardag/Ruvarperiod = Tiden man väntar på svar från IVS-försöket, innan man vet om embryot har fäst sig eller ej

Ruvare (ofta skriver de käckt "Hej alla ruvare!") = Den som väntar på svar efter IVF

Frosty = Ett fruset ägg....



:)

Likes

Comments

Det som är bra med alla blodprover är att min nålfobi sakta har börjat försvinna.

Idag fyllde de 8 provrör med blod (ursäkta). Det är Endoktrologerna (vet inte hur det stavas) som vill att jag ska ta dessa prover inför mitt möte med dem om en vecka.

De vill undersöka att jag inte är sjuk på
annat sätt, ytterligare, är infertiliteten. De pratade om att jag kanske har antikroppar som attackerar mina äggstockar. Förstår inte alls vad det betyder. Tror inte att jag är sjuk, men det måste undersökas fortast möjligt innan jag snart ska skriva under embryotransfern.

Min kontakt i St Petersburg vill att jag ska fundera över hur många embryon de ska överföra när jag åker dit.
Ett embryo har ca 54% chans för att lyckas, och två embryon har kanske 64-70%. Men två stycken har också en chans på 40% att bli till tvillingar. Och det innebär komplikationsrisk. Samtidigt är två "färska" embryon bättre än frusna, som det ju blir till nästa gång om det misslyckas nu. Plus att det kostar ännu mer och att jag måste genomgå hela processen igen om jag väljer ett embryo och det sen misslyckas.

Ska rådfråga min läkare på torsdag.

Wish me luck!

Likes

Comments

Jag funderar lite på hur känslor som rädsla, ånger och ilska känns i kroppen och hur de sätter käppar i hjulen för människor varje dag.
Hur de driver oss och skapar extra oro och problem i våra val. Begränsar oss.

Rädsla och ilska, som jag personligen lätt kommer att känna vid motgångar och när något känns orättfärdigt, är otroligt destruktiva när man tänker på det. Inte bara känslomässigt, det är också något som hetsar oss och dämpar oss.

Rädsla och ilska känns ibland som om något äter på en från insidan, ursäkta beskrivningen. Och efteråt är där inte mycker kvar. Själv brukar jag bli lite matt och orkeslös.

Själv använder jag mig mycket av yoga, och förut, meditation, för att öva mig på att inte trycka bort känslor, men acceptera dem. Prövar att bemöta en jobbig känsla som en den vore en stökig vän på besök. Ellen en lite bjäbbig hundvalp. Det mjuknar sinnet lite, och gör det ibland lättare att släppa taget. Acceptera att "så här känns det nu och det är okej." Och kanske tvinga fram en suck och ett leende, oavsett hur falskt det kan kännas just då.

För det är några extrema energier vi ska hämta tillbaka igen, efter timmars/dagars/veckors fångenskap i våra egna huvuden. Allt blir också så överdrivet, uppskruvat. Det slutar ha en rationell funktion.

I början av detta projektet oroade jag mig mycket. Helt normalt och okej. Men det gnagde, att hela tiden oroa sig över allt som kan hända, som kan gå fel. Så jag övar mig på att tänka: "Vet du vad, jag kan förbereda mig förnuftigt och sätta mig in i allt grundligt, men jag oroar mig inte. Jag blir inte arg över den vård jag kanske inte fick i tid, eller hur otur jag har etc. Det får inte vinna."

Jag övar mig på att inse att jag ingenting vet. Att det är okej. Kanske det här projektet inte lyckas. Kanske jag aldrig kan bli mamma. Tänk om jag trillar omkull om fem minuter när jag går av tåget.

Jag vet ingenting, och det är det ingen som gör. Man kan kalkulera i all evighet och bäga för och emot. Men vet du vad? För det mesta ska man bara kasta sig helhjärtat ut i något. Rädslan får inte vinna. Modet ska vinna. Nyfikenheten. Tacksamheten.

Och oavsett hur allt går, om vi tittar på min situation, så blir det en fantastisk resa, som i en saga. Och oavsett hur det går är jag nöjd över att jag vågar kasta mig ut i det.

Livet är alldeles för rymligt och knasigt och fantastiskt för att buras in i oro.



Likes

Comments

Nu är det på riktigt. Min kontaktperson från St Petersburg har ringt och genomgått min behandlingsplan fram till embryodonationen i maj. 

Det tar ca två veckor så får jag en faktura och kontrakt som jag ska skriva under. Känner mig helt trygg med min klinik. De har alltid svar på alla mina frågor och funderingar och till och med hämtar mina pappa-gener från Danmark och kör dem till Ryssland. De hämtar mig på flygplatsen och ser efter mig. De ger mig utbildning i min medicinering och ordnar till och med en liten gratis sight seeing. Det är så sött av dem. De ringer mig och ordnar undersökningar. Snart ringer en svensktalande stödperson och ska hjälpa med motivation och allt det moraliskt kluriga.

Och ja, så klart är det en business kan man väl säga, men de verkar genuint vara intresserade av att inte bara jag, utan också mammadonorn och om det lyckas, barnet, ska få en god upplevelse av det här. 

De ska godkänna tre ultraljud och massor av hälsoundersökningar av mig innan jag får gå vidare i behandlingen, så jag kan vara trygg i att de endast fortsätter behandlingen om de ser att jag har hälsan till det. De tar inga chanser eller genvägar. Förresten ska jag själv injicera medicin i rumpmuskeln och i buken varje dag.. puha det blir intressant. Men jag tror jag klarar även det. Herregud, så härdad jag börjar bli. Mitt liv, med alla överraskningar och vändningar, varför skulle jag inte också kunna stå upp på morgonen och, nålrädd som jag ju egentligen är, sticka mig med två nålar innan jag går till jobb?

Min kontaktperson tyckte det var skoj att jag valt en vecka då de tydligen firar stadens födelsedag, och vi skrattade lite om hur perfekt timing det är för mig, så jag kan uppleva staden med all utsmyckning när jag ändå är där. Och deras taxikille Leon som tydligen ska köra mig runt överallt 😊

Det är så fantastiskt, denna resa.
Jag vet inte om.. du.. skapas i maj månad 😌 Eller om, som kliniken menar, att jag kanske får komma tillbaka flera gånger tills det lyckas. Det är ca 54% chans per embryo nämligen. Så man ska inte hoppas för mycket nu första gången, det är viktigt att jag kommer ihåg det. Där kommer finnas många embryon sparade till framtiden.

Jag är så glad 😌 Och till alla i samma situation som jag: var inte rädd. Ta reda på alla fakta, stressa inte, förberedd.. men var aldrig rädd. Kan jag, singel och föräldralös, så kan du också.

Likes

Comments