Hello my readers! Hur har ni det?
Själv har jag haft Nationella Prov i Svenska denna veckan så varit ganska stressad pga det. 😏 Så därför var det så härligt att få komma hem på fredagen, lasta in Aladdin och åka iväg till ridhuset för lite träning. Aladdin fick lite IR- behandling av mamma i onsdags ( läs mer på www.tinasirterapi.se ) för att han kändes lite stel och inte helt hundra när jag red. Bad mamma känna igenom honom och ja, sagt och gjort så hade han lite reaktioner så en behandling var inte helt fel. Att hålla min häst mjuk och fin är det viktigaste för mig. En frisk och sund häst är en glad och arbetsvillig häst enligt min åsikt så därför är jag väldigt noga med att göra mycket mjukgörande på honom varje dag när jag rider så jag vet om han känns lite stel eller motvillig.


Aladdin fick vila dagen efter vilket han inte klagade på haha😂. I fredags så blev det fokus på min sits (Horsemanship övningar utan stygbyglar i 15 minuter ungefär) samt lite Reining. Då fokuserade jag på raka linjer och snygga tempoväxlingar i volterna. Eftersom jag inte har någon stans att träna slide stop eller bra spin så får jag fokusera på andra saker som kan hjälpa mig på tävlingar. Man får vara glad över det lilla har jag hört. 👍

Nu i helgen har jag och mamma hjälpts åt att fixa till en utav våra hagar. Man får ju passa på när vädret tillåter! Idag blev det ridbanan för Aladdins del. Trailträning med upphöjda bommar vilket inte var så uppskattat av herren men i slutet gick det riktigt bra så då avslutade vi med att köra lite rollbacksträning. Min lillasysters foderponny Tara tog jag och longerade idag. Vilket var bra då den tösen hade väldigt mycket energi på lager. Snabbt som vinden kan hon springa om hon får men bara när hon själv vill det. Mycket "ponnybus" finns det i den där envisa saken. 😊

Jag har även sladdat till banan så den blev någorlunda "fin" igen. Nu har jag tagit kväller och sitter med en Marabou bredvid mig som skriker mitt namn haha. 😂😍 Imorgon är det skola igen och jag har några x antal sidor att räkna i matteboken innan dess. Ha det bäst! // ReiningAnnie

Quote Of The Day:

"The best thing you can do

is master the chaos in you.

You are not thrown into the fire.

You Are The Fire."

My phone is Everything haha😂

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hello my readers!

Idag var både jag och mamma hos frisören Ulle på Salong Klippet idag/ eftermiddag. Kommer knappt ihåg den senaste gången jag var hos en frisör haha. 😂 Så det var dags och jag klippte av ungefär 15 cm! Självklart syns det knappt för det är ju så långt men topparna är nu betydligt bättre än vad de var förut. Grymt nöjd! 👌 👍

Tog ingen före bild så ni för nöja er med några Snapchat bilder som jag tog för lite mer än en vecka sedan:

Min lösning på denna röra var att sätta upp det i en hästsvans (as usual):


OCH NU KOMMER RESULTATET FRÅN DAGENS KLIPPNING; :-D

Sedan blev det stallet där det tog kanske 10 minuter (om inte kortare) tills det fanns hö i det igen... Ja, vad säger man. Är man hästtjej så är man haha. 😂👍 Jag avslutade iaf kvällen på bästa sätt, med en promenad med Aladdin innan mörkret lade sig. Det var välförtjänat för Aladdin då han gick ett sånt bra pass i ridhuset igår vilket resulterar i en 30 minuters promenad i skogen ikväll. Vi fick även sällskap av min lillasyster och hennes låneponny Tara.

Aladdin (läs lillfjanten), som var full med energi och entusiasm, var lite skeptisk till att gå förbi en stor grå sten. För det vet ju alla att när det börjar skymma så kommer ju alla farliga, hästätande, gigantiska (typ 12 meters höjd) TROLLEN fram och deras favoplats att gömma sig på är ju bland stora grå stenar med mossa på. Duh! Aladdin tyckte jag var väldigt korkad som inte visste detta...

I övrigt tror jag Aladdin uppskattade den lilla promenaden lika mycket som jag. <3 Det är ett bra sätt att samla energi till morgondagens Nationella Prov i svenska (Ja, jag är nervös). Wish me luck! <3 :-) // ReiningAnnie

Quote Of The Day:

"The only person you are destined to become

is the person you decide to be."

Likes

Comments

Hello my readers! Igår (torsdag) hade jag mycket tankar och det hade varit en väldigt tuff dag i skolan för min del. Men något positivt är att jag vågade "öppna upp" och prata om några utav mina problem med en lärare. Vi pratade mycket och länge (i typ 45 minuter) men jag behövde det och för första gången kändes det som om någon faktiskt lyssnade på mig. Att någon brydde sig och ville hjälpa mig. Jag kunde lita på den här läraren (hade aldrig pratat med M om jag inte litat på h*n) och fick väldigt bra råd också, vilket var en big win.

Jag är ledsen för att det blivit mycket deppiga inlägg på sistone men det är för att jag mår för tillfället inte så bra. Jag har alltid varit bättre på att formulera mig i skrift än vad jag har i ord och ni kommer förhoppningsvis förstå anledningen till det i slutet av detta inlägg. Det är mitt sätt att kunna "bli av med vikten från mina axlar" och samtidigt kunna väcka lite förståelse och kunskap till andra. Detta inlägg kommer jag försöka guida er hur en vanlig skolvardag kan se ut för mig och varför jag inte trivs i skolan.

I onsdags kom jag kontakt med orden "selektiv mutism" för första gången. Jag pratade nämligen med min gamla mellanstadielärare som nyligen varit på en kurs. Där hade dem tagit upp en diagnos som är ganska vanlig hos elever men som ingen i kursen aldrig hört talas om. Det hade inte jag heller. Hon bad mig att googla det och se om jag kände igen mig på några punkter eftersom hon misstänkte att jag hade denna diagnos. Så jag gjorde det och tog reda på lite mera fakta om denna.

Selektiv Mutism; En oförmåga att tala i vissa situationer, men i andra kunna prata helt obehindrat. Tillståndet inbegriper ofta social ångest, oro och ett undvikandebeteende som i varierande utsträckning försvårar vardagen för personen som lever med det.

Läs mer här: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Selektiv_mutism

Istället för att rabbla upp fakta om denna som jag har hittat så tänkte jag skriva ett "A day in the Life of ReiningAnnie" inlägg. Eftersom att det är svårt för en person som inte har några problem med detta att förstå när man bara skriver upp fakta så hoppas jag att detta hjälper er.

(Vi kan säga att det är en måndag och jag skriver detta i DU-form fast det egentligen är min vardag)

Alarmet på mobilen ringer och du slänger en arm mot nattduksbordet snabbt som vinden för att stänga av det hemska ljudet. Du vaknar med smärta i ryggen som går upp hela vägen till nacken. Du har spänt dig för mycket på sista tiden och det har varit några kalla vinterdagar som fått din kropp att protestera. Du har problem att stiga upp men efter 15 minuter är du uppe på benen. Då kommer den första oron. Att hitta kläder som skulle "anses normalt och inte konstigt". Du väljer efter några minuter utav tvivel ett par svarta jeans, grått linne och en svart, bekväm Hoodie för det är kallt i huset och du har redan ont i ryggen så att det räcker. Du går sedan sakta, nästan zombieliknande ut till köket där dina syskon väntar. Du äter frukost men när du ser maten så vänder det sig i magen på dig. Du mår illa utav tanken på att om några timmar sitter du i skolbänken igen. Du sätter dig ner och som vanligt vill du helst skippa frukosten men brer dig trots illamåendet en macka. Du vill egentligen inte äta för du är egentligen inte hungrig men tanken på att din mage skulle börja "kurra och låta" innan lunch i skolan på lektionen får dig att äta upp den där mackan.

Klockan 07.00 går du ut för att vänta på taxin vid postlådorna som är en liten bit bort från huset. Du tar fram dina hörlurar och stänger på spellistan "My favoriters ❤" på Spotify. "Drown" by Bring Me The Horizon är den första låten som kommer upp. Taxin släpper av dig vid din gamla skola där du väntar i ca en halvtimme innan bussen som tar dig till din "riktiga" skola kommer. När du sitter på bussen känner du magont och hur en huvudvärk kommer krypandes. Du känner dig också väldigt trött då du inte fick så mycket sömn, som vanligt. Du ignorerar det och fortsätter att stirra ut genom fönstret under hela bussturen. När du kommer fram till skolan går du (motvilligt) av bussen och gör din väg till ditt skåp där du lägger in din jacka och väska, noga med att vara så tyst som möjligt då dina klasskamrater redan är där i korridoren. Du lägger in dina hörlurar där också. Du tar fram din mobil och går igenom Facebook eller Instagram tills din vän K kommer till skolan. Ni står då och pratar litegrann tills det är 5 minuter kvar tills ni börjar. Då tar ni era saker och går till klassrummet som ni ska vara i först. Det är en KRD- lektion där läraren ska gå igenom läxor, nyheter eller annat övrigt.

Du kommer fram till dörren och går in. Du sätter dig på din plats, i den mittersta raden, längst fram. Du känner dig fortfarande lite illamående medan de andra eleverna kommer in, en efter en. Denna "lektion" är relativt kort och du känner dig lättad när den är över, men den lättnaden varar inte länge eftersom nästa lektion är en timmes Svenska vilket betyder att det finns en stor risk att din lärare ber dig att prata inför klassen. Oh, har jag glömt att säga detta till dig? Enda sedan du satte din fot på skolans mark så har du inte sagt ett ord till någon förutom din kompis K, och likadant gäller för henne. Ni båda var tysta som möss under föregående lektionen och era klasskompisar vet att så kommer ni vara hela dagen. För ni två är klassens Misfits/freaks/weirdos eller whatever som du vill kalla det. Du vet om detta. Men dina lärare vet inte det så när din lärare ber dig att läsa upp en sida från ett häfte så känner du hur hela du fryser till. Du känner ALLAS blickar på dig och du hör vartenda ljud runt omkring dig, detta är varför du HATAR att sitta längst fram för det sista du vill är att ha mycket uppmärksamhet kastad mot dig.

Du känner dig genast varmare och du känner hur du blir lätt yr. Du kan inte röra din kropp längre och du känner ditt hjärta bulta snabbt mot bröstet. Du tänker -"Jag kommer göra bort mig" eller -"alla kommer börja skratta och tycka att jag är en stor idiot" Men det är inte det värsta. Nej, det värsta är att du kan se klar och tydligt orden du ska läsa, du kan höra din röst säga det klart och tydligt i ditt huvud MEN du får inte ut orden. Din hals stramar och det är som om oavsett hur mycket du försöker så har din röst plötsligt försvunnit och du blir helt stum. Orden är precis vid kanten av din tungspets men du får bara inte ut dem. Du känner hur paniken stiger inom dig och du känner dig fångad. Efter vad som känns som flera tusen minuter så börjar det ge med sig men din röst är inte din vanliga. Du har inte längre någon kraft efter ha kämpat ett "litet" minikrig inuti ditt huvud så din röst kommer ut tyst och pipig. Du stammar till och känner din hals blir alldeles torr. Du får fullständig panik över detta men fortsätter att läsa vidare på den där j*vla meningen. Du vill inget annat än att sjunka genom marken och bara försvinna för orden som står precis framför dina ögon börjar bli mindre och mindre tydliga. Bokstäverna försvinner liksom och du känner hur din ångest blir för mycket. Med nöd och näppe lyckas du läsa klart stycket och din lärare skickar vidare pressen på någon annan som läser högt och klart men du kan inte urskilja orden som personen säger. Nej, för du är för upptagen att lugna ner dig själv. Att bli av med känslan att spy upp din frukost. Att bli av med känslan av panik. Du känner dig fortfarande som om alla kollar på dig och denna ångest stiger för varje sekund. Resten av lektionen är du inte längre koncentrerad för att du försöker hela tiden att lugna ner dig själv, att få kontroll på dina tankar, att din kraft tillbaks men den är borta. Du blir både frustrerad och rädd över detta. När lektionen väl är slut så kan du känna hur hela din kropp börjar slappna av någorlunda och du söker upp din vän. Du kan prata med K utan problem. Men så fort en person säger något till dig så blir det samma sak all over again.

Och så fortsätter det under hela dagen. Och du har ingen kontroll över det. Du känner dig hjälplös och för att slippa dessa känslor så väljer du att vara (om möjligt) helt tyst. Ibland kan det gå en hel dag utan att du har sagt ett ord om din kompis är sjuk eller ej närvarande. Men oron för att bli "tagen" utav någon lärare som vill att man ska svara på någon fråga är ALLTID där. Såhär har det varit under många år och du har ALDRIG någonsin känt dig avslappnad i ett klassrum med andra elever där. Du känner heller inte mycket tilltro till dina lärare för oavsett hur många gånger du eller dina föräldrar förklarat problemet för dem så har det aldrig hjälpt. Ingen vill lyssna, ingen vill bry sig. De vill mycket hellre tvinga dig att prata mer vilket förvärrar saken ännu mer. Istället för att ge ett genuint försök till att prata mer med en lärare du litar på under lektionerna så väljer du att sitta tyst och vara livrädd hela lektionen för att hamna i centrum, i rampljuset. Du vet om att detta påverkar ditt betyg men du kan inte hjälpa det. Du kan inte rå för det att du blir tillfälligt stum (så du inte har någon kontroll). Många skulle kalla dig för blyg, och så är nog fallet men det är just själva upplevelsen som gör det själva så läskigt. Att vara panikslagen, nervös, frustrerad, ångestfylld. Att vara Selektiv Mutism.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Min önskan är att lärare/kommuner/skolverket får en mer förståelse för hur det är för elever som lever med detta. Att lärare får utbildning på hur man ska handskas med detta istället för att tvinga eleven att gå igenom en mardröm. Vissa personer som lever med detta har gått så långt att de har helt slutat med att svara på tilltal. Vilket är så tråkigt eftersom de inte fått den hjälp som dem så tydligt behövde. Okunskap förstör människor. Selektiv Mutism ligger i grund och botten på mycket ångest vid sociala tillfällen. Detta kan utvecklas till flertalet andra mentala hälsoproblem t.ex. depression.

Det enda jag (och många andra) ber om är förståelse och hjälp istället för tvång och hat. Få eleven till att bygga upp ett förtroende med 1 lärare som kan hjälpa h*n istället för att den ska behöva prata inför en hel klass och bara må ännu mera dåligt utav det. Personer som lider utav detta pratar bra och mår bra när de är i en miljö som de trivs i som t.ex. hemmet. Skolan är INTE ett exempel på en trygg miljö och det tycker jag att det borde bli någon förändring på det.

Wake up! Se problem istället för att blunda för dem! UTBILDA elever, INTE göra dem skräckslagna för att gå till skolan varje morgon... Bye! //ReiningAnnie

Quote of the day:

"Sometimes quiet is violent"

- Car radio by Twenty Øne Pilots

Likes

Comments

Hello my readers! Hur är det med er? Trötta på snön än? Cuz I am...

Idag blev det en promenad med min angel bean, Aladdin i sällskap med min lillasyster och hennes skruttponny Tara. ❤

Det blev en promenad på 1.3 kilometer på cirka 20 minuter i 6-7 dm djupsnö. Jag hatar snön och vintern och allt vad det innebär men min lilla quarter älskade promenaden och var hellre framför än bakom mig. Det var ett under att jag inte ramlade omkull för Oh My God vad det var jobbigt att gå i. Men jisses vilken bra motion! Nu har jag motionerat så det räcker om ni frågar mig haha. Får se om det blir något mer pass framöver....

Men det är inte helt rättvist. En vältränad, pigg och glad Quartervalack i sina bästa år vs en lat liten människa med världens dåligaste kondition i sina bästa (host) år. 😂💪 Kan med säkert kort säga att jag blev mest svettig och andfådd medan Aladdin såg redo ut att gå ytterligare några kilometer och gärna i full galopp. Älskade busponny. 💓

Nu taggar jag kväller med en het kopp varm choklad bredvid mig. Ha det bäst! // ReiningAnnie

Quote of the day:

"Action may not Always bring happiness;

but there is no hapiness without action."

Likes

Comments

Hello my readers! Jag vet inte hur många det är som läser mina inlägg som går i skolan, men jag tror att det är några stycken. Ni kanske också är väldigt skoltrötta och trött på all press. För er som inte går i skolan så tror jag att vissa av er kommer känna igen sig i det jag ska skriva trots att det har förändrats en hel del under åren sedan ni själva gick. Det jag tänkte ta upp idag är skolidrotten/skolgympan.
Det är många ämnen som jag hatar i skolan och idrotten är en av dem. Jag har lyckats hålla ett godkänt betyg men jag har på känn att denna termin kommer vara den som ändrar på det. När jag talade om detta för min vän så fick jag frågan - "Varför tror du det? Idrott är ju enkelt, det borde du som hästtjej tycka."
Det var svårare än vad jag trodde att det skulle vara att svara på den frågan och blev därför inspirerad att skriva detta inlägg.

För mig så har idrotten i stort sett alltid varit ett rent h*****e. Ha gärna i tanke att detta är mina åsikter och erfarenheter och ni har säkert andra känslor/erfarenhet kring detta ämne och det respekterar jag och ber er om den respekten tillbaks. ♡

Omklädningsrummet.
Jag avskyr att byta om med andra. Jag mår så dåligt utav det och känner mig alltid panikslagen och får så mycket ångest efter varje gång.
Jag vet om att jag inte har den snyggaste kroppen, tvärtom. Jag har alltid känt mig dålig till mods när det gäller min kropp. Och att då får stå ut med blickar, viskande eller hånflin från 20 andra tjejer gör inte saken bättre. Det har blivit så illa att jag väljer att byta om inne på en toalett istället. För att slippa se dem, slippa höra dem. Det får mig bara må ännu mera dåligt.

Utanförskap.
Jag har världens sämsta prickskicklighet och teknik vilket betyder att allt som har ordet "bollsport" i sig kommer jag vara j*kligt dålig på. Efter att jag har fått några hårda bollar på mig av "misstag" från mina klasskamrater så har jag även blivit extremt bollrädd. ⚽⚾🏀🏈🏉🎾
Vad leder då detta till? Jo, ingen vill passa till en. Ingen vill ens vara med i samma lag som en. Får vi elever själva välja lag så är jag bland dem sista som väljs. Och väljer läraren så ser jag suckar och himlande med ögonen från det stackars lag som jag hamnar i.
Större delen av lektionen försöker jag hålla mig undan. Även om det inte är tänkt att jag ska höra, så gör jag det. Jag hör hur dem skrattar åt mig varenda gång jag missar målet. Jag hör kommentarerna från dem som sitter på bänken om hur ful man är, hur långsam man är, hur "sämst" man är.
Jag känner mig helt värdelös när vi har redskapsgymnastik. För medan jag kämpar med att göra en kullerbytta gör alla andra tjejer hjulningar, står på händer, volter m.m. Försöker jag att utöva något utav ovanstående lämnas jag med en förstörd rygg och deras skratt ekandes i huvudet (jag har haft problem med ryggen/kroppen sedan 5/6 år tillbaks och går med mycket värk varje dag). Jag mockar hellre ett stall från tidig morgon till sent på natten eller blir sparkad av en häst för att slippa den mentala tortyren som jag genomlider vid varje idrottslektion.

Idrotten är till för att elever ska bli mer intresserade utav hälsan och att få kunskap om hur viktigt det är att röra på sig. Men när detta ämne omvandlas till en klass som många elever hellre skolkar ifrån för att slippa de "hemliga" kraven som uppstår bland eleverna, så har det gått för långt tycker jag. Ni måste väll ha märkt någon gång att det alltid varit sportkillarna som är populärast i skolan, även om de inte är så bra i de teoretiska ämnena eller så bra kompisar till andra, så spelar det ingen roll så länge de kan skjuta en innebandyboll i krysset eller springa snabbt på löparspåret.
Vi lever med så många krav i skolan, om det inte är från lärare så är det från eleverna själva. Är man inte bra på bollsporter får man ingen chans att glänsa, ingen möjlighet att skapa sig ett självförtroende och bli vän med en kropp ständigt under förändring. I stället känner man sig dålig och undviker att röra på sig om man slipper, både på idrottslektionerna och på fritiden. Anledningen till varför vi har idrott är för att uppmuntra till motion på fritiden men varför skulle jag vilja det när jag ändå känner mig så värdelös och kass på lektionerna. Det blir väl inte bättre på fritiden. För att vi alltid JÄMFÖR oss med varandra. Lärare jämför eleverna med varandra vilket betyder att jag som inte har någon bra teknik eller kondition för jag hatar allt som har med löpning att göra, blir jämförd med mina innebandy eller fotbollsspelande klasskamrater.

Jag har alltid känt mig utanför i kompisligan och just nu hatar jag allt som har med skolan att göra. All stress och ångest tynger ner mig på såna sätt som jag inte visste var möjligt. Jag känner mig alltid psykiskt utmattad efter en idrottslektion för all kritik man får från andra elever kan verkligen få ens självförtroende att ta YTTERLIGARE ett par steg neråt, just när man trodde att det inte kunde sänkas något mer. Tack vare idrottslektionerna har mitt självförtroende blivit så lågt att jag knappt vågar vara med längre och jag har även växt fram ett sådant stort hat mot mig själv och min kropp att jag alltid kritiserar det jag gör.

Hur otränad är jag egentligen?

Jag kommer hem från skolan och är helt slutkörd men vad gör jag då? Jag går ner till stallet där jag mockar, kör ut ett par kärror hö, fyller på vatten och en massa andra småsaker som hör hemma på en gård. Ena dagen kanske jag bär på en spånbal, nästa dag kanske staketet behövs lagas. Jag tränar och motionerar, fast i en annan form. I en annan miljö där jag hör hemma. I en miljl där jag inte känner mig dömd eller skrattad åt. Här skulle jag kunna visa mina "färdigheter" med självförtroende och flyt. Med styrka och envishet. Så egentligen är jag nog i en hyfsad fysik, inte den bästa men jag är envis och vågar nog påstå ganska stark. Men ge mig en boll och placera mig i en sporthall så blir jag lika värdelös som en skölpadda på rygg.

Hur många utav er känner igen något i det jag skriver om? Eller hur många utav er tycker att allt jag säger är B*ll sh*t? Har ni andra åsikter om ämnet? Skriv i kommentarerna för är nyfiken på era åsikter. Ha det bäst, önskar en bollrädd och långsam hästtjej. 😂❤ // ReiningAnnie

Quote of the day:

"Sometimes To Stay Alive

You Gotta Kill Your Mind"

Har inga nya bra bilder för tillfället så ni får några stycken från förra året/sommaren.

Likes

Comments

Hello my readers!

På senare tid har min familj inte varit den bästa och vi har haft lite problem. Då bestämde mamma att vi skulle bo på hotell denna helg och ha kvalitetstid tillsammans. Så vi syskon bodde i ett rum och våra föräldrar i ett annat. (Inget mig emot då pappa snarkar som en gris 😂)

Först ut blev gymmet! Alla förutom min pappa som valde bastun gjorde någon form av träning. Jag personligen valde löpbandet (fast blev inte mycket löpning utan jogg istället) och någon annan maskin som jag itme kan namnet på.😂 Det var bara vi där vilket var väldigt skönt för min del. Det blev dock bara ett kort gympass.
Efteråt duschade jag lite snabbt innan vi begav oss till en restuarang. Otroligt gott och hamnade i typ matkoma haha. Sedan blev det mest chill på  hotellrummet. 
På morgonen blev det en jättegod hotellfrukost. Jag tog lite frukt och smörgås och yoghurt. Jag tog även en varm choklad som var definitivt på min top 3 på chokladdrycker som jag smakat. 👌🍵
I skrivandets stund så har vi kommit hem och jag sitter vid mitt skrivbord med min favoritmusik på. Jag tror denna "minisemester" var väldigt behövlig då jag inte kan minnas den senaste gången mi familj gjorde något ihop. Tillsammans. Så vi kom överäns om att åtminstine 1/månad så ka vi ha en familjekväll där vi umgps med varandra. Jag hoppas att detta kommer fungera but the future isn't here yet. Ha det bra Have a great Sunday! ❤ // ReiningAnnie

Quote of the day:
"You get what you work for,
Not what you wish for."

Likes

Comments

Hello my readers! What's up?

Letar ni efter någon ny blogg att följa? Kanske någon med en westernblogg som jag. Då borde ni följa:

http://alinejohnsen.blogg.se/ läs

Aline Johnsén är en satsande reiningryttare som tävlar med hennes 7 åriga valack Smart Yankee Jac. Klicka in på länken o läs mer om henne! :-D

Likes

Comments

Hello my readers!

Den 15 februari var det sista dagen för mig att söka till ett gymnasium. Tur för mig så hade jag redan skickat in en ansökan för ett tag sen. Men det tog lång tid att bestämma...men till slut skickade jag iväg en ansökan till Ingelstorp Gymnasium (inriktning Häst/ Ridsport). Men att veta är inte lätt och många personer har försökt få mig att gå ett gymnsaium som jag kanske inte velat och till sist blev det för mycket för mig. Jag har mått extremt dåligt den senaste tiden och haft mycket ångest/oro över min framtid. Men till slut skickade jag iväg den där j*kla gymnasieansökan.

Och nu kanske ni undrar:

HUR VISSTE JAG ATT DET VAR DET BÄSTA FÖR MIG? VARFÖR VALDE JAG DET? KOMMER JAG HINNA RIDA VARJE DAG?

Mitt svar är enkelt till dessa frågor; Det vet jag inte. Jag vet inte om jag valde rätt. Jag vet inte rikigt varför jag valde Ingelstorp. Det enda jag vet är att jag är så fruktansvärt skoltrött och behöver få energi varje dag för att kunna orka. Någon slags inspiration. Den energin och den inspirationen har alltid varit hästarna för mig. Därför valde jag Ingelstorp som tillåter att man har med sig djur. Och i mitt fall kommer det vara Aladdin (om jag kommer in). Var det klokt gjort av mig? Att välja ett naturbruksgymnasium just because hästarna? Bara för att jag inte har en plan? Förmodligen inte. Bryr jag mig? Nope!

För mig var det supersvårt att veta (och fortfarande är) så om du ska välja gymnasium och är orolig inför valet, har ångest i stort sett varje dag, är orolig över dina betyg/poäng m.m. så vet jag hur det är och jag finns för er. Men just nu tror jag att jag behöver någon som kan tala om för mig att jag valde rätt. Att jag gjorde rätt. För jag vet inte och det dödar mig långsamt inombords.

Jag tycker det är hemskt att behöva veta hela min framtid när jag är så ung och beundrar dem som vet vad de vill bli. Men hur f*cked up är det inte att behöva ta såna stora beslut? Att behöva ha så stora krav på sig från skolan? Att behöva ha skyhöga betyg bara för att ha en liten chans på att komma in på något gymnasium. Många gånger hade jag (och fortfarande har ibland) tankar på att ta ett sabbatsår. Att kanske jobba i ett år istället. Men många som jag pratade med tyckte att jag borde ta mig igenom gymnasiet först. Är det ett smart val för mig att göra så när jag är på gränsen till att helt falla ihop och helt ge upp?

Jag vet att jag kommer behöva mycket ork till hösten. En energikick. Att behöva begära den energin från Aladdin, ett stort oförutsägbart djur som även han har dåliga dagar, är kanske inte det smartaste men jag vet att oavsett vad som händer i framtiden med gymnasiet så kommer jag alltid ha honom vilket är en stor tröst. ❤

Varför jag valde ett ridgymnasium är dock en enkel fråga för mig. Därför att jag är så himla skoltrött just nu och känner att jag inte kommer orka fortsätta plugga om jag inte hinner träffa min häst varje dag. Det kommer förmodligen bli tufft och det är ett stort ansvar att hålla för min del. Att ta ansvar för mitt skolarbete och min "stalljour" på skolans hästar OCH min egna lilla Aladdin. Men hellre mera ansvar och jobb för att kunna hålla på med något jag brinner för än att sitta i skolbänken hela dagen och läsa ämnen som jag inte alls är intresserad av och sedan kanske inte ha tid med Aladdin när jag kommer hem. Jag är rädd för att det hade knäckt mig och att jag hade gett upp helt och hållet då.

Min största oro inför de 3 kommande åren på en ny skola är att inte bli accepterad för den jag är. Att bli lämnad utanför för att jag rider en annan disciplin än hoppning/dressyr. Jag kommer förmodligen behöva mycket hjälp i början med tanke på att jag aldrig ridit på ridskola och aldrig ridit engelskt i hela mitt liv, det har alltid varit western för mig. Aladdin är egentligen vad dressyrfolket skulle kalla en välskolad häst, det är bara det att han går i en annorlunda form och jag rider lite annorlunda. Westernridning och vanlig engelsk ridning är lika fast också väldigt olika.... Det blir många olika regler för mig att lära in men det betyder inte att jag kommer följa varenda en just because vissa saker ser jag på ur en annorlunda synvinkel. Och det är därför jag är rädd för att bli lämnad ensam. Men eftersom jag inte börjat där en så kan jag inte veta det. Det betyder dock inte att ångesten och oron försvinner.

Mitt tips till er som ska söka gymnasium (om kanske ett,två eller tre år m.m.) är att försök hitta något som får DIG motiverad och som fyller DIG med energi. För mig är det hästarna och har jag tur så kanske det räcker för att jag ska orka. Jag tror att det är viktigt med att man trivs åtminstone till 75 % med den skolan man går/ska gå på för att kunna orka leverera. Har man då något som får en motiverad, kan vara ett framtidsmål eller en dröm t.ex, så kommer det nog bli mycket lättare. Lyssna heller inte på vad andra vill att du ska gå om det inte känns rätt för dig för det är ju trots allt du som ska genomlida det. ❤ // ReiningAnnie

Quote of the day:

"I was tøld

when I get ølder

all my fears

wøuld shrink

But nøw I'm insecure and

I care what

peøple think"

- Stressed Out by Twenty Øne Pilots

Likes

Comments

Hello my readers! Jag har en fråga till er.

Hur många chanser ska man låta en person få?

När man själv mår extremt dåligt över hur andra människor behandlar en ska man då tala ut med den personen, säga "förlåt" och sedan ge den personen en till chans. Eller finns det en gräns? Ska jag låta en person få oändliga chanser eller borde jag sätta ner foten och gå min egen väg. Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu.

Jag har alltid hört att man ska ge människor en andra chans. Och om man är oense om något borde man diskutera det och framföra sin åsikt men samtidigt lyssna på vad den andra har att säga. Men ibland är det inte alltid så enkelt när den andra personen ej är villig att förklara eller lyssna.

Jag har alltid fått lära mig att respektera andra och att visa en vänlig ton mot främmande folk är väldigt självklart för mig. Jag har blivit tillsagd att alltid hålla en positiv ton gentemot andra människor som jag träffar. Och jag försöker hålla mig till det. Men när ska man ryta ifrån? När ska jag tänka på mig själv utan att låta egoistisk?

Jag har problem med att säga ifrån ibland och att lyssna på mig själv istället för andra. Jag har väldigt lätt för att ta åt mig allt som folk säger till mig, på gott och ont. Och när det kommer till at ge ut chanser till människor som kanske inte alltid förtjänat, så har jag gett dem de chanserna utan att tänka på konsekvenserna.

På senare tid så har jag märkt att jag umgåtts med människor som inte alltid varit så bra för mig och min hälsa. På mina "bra" dagar alltså dagar som jag känt mig positiv och utvilad så har dessa personer hittat ett sätt att trycka ner mig, att få mig på dåligt humör eller fått mig nedstämd och motsatsen till hur jag kände när jag vaknade den morgonen. Och på mina "dåliga" dagar har de lyckats att let me down even lower alltså fått mig ännu mera nedstämd/slutkörd/stressad. De tynger ner deras problem på mig och även om jag verkligen vill hjälpa till så känner jag att ibland finns helt enkelt inte orken där. Man är helt enkelt "Done". Dessa människor har jag nu insett att de egentligen är s.k. "Energydrainers". Människor som tar lite för mycket utav min energi utan att ge något tillbaks. Och det börjar verkligen ta på mig.

Flera utav mina närmsta vänner har varit/är energydrainers. Den senaste månaden har varit lite annorlunda än de andra eller rättare sagt så har en person i min närhet varit lite annorlunda mot mig. Jag står i en situation där jag inte har en aning om vad jag gjort för fel och om jag borde ge den här personen en till chans (h*n har fått en hel del chanser vid det här laget) eller om det är dags för mig att gå min egen väg. Att ignorera trycket och förmodligen hatet som kommer komma om jag gör detta och bara fokusera på det som gör just MIG lycklig. Hästarna. Laget och mina vänner där. Min träning inför mina mål. Min familj.

Vad tycker ni? Ska man ge ut flera chanser och fortsätta utan en förändring eller finns det en gräns då man behöver en förändring, även om man inte vill göra denna förändring, för att själva kunna hitta en egen väg och att kunna gå den för att jag själv vill det, med energi som inte riskerar att bli stulen. Vad är din åsikt om detta?

seeyalaterbye! <3 // ReiningAnnie

Quote of the day:

Sometimes the more chances you give

the more respect you lose.

Your standards begin to be ignored when you

let people get comfortable in knowing that

another chance will always exist.

They start to depend on your forgiveness.

Likes

Comments

Hello my readers! Har ni lite söndagsångest kanske? Eller har ni haft en awesome vecka? Låt oss överleva ytterligare en måndag imorgon tillsammans haha😂.

Idag har jag tillbringat större delen i stallet. Rengjort min utrustning ordentligt och bara hängt i stallet större delen av dagen. Senare på eftermiddagen kom min personliga chaufför (mamma) hem. Så jag bestämde mig för att lastträna Tara lite grann i ungefär en kvart. Gick faktiskt över förväntan men det är en hel del jobb med den ponnyn.

Efter det packade vi in sadel, träns, boots m.m. och sist Aladdin. Vi åkte typ en eller två meter innan vi kom på att vi glömde lasta in min pad. ooops...😂 Så det var bara att springa in och hämta den medan man hälsar på en något förbryllad inhyrning. Igen.
Vart skulle vi då? Jo, till ett ridhus i närheten. Inget superstort men betydligt större än våran och underlaget var helt okej. Är mest dressyr- och hopp-folk som rider där. Man kan betala per gång vilket är väldigt smidigt.

Aladdin började jag att longera innsn jag satt upp. Det var nog smart med tanke på all den energi han hade idag. Jisses, vilken taggad quarterkille jag har. 😂 Är det verkligen en Reining/Allround häst jag rider och inte en barrelracer?
Hur som helst så var det helt AMAZING att få galoppera lite igen. Nästan så att jag hade glömt bort den fantastiska känslan. J***a vinter!
Förutom galopp så blev det mycket mjukgörande i alla gångarter. Så glad att han hållit sig så pass mjuk och smidig i musklerna trots detta hprda underlag. Lite kondition har han tappat men han brukar vara väldigt snabb att ta igen.❤ Just nu funderar mamma och jag på om det är värt det att skaffa säsongskort/årskort eller om vi ska betala per gång. Vet inte hur mycket vi faktiskt kan ta oss dit.

Är iaf jättenöjd med Aladdin pass ikväll. Min fina lillfjant har så mycket att ge och är så himla glad över att ha honom i mitt liv. Vet inte om jag orkat med skolan om han inte funnits vid min sida. Han och de andra djuren är en del av min familj och jag älskar verkligen min familj. Och det kommer aldrig att förändras. ❤
See ya later // ReiningAnnie

Quote of the day:
"The best
preparation
for tomorrow
is doing
your best
today"

(Mamma som var fotografen idag hence to varför det blev så suddiga bilder)

Likes

Comments