Allt känns som ett jävla helvete. Det känns som om allting går emot mig, som om allting vill mig illa, som om detta liv inte var tänkt att jag skulle leva.

Min kropp orkar inte mer, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är slutkörd, totalt slutkörd. Jag är glad att mitt hjärta fortfarande pumpar och att min hjärnan fortfarande orkar tänka för just nu känner jag bara hopplöshet. Jag känner ingen livslust, ingen ork eller vilja att leva mer. Jag är så jäkla nära på att ge upp en gång för alla. För jag tänker inte leva ett liv i det tillstånd där jag befinner mig just nu. Ska jag leva ska jag leva på riktigt, inte något jävla halvdant liv med allt vad det innebär.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Då har det redan gått 5 dagar sedan operationen. Det känns bättre och bättre för varje dag vilket är ett tecken på att det går i rätt riktning. Jag kan fortfarande inte gå utan kryckor eftersom benen inte är tillräckligt redo för full belastning. Men jag försöker gå så mycket som möjligt för att vänja fötterna och benen vid belastning. Böja på knäna kan jag göra, men just böjningen och vridningen i foten omöjlig. Idag ska jag bara vara hemma och vila. Se på en film, kolla datorn och öva på att gå. Uppdatering kommer!

Likes

Comments

Finns det? - JA

Jag har tidigare inte trott att skyddsänglar finns, men med tiden har jag börjat inse att det måste finnas. Det måste finnas någon förklaring till varför man gång efter gång överlever, varför man gång efter gång fortsätter kämpa, fortsätter leva trots att alla odds som är emot en. Men vad är då en skyddsängel?

En skyddsängel är en ängel som skyddar och stöttar människor. En skyddsängel är i regel en person som efter sin död fått i uppgift att skydda de kvarvarande personerna på jorden som en gång i tiden betytt något för de. En individ kan också ha mer än en skyddsängel vid behov, dessa har ofta "förbrukat" tillgången till de självklara och automatiska skyddsänglarna och har därmed extra skydd och stöd om någonting skulle hända.

När jag tänker efter tror jag mycket på skyddsänglar, framför allt de så kallade skyddsänglarna som finns vid behov. Jag tror desto mer saker man utsätts för i livet desto mer skydd får man. Jag påstår inte att det bokstavligen skulle vara skyddsänglarnas förtjänst, utan snarare erfarenheterna och kunskaperna man får på vägen. Det får en att tänka annorlunda när man stöter på nya saker i livet och får en att ta mer eftertänksamma och kloka beslut.

Likes

Comments

Jag är galet uttråkad. Har gjort allt man kan göra när man är invalid. Just nu vill jag bara ta på mig skorna och gå ut och gå! Känna svettdoften, höra fåglarnas sång och se fin natur. Men som det ser ut lär det dröja några dagar innan jag kan göra det så fram tills dess får jag härda ut

Likes

Comments

Idag har jag haft en bra dag. Jag har hunnit med mycket. Jag har läst bok, kollat tv, kollat film, fixat med datorn och sovit. Just nu sitter jag på utsidan och solar benen. Skönt att komma ut och få lite frisk luft efter 2 dagar isolerad inomhus. Strax ska jag hem till mamma för att träffa mormor och morfar, det är ju trots allt de som gjort det möjligt för mig att operera benen. Ha en trevlig kväll!

Likes

Comments

Snart har det gått ett dygn sedan jag befann mig på sjukhuset och det känns faktiskt bra. Självklart har jag ont, men jag har nästan blivit van av att ha smärta så jag orkar inte gnälla mer. 

Natten gick bra. Låg med benen i högläge och sov i princip hela natten. Gick upp en sväng på toa men annars inget konstigt. Blev lite stel i knäna samt fötterna när jag ställde mig upp, men det gick snabbt över. Idag ska jag ta det fortsatt lungt. Jag ska läsa böcker, titta på tv och bara vila. Känns skönt att man har 3 veckor på sig att komma på banan igen!

Likes

Comments

Då va allt klart. Operationen tog ca 10 min per ben, inte konstigt att han är av världens bästa ortopeder. Nu har jag käkat lite och klätt på mig, så snart iommer pappa hit och hämtar mig. Uppdatering kommer senare!

Likes

Comments

Det blev inte många timmar sömn inatt på grund av alla tankarna som snurrade i min skalle. Men nu är jag äntligen här, redo att opereras, redo att förhoppningsvis en nytt kapitel i mitt liv börjar. Ett kapitel där träning är en del av min vardag och där smärta inte längre är en självklarhet. Jag ber till gudarna att detta går vägen! Kan inget annat än att tro och hoppas att detta kommer bli bra i och med att jag har överlämnat ansvaret till en av världens mest omtalade kirurger. Nu kör vi!!!

Likes

Comments

Nu har jag duschat mig en sista gång inför imorgon. Allt är förberett och fixat. 06.00 ringer klocka , då blir det en absolut sista gång rehab innan jag drar mig mot sjukhuset. Jag är spänd, nervös och nyfiken över hur detta kommer bli. Jag hoppas och tror verkligen att detta på längre sikt kan göra skillnad, för jag tänker inte nöja mIg med hur jag har det just nu. Godnatt! Imorgon kör vi!

Likes

Comments

När jag var inne i min idrott/fotbollskarriär var det i mina ögon helt omöjligt att jag skulle kalla mitt beteende för ett missbruk. Jag var så inne i träningen att det ur mitt perspektiv var det ett normalt beteende. Jag levde som jag gjorde och offrade allt jag hade för att få känna den där kicken efter träningen, det där ruset av endorfiner som sprudlade i hela kroppen. Men endorfinerna blev min drog, mitt missbruk, mitt beroende.

Jag har läst mycket om överträning i diverse böcker och tidningar efter det att jag insåg att jag varit drabbad av ett träningsmissbruk. Jag har även ägnat mycket tid till att låna böcker från bibloteket för att få grepp på vad det faktiskt innebär att vara beroende av träning. Det som framgår i samtliga källor är det faktum att den positiva feedbacken från våra endorfiner fortlöper vårt missbruk. Desto mer man tränar, desto mer beroende blir man. Träningsmissbruk, så kallat endorfinmissbruk, kan liknas med ett drogmissbruk där drogen är den positiva feedbacken. Om man tänker så kan det även vara lite enklare att förstå problematiken med överträning. Det är inte så lätt att "bara" slut träna, är man inne i ett beroende klarar man inte att tar sig ur det på egen hand.


Med vad är det då som kan hjälpa när man är inne i ett träningsmissbruk?

Jag har under alla dessa år som jag varit skadad tänkt tillbaka på hur situationen var och på vilket annorlunda sätt personer i min omgivning hade kunnat agera för att kunna stoppa mig ifrån att träna. Men hur mycket jag än funderar kommer jag inte fram till något vettigt svar. Jag minns nämligen att min mamma vid flera tillfällen försökte stoppa mig genom att enbart hindra mig från att spela fotboll eller träna på gymmet. Men desto mer hon sa det, desto mer tränade jag. Jag var bokstavligen beroende av träningen, för så fort jag inte tränade fick jag abstinens. Jag fick ångesten, blev stressad, irriterad, arg och mer eller mindre psykotisk. I min värld var nämligen träningen, eller närmare bestämt endorfinerna boven i det hela. Det spelade ingen roll vad någon sa, jag var tvungen att få känna den där kicken efteråt.

För min del blev skadan räddningen. Hade jag aldrig skadat mig vet jag ärlig talat inte vart jag hade varit idag. Antingen hade jag fortsatt i det beteende jag hade då, vilket hade inneburit att jag hade förlorat alla mina vänner, mitt jobb och mina familjemedlemmar. Eller så hade jag inte levt över huvudtaget. Under den period då allt var som värst fanns det många stunder då jag inte orkade leva mer. Det beroendet tog mig så djupt ned på det mörka vattnet att jag helst av allt ville dö när det var som sämst. Samtidigt som jag ofta upplevde känslan av att jag inte ville leva mer, fanns det en röst inom mig som skrek efter hjälp, skrek efter hjälp för att ta mig ur det beroende jag hade hamnat i. Mot slutet mådde jag så sjukt dåligt psykiskt att jag ökade träningen ännu mer i hopp om att någon skulle se hur dåligt jag mådde. Jag gjorde allt för att någon skulle se hur dåligt jag mådde, men det spelade ingen roll, det fanns ingen som kunde hjälpa mig. Om det beror på bristande kunskap eller rädsla kan jag inte svara på, men så här i efterhand tror jag mycket handlade om okunskap liksom vid sucide och andra psykiska sjukdomar. Folk vet inte hur det ska agera eller vart man ska vända sig för att få hjälp. När det gäller exempelvis drogmissbruk eller alkoholmissbruk kan man på ett annat sätt se, känna och mäta att personen i fråga är sjuk. Men när det gäller just träningsmissbruk är det svårare, framför allt på grund av att vi lever i ett samhälle där träning är något bra, något hälsosamt och nyttigt.

En bild från när jag tränade som allra mest. Då tränade jag även triathlon.

Ytterligare en bild från när jag var inne i min idrottskarriär. Här var löpning ett av mina favoritintressen!

Likes

Comments