Har ni någon gång upplevt den där känslan att någonting inte riktigt står rätt till? Där hjärnan helst av allt vill glömma och tömma en på alla de tankar och känslor som cirkulerar, medan magkänslan vill det motsatta?

Idag blev en sådan dag för mig. Jag möttes nämligen av en uppgiven och mållös person imorse när jag skulle lämna arbetet. En ledsen, frustrerad och tankspridd människa talade till mig med tomhet i blicken med vilja att kunna sätta ord på sitt eget mående. Men hur mycket han än försöket kom han till det stadiet då allting var hopplöst och framtiden låg bortom räckhåll. Allt det som tidigare varit roligt och givande var inte längre det, och allt det som tidigare fått han att må bra gjorde inte längre det.

Trots att personen i fråga själv sade att "det är okej", "jag löser det", "jag klarar mig" fanns det något inom mig som fick mig att reagera. Jag tänkte tillbaka på de gånger jag sagt precis som han. Sagt ursäkter, sagt att jag klarar mig, sagt att det löser sig snart. Jag vet därför att de orden bara är en stor lögn, en stor lögn som så jävla många människor går på, MEN inte jag! För innerst inne vet jag att han vill säga "hjälp mig för i helvete ser du inte att jag mår skit?!?!" Men human som man är finns det positiva tänkande alltid närvarande, även när man egentligen tycker att allt är skit och någon tar mod att fråga.

Jag kunde inte med att åka därifrån utan att på något sätt agera. Empatin och medlidandet fick mig att bryta ut i tårar. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte längre hålla upp någon fasad och låtsas som om jag inte påverkades av hans mående. För det gjorde jag. Jag kunde så väl känna igen mig i hans helvete, i hans tankar, i hans känslor. För jag har själv varit där. På djupet av det mörkaste vattnet. På botten av det mörkast tänkbara vattnet.

Istället för att bara skita i allt och åka hem, tog jag ett beslut. Ett beslut som kom direkt från hjärtat. Jag valde att berätta min historik. Jag valde att gråta och jag valde även att erbjuda mig att hålla sällskap till akuten. Ena stunden kändes det så rätt, i andra helt vrickat. Att följa med en främmande människa till sjukhuset fanns inte på min karta, lik väl som det var självklart för mig att hjälpa en människa i nöd. Tänk om en person hade ramlat och brutit benet, självklart hade jag följt med den personen til sjukhuset. En tanke som slog mig och en tanke jag vill att du tänker på nästa gång du ser någon som mår så dåligt att personen i fråga inte orkar leva mer. Tänk även på att inte vara rädd för att fråga, för jag tror inte du vill sitta där några dagar senare och få reda på personen tagit livet av sig med vetskap om att du faktiskt hade kunnat förhindra det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag är det den 16 april, även kallat påskdagen. För egen del har jag ingen större påskkänsla, jag lever på som vanligt och tar dagarna som de kommer. Jag har dessutom varit sjuk med snuva och feber de senaste dagarna så för mig har det inte varit många knop. Det enda jag har orkat med att göra är rehaben och att laga mat. Jag kämpar på och biter ihop de sista veckorna innan operationen i hopp om att det kommer gynna mig tiden efter operationen. Att stärka de delar jag kan i förebyggande syfte är planen för en kortare och enklare återhämtning. Glad Påsk på er alla där ute!

Likes

Comments

Idag är det söndag den 9 april. Egentligen inte speciell dag, men just i år är det det. Jag ska nämligen opereras om exakt 1 månad. Jag har därför bestämt mig för att göra rehab varje dag samt promenera minst 1 h om dagen. Detta för att komma i så bra form så möjligt inför operationen. Jag är taggad och målmedveten! Nu jävlar kör vi!

Likes

Comments

Jag har länge funderat vad jag är för typ av person och vad jag skulle kunna arbeta med. Ena stunden vill jag arbeta med något oansvarsfullt och enkelt, medan jag i andra stunden vill satsa allt jag har på utbildning och framgång. Jag håller fortfarande på att fundera vad som skulle passa just mig, inte bara just nu utan i resten av mitt långa liv.

Jag är en person som drivs av att få känna den där känslan att jag har hjälpt någon, att just jag har gjort skillnad för en annan person. Jag drivs av att känna mig behövd, värdefull och viktig. Däremot är jag inte i behov av bekräftelse eller beröm, utan det är den där känslan som uppstår inom mig som ger mig energi och vilja att fortsätta hjälpa.

Det var senast häromdagen jag fick känna den där känslan av att jag hjälpte till och gjorde skillnad för en annan person. Indirekt så räddade jag faktiskt livet på en annan person. Med hjälp av min magkänsla samt min förmåga att prata med personer i kris gjorde jag något som jag egentligen inte trodde var möjligt. På några sekunder kom jag nära en person på djupet. Kort därefter kunde jag vända de allra mörkaste tankarna till något lite ljusare. Jag lyfte en person från botten till ytan genom att lyssna och visa förståelse. När kusten var klar uppstod en känslan som knappt går att beskriva. Att veta att det jag gjorde räddade livet på en annan person. Bara tanken gjorde mig gråtfärdig då det påminde mig om alla de tillfällen jag själv befunnit mig på botten och upplevt allt som hopplöst.

Anledningen till varför jag vill arbeta med något där jag kan hjälpa och göra skillnad tror jag beror på att jag själv har gått igenom massa skit. Jag vet hur man ska prata med en människa i kris. Jag vet hur det känns när allt är skit. Men jag vet även att det går att komma ur det, oavsett hur mörkt och jobbigt allting är just nu. En mening jag ofta upprepar i mitt huvud och som jag brukar säga till personer som upplever allt som hopplöst är denna:

"Jag hör vad du berättar och kan förstå att allt känns skit just nu, men oavsett hur mörkt och jobbigt allting har varit och är här och nu, tror jag inte du vill detta. Jag vet att det finns en annan väg att gå och jag finns här för att hjälpa dig"

Att få höra de orden gör stor skillnad när allt i ens huvud är mörkt och eländigt. Trots att man inte föreslår någon lösning problemet, bekräftar man trots allt dennes person story och känslor, samt försöker sakta men säkert vända allt elände till något lite ljusare. Inte alltför ljust, utan bara en gnutta ljusare. Det räcker gott och väl i det tillstånd då man inte vill leva längre. Jag har även en dikt som jag brukar skicka eller säga till personer som inte förstår hur en självmordsbenägen person kan må samt hur mycket omtänksamhet och närvaro kan hjälpa. Dikten lyder:


När dagen är ett mörker

Blir natten dubbelt lång.

Då slutar solen lysa,

då tystnar fåglars sång…


Men nån mening kan nå in

från en omtänksam person

- liksom ljuset i en blick

som inte tappat tron.


Att någon bryr sig om en

när man inte längre vill

är just vad man behöver

för att orka lite till.


Det du har gjort för mig

är sådant som man minns.

Så tack för allt ditt stöd

- och tack för att du finns.

Likes

Comments

Förra veckan möttes jag och samtliga människor i Sverige med nyheten om att 3 ungdomar omkommit samt ett trettio tal skadats i samband med en bussolycka med ett 60-tal skolungdomar. Ovissheten, vreden och ilskan mötte mitt medvetande och fick mig att tänka till. Tänk om det skulle varit jag eller tänk om det skulle varit någon jag kände. Vad hade jag känt då? Hur hade jag agerat då? Hur hade jag överlevt då?

Idag har jag och hela Sverige ännu en gång på kort tid plötsligt fått ta del av en tragisk händelse. Ett terrorattentat har inträffat i centrala Stockholm, i huvudstaden i ett av världens mest tryggaste länder. Tänk om jag hade varit där? Tänk om det hade hänt i Göteborg? Tänk om någon jag kände hade varit där?

Det är vid sådana här situationer jag börjar tänka, tänka på hur nära döden faktiskt är, hur nära vardagen kan förvandlas till ett urartat kaos. Det är skrämmande och rent ut sagt obehagligt hur man ovetandes och nonchallant vandrar på gator och torg, åker buss hit och dit indirekt med vetskapen om att något liknande kan inträffa vilken sekund som helst. 

Mina tankar går givetvis till anhöriga och drabbade, samt människor bosatta i Stockholm och Stockholmsområdet. Det är obegripligt och ofattbart det som inträffat. Jag håller därför en tyst minut för alla er där ute. Ta hand om er och var försiktiga!

Likes

Comments

Jag funderar mycket på inställningen och dess betydelse för vår tillvaro och framgång. Jag är en person av den sorten som lätt kan ställa in mig på ett speciellt vis och sedan följa det tankesättet. Har jag bestämt mig för att tänka positivt, göra allt jag kan, vara trevlig och behandla andra som jag själv vill bli behandlad blir resultatet detsamma. Om jag däremot tänker att allt är skit, det finns ingen mening med att leva och att det aldrig kommer bli bra är vägen ned till botten inte alls lång.

Vid de tillfällen jag mått som sämst har negativa tankar fått övertag och styrt min sinnesstämning och mina beteenden. Det har inte tagit lång tid innan jag hamnat på botten i ett hopplöst och livlöst tillstånd. I ett tillstånd mellan liv och död, om du enbart hade gått på vad mina tankar tänkte.

Jag försöker ofta, eller så gott som det går tänka positivt. Då är allt bra och allt blir bra, nästintill perfekt. Det blir som man brukar säga "vad man gör det till". Men trots att jag för det mesta lever ett positivt liv, hamnar jag på botten ibland. Varför är det så? Min egna teori påstår att det är som ett sätt för mig själv att påminnas om den tillvaron då allt är kravlöst och meningslöst, då allt är ett stenkast från döden. Det är som om jag ibland måste ta mig själv ned på botten för att känna att jag lever och för att jag ska påminna mig själv hur jäva dåligt jag mår när jag väl befinner mig där. Det är ett helvete utan dess like, ett helvete som jag vet att bara jag kan ta mig ur. Ingen annan kan förändrar min tankar, bara jag själv.

Likes

Comments

Varför ger jag aldrig upp? Varför har jag inte gett upp för länge sedan? Varför har jag valt att fortsätta leva?

Jag får ofta beröm av andra att jag är så stark som kämpar, som krigar trots alla odds som är emot mig. Många är imponerade hur jag klarar av att skratta och le, när allting egentligen är skit. Hur jag orkar söka ny hjälp, när nästan samtliga läkare sagt att det inte finns något att göra och att jag kommer få ha det såhär resten av livet.

Jag själv är inte särskild imponerad av mig själv. Jag brukar istället bli förvånad när jag får beröm för min drivkraft. Jag ser själv inte det på det sättet som de andra gör. I min värld är allt mitt eget fel, har jag ställt till med detta får jag själv rätta till det. Då jag gjort allt i min makt för att få hjälp ifrån vården, dessvärre utan framgång, ser jag ingen annan utväg än att fortsätta med det som gör att besvären lindras eller blir smått bättre. Jag måste göra det jag kan för att få en dräglig vardag och förhoppningsvis en bättre framtid. Givetvis finns det dagar då jag skiter i allt för att känna att jag lever. Att släppa alla måsten och bara vara jag är något jag måste göra lite då och då för att inte hamna i negativa tankemönster och beteenden. Jag tillåter mig själv inte att må dåligt av rehaben, utan de dagar då det är motsträvigt väljer jag istället att avstå från rehaben. Jag lever med filosofin att det ska vara kul att träna och göra rehab mm, därför tänker jag fortsätta i den stilen trots att jag vissa dagar istället får lida av lite mer smärta än vad jag hade gjort om jag gjort rehaben. Inte för att jag är en dålig förlorare och svag person som skiter i allt så fort något kommer i vägen, utan snarare för att jag är en person inte längre tänker pressa mig till en nivå där prestation är det enda som räknas. Jag lever en gång och jag har valt att göra mitt liv till ett liv med maximal möjlig njutning. Att göra rehaben trots motstånd är därför inget alternativ, utan istället lyssnar jag på min kropp och själ och gör den en annan dag eller vid ett senare tillfälle då alla bitar är på plats igen.

Likes

Comments

Under den senaste tiden har uppdatering lyst med sin frånvaro. Jag har haft fullt upp med jobb, semester och rehab vilket har gjort att bloggen har fått bortprioriterats. Jag har däremot känt en stark längtan efter att skriva av mig, vilket är anledningen till varför jag återigen sitter här och skriver.

För att sammanfatta allt lite kort har jag fortsatt problem med mina underben och min höft. Jag gör rehaben så gott som det går varje dag samt promenerar dagligen för att hålla allting i shack. Då det snart är 4 år sedan jag opererade benen och knappt 2 år sedan jag började med min posturala träning har jag bestämt mig för att göra en till operation av mina underben. Jag var hos Sten Björnum, ortopedspecialist läkare på Citysjukhuset i början av denna vecka och förklarade mina besvär. Han erbjöd sig operera mina båda underben i hopp om att det kan hjälpa mig. Det är 50-60% chans att det blir bättre eller evetuellt helt bra. Givetvis är det tråkigt att inte vara 100% säker på att det blir bra i och med att jag själv får stå för kostnaderna som operationen innebär, men eftersom det inte finns någon risk att det blir sämre så är jag beredd på att chansa. Jag har gjort allt jag har kunnat för att få ordning på detta, och nu när jag får hjälp av en specialist att få operera min ben kan jag inte tacka nej. Det värsta som kan hända är att det inte blir bättre, och det bästa som kan hända är att alla problem släpper helt och håller för resten av mitt liv.


Jag vill så gärna börja träna igen!!!! Tänk om operationen gör det möjligt för mig att börja cykla, springa och spela fotboll igen. Tänk vilken dröm!

Likes

Comments

Idag vaknade jag framåt klockan 13 eftersom jag arbetade natt igår och inte kom hem förrän klockan 07.30 imorse. Efter att jag ätit lunch tog jag på mig rehabkläderna och tog mig ned till källaren för att göra rehabövningarna. Det gick bra och jag utförde hela programmet förutom 2 övningar. Jag skulle iväg och hann inte riktigt med att göra alla. Något jag upplevde idag är att vaderna och fotlederna är något fruktansvärt stela och orörliga. Hela kroppen skriker av smärta när jag gör övningar som provoserar just det partiet. Det är nästan så jag ligger och gråter när pirrningarna uppstår i fötterna och baksidan av benen sträcks ut. Det gör inte ont, utan det är någon form av hatkärlek då det är skönt samtidigt som det stramar och sträcker något fruktansvärt. Det är ju ingenting farligt vilket är skönt att veta. Det kommer ju bara bli bättre desto mer jag gör övningarna. Ta hand om er, ny uppdatering kommer imorgon!

Likes

Comments

Tänk att det redan har gått 1 år. 1 år sedan förra nyårsafton. 1 år sedan jag befann mig i ett tillstånd då hela kroppen skrek av stelhet, smärta och värk. Då trodde jag aldrig att det skulle bli bra, men här är vi, ett år senare, ett år starkare och ett år klokare. Det har varit ett år bestående av många upp och nedgångar. Ett år som bestått av allt ifrån hopplöshet och nedstämdhet till mycket skratt och glädje.

Året började med att jag var tvungen att gå ned i arbetstid på grund av all smärta och värk i min kropp som jag då hade. Januari månad bestod med andra ord mestadels av rehab som jag dagligen utförde hemma. Februari månad fortsatte lika så, samt mars och april. I april beslutade jag mig för att säga upp mig från Telia och istället satsa på att ta körkort. Jag skrev in mig på en intensivkurs i Kungälv där jag efter 3 veckor hade ett körkort i handen och en ny vän vid min sida. Maj månad bestod av rehablitering, samt lite extrajobb som lärare på min gamla skola. Det var en tid då jag var tvungen att fokusera på min kropp för att kunna arbeta igen. Sommaren blev inte som väntat. Motivationen var i botten vilket resulterade i minimalt utförande av rehabövningarna. Trots ihärdig smärta och värk jobbade jag delvis som receptionist på Friskis och Svettis. Där i mellan blev det mycket tid hemma då det inte fanns någon ork eller energi att göra något annat. I denna härva blev jag inskriven på Östra efter ett självmordsförsök. Med andra ord blev inte en toppenbra sommar i mina ögon. När hösten började närma sig hade jag planer på att börja plugga, vilket snabbt ändrades då jag fick en heltidsanställning på en ny arbetsplats. När jag började på det nya jobbet ändrades mycket. Jag fick nya rutiner, nya kollegor och även en egen lägenhet. Det innebar mycket frihetskänsla och ansvar vilket jag verkligen behövde. De senaste månaderna har därför varit över förväntan. Kroppen har svarat bra på övningarna och smärtorna har försvunnit allt mer. Jag har trivts bra på jobbet och hittat tillbaka till livsglädjen.

Sammanfattningsvis är jag stolt över hur långt jag kommit med all rehab under detta år. Från en brutalt sned och inaktiv kropp till en alltmer fungerande och aktiv kropp. Det känns nästan overkligt att jag är här jag är idag. Jag är så tacksam för alla människor jag lärt känna och allt jag upplevt. Alla resor, alla minnen och alla skratt jag fått. Jag är även så tacksam för all hjälp jag fått från olika håll. Tack så hemskt mycket alla som har hjälpt mig under detta år. Tack.


Likes

Comments