Under den senaste tiden har uppdatering lyst med sin frånvaro. Jag har haft fullt upp med jobb, semester och rehab vilket har gjort att bloggen har fått bortprioriterats. Jag har däremot känt en stark längtan efter att skriva av mig, vilket är anledningen till varför jag återigen sitter här och skriver.

För att sammanfatta allt lite kort har jag fortsatt problem med mina underben och min höft. Jag gör rehaben så gott som det går varje dag samt promenerar dagligen för att hålla allting i shack. Då det snart är 4 år sedan jag opererade benen och knappt 2 år sedan jag började med min posturala träning har jag bestämt mig för att göra en till operation av mina underben. Jag var hos Sten Björnum, ortopedspecialist läkare på Citysjukhuset i början av denna vecka och förklarade mina besvär. Han erbjöd sig operera mina båda underben i hopp om att det kan hjälpa mig. Det är 50-60% chans att det blir bättre eller evetuellt helt bra. Givetvis är det tråkigt att inte vara 100% säker på att det blir bra i och med att jag själv får stå för kostnaderna som operationen innebär, men eftersom det inte finns någon risk att det blir sämre så är jag beredd på att chansa. Jag har gjort allt jag har kunnat för att få ordning på detta, och nu när jag får hjälp av en specialist att få operera min ben kan jag inte tacka nej. Det värsta som kan hända är att det inte blir bättre, och det bästa som kan hända är att alla problem släpper helt och håller för resten av mitt liv.


Jag vill så gärna börja träna igen!!!! Tänk om operationen gör det möjligt för mig att börja cykla, springa och spela fotboll igen. Tänk vilken dröm!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag vaknade jag framåt klockan 13 eftersom jag arbetade natt igår och inte kom hem förrän klockan 07.30 imorse. Efter att jag ätit lunch tog jag på mig rehabkläderna och tog mig ned till källaren för att göra rehabövningarna. Det gick bra och jag utförde hela programmet förutom 2 övningar. Jag skulle iväg och hann inte riktigt med att göra alla. Något jag upplevde idag är att vaderna och fotlederna är något fruktansvärt stela och orörliga. Hela kroppen skriker av smärta när jag gör övningar som provoserar just det partiet. Det är nästan så jag ligger och gråter när pirrningarna uppstår i fötterna och baksidan av benen sträcks ut. Det gör inte ont, utan det är någon form av hatkärlek då det är skönt samtidigt som det stramar och sträcker något fruktansvärt. Det är ju ingenting farligt vilket är skönt att veta. Det kommer ju bara bli bättre desto mer jag gör övningarna. Ta hand om er, ny uppdatering kommer imorgon!

Likes

Comments

Tänk att det redan har gått 1 år. 1 år sedan förra nyårsafton. 1 år sedan jag befann mig i ett tillstånd då hela kroppen skrek av stelhet, smärta och värk. Då trodde jag aldrig att det skulle bli bra, men här är vi, ett år senare, ett år starkare och ett år klokare. Det har varit ett år bestående av många upp och nedgångar. Ett år som bestått av allt ifrån hopplöshet och nedstämdhet till mycket skratt och glädje.

Året började med att jag var tvungen att gå ned i arbetstid på grund av all smärta och värk i min kropp som jag då hade. Januari månad bestod med andra ord mestadels av rehab som jag dagligen utförde hemma. Februari månad fortsatte lika så, samt mars och april. I april beslutade jag mig för att säga upp mig från Telia och istället satsa på att ta körkort. Jag skrev in mig på en intensivkurs i Kungälv där jag efter 3 veckor hade ett körkort i handen och en ny vän vid min sida. Maj månad bestod av rehablitering, samt lite extrajobb som lärare på min gamla skola. Det var en tid då jag var tvungen att fokusera på min kropp för att kunna arbeta igen. Sommaren blev inte som väntat. Motivationen var i botten vilket resulterade i minimalt utförande av rehabövningarna. Trots ihärdig smärta och värk jobbade jag delvis som receptionist på Friskis och Svettis. Där i mellan blev det mycket tid hemma då det inte fanns någon ork eller energi att göra något annat. I denna härva blev jag inskriven på Östra efter ett självmordsförsök. Med andra ord blev inte en toppenbra sommar i mina ögon. När hösten började närma sig hade jag planer på att börja plugga, vilket snabbt ändrades då jag fick en heltidsanställning på en ny arbetsplats. När jag började på det nya jobbet ändrades mycket. Jag fick nya rutiner, nya kollegor och även en egen lägenhet. Det innebar mycket frihetskänsla och ansvar vilket jag verkligen behövde. De senaste månaderna har därför varit över förväntan. Kroppen har svarat bra på övningarna och smärtorna har försvunnit allt mer. Jag har trivts bra på jobbet och hittat tillbaka till livsglädjen.

Sammanfattningsvis är jag stolt över hur långt jag kommit med all rehab under detta år. Från en brutalt sned och inaktiv kropp till en alltmer fungerande och aktiv kropp. Det känns nästan overkligt att jag är här jag är idag. Jag är så tacksam för alla människor jag lärt känna och allt jag upplevt. Alla resor, alla minnen och alla skratt jag fått. Jag är även så tacksam för all hjälp jag fått från olika håll. Tack så hemskt mycket alla som har hjälpt mig under detta år. Tack.


Likes

Comments

Idag vaknar jag med träningsvärk i hela kroppen. Låren, vaderna, rumpan och axlarna är rejält tagna efter gårdagens rehab och långpromenad. Trots att det är skönt att känna att den träning jag kan utföra ger resultat i form av träningsvärk drabbas jag av panikångest. Bara tanken på att den lilla mängd fysisk aktivitet jag utförde ger mig sådan här träningsvärk, hur skall det då kännas när jag börjar träna på gym och börjar springa igen? Då kommer ju stelheten och träningsvärken vara brutal! Samtidigt som det igår var första gången på jättelänge som jag ens satte foten inne i rehabsalen och som jag tog en långpromenad. Med tanke på det kanske det inte är så konstigt att kroppen reagerar som den gör. Det är ju trots allt något nya rörelse som kroppen inte vant sig vid ännu.

Likes

Comments

Idag har varit en bra dag. Den började med sovmorgon och gofrulle, följt av rehab, lång promenad och vila. Efter ett långt uppehåll har jag bestämt mig för att dra igång med övningarna igen, detta med anledning av att jag en gång för alla vill bli helt bra i kroppen igen. Helt bra kanske är att överdriva, men jag vill åtminstående bli så bra att jag kan börja träna igen och göra alla de saker jag vill och tidigare kunnat göra.

Tanken är att jag skall göra rehaben varannan dag och dagarna där i mellan göra några få övningar på morgonen. Jag kommer att skriva varje dag för statusuppdatering i syfte för att kunna blicka tillbaka och se framgång när allting känns hopplöst.

Likes

Comments

I och med att många människor under julhelgen är ensamma vill jag dyka djupare in i det ämnet och diskutera just den frågan. ”Är ensam starkast”? Eller är det bara ett uttryck man använder för att få andra och tro att man har det bra, att man klarar sig själv och att man inte behöver någon hjälp.

Jag har själv under flera år upplevt att jag varit ensam. Ensam med mig själv och mina egna problem. Jag har fått känslan av att ingen brytt sig, att ingen funnits där för mig när jag behövt det som allra mest. I de flesta av fallen har jag inte varit ensam, men på grund av att jag inte känt tillräcklig tillit till personerna i min närhet har jag valt att inte berätta hur jag faktiskt har mått. Det har resulterat i alla trott att det har varit bra och därmed inte funnits där för mig när jag behövt det som allra mest.

Känslan av att känna sig ensam är obeskrivlig. Det är en känsla som inte går att ta på. Den finns där och får en att känna sig ensamast i hela världen. Det kan låta konstigt, men när man väl sitter där ensam i sitt hem blir den känslan mer påtaglig. Tystheten. Tomheten. Ödsligheten. Det är så stark, så stark att man knappt sätta ord på hur mycket det påverkar en. En kram, en klapp på axeln eller ett sms där någon frågar hur det egentligen är hade gjort skillnad. Det hade skingrat den ensamhet som man just där och då befann sig i och fått en att känna sig mindre ensam.

Jag har länge funderat på just ensamhet. Vad innebär det? Är det samma som att vara själv? Enligt mig är svaret nej. Ensamhet är en känsla som uppstår när man är själv och befinner sig i ett tillstånd där man upplever att ingen bryr sig om en och där man egentligen vill vara med andra. Att vara själv är till skillnad från ensam är något man valt att man vill vara, av den anledningen att man trivs och mår bra av det. Personligen anser jag att det är en gråzon mellan dessa två begrepp. Ena dagen kan jag nämligen sitta hemma själv och känna mig ensam, medan jag andra dagar kan sitta hemma och ha det hur bra som helst. Vad är det som gör att man kan uppleva så olika i exakt samma situation? Är det dagsformen eller vad är det som gör att man upplever ensamheten så stark vissa dagar jämfört med andra?

Jag har inget bra svar på frågan, jag kan bara spekulera i vad som skulle kunna vara anledningen till varför känslan av ensamhet kan bli mer påtaglig. Personer som exempelvis alltid haft många nära anhöriga omkring sig och plötsligt blivit lämnad ensam på grund av dödsfall eller flytt skulle jag kunna tro är bidragande faktorer till ökat upplevelse av ensamhet. Jag skulle även tro att traumatiska händelser, sjukdom, olycksfall och andra liknande öden skulle kunna vara faktorer som skapar en känsla av ensamhet. Trots att man kanske både vet och förstår att man inte är den enda som är utsatt eller drabbad av just det som man har varit med om upplever man det så. Av egna erfarenheter har jag känt mig ensam av den anledningen att jag inte velat berätta om mina ätstörningar. Utan att ens veta, ansåg jag att det inte fanns någon annan som skulle kunna förstå det jag gått igenom. Med den inställningen kan jag i efterhand se att jag ”skapade” en form av ensamhet i och med att jag valde att inte dela med mig av det jag varit med om.

Vid de tillfällen jag har känt mig som allra ensamast skulle jag inte vilja påstå att jag varit särskilt stark. Jag skulle istället vilja säga att jag vid dessa tillfällen känt mig som allra sårbarast. När personer i min närhet erbjudit hjälp och jag har sagt nej har de ofta tillagt just uttrycket, ”Ensam är inte starkast”. Jag har då blivit upprörd och påstått att jag klarat mig själv. Och det är ingenting jag bara har sagt, utan jag har menat det också. För när jag är själv är jag som starkast. Då kan jag göra vad jag vill och bestämma vad jag vill. Då känner jag mig fri. Levande. Stark. Om jag hade sagt att ”jag klarar mig ensam” hade jag ljugit. För det gör jag inte. Eller rättare sagt, det gör ingen. För när man är ensam behöver man kärlek och närhet. Man behöver någon vid sin sida som kan få en på bättre tankar. För den som är ensam kan det vara svårt att ta emot, men tro mig. Om du som anhörig visar att du bryr dig, finns där och aldrig ger upp går det. Det går att få en ensam person att känns sig mindre ensam. Men då måste man vara väldigt uppmärksam och kunna avväga om det rör sig om en person som är ensam eller självmant valt att vara själv. Om fallet rör sig om en person som inte har några anhöriga kan det bli väldigt svårt, svårt att minska känslan av ensamhet för den som är utsatt. Det förstår jag, för det är inte lätt att minska det på egen hand.

Med detta i bagaget kan jag numera förstå hur en ensam person känner och tänker. Hur hopplöst och meningslöst livet kan kännas för personer som inte har någon anhörig som bryr sig om en. För jag har varit där själv, så jag vet, vet vad det innebär att känna sig ensamast i hela världen. Det är en obeskrivlig känsla. En känsla som kan få mig att må riktigt dåligt. Bara tanken på att många människor är ensamma under juletider gör mig ännu mer ledsen. För jag vet hur det känns att vara ensam. 

Likes

Comments

Idag är det julafton. Igen. Äntligen! För mig har julafton under de senaste åren varit en högtid bestående av ångest, ångest och ännu mer ångest. All mat, godis, närhet med familjen och prestation med julklappar har fått hela mig att koka. Därför har jag inte riktigt uppskattat julafton lika mycket som jag gjort innan jag blev sjuk,

Idag är det första julen på 6 år som jag äntligen kan se fram emot den här dagen. Inte nog med att jag lyckats övervinna ätstörningar och alla jobbiga tankar kring det, har jag även lyckats göra min kropp mer eller mindre helt smärtfri.. Det är en häftig känslan att jag inte längre behöver tänka eller oroa mig i förväg inför denna dag. Jag behöver inte längre träna 2 veckor innan för att "unna" mig julmat. Jag behöver dessutom inte gråta mig till söms nätterna efter julafton för att döva all den ångest som uppstått under julhelgen. Jag är frisk! Och fri! Fri från alla jävla ätstörningstankar, fri från all ångest som varit starkt laddat och kopplat till det. Jag trodde inte det var möjligt, men här är jag. I mål! Slutligen har jag passerat mållinjen. Med stöd från vården har jag lyckats komma hit jag är idag, men för att tala sanning är det min vilja och drivkraft som har varit den avgörande faktorn.. Det enda man får hjälp av i vården är rådgivning och rekommendationer. Det är inget som gör jobbet åt dig. Du måste själv på egen hand kämpa, öva och testa dig fram. För lika väl som det varierar från person till person varför en person insjuknar i en ätstörning, ser tillfriskningsfasen lika dan ut. Ingen är den andra lik och det är du själv som vet bäst vad som funkar för dig.

Slutligen vill jag önska er en God jul. Jag vill även passa på att be er ta hand om och njut av varandra. Om du lever ensam och inte har några särskilda planer vill jag be er att ta hand om er själva, ge er det ni vill ha och behöver. Njut.. Njut av att just du blev den du blev, att just du fick möjligheten att leva. Det kanske inte blev det liv du önskade att det skulle bli, men det blev ett liv, ett liv som är värt att leva, ett liv som du måste göra det bästa utifrån. För du har bara en chans och den är nu. Imorgon vet man inte vad som kan hända.

Likes

Comments

Det är knappt jag minns, men när jag tänker efter riktigt ordentligt och sätter mig in i hur situationen var för 1 år sedan kommer jag ihåg hur det var. Desto mer jag tänker desto mer inser jag även hur illa det faktiskt var, hur ont jag faktiskt hade i min kropp och hur mycket det påverkade mig så väl psykiskt som fysiskt. Det var en tid jag genomled i många månader innan jag hittade rätt hjälp. Det var en tid bestående av hopplöshet, ovisshet och förtvivlan. Ingen förstod mig. Ingen kunde förstå vad problemet var. INGEN kunde hjälpa mig. Jag letade och letade och letade efter hjälp, efter någon som skulle kunna förstå vad problemet var och därmed hjälpa mig att bli bra. Men ingen kunde eller visste. Den ilska och frustration som uppstod när kroppen skrek av smärta, stelhet och värk när alla läkare sa att det såg bra ut gjorde mig galen. Hur kan allt ser bra ut när jag knappt kan gå? När jag har ont dygnet runt? När jag dag efter dag kämpar med att ta mig upp ur sängen på morgonen?

Varenda dag var en match. Varenda dag var ett helvete. Varenda dag var ett lidande. Kroppen var sned som en banan, ena benet 4 cm kortare än det andra och nästan samtliga muskelgrupper inaktiva på grund av rotationer i bland annat bäcken och höft. Den smärta jag dagligen led av var något utav det vanliga. Jag kunde inte sitta på en vanlig stol, jag kunde inte sova i en säng och jag kunde inte gå mer än nödvändigt. På grund av mina begränsningar kunde jag inte träna, göra vardagliga sysslor som städa eller laga mat samt arbeta. Fysiskt sätt hade jag kanske haft möjligheten att göra vissa av de saker jag valde att inte göra, men psykiskt sätt orkade jag inte. Jag orkade inte vara med andra, bry mig om andra eller prata med andra. Det enda jag kunde tänka på var mig själv och hur ont jag hade. Tankarna tog över hela mig och min vardag vilket fick mig att må riktigt dåligt.

Så här i efterhand kan jag knappt förstå hur jag orkade leva. Hur jag ens kunde överleva den tiden då det var som värst. När läkarna sa att det inte fanns något att göra och varken sjukgymnastik, massage eller osteopati hjälpte var jag nära på att ge upp. Jag var där på att tro på deras ord. Nära på att tro att det aldrig skulle bli bra igen. I princip var det som att få dödsdom, för om jag ska vara helt ärlig så hade jag aldrig levt idag om den smärta och värk som jag hade för 1 år sedan fortfarande funnits kvar.

Men tack vara Pascal och den posturala terapin lever jag idag. Jag lever och kan inget annat än att glädjas åt det. Rehaben har varit min räddning och har förvandlat min brutalt skeva och smärtsamma kropp till en livs levande och fungerande rörelseapparat. Benen är lika långa, kroppen mycket starkare och knoppen mycket klarare. Det är nästan obeskrivligt att förklara hur lycklig jag är över att inte har ont längre, att jag kan sova i en säng och inte längre på golvet, att jag kan arbeta 8 h om dagen utan några problem och att jag till sist men inte minst kan bry mig om och njuta av att umgås med nära och kära. Det är en underbar känsla att se framgång, att se att all den tid och energi som jag har lagt ned under detta år har gett mig positiva resultat i slutändan. Det har varit en lång resa och jag är inget annat än stolt över mig själv. Stolt över mig själv att mitt driv och målmedvetenhet har tagit mig dit jag är idag. Jag trodde det var omöjligt, men med facit i hand vet jag att det är möjligt. Så länge man vill och så länge man aldrig ger upp går det. Det lovar jag.


Likes

Comments

Ny dag, ny möjligheter. Idag vaknar jag med en härlig känsla i kroppen. Utvilad och pigg klev jag upp från sängen för drygt 1 timma sedan. Jag har precis käkat frukost och ska alldeles strax gå ned i källaren och göra rehab. Att tillägga är att jag är riktigt motiverad till att komma igång nu igen med den. Igår efter jobbet stannande jag nämligen kvar och spelade badminton med två kollegor! I 2 h spelade vi, och det gick super! Inte ont någonstans! En ofattbar känsla! Nu ska jag bara titta framåt och kämpa för att komma tillbaka till fotbollen och gymträningen.

Likes

Comments

Tänk den dagen då man dör. Dör och aldrig mer kommer tillbaka. Dör och aldrig mer kommer att träffa alla sina nära och kära igen. Vad händer då? Vem blir man då? Vad känner man då? Jag skulle vilja kalla det dödsångest. Ångest som inte går att ta på. Ångest som bara växer och växer desto mer man tänker. Ångest som får mig en att drabbas av panik. För på de frågorna finns inga svar. För vad som händer efter döden är det ingen som vet. Inte ens den som tro sig veta allt.

Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att lämna denna jord. Rädd för att jag inte kommer att hinna göra allt det som jag vill göra innan jag dör. Allt det som jag drömmer om. Allt det som jag så länge väntat på att kunna göra.

Just nu lever jag ett liv som jag egentligen inte vill leva. På grund av olika omständigheter är jag begränsad för att göra det jag vill och bara tanken på att jag när som helst kan dö gör mig tokig. Jag vill ju göra revansch. Jag vill ju kunna träna igen. Jag vill ju kunna arbeta med något där jag kan göra skillnad. Där jag med hjälp av mina egna erfarenheter kan hjälpa andra personer som befinner sig i liknande situationer som jag själv har gjort. För jag tänker inte dö med vetskap om att jag inte levt fullt ut. Att jag inte fått möjligheten att göra allt det jag velat göra. Jag vill dö lycklig, nöjd och tacksam för allt det jag åstadkommit.

Likes

Comments