~ Åsikter, tankar & känslor, ~ Psykisk ohälsa

Nu är jag hemma igen och det känns bra. De där mörka tankarna finns kvar men än så länge så är de inte intensiva, det är hanterbart helt enkelt.

Jag fick en till medicin mot ångest, som ska tas vid behov, de gånger då Lergigan inte räcker. Den verkar ju fungera i alla fall. Inte för att jag gillar att behöva ta tabletter, men ibland så får man helt enkelt acceptera det. Precis som en del personer behöver medicin för högt/lågt blodtryck, ryggvärk, ämnesomsättning eller whatever. Jag tror ni förstår vart jag vill komma.

Då jag kom in på akutpsykiatrin i lördags natt och en av skötarna kollade min puls så fick jag kommentaren:
-Det märks att du har ångest.
Vilopulsen låg på ca 120 och det var efter att jag hade lyckats varva ner en hel del. man kan ju undra vad tusan den låg på då jag var hemma, innan jag tagit beslutet att åka till akutpsykiatrin.

Det jag vill säga med det, är att ångest inte enbart är något som händer i ens huvud. Jag kan se jätte lugn ut, medan det är kaos inuti...

De har en del pyssel på avdelningen och jag gjorde några armband. Två stycken till mig (de på bilden), ett till Martina och ett till Sandra <3

Likes

Comments

~ Åsikter, tankar & känslor, ~ Vänskap, kärlek & familj <3

...vad har jag gjort för att förtjäna dessa fina människor inklusive alla mina andra vänner? Dem alla är så fina och underbara och jag måste ha gjort något jävligt rätt i mitt liv, i och med att jag haft och har den här turen när det kommer till mina nära & kära.

Jag blir helt mållös och paff... hur kan NI vilja ha MIG i erat liv då ni är så otroligt bra?

Det gäller ALLA mina vänner, inte enbart dem på bilden.

Nu valde jag att bara lägga upp bild på dem som på ett eller annat sätt hjälpt mig till att ta de här beslutet. Till dem som besökt mig här på 32an. Och som "bearbetat" mig till att ta kontakt med akutpsykiatrin.

Sandra, Nicklas, Hilda och Martina <3

Jag är helt säker på att ni som bor på annan ort hade kommit på besök om vi hade bott nära varandra <3

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Bästa Martina följde mig till akutpsykiatrin och var med på läkarbesöket <3

Tanken var att jag skulle få något komplement till mina ångestdämpande. Som jag kan ta vid behov, dvs då ångesten ligger på den nivå den är nu. Då Lergigan inte fungerar.


Efter läkarsamtalet så ville de inte skicka hem mig, så jag hamnade här på 32:an igen,  psykiatrisk avdelningen på Sunderby sjukhus.


Hoppas jag får åka hem idag :) 

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Den senaste veckan har och är ett helvete...

Har gått runt och gråtit, extrem ångest och har haft en hel del ångestattacker. Vaknat av att jag gråtit, vaknat av att jag fått en ångestattack medan jag sovit. Inte kunnat sova. Haft sjukligt många tankar på att få dö. Tankarna har mellan varven förvandlats till planer. Vet inte om jag är på väg att tappa greppet helt och hållet.

Har fått kriga mot min envishet och gått med på att ta min sömnmedicin, som jag har för just dessa tillfällen, dvs vid behov. Passar på att inflika att det är preperat som jag har på recept, utskrivet av läkare.

Just idag, hittills, så har det inte varit lika extremt och jag håller tummarna för att de fortsätter i den banan.

All min energi har gått till att försöka skingra mina tankar, stoppa tårarna, kriga mot ångesten... tillslut så tar den där energin och viljan slut och man ger liksom med sig och försöker acceptera att det är som det är.

Ångest är svår att förklara och det är enbart dem som faktiskt varit där, som kan förstå. Men aldrig till hundra, för känslor är väldigt inviduellt.

De finns en hel del som tror att de upplevt ångestattacker. Men seriöst, till dem säger jag: Shut the fuck up! Ångest är mer än att må dåligt och gråta.

Ångest är ett sjukdomstillstånd.
Till dem som tror och som kanske t om låtsas som att de varit där: Var glad att ni sluppit ffs! Håll igen käften nästa gång ni pratar med en som varit och är där på riktigt.

Ångestattacker innebär (för mig) hyperventilerande, ökad puls, hacka tänder, har kramper, tappa all kontroll över mig själv, en obeskrivlig oro, känslor av hopplöshet och skuld. Det känns som att hjärtat kommer hoppa ut ur kroppen, får en enorm känsla av att vara instängd, vill ut ur mitt fängelse som är min kropp, spänner mig, sticker i kroppen, är som att något sliter sönder allt inom mig.... Listan kan göras galet mycket längre. Det som är skillnaden för mig och många andra, är att jag inte är rädd för att dö då dessa attacker kommer. Har aldrig varit det, för döden har aldrig skrämt mig. Jag hoppas snarare på att det är något som får mig att dö.

Jag måste leva, men jag vill inte.

Likes

Comments

~ Åsikter, tankar & känslor, ~ Psykisk ohälsa

Som tonåring så var jag en väldigt trasig och vilsen tjej. Jag var så nära på att tramsa bort hela mitt liv. Jag var elak mot andra, jag var mobbaren.

Men till skillnad från andra, så var jag inte det pga grupptryck. Jag trodde inte att andra kunde bli sårad av sådant jag sa... Jag utgick från mig själv och mina känslor, vilket många gör, speciellt i unga år. Hur som helst, jag blev inte sårad av okändas kommentarer eller åsikter om mig. Därför antog jag att alla andra tänkte likadant. Utanför skolan så fick jag höra desto hårdare ord och kommentarer än vad jag någonsin "delade ut".

Mobbning är fruktansvärt och tro mig, jag är verkligen inte stolt över hur jag betedde mig. Däremot tänker jag inte straffa mig själv något mer, för jag visste inte bättre. Jag var ett barn med för mycket erfarenhet, som fick växa upp på tok för fort.

Det finns några som hjälpt mig (omedvetet) att bli en bättre människa. En av dem som verkligen vart delaktig till det är min högstadie lärare. Han var den första vuxna som såg den där trasiga tjejen baki allt trams. Han såg mig som mer än "mobbare", han förstod på något sätt att jag faktiskt inte visste bättre.

Han var den första som satte sig ner med mig och förklarade hur personerna jag sa elaka saker till faktiskt kände. Han fick mig att förstå och verkligen ta in det. Det gjorde så att jag kunde be dem om ursäkt och verkligen mena det, från botten av mitt hjärta.

Sen är det så mycket mer. Han gav liksom aldrig upp hoppet om mig. Han trodde på mig trots att jag slamsade bort i princip hela 7an och 8an. Skolkade, betedde mig som en skit, fick två lärare att börja gråta osv. På kvartsamtalen så sa jag grejer som:

-Äh, jag ska gifta mig med någon rik gubbe och sen leva på arvet.
-Skit i betygen, sånt kan man köpa på nätet.
-Äh, jag ska bli hora. Då behövs ingen utbildning.

Allt bemötte han med kommentarer som:
-Men då behöver du ju kunna matte.
-Om du gifter dig så ska du göra det av kärlek.
-Du vet att utseende inte varar för alltid.
-Jasså, hur och var kan man köpa betyg?

Jag förstår inte hur han ens stod ut med mig. Trots mitt beteende så gav han som sagt inte upp. Han flyttade inte mig till "problemklassen".

Då jag gick ut 8an så hade jag 60poäng, dvs G i 6 ämnen och IG i resten av ämnena.

När jag gick i 9an så kom jag till insikt och sa till han:
-Nu måste jag skärpa mig, jag tänker inte gå IV. Jag behöver få upp mina betyg.
Hans svar:
-Yes, det är det här jag väntat på!

Vårat möte med rektorn var för första gången ett bra. Lärarna vars ämnen jag hade IG i var med på mötet. Där gick vi genom allt jag behövde göra för att få upp betygen. Och det var en jävla massa. Varje dag så pluggade jag och kämpade.

Hade jag inte haft den turen att ha världens bästa lärare, så hade jag säkerligen gett upp och hoppat av skolan alt hamnat direkt på IV. Hade kanske inte tagit studenten.

Mina slutbetyg landade på ca 200poäng. Ni kan inte ana hur stolt jag var.

Han såg som sagt det där trasiga och försökte få mig att träffa skolkuratorn. Bokade tider till mig osv. Jag gick såklart aldrig dit och valde att tolka det som att han tjatade, men innerst inne så fatta jag att han inte gjorde det för att vara elak. Det var lättare att välja det alternativet än att faktiskt ta tag i mitt mående.

Min bästa vän Sandra sa till mig:
-Du borde leta upp han på Facebook och skriva till han hur tacksam du är. Det skulle göra han så glad.

Dessvärre så har han ej FB, men däremot så har hans dotter det, så jag frågade henne efter hans mail.

Sandra hade såklart rätt, han blev väldigt glad och stolt.

Alla borde ha en lärare som han. Tänk vad mycket bättre världen skulle vara.

Likes

Comments

~ Åsikter, tankar & känslor

För cirka en månad sen så bestämde jag mig för att tillfälligt sluta äta gris, i och med att jag under jul brukar äta mycket julskinka. Vilket jag kanske kommer göra denna jul också.

Varför jag valt att just avstå från gris?
I många gårdar där grisarna föds upp så lever de under hemska förhållanden. De föds för att enbart bli mat. Många av dem har en liten space där rörligheten är svår. En del suggor är så pass stora och har så pass litet boende så att de inte kan stå upp/gå. De ligger där och föder kulting efter kulting, tills de själv går till slakt. Grisen är egentligen ett renligt djur, men allt för många av dem får leva i allt annat än en renlig miljö. En del grisar får bara se denna misär och får inte se dagens ljus eller njuta ute i det fria.

Även kycklingar lever många gånger under hemska förhållanden. Bor i små burar, ibland får de dessutom dela bur med andra. När jag köper ägg, så har jag alltid valt dem som kommer från lösgående höns. Visst, jag vet att även de vissa gånger inte är helt humant. På en del gårdar så är det där fria väldigt begränsat, pga för liten space i förhållande till hur många dem är. Men det är fortfarande en bättre miljö.

Kossor osv får iaf många gånger njuta av att få gå runt och traska i hagar... för de föds inte upp enbart för att bli mat.

Då jag skulle äta kyckling för någon vecka sen och såg kycklingvingarna, då gick det inte. Jag klarade inte av att äta det.

Jag trodde att det skulle vara betydligt mycket svårare att tillfälligt inte äta gris kött. Men det visade sig vara lätt och jag har inte känt något sug efter de. Inte ens då det var julfest med jobbet och vi hade en massa gott uppdukat.

Det jag bestämt mig för, är att återigen gå tillbaks till en vettigare köttkonsumtion.

~ Äta vegetariskt minst en gång/vecka.
~ Äta mer vilt som t ex älg och fisk.
~ Minimera resterande kött intag.

Att sluta helt, det kommer jag inte att klara. Men att minska, de vet jag att jag kan. För det är så jag gjort förut. Sen så är ju vegetarisk, fisk och vilt jävligt gott :)

Igår så gjorde jag storkok igen och denna gång blev det en vegetarisk lasange med pesto och majs. Himla gott blev det faktiskt.

Likes

Comments


Better Blogging Nouw