~ Åsikter, tankar & känslor, ~ Psykisk ohälsa

Jag känner mig som en jävla börda för allt och alla. Vilket säkerligen grundar sig i att det är just så. Och jag förstår varför! Jag står inte ut med mig själv, jag är en börda för mig själv. Men ja, tyvärr så kommer det fortsätta så, så länge jag lever, för jag måste ju umgås med mig själv dygnet runt och kan inte pausa min skalle.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

~ Åsikter, tankar & känslor, ~ Psykisk ohälsa

So This is the end 
of the movie?


But real life isn't a movie 
You want things to be 
wrapped up neatly 
The way stories do 
You looking 
for answers but 
answers aren't looking for u


Because 
life is a gradual series of revelations 
That occur over of period of time 
Its not some carefully crafted story


It's a mess 
And we're all gonna die


If you saw a movie 
that was like real life

you'd be like 
What the hell was that movie about?


Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Jag har äntligen, efter många år av flykt, insett och accepterat att jag behöver terapi. En psykolog som kan hjälpa mig att finna de där verktygen som behövs för att kunna hantera de delar ut mitt förflutna som jag år efter år gjort allt för att undvika.

Det sista jag behöver är folks tips och ord i stil med att jag klarar allt helt själv. För det är just såna tankar som hindrat mig under alla år. Sånt jag intalat mig själv sen jag var liten och har levt med den övertygelsen, sett mig som svag de gånger då jag behövt be om hjälp.

Jag vet att folk inte säger sånt för att vara elak, men då jag säger att jag inte ska ha såna tips eftersom de med, ​facit i hand, faktiskt är skadligt för mig, så hoppas jag att de personerna respekterar det!

Jag behöver upprepa för mig själv att jag inte klarar allt detta själv, som en påminnelse om att jag inte ska låta min envishet dra iväg och landa i något slags dröm-läge där jag släpper allt för att "jag kan själv".

Mina allra närmsta vänner är medvetna om hur jag är/kan bli, och jag hoppas verkligen att de kan påminna mig de gånger då min envishet börjar spinna iväg. Jag tvivlar dock inte på det, för de har redan hunnit påminna mig vid ett flertal tillfällen.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa, ~ Åsikter, tankar & känslor

Om cirka 30 min så ska jag börja gå mot öppenpsykiatrin, har nämligen läkartid kl 11.

Och shit vad nervös jag är nu... bland de värsta jag vet är att sitta i väntrummet och känna ångesten och ovissheten om vad läkarbesöket kommer leda till. Att inte kunna ha kontrollen och vara den som lägger besluten gällande mitt liv. Att det är någon annan som ska avgöra hur pass mycket eller lite jag kan jobba, grundat på min problematik och min psykiska ohälsa.

Är som att man delvis lägger sitt liv och sin framtid i någon annans händer. Som tur är, så är det iaf en utav dem som vet vad de pratar om... som har den utbildningen och de professionella meriter som krävs.

....och det lindrar ångesten en smula.

OMG, jag vill vara att det här är över så jag kan andas normalt igen.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa, ~ Åsikter, tankar & känslor

Jag har svårt att somna, svårt att få ihop de där 8 timmarna som jag behöver.

Ibland (oftare än jag vill erkänna för mig själv) så vill jag inte somna... för det innebär att jag måste vakna och det skapar då en inre stress. Jag minns inte när jag sist var helt utvilad.

Somna innebär att jag måste vakna, vilket i sin tur innebär en ny dag och det är likamed = börja om från ruta 1 än en gång. Att behöva intala mig att allt är bra, att livet är värt att leva, att de kommer vända. Jag har svårt att tro på de orden, men intalar man sig något tillräckligt mycket så ökar chansen att det en dag känns så.

Jag har vant mig vid att en av mina första tankar på morgonen många gånger är: Jag vill inte leva något mer.

Trots det så kämpar jag och ångesten håller ett stadigt grepp om mig. Många gånger så kan jag gå trots den tyngden, men ibland tar de där svarta över och jag blir som handlingsförlamad. Att kliva ut genom dörren känns som att bestiga mount everest.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Jag är så jävla less på att må såhär.
Jag har inte valt det här.

Varje dag så väljer jag att må bra, men min hjärna går inte med på det.

Så alla "du-styr-ditt-eget-liv-människor" kan bara hålla käften!!!

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Ångesten bubblar i mig och jag förstår inte hur jag ska kunna klara av denna dag. Min envishet gör dock så att jag ändå kommer att jobba pga att ångesten inte är extrem, utan ligger där nånstans mellan lindrig och extrem. Det är då den är extrem som jag inte ens klarar av att gå ut genom dörren och då har jag inget annat val än att sjukskriva mig. Jag avskyr att tappa kontrollen och avskyr att jag då och då måste sjukskriva mig pga det.

Snälla ångest, lämna mig i fred. Jag har inte bett om detta. Jag vill kunna leva ett bra liv utan att behöva ha dig på ständigt besök.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Förra veckan då jag satt där på öppenpsykiatrin och fick höra de där orden, då kände jag hur något inom mig bara dog.

Tänk.... har vart inställd på att få en viss behandling och väntat i typ ett år... för att sen få veta att jag inte uppnår kriterierna för att få den terapiformen. Den terapiformen som dom berättat om och som jag fått höra är den som skulle kunna hjälpa mig.... Också är det dom som säger "nej"....

Varför i helvete ens nämna det då? Varför i helvete vagga in mig i en falsk tro om att jag står i nån jävla väntekö? Då de inte ens är något ni kan erbjuda mig!!


Fan.
Så.
Jävla.
Less.
Jag.
Är.

Jag har accepterat att jag behöver professionell hjälp. Jag var verkligen beredd på att faktiskt ta tag i allt och gå ner och gräva i mitt förflutna och att "ta i de där" som jag gjort allt för att slippa hantera. Allt det var jag beredd att göra.... också händer detta och de känns inte som att jag står stilla på samma ställe, utan det känns som att jag kastats tillbaks flera mil och nu står på typ ruta -100.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa, ~ Åsikter, tankar & känslor

Varför fastnar negativa komentarer
medan komplimanger rinner av en?

Går in och bara peppar mig själv. Badrumsspegeln varje morgon och kväll. Mina tankar i huvudet trycker ner mig.

Idag borde jag veta bättre.
Jag borde klara av att le mot spegeln
varje dag, istället för ibland.

Jag borde klara av att se det bra,
istället för det som får mig att tvivla.

Fuck så kass jag är egentligen, som inte ens klarar av att hantera mina tankar, ångest och känslor.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa

Det finns något inom mig som jag verkligen hatar: ångesten!

Den har ett sånt jävla grepp om mig! De som säger "det är bara", kan få låna den, hur mycket och ofta de vill. Det skulle nog få dem att ändra åsikt.

Många gånger är det ett under att jag ens klarar av att klia upp ur sängen. Ett under att jag klarar av att le.

En dag i taget, det är vad jag försöker ta. Försöker även att se en framtid, men den delen är oftast tom.

Jag vill känna att jag lever och jag vill känna hur det känns att vara rädd för att dö. Vill sluta känna "låt de vara en hjärtattack för jag klarar inte fler ångestattacker". Jag försöker minnas hur det var innan, då jag var ångestfri. Minnesbilderna försvinner allt mer. Är rädd att de snart kommer försvinna helt. Jag lever för de stunder då jag känner glädje och jag hoppas verkligen att jag en dag kan uppleva de fullt ut igen.

Denna fråga ploppar upp i min skalle gång på gång: Hur mycket ångest klarar en kropp av innan den ger upp?

Likes

Comments