~ Åsikter, tankar & känslor

Det gick bra hos läkaren, han är väldigt empatisk plus att han har humor vilket gjorde så att det hela flöt på bra.

Han höll med om att jag ej är redo att gå upp i arbetstid ännu. Han förlängde min 75% sjukskrivning till Februari 2018 och jag jobbar vidare med mina 25%.

Jag är fan stolt över mig själv, att jag faktiskt klarar av att jobba igen. Att jag liksom funkar tillräckligt mycket för det. Visst, det är bara 25%, men det är en bra bit på vägen och något jag för typ två år sen aldrig hade kunnat klara.

Men nu är jag på rätt väg och mitt mål är att gå framåt och att jag en dag inte ska behöva någon sjukskrivning. 

Vetskapen om att jag har ett jobb är en av grunderna till att jag tillslut kunde komma till denna punkt. Att jag har ett jobb som jag trivs med, bra arbetsmiljö och chefer och kollegor som är fantastiska.

Under min långa sjukskrivning så har jag inte blivit uppsagd, vilket (vad jag förstått?) är ganska vanligt. Det måste väl vara ett bevis på att jag är bra på mitt jobb och att jag haft tur och hamnat på en empatisk arbetsplats?

Allt för många av dem som går in i väggen kommer aldrig tillbaks till arbetslivet :(

Utan jobb skulle jag känna mig tom och lite värdelös faktiskt. Men det är jag!

Vilket säkerligen beror på att jag nästan alltid haft ett jobb. Sommarjobb under gymnasiet. Praktiker under högstadiet och längre praktiker under gymnasiet. Haft små jobb inom t ex marknadsföring. Vikt jävla pizzakartonger för att få in lite extra pengar.

Efter studenten så var jag "arbetslös" några månader (använder "" eftersom jag hade små jobb på mässor åde under den tiden) och jag mådde inte bra utav det, kände mig rastlös och hade en inre stress. Tanken på att jag kanske inte kunde betala mina räkningar fick mitt hjärta att slå i typ 194784930302.

Jag behövde bara söka ett fåtal jobb efter studenten, typ fem. Varav två ledde till intervju och båda ledde till jobb. Då valde jag arbetsplatsen jag är på nu och typ 11 år senare så trivs jag fortfarande och ångrar inte mitt val :)

Har även sökt ett annat, bara för att se om jag skulle kunna få det... vilket jag fick, men tackade nej.

Vill man ha jobb, så är det inte omöjligt. Men de krävs att man ligger i, för det är svårt i dagens Sverige, tyvärr. :(

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa, ~ Åsikter, tankar & känslor

Om cirka 30 min så ska jag börja gå mot öppenpsykiatrin, har nämligen läkartid kl 11.

Och shit vad nervös jag är nu... bland de värsta jag vet är att sitta i väntrummet och känna ångesten och ovissheten om vad läkarbesöket kommer leda till. Att inte kunna ha kontrollen och vara den som lägger besluten gällande mitt liv. Att det är någon annan som ska avgöra hur pass mycket eller lite jag kan jobba, grundat på min problematik och min psykiska ohälsa.

Är som att man delvis lägger sitt liv och sin framtid i någon annans händer. Som tur är, så är det iaf en utav dem som vet vad de pratar om... som har den utbildningen och de professionella meriter som krävs.

....och det lindrar ångesten en smula.

OMG, jag vill vara att det här är över så jag kan andas normalt igen.

Likes

Comments

~ Vänskap, kärlek & familj <3

Jag minns inte exakt när vi lärde känna varandra. Men hon var typ 10 och jag typ 12 och det var under "stadsparks-tiden".

Tänk, snart har det gått 20 år! Inte så konstigt att hon känns som mer än en vän, hon är familj. Vilket hon varit under många år nu <3

Ca 20 år av vänskap och från start har hon varit en av mina bästa vänner.

Genom åren och avstånd som varit (geografiskt) så har vi hållt ihop.

Jag kan inte se ett liv utan henne, hon äger helt enkelt en för stor del av mitt hjärta <3

Likes

Comments

~ Allmänt & min vardag

Shit, vad ovant det känns att sitta med laptopen i knät. Jag surfar ju mest med mobilen. Och datorn, den är oftast avstängd och då den är igång så är det för att jag (som nu) tömmer luren på bilder eller har den inkopplad i tvn. Då den är inkopplad i tvn så styr jag den med en app som jag har på mobilen. Alltså, min dvd har gått sönder och jag känner att det är onödigt att köpa en ny då min laptop har dvd läsare och HDMI uttag.


Ajja, nog om det :P
Jag har varit sämst på att uppdatera, I know!

Förra helgen var en bra helg :)
På fredagen så umgicks jag med Nicklas, vi såg film, snacka och käka middag 💚

På lördagen så träffade jag Emma. Vilket verkligen var på tiden, vi har inte umgåtts på x-antal år... och som vanligt så kändes allt så jävla självklart. Det är ju så med äkta vänskap, det spelar ingen roll hur ofta man umgås eller hur länge man känt varandra... är de rätt, så är det 💗

På söndagen så blev jag bjuden på hotellfrukost på Bodensia :) Två arbetskamrater hade vunnit ett presentkort på frukost för 3 och ville då bjuda mig. Fatta rörd jag blev, de sa att jag var den första de tänkte på då de började snacka om vem de skulle bjuda! 💙

Efter jobbet i tisdags så var jag till tandläkaren. Folktandvården har behandlat mig så pass dåligt så att jag fick tandläkarskräck. För några år sen så bytte jag till en privat tandläkarklinik som heter Kungsbro tandläkarna och de är så himla bra och proffsiga och tar verkligen hand om sina patienter och behandlar en inte som crap. Tack vare dem så har jag idag ingen tandläkarskräck.

Folktandvården hade t ex åsikter om mina piercingar och tatueringar... de ansåg att jag inte borde ha ont eftersom jag var piercad och tatuerad. Jag hade en jävla infektion i en av mina tänder och de for där och petade... fick i princip tigga om mer bedövning. Jämför det med min tandoperation som min nuvarande tandläkare genomförde: hon säkerhetskollade flera gånger om jag var helt bedövad och sköterskan sa att om jag behöver klia mig eller whatever så skulle jag bara peka så gör hon det åt mig. De berömde mig och sa att jag var duktig flera gånger och de frågade flera gånger om jag ville ha mer bedövning. osv osv.

Likes

Comments

~ Psykisk ohälsa, ~ Åsikter, tankar & känslor

Jag har svårt att somna, svårt att få ihop de där 8 timmarna som jag behöver.

Ibland (oftare än jag vill erkänna för mig själv) så vill jag inte somna... för det innebär att jag måste vakna och det skapar då en inre stress. Jag minns inte när jag sist var helt utvilad.

Somna innebär att jag måste vakna, vilket i sin tur innebär en ny dag och det är likamed = börja om från ruta 1 än en gång. Att behöva intala mig att allt är bra, att livet är värt att leva, att de kommer vända. Jag har svårt att tro på de orden, men intalar man sig något tillräckligt mycket så ökar chansen att det en dag känns så.

Jag har vant mig vid att en av mina första tankar på morgonen många gånger är: Jag vill inte leva något mer.

Trots det så kämpar jag och ångesten håller ett stadigt grepp om mig. Många gånger så kan jag gå trots den tyngden, men ibland tar de där svarta över och jag blir som handlingsförlamad. Att kliva ut genom dörren känns som att bestiga mount everest.

Likes

Comments